Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest.
Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.
Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.
Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter.
Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.
Japp, det ska de. Utbilda sig på allmän bekostnad. Men det ska de andra också, såklart, de mindre spinkiga, med pappor som är bruksarbetare och de ickesnoriga, som ingen pappa har och alla andra också.
SvaraRaderaDet var värst vad du är generös! /N
RaderaDet är inte utan att jag blir lite sugen på att läsa (eller lyssna till) boken!
SvaraRaderaJag trodde det främst var överklassen som sågs (ses) som degenererade och veka utan någon riktig livskraftighet som de sunda arbetarna (jfr Strindbergs Fröken Julie; även om Strindberg inte kan tas för en pålitlig källa för hur det faktiskt förhöll sig men kanske ändå en pålitlig leverantör av dominerande diskurser om samhällsklassernas livsduglighet). 😄
Jaha, överklassen? Jag får nog ta tag i Strindberg, tror jag. Pappas perspektiv kanske är lite snävt. /N
Radera