Detta års nyårslöfte är härmed uppfyllt.
Jag sa för ett år sedan att jag skulle blogga varje dag hela 2023, och det har jag gjort i så pass stor utsträckning att det räcker för godkänt.
Nu är frågan vad jag ska ha för nyårslöfte för 2024. Inget som innefattar höjda ambitioner, för det har jag fått nog av. Men annars vad som helst. Sitta mer i soffan, kanske. Fika oftare. Titta mer på Skåne. Något i den stilen.
Spännande att se vad det blir.
Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn.
För övrigt har jag överlevt juldagarna.
I veckan, när jag intet ont anandes satt och fikade i personalrummet på skolan, berättade en av mina kollegor om ett materialrumsdrama hon haft.
Chocken!
Jag ska inte redogöra för några detaljer i hennes berättelse men jag kan avslöja så mycket som att det fanns vissa likheter med Hans och Brittas äventyr.
Tyst satt jag där, med allt större ögon. Jag vet inte hur folk skulle reagera om de fick höra att jag har låtsaskompisar som heter Benny, Britta och Hans, och att de också har udda erfarenheter av materialrum.
Och jag tänker inte ta reda på det.
Endast sex eller sju inlägg kvar i år!
Tänker att jag borde komma till ett avslut med berättelsen om Benny och Britta. Men hur? Segare dramatisk kurva har jag sällan varit med om. Det känns som att jag får kasta Hans framför en buss, eller dylikt, om berättelsen ska hinna ebba ut och landa i någon form av harmoni innan nyår.
Jag får ta mig en funderare, för det vore onekligen trevligt att knyta ihop säcken.
Ska ju blogga också.
Mitt i julruschen minsann. För det är klart att bloggen går först. Prio ett, eller noll till och med. Så viktig är min blogg för mig. Ovärderlig. Tänk att julen för mig är sju på en tiogradig skala. Då är min blogg hundra. Alltså drygt fjorton gånger mer värdefull.
Kan tyckas konstigt att jag nästan glömmer bort en sådan guldklimp, trots att det är varannan dag och allt, men det är för att mitt minne inte är helt fulländat.
Mina handskar är svarta och bara några veckor gamla. De är fodrade och har en liten lapp på insidan där man ska skriva sitt telefonnummer; något jag inte hunnit göra ännu.
Jag skulle inte tappa bort dem, det svor jag på när jag köpte dem. Den här gången skulle jag hålla reda på dem. Kvinnor över sextio tappar inte bort handskar, de vet var de har dem.
Det var när jag lämnade förskolan med mitt barnbarn som handskarna mystiskt försvann. Jag underlät att tänka på dem i fem minuter, och vips var de borta. Sedan dess har jag tänkt på dem desto mer.
Jag är en sån person som ibland slarvar bort handskar.
Och det har jag jävligt svårt att acceptera.
Britta är också på upploppet. Men för hennes del handlar det inte om ett nyårslöfte som är nära att uppfyllas, utan om hennes mentala hälsa som är på upphällningen. Har man inte sovit på två nätter, på grund av att man hoppat in i ett materialrum med fel person, så mår man inte bra. Det säger sig självt.
Själv skulle jag aldrig göra så.
Men man ska inte döma någon förrän man gått en mil i hennes mockasiner. Hon har säkert sina skäl, Britta. Har vi inte alla det när vi gör våra klavertramp?
Okej, det verkar vara så att hon har satt på sin väninna Veras nya kärlek. Det låter inte så bra när man säger det högt, inte ens när man bara tänker det, men är det så farligt? I långa loppet kommer det kanske visa sig att det leder till något gott. Ibland behöver det ju röras om i grytan, inte sant? Och gjort är som sagt gjort.
Snart har jag lyckats ro mitt nyårslöfte i hamn genom att blogga regelbundet hela året. Det första nyårslöftet i hela mitt liv, så vitt jag kan minnas, som jag håller.
Så mycket varannandagsgnäll, men det har det varit värt. Jag tycker om att gnälla, det kommer naturligt och håller mig vital.
G’natt.
För tydlighetens skulle vill jag klargöra att jag själv aldrig har hamnat i ett materialrum med fel person. Huvva, nej.
Men jag inser att det är många som har gjort det.
För att få lite kött på benen, några exempel på hur det kan gå till, får ni som varit med om det gärna berätta lite kortfattat om era erfarenheter i en kommentar.
Benny: Britta! Hallå!
Britta: Va?
Benny: Jag sa att jag filade mig på fingret idag i verkstan. På fingertoppen och nageln.
Britta: Filade fingertoppen och nageln? Varför gjorde du det?
Benny: Av misstag förstås. Jag filade på en rundbricka, en liten jäkel, och filen slant.
Britta: Får jag se?
Benny sträcker fram fingret och Britta ryser till och ryggar tillbaka.
Britta: Fy!
Benny: Ja, det gjorde ont. Hur har du haft det på jobbet?
Britta: Varför frågar du det?
Benny: Jag undrar bara ...?
Britta: Nej, du tjatar! Varenda dag samma fråga.
Benny: Jaha?
Britta: Kan du aldrig säga något intressant när jag kommer hem från jobbet? Något annorlunda?
Benny: Vad skulle det vara?
Britta: Vadsomhelst! Som inte handlar om jobbet, för guds skull.
Benny: Okej, jag ska fundera på det. Något intressant.
Britta: Ja, vad fan som helst ...
Britta kommer behöva berätta, det finns ingen annan väg ut ur detta beklagansvärda missöde. Denna malör som ändock är ganska mänsklig, inte sant? Vem har inte hoppat in ett materialförråd med fel person någon gång i sitt liv?
Benny kommer förstå.
Jag är nästan helt säker på det. Inte fan letade de böcker om stenar inne i det där materialrummet, det tror jag inte ett ögonblick på. Varför skulle hon då ha sån jäkla ångest efteråt? Okej, att hennes arbetsledares blick var skum, men man ligger inte vaken i två nätter för det, man frågar arbetsledaren ifråga varför hen glor konstigt på en.
’Är det något?’ kunde hon ha frågat. ’Du tittar så konstigt på mig?’
Jag vet av egen erfarenhet att arbetsledaren då hade svarat: ’Öh, nej, absolut inte!’
Problem solved! Om det nu var blicken som var problemet. Men det tror jag inte, som sagt.
