Benny och Britta del 26

Britta: Vi behöver vara noga när vi ritar fasaderna, så de inte blir fula.

Benny: Fasader brukar inte bli fula, det ska vi väl inte tro.

Britta: De kan bli skitfula. Ibland undrar man hur de som byggde tänkte.

Benny: Om vi bygger ut bestämmer vi väl själva hur det ska bli?

Britta: Ja, såklart. Men man kan ändå inte veta hur det blir när bygget väl kommer på plats.

Benny: Vi ska ju ha ritningar?

Britta: Ritningar garanterar ingenting. Jag gick förbi ett nybyggt hus imorse och det såg förfärligt ut. Givetvis måste de ha haft ritningar.

Benny: Menar du huset bort i vägen? 

Britta: Ja, det är för sorgligt alltihopa. Tänk alla pengar de lagt på det. 

Benny: Tycker du att det är så fult?

Britta: Inte från sidan, men framifrån är det en katastrof. Fasaden ser ut som en gubbe.

Benny: Nähä? Det har jag inte lagt märke till.

Britta: Jo. Jag tycker verkligen synd om de som ska bo där.

Benny: Om de nu inte vill att framsidan ska se ut som en gubbe. 

Britta: Varför skulle de vilja det? 

Benny: För att det är festligt. Originellt. Något eget. Jag skulle bli glad varje dag jag kom hem till ett hus som såg ut som en gubbe.

Britta: Du som är så rädd att sticka ut? Det tror jag inte på.

Benny: Kanske är jag inte längre så rädd att sticka ut? Har du tänkt på det? Hur som helst så vill jag inte bygga ett hus som ser ut som alla andras. Det verkar så ängsligt.

Britta: Holy Moses, jag känner inte igen dig. 

Benny: Inte jag heller, faktiskt. Kanske jag har utvecklats så som karaktärer i berättelser förväntas göra?

Britta: Va? Är vi karaktärer i en berättelse nu helt plötsligt?

Benny: Jag är ledsen om jag gör dig upprörd men: ja, det är vi.