Jag kan inte påstå att jag skuttade ur sängen imorse, men mina ben åkte ändå över sängkanten på ett sätt som nog kunde uppfattas som frejdigt. Vilket nästan aldrig annars händer mig.
Slutsatsen är att jag förmodligen är gjord för 25-timmarsdygn. Synd att det bara är ett sånt per år.
Resten av dagen har också gått i frejdighetens tecken. Har bland annat handlat på Willys med mitt tvååriga barnbarn. Han hejar glatt på alla människor han möter. Jag blev inspirerad och gjorde detsamma, vilket ledde till att vi möttes av många leenden och glada tillrop. Så lite behövs för att skapa tjofaderittan i gångarna på Willys. Kan rekommenderas.
Det har hänt något sedan jorden kom till, jag tror den snurrar lite fortare nu och evolutionen har inte riktigt fattat galoppen. Vi är fortfarande programmerade för 25-timmarsdygn.
SvaraRaderaNu ska jag – inspirerad av ditt inlägg – ge mig ut och undersöka om de är redo för frejdighet här i orten. Kanske ett lite riskfyllt projekt, men värt ett försök.
Hur gick det??? /N
RaderaAlla skulle behöva en tvååring i handen när man är ute bland folk. Jag tror det skulle gynna folks förmåga att både möta andra människor men också stanna med båda fötterna på jorden.
SvaraRaderaKan säkert även funka med en hund i vissa sammanhang.
Inser att jag varken har det ena eller det andra.
Får jobba på den.
Kan ju ta lite tid förstås och aningens problematiskt att fixa sådär i brådrasket.
Får väl låtsas så länge.
Jag kan prata både för tvååringen, hunden och mig själv om jag möter någon på dagens promenad.
Det kan nog bli lite frejdligt.
/lillasyster
HUR GICK DET??? /N
RaderaJag vill också ha 25-timmars dygn! Låter som en mycket trevlig Willys-aktivitet! 😄
SvaraRaderaVi får börja köra med 25 timmar per dygn! Med lite tur och envishet kanske det sprider sig till resten av populationen. 🤗
RaderaJotack, jag tror jag orsakade lite förvirring i alla fall. Jag ser det som en god början.
SvaraRadera