Benny och Britta - mellanakt

Britta är nu less på livet i karantän. Benny tycker eventuellt också att det är lite tradigt, men han har en förmåga att acceptera sakernas tillstånd, som inte Britta har. En godmodighet som han möter de flesta situationer i livet med, för att det ska bli så lite trassel som möjligt. Så lite trassel som möjligt är Bennys ledstjärna i livet. Vissa skulle säga att han därigenom utplånar sin personlighet. Själv tänker han att han skyddar den.

Varför de ens lever karantänliv är i och för sig är en gåta, de är ju friska och knappt sextio år gamla. Kanske tyckte de i början att det var lite spännande, men den spänningen har vid det här laget övergått i svårartad leda, åtminstone för Brittas del. Visst har de en lista (Benny på papper och Britta i huvudet) på allt intressant man kan ge sig hän åt under dessa extrema förhållanden, men energin har ebbat ut och de får ingenting gjort. Valpplanerna har gått i stå, Hemnets alla objekt på landet är ointressanta, och travar av böcker ligger olästa. Vad är det för fel på Benny och Britta? Varför lever de ett så miserabelt liv när de har alla förutsättningar att ha ett fantastiskt? Är skulden deras egen eller är de offer för komplicerade omständigheter? Varför är de bara inte lyckliga???

Jag blir trött på dem.

Kanske rör de för lite på sig. Både Benny och Britta är ganska bekväma av sig. De sitter hellre och fikar än går långpromenader, och träning har aldrig varit deras grej. Britta bestämde sig i början av karantänen för att träna med SVT's Sofia varje förmiddag, men det blev inte mycket av det eftersom hon inte har det där med träning i blodet. Benny har det ännu mindre, han gör inte ens några tafatta försök eftersom hans pappa blev nittiotvå utan att ha utfört ett enda träningspass i hela sitt liv. (Inte åt han grönsaker heller.) Man ska vara rädd om kroppen, säger Benny. Inte slita ut den. När Britta radar upp fakta om alla välgörande effekter rörelse och pulshöjande aktiviteter har, ändrar sig Benny och håller med. Men inte längst inne. För där vet han vad som är rätt och fel. Han har bara inget behov av att övertyga någon annan om det. En fin egenskap, tänker nog en del. Men en som kan bli satans irriterande för den närmaste omgivningen, tänker jag.

Hursomhelst. Om de inte skärper sig orkar jag inte med dem. En liten öppning kunde skönjas när Britta flyttade tillbaka in i sovrummet, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt upp situationen i stort. En valp skulle kanske göra det, men de kommer ju inte till skott. Britta och Benny är värdelösa på att komma till skott och just nu befarar jag att deras liv kommer fortsätta mala runt i samma destruktiva cirklar resten av deras liv. Alltså, fy fan. Vi har bara ett liv, de verkar inte ta in det. Så sorgligt.

Men kanske ofrånkomligt. Det är synd om människorna, sa Strindberg, och man kan bara hålla med när man ser Benny och Britta, som förmodligen inte är unika på något sätt. Det är många som är fast och inte kommer loss. Som trampar runt och tvångsmässigt upprepar handlingar som bara leder tillbaka till frustration och besvikelse gång på gång. Hur kan Benny och Britta komma loss? Terapi? Frigörande dans? Skilsmässa?

Eller ska de vara kvar och nöja sig med att vaska de små guldkorn deras liv ändå ibland erbjuder?

Ser fram emot alla expertråd som jag antar kommer trilla in nu.

Benny och Britta del 18

Vid ett köksbord i Corona-tider, någonstans i Sverige.

Benny: Här står att det är viktigt att man inte försöker förändra varandra.

Britta: Vad snackar du om?

Benny: Försök inte förändra varandra, står det.

Britta: Apropå vadå?

Benny: Nja, ingenting speciellt. Googlade bara runt och hamnade på tips för ett lyckligt förhållande.

Britta: Jaha? Vad står det då? Läs högt.

Benny: Från början?

Britta: Från tips ett.

Benny: Hm, okej. Sluta aldrig dejta varandra.

Britta: Check på den.

Benny: Vi dejtar ju aldrig varandra?

Britta: Vad kallar du det här då? Kaffe, sockerkaka, samtal. Urtypen för dejt.

Benny: Jo, men ska inte en dejt innehålla lite romantik?

Britta: Man kan inte vara romantisk på beställning, det måste få komma när det kommer.

Benny: När kommer det då?

Britta: Men vad tror du, att det ska komma nedsinglande från skyn? Vill du ha romantik får du väl fixa det, for heavens sake ...

Benny ser förvirrad ut, den lille kraken. Man kan inte annat än tycka synd om honom. Hur hamnade han i den här relationen överhuvudtaget?

Britta: Vad är tips nummer två?

Benny: Acceptera era olikheter. Det är här de förklarar vikten av att inte försöka förändra varandra.

Britta: Fast det kan ju vara så att förändring faktiskt behövs.

Benny: Nej, det verkar inte så. Att acceptera varandras olikheter gör att frustrationen i relationen avtar. Så skriver de.

Britta: Och vilka är dessa orakel till tipsare? Har de någonsin varit i en relation?

Benny: Det är två relationsexperter, och tydligen är de gifta med varandra. Pontus och Henna Pollenkrans. Så de vet kanske vad de talar om.

Britta: Det tror jag inte. Om det är några som inte har en jävla susning så är det alla självutnämnda relationsexperter med tagna namn. Deras förhållanden går alltid åt helvete förr eller senare.

Benny tänker en stund.

Benny: Tjänar pengar på det gör de också ...

Britta: Ja, fy fan.

Benny och Britta del 17

Benny använder tofflor inomhus, och Britta låter honom. Inte för att hon tycker om att se honom hasa fram i dem, men hon inser att hennes aversion handlar mer om henne själv än om Benny och hans tofflor. Han ser ut som en gubbe, tänker hon ibland, och inser att hon är trångsynt och omogen.

Den gummifärgade sulan är högre bak vid hälen än fram vid tån, och ger en viss kilklackskänsla. Ovanlädret är brunt med stansade små hål för luftighetens skull. Ett kantband i ett mörkare brunt läder håller ovandelen på plats med hjälp av jämna fina små stygn. Bennys pappa hade likadana när han levde, och det är naturligt att en son vill gå i sin fars fotspår, tänker Britta.

Britta: SLUTA HASA NÄR DU GÅR!

Det är själva hasandet som gör henne galen, inte tofflorna.

Britta: LYFT PÅ FÖTTERNA! För i helvete ...

Benny lyfter på fötterna.

Britta: Du nöter gångar i golvet, vi kommer ha skidspår här snart.

Benny: Nu överdriver du.

Britta: För övrigt är det bättre för fötterna att gå i strumplästen.

Benny: Varför det?

Britta: Jag läste det någonstans, de små musklerna behöver tränas.

Benny: Jo, men jag gör ju tåhävningar.

Britta: Det räcker inte.

Benny: Men jag tycker om mina tofflor.

Britta: Jag har inte sagt någonting om tofflorna, det är inget fel på dem. Inte världens snyggaste, men huvudsaken är ju att de är sköna.

Benny: De är sköna.

Britta: Jag har inte sagt något annat.

Benny: Nej ...

Britta: Du verkar tro att jag har något emot själva tofflorna?

Benny: Det tror jag inte. Varför skulle du ha det?

Britta: Ja, varför skulle jag ha det? För att de är jävligt fula, men du trivs med dem och det är det som räknas.

Benny: Jag trivs med dem.

Britta: Sen kan man förstås undra hur i helvete du kan trivas med att hasa runt i tofflor som en åttioårig gubbe, men jag säger inget om det.

Benny: Som en åttioårig gubbe?

Britta: Ja.

Benny ser bekymrad ut en stund, men lyser snart upp i ett knappt märkbart leende.

Benny: Ja ja, men det är ju bara här hemma jag använder dem.


Tofflornas framtida öde vilar nu i händerna på Brittas ambivalenta känslor. Antingen kommer hennes generositet och goda vilja väga över, och Benny får fortsätta hasa omkring i sina dyrgripar. Eller så kommer hennes omogna känslor ta över, och då antagligen göra processen kort.

Till syvene och sist är det här en fråga om att få vara sig själv och inte behöva transformeras för att duga för sin partner. Att få kliva in i ålderdomen på sina egna villkor, i sin pappas tofflor om man så önskar.

Vi får hoppas att Britta tänker på det.

Benny och Britta del 16

Benny och Britta sover tätt, tätt under natten - för oxytocinets skull - och känner sig ovanligt pigga och friska när de vaknar på morgonen. De dricker morgonkaffet i majsolen mot radhusväggen, och  konstaterar att bådas immunförsvar verkar ha fått en ordentlig skjuts av den nya ordningen.

Britta: Jag är faktiskt förvånad över hur pigg jag känner mig, hade inte väntat mig så snabb effekt.

Benny dricker en klunk kaffe och blundar mot solen. Britta gör detsamma, och det enda som hörs är en ensam fågels kvitter och bruset från en motortrafikled i närheten. Livet på en pinne, skulle kanske en utomstående tänka. En stunds vardagslycka att vila i, innan det tröstlösa sorgearbetet som kallas livet tar vid igen, som Kristina Lugn skulle ha sagt.

Britta: Minns du vad härligt det var när vi hade det bra tillsammans?

Benny: När vi hade det bra tillsammans?

Britta: Ja, minns du?

Benny: Jo, absolut. När menar du? I början?

Britta: Första åren.

Benny: Visst minns jag det.

Britta: Vad är det som har hänt egentligen? Vad var det som gick fel?

Benny: Förälskelse är tidsbegränsad, man kan inte räkna med annat.

Britta: Det ska den väl inte behöva vara? En del verkar ju så kära år efter år!

Benny: Verkar, ja.

Britta: Vad menar du? Att det är lika bra att ställa in sig på åratal av tristess när man kommit igenom förälskelsefasen?

Benny: Har man för höga förväntningar blir man bara besviken.

Britta: Ha, det är fan ditt livsmotto! Inte konstigt att vår kärlek har dött ut.

Benny: Men jag tycker att vi har det ganska mysigt nuförtiden. Eller?

Britta suckar.

Benny: Inte som då, när vi var nykära, men inte så tokigt ändå?

Britta: Hur FAN kan du säga det? Har du INGA ambitioner med ditt liv?

Benny: Nja, lugn och ro är väl inte det sämsta?

Britta: Herregud! Varför slösar jag bort mitt liv på dig? Jag vill LEVA!

Benny: Ja?

Britta: Men se inte ut som en fågelholk! LEEEVA!

Benny: Oj, nu hörde nog grannarna.

Benny skruvar på sig.

Benny igen: Inte för att det gör något ...

Britta: JAG VILL LEEEVA!!!

Benny: Det tycker jag också att vi ska göra, det är en bra idé, men skulle vi kunna prata om det vid ett annat tillfälle? I lugn och ro, när vi har tänkt igenom det hela? Punktat upp vad vi vill ha sagt, kanske? Listor har den fördelen att tankarna blir uppstrukturerade, det är det som är bra med listor.

Benny igen: Britta?

Benny och Britta del 15

Britta: Gud, nu finns det folk som tatuerar in Tegnell på överarmen!

Benny: Oj oj, lite märkligt ändå.

Britta: Ja, en tatuering kan man aldrig ta bort.

Benny: Mmm, det verkar som att folk glömmer det.

Britta: Och det finns ju andra sätt att hedra och minnas honom!

Benny: Absolut.

Britta: Jag skulle kunna tänka mig en fondtapet.

Benny: En fondtapet? På Tegnell?

Britta: Ja! På väggen bakom TV'n, kanske.

Benny: Nu skojar du?

Britta: Faktiskt inte. Det skulle bli ett fint minne från en väldigt speciell tid.

Benny: Men man kan väl inte tapetsera med folk hursomhelst? Är det ens tillåtet?

Britta: En helkroppsbild vore läckrast. Vad tror du om där i hörnet nära fönstret?

Benny: Då ser ju folk som går förbi!

Britta: Det vore coolt, förstår du inte det? En egen, lite spännande inredningsdetalj som ingen annan har, jag är så trött på allt som är mainstream.

Benny: Fast det skulle kännas konstigt, tycker jag allt. Att han stod där i hörnet och kollade, jag skulle få svårt att slappna av här inne ...

Britta: Lugna ner dig. Du behöver inte göra så stor grej av det.

Benny: Jag tycker bara inte att det känns helt normalt!

Britta: Men lugna NER dig, sa jag! Herregud vilket liv över en fondtapet. Jag fick en idé bara. Var inte så negativ.

Benny: Kanske onödigt att bråka om det ... men det känns inte som en bra idé.

Britta: Lyssna på mig. Tegnell är en extremt sympatisk och kunnig person. LYSSNA PÅ MIG! Han är den som leder oss genom krisen, dag efter dag står han i stormens öga och vet vad han pratar om.

Benny: Fast ibland säger han att han inte riktigt vet ...

Britta: Ja, men det är ju också så underbart. Inte nog med att han är kunnig, han är ödmjuk också.

Benny: För all del ... men man behöver kanske inte ha honom på väggen för det?

Britta: Man blir i själ och hjärta glad att det finns såna män.

Benny: Ja, jo, det får man ju vara ...