Jag ljuger inte!

Av en slump befann jag mig idag i korsningen där jag igår föll, och när jag nu berättar vad som hände där idag så kommer ni tro att jag ljuger. Ni kommer tro att jag är en sån som överdriver och valsar bara för att locka bloggläsare, det är vad ni kommer tro.
Med det sagt.
Idag på eftermiddagen bestämde sig familjen Nilla för att åka ut till köpcentret utanför staden, då det behövde inhandlas lite kläder till döttrarna. Vi ringde hem den valarbetande maken, eftersom han är vår privatchaufför, och hem kom han i ett huj då vårt köpcentrum inte har öppet längre än till 18.00 och klockan vid det här laget redan var 15.30.
Han hann inte mer än innanför dörren innan han kom på att han glömt sin jacka på Stora torget så därför åkte vi först dit och plockade upp den. När vi skulle köra ut från torget blev vi stoppade av en polis i korsningen där jag stod på näsan igår. Maken som inte hyser förkärlek till att stå och vänta i onödan stack ut huvudet och undrade vad det var frågan om. Polismannen förklarade vänligt att kungliga familjen bara skulle passera, och att det endast skulle ta några minuter. Eftersom det nästan inte var några människor där förutom vi, kan man anta att just den här rutten inte hade offentliggjorts. Längst upp på torget däremot var det packat med folk som stod med ryggen vända mot oss. Så där satt vi fyra anti-rojalister på första parkett när den kungliga kortegen långsamt gled förbi.
I första svarta bilen satt Silvia. Hon vinkade till oss eftersom det inte just fanns några andra att vinka till. Vi vinkade inte tillbaka. Jag medger att det verkar oförskämt men här har vi gått och klagat i veckor på kungafjäsket som skulle komma till stan med alla utgifter det medför, och sagt att vi skulle hålla oss så långt ifrån spektaklet som möjligt. Då kan vi ju inte sitta där och vinka som några andra undersåtar bara för att drottningen vinkar till oss. Fast det hade vi väl kunnat, när man tänker efter, men vi hade inte direkt någon tid att fundera igenom det hela. I bilen efter tittade Daniel ut genom bilrutan. Han vinkade inte men log sitt Daniel-leende. Då log jag tillbaka.
Därefter flyttade polisen på sig och det föll sig som så att vi skulle samma väg som kortegen och följde den därför. När det började bli mer folk längs med gatan vi for på började jag också vinka.
De flaggviftande människorna tror nog att jag är prinsessan Viktoria, sa jag till mina döttrar men det trodde inte dom. Du har för mycket rynkor, sa de okänsliga tonåringarna, men jag lyssnade inte på det örat utan fortsatte mitt vinkande. Det var inte så många som vinkade tillbaka men de tittade i alla fall. En pekade på mig och sa något till den som stod bredvid. Vem är det där? sa hon kanske. Ja, men var det inte Viktoria? svarade kanske den andra. Så kan det ha varit.
Imorgon ska jag gå till den där korsningen igen och kolla vad som händer då.