Nu ska ni få höra något fint

Förra veckan var det föräldramöte i min yngsta dotters klass och jag gick inte på det.
Ja, det var ju inte så fint, men vänta bara.

Dagen efter fick jag, och ett antal andra föräldrar som varit frånvarande på mötet, ett mail från en mamma i klassen. Noggrannt redogjorde hon för vad som sagts på mötet och avslutningsvis passade hon på att påpeka att det var synd att vissa föräldrar inte var där eftersom ju även 15-åringar faktiskt behöver engagerade föräldrar.

Är det inte så att man blir tårögd?
Inte nog med att hon uppfostrar sina egna barn, hon tar sig även tid att uppfostra andra barns föräldrar!
Vad skulle vi göra utan dessa superengagerade mammor, det är min milda undran idag.

Givetvis känner jag att jag behöver gengälda hennes aktiva intresse av mitt föräldraskap.
Ska jag kanske skicka en brevbomb?
Nej, vad skriver jag!?
Brevbomb, var fick jag det ifrån?
Jag menade förstås brevduva!
En brevduva med en bomb.
Men, hjälp, vad fel det blir! Var kom bomben ifrån???
Jag menade: med en blomknopp.
En brevduva med en blomknopp.
Som tack för det fina försöket till uppfostran av mig.

Men, eftersom man kan misstänka att hon är en aning understimulerad, kanske har lite för lite att göra, så kanske en scrapbookingkurs vore bättre?
Eller ett medlemsskap i stans folkdansgille?
Nej, vid närmare eftertanke, folkdansarna har ju inte gjort något ont.
Och man kan väl inte utsätta scrapbookare för vad som helst heller.

Det får nog bli en brevbomb.
Men! Vad säger jag?! Igen!
En blomknopp menade jag förstås!
En vit duva med en blomknopp virad runt benet!!!

Pang bom imorgon bitti.
Pang bom?!?
Jag menar: På en gång imorgon bitti.
På en gång!
P.Å. E.N. G.Å.N.G.
Duva med blomknopp.
Duva med blomknopp.
Duva med blomknopp.