Vidare på temat jobbdemens

Berättade en rolig historia för mina kollegor idag. Den enda jag kan utantill. Lärde mig den för kanske fyra decennier sedan. Någon i arbetsrummet drog en vits om gubbar och då fick jag lust att berätta min:

Det var två gamla gubbar på ett hem som stod och tittade ut genom fönstret. 'Titta, det ligger en gubbe på vägen', sa den ena till den andra. 'Va? Jag ser ingen gubbe?' 'Jo, där borta i vägkröken!' 'Nej, jag ser ingen.' 'Jodå, titta där - en jordgubbe!'

Mina kollegor såg måttligt roade ut. Ett par skrattade artigt. En sa att det var en gullig historia. Gullig?! Den är ju skitrolig!

Först någon halvtimme senare slog det mig att jag berättat den fel. Att jag missat själva poängen. Hur kan detta hända? Hur kunde jag berätta så fel, och framförallt: hur kunde jag tro att den blev rolig när den inte blev det? Oroväckande är bara förnamnet.

Läs nu om historien och stoppa in ett hallon istället för en jordgubbe så ser ni vad rolig den är. Tråkigt för mina arbetskompisar att de missade det, men vi kanske hamnar på samma hem vad det lider, och då lär jag väl sitta och dra den där med diverse bär i. Till allas fromma.