På temat göra bort sig

Ulrika gjorde bort sig igår och skrev ut sin förtvivlan på bloggen så det ekade i cyberspace.
Hon ville höra andras bortgöringar för att med dessa lindra sin egen, och jag har tänkt och tänkt.
Inte så att det är svårt att komma på några, men det ska ju vara någon/några som tål dagsljus...
Och då blir det genast knepigt.

Men jag kan ta en som ägde rum när jag var liten och oskyldig. Jag var kanske tio år...?
Och egentligen var det inte jag som gjorde bort mig utan min pappa, men jag bidrog till lilla fadäsen kan man säga. I all min oskuld.

Hursomhelst. Pappa hade varit med en granne och fiskat (vilket han inte kunde så han kom hem tomhänt). Med sig på utflykten hade de haft korv att äta (för de insåg sina tillkortakommande när det kom till fiske.) Well, well...

När pappa kom hem var han lite irriterad.
Lars-Erik, den fräcke, halvfete grannen, hade ätit upp nästan varenda korv!!! Och min pappa som, till synes, är den försynta sorten, hade suttit där och sett korv efter korv ta vägen ner i gapet på grannen utan att säga något. Medan hans väl dolda förtret (och hunger får man förmoda) växte, låtsades han att han inte hade något alls emot att "Lars-Erik vräkte i sig korv efter korv efter korv efter korv".
Med målande ord och kroppsspråk visade pappa precis hur det sett ut när korvorgien ägt rum. Hur Lars-Erik knappt ens gett sig tid att tugga utan bara mulat in korvar med bägge händerna samtidigt.

Nästa gång Lars-Erik kom på besök till oss såg jag korvscenariot framför mig förstås.
"Jag hörde att du nästan åt upp alla korvar!", sa jag spjuveraktigt. (Kanske inte så oskuldsfullt, men ändå.)
Sen drog jag på, precis som pappa hade gjort, och visade med liv och lust hur det hade sett ut. Kan tillägga att jag var med i en teatergrupp när jag var liten och här kom allt jag lärt mig till användning.
När jag efter en stund tittade upp såg jag att varken Lars-Erik eller pappa skrattade, vilket ju hade varit mitt syfte.
Pappa stod och skruvade sig och sa ett lamt: "Eeeh...neeej" till mig. Jag hörde det knappt, det bara pep fram kan man säga.
Och Lars-Erik hade ett konstigt stelt uttryck i ansiktet; som om han inte visste hur han skulle lyckas le genom hela min föreställning.

Då stack jag.
Herregud, de var ju vuxna!
Det var väl inte mer än rätt att de fick lösa sina konflikter själva.