Ångestbabbel

Igår gjorde jag något som jag aldrig gjort förut i hela mitt liv; jag skickade in en novell till en novelltävling.
Jahapp, liksom.
Varför berättar jag det här, kan man undra. Med tanke på min fobi för att misslyckas inför öppen ridå så verkar det lite korkat.
Men kanske inte så himla mycket ändå, för de rangordnar väl bara de tre främsta, eller så? Om det skickas in t ex 3427 noveller så rangordnar de väl inte alla? Nej, det kan jag inte tänka mig och alltså kommer jag nog på plats fyra tillsammans med 3424 andra noveller och det vet jag inte om man kan kalla misslyckande. Kan man det?
Jag vet inte ens om det var någon novell. Det är sant, jag vet inte det. Jag har inte kriterierna för novell helt klara för mig och jag kollade inte upp dem. Kan vara mer av en krönika om jag har otur.
Jag vet heller inte om novellen (läs: texten som ev är en novell) är bra. Anledningen är att den var sådär halvdan när jag hade skrivit ner den första gången och att jag sedan läst igenom den typ tjugo-trettio gånger och ändrat något varje gång. När man har läst en text så många gånger är den varken bra eller dålig. Varken rolig, fyndig, känslosam eller välskriven. Den är bara djävulskt tråkig. En grå massa av bokstäver och försök till fina formuleringar. Ah, men fy fan, alltså. Men jag kan inte komma värre än fyra med alla de där andra.
Kanske är det lite onödigt av en männska i min ålder att börja skriva? Jag menar, har man inte skrivit en massa tidigare i sitt liv så är det kanske lite väl sent? Och lite onödigt. Jag är ju inte uppdaterad på allt. Vet inte vad yngre människor gör i Stockholm t ex. Har ingen aning. Vet bara vad en snart 50-åring gör i min lilla stad och det är inte speciellt spännande kan jag säga. Men allt måste väl inte vara spännande kanske. Men lite kanske. Eller inte. Eller. Och. Blä.