I det lilla radhuset en fredagskväll i januari.
Britta: Jag kommer aldrig bli lycklig.
Benny: Vad säger du? Säg inte så.
Britta: Jo, jag kommer aldrig bli lycklig, jag inser det nu.
Benny: Men ... du har det väl bra?
Britta: Ja, men jag kommer aldrig bli lycklig.
Benny: Vi har ju ett jättefint hus och allt!
Britta: Är det det livet går ut på, att ha ett fint hus?! Skärp dig.
Benny: Nej, det är klart att inte livet går ut på det. Men vi har haft tur att det gått upp så mycket i värde sen vi köpte det.
Britta suckar och känner sig märkligt dränerad. Som om all hennes energi runnit ur henne och sipprat ner mellan soffkuddarna. Hon får lust att fråga Benny när han blev lobotomerad, men hon gör det inte.
Britta: Man blir inte lycklig av pengar.
Benny: Nej, det har jag inte sagt, men det är bra att ha dem.
Britta: Ja, till en viss gräns.
Även håret på Brittas huvud ser energilöst och deprimerat ut. Vart tog självfallet vägen? Det som levde sitt eget liv för bara några år sedan. Nu är de färglösa hårtestarna spikraka, som om de knall fall dött.
Britta: Det märkliga är att du går omkring och är nöjd med livet för att huset har gått upp i värde.
Benny: Inte bara för det, jag har ju dig också.
Britta fnyser ljudlöst.
Benny: Så länge jag har dig kommer mitt glas vara halvfullt.
Britta: Halvfullt?
Benny: Ja, med råge. Kom och sätt dig närmare mig, vill du se Talang eller På spåret?
Oh my, he has a way with words, Benny! Halvfullt ...
SvaraRaderaKarin: Kan man skicka honom på kurs, kanske?
SvaraRaderaTroligen inte.
SvaraRadera