Helg

Sitter ensam i ett litet hus på landet och håller avstånd. Kan behövas med tanke på att jag trängs med gymnasieelever i klassrum och korridorer i veckorna. Helt omöjligt att hålla avstånd så då får man ta igen det på helgen. Två hundra meter till närmsta granne, det är lagom. Det enda jag ser när jag tittar ut genom fönstret i detta nu är månen som lyser över slätten. Det lugnar en orolig själ. Vad kan gå fel när månen är så vacker? Det är så man får tänka, så att inte allt går åt helvete.

Tillbaka till skolan aka min arbetsplats: Blir jag inte smittad nu kommer jag aldrig bli det. Viruset hänger i klasar överallt. Visst, jag gör mitt bästa för att klara mig. Skriker HÅLL AVSTÅND när jag kommer. Men det enda som händer är att de små raringarna (som ibland är väldigt stora, vi har idrottsprogram på vår skola) tittar förvånat på mig. Deras oförstående blickar kommer bli ett bestående minne från den här tiden. Va? Jaha, Covid ... ja, ja. Men måste hon skrika? 

Ja, det måste jag, för gymnasielever har hundra grejer före Covid på sin prioriteringslista. Man kan inte anklaga dem för det. Man får ha tålamod och tänka på att konsekvenstänket hos en människa inte är färdigutvecklat förrän i tjugofemårsåldern. Tålamod, tålamod, tålamod. 

Men nu har ju jag aldrig varit en tålmodig människa, och jag är less på snorungar som kommer i grupper om fem och fyller upp hela korridoren på bredden. De ser mig inte när jag möter dem bärande på min Konsumkorg full med böcker, pärm, dator, laddare, whiteboardpennor och handsprit. Man tycker de borde se mig, för varken jag eller min packning är osynlig. Men de gör inte det!

Alltså måste jag skrika, och jag är glad att jag inte har några hämningar på det området.