Frågade Benny och Britta häromdagen hur det går med utbyggnaden. Möttes av två oförstående nunor som inte fattade någonting. Båda två: Vilken utbyggnad?
Jag svarade vad man kan förvänta sig: Ha, försök inte med mig! Det är på tiden att vi får veta hur det går. Det är ju ganska spännande, och så vidare, med två halvgamla personer som ger sig i kast med en utbyggnad.
Möttes av en rad suckar, stön och stånk. Och sen: Men det är ju NI som bygger ut, för i helvete!
Och det har de ju rätt i. Man tror inte att två påhittade figurer ska ha sån koll, men det har de. Speciellt tror man inte att Benny ska ha koll, eller hur? En sån förvirrad liten man. Men han kan överraska den lille rackaren. Varning utfärdas härmed till alla som har planer på att skaffa sig låtsaskompisar. Man blir aldrig av med dem.
Så, hur går det då med vår utbyggnad?
Det beror på när man frågar. Den ena dagen eller den andra? Att bygga hus är att åka bergochdalbana och inget jag skulle rekommendera någon med svaga nerver. Så varför bygger då Skåne och jag? Jo, vi visste inte vad vi gav oss in på. Det är det enkla svaret.
Nu låter det kanske som att vi bygger själva, till viss del åtminstone? Det gör vi inte. Vi tittar på när andra bygger, det är det hela, men det är ändå svinjobbigt. Kanske till och med jobbigare? Speciellt när man väcks klockan sju på morgonen av motorsågar, hammarslag och strålkastare som lyser upp varenda vrå i det lilla befintliga huset (där vi ligger och sussar). Man kan inte ens gå på toa inkognito. Något inte Skåne bryr sig så mycket om, men jag lägger full mundering på nattduksbordet på kvällen så att jag kan klä mig innan jag kliver ur sängen på morgonen. Så får man ordna för sig när man bor i ett akvarium.
Tidiga mornar och snickare överallt hör ändå till de små problemen i sammanhanget. Det värsta är ÅNGESTEN. Kommer pengarna räcka? Kommer det bli som vi vill ha det? Svaret på båda frågorna är NEJ. Exempelvis trodde vi i vår enfald att huset skulle bli lagom stort. Vi kollade på ritningen, ändrade lite här och där och sa till varandra att det här kommer bli sååå lagom i storlek. Det blev det inte. Nu när stomme, väggar och tak är uppe kan vi konstatera att vår utbyggnad sväller ut över alla bräddar. Korna som normalt går och idisslar vid tomtgränsen kommer skita på sig när de släpps ut i vår. Inte bara för att vårt hus växt med tvåhundra procent, och för att det nu står på armlängds avstånd från deras foderplats, utan för att de kommer se ALLT som försiggår inne i huset, genom de gigantiska fönstren. Och det kommer också grannar och slikt göra när de passerar på grusvägen fem meter från våra skyltfönster på södra fasaden. Även våra rumpor kommer de se, när vi sitter och äter middag, eftersom fönstren sitter så lågt.
Nej, vi vet inte hur det gick till, men den 'lilla' utbyggnaden blev kolossal. Inklusive fönstren. Allt såg nätt och fint ut på ritningen, det gjorde det verkligen, men verkligheten är en annan visa. I alla fall varannan dag. Pendeln svänger fram och tillbaka mellan acceptans och ångest. Jag gillar acceptans, men jobbar man för hårt på den så blir det bakslag, det är så det funkar. Lite lagom acceptans blir bäst. Plus distraktion. Just nu leker Skåne Grevinnan och betjänten intill bordet där jag sitter. Det distraherar ganska mycket. En annan strategi vi har är att tänka att det inte spelar någon roll hur stort huset är, att vi är för gamla för att bry oss om såna petitesser. Det funkar ibland. Men här ska man också komma ihåg att ta det med måtta. Om man går all-in i den där 'det är så skönt att bli äldre' - grejen så kommer bakslaget i form av dödsångest som ett litet döskallebrev på posten.
NÅJA. 2023 blir året då vi flyttar ihop i vårt nybyggda hus, och det blir ändå intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar