Posttraumatisk städstress

Om någon funderar på att storstäda för att det kommer kännas bra när det är färdigt så vill jag höja ett varningens finger. Det känns inte bra efteråt.
Jag blev färdig med projektet för ett och ett halvt dygn sedan och sedan dess har allt som på något sätt påmint mig om städning framkallat ren och skär ångest. Jag kan t ex knappt titta på TV för i alla TV-serier och filmer, i alla fall de amerikanska, är det extremt rent i alla hem. Kom igen, liksom, så där rent kan det inte vara! Bara i interiörer som aldrig bebotts av människor och det är väl i och för sig fallet. Inte en fläck, inte ett dammkorn; det är så att man blir förbannad.
Sedan reklamen, i pauserna, för diverse rengöringsmedel, alltså fy fan, säger jag bara. Så jävla patetiskt, sjukt och extremt fördummande! Någon jävla flaska med rengöringsmedel i handen på någon fru Perfekt och vips glänser hela köket. Man måste helt enkelt vara väldigt avtrubbad som inte stämmer reklammakarna. Eller åtminstone slänger ut TV:n genom fönstret.
Jag lider också av en (förhoppningsvis) tillfällig fläckfobi. Normalt sett ser jag inte fläckar, lyckligt lottad som jag är. Städningen ändrade tyvärr på det. Ju mer jag städade desto fler fläckar såg jag och nu ser jag fläckar i storlek av en myggskit. Alltså en tiondels knappnålshuvud ungefär. Jag kan bara hoppas att detta går över och att jag snart återgår till mitt normala jag.
Tur i oturen är det dock att vi inte är hemma närmaste veckan annars skulle jag förmodligen gå omkring och skrika åt alla att inte stöka till, smula ner, kladda ner osv eftersom jag städat! Vi klarar oss utan det. Istället är det en annan familj som får göra det grovjobbet så det blir beboeligt igen för vi har hyrt ut huset en vecka. Och de betalar till och med för det. Jag får tacka dem med en blomma eller nåt.