Felix Herngren och jag

Felix Herngren kom gående mot mig på Arlanda förra lördagen. Lite märklig känsla i och med att han är en påtaglig del av mitt liv nu för tiden. I form av huvudperson i min tvångsmässiga målbild som ni kanske kommer ihåg. (Den som går ut på att han kommer ringa mig och föreslå att vi över en lunch snackar filmatisering av min bok. Inte kul med stalker-tankar men jag har vant mig.)
Hej Felix, guuud, alltså, jag måste bara berätta...säger man inte när han kommer släntrande mot en på Arlanda. Istället står man där handlingsförlamad och fräscht författaraktig (hoppas jag) och hanterar efter bästa förmåga att man känner honom och ändå blir totalt ignorerad. På min dotter testade jag idén att gå fram och säga hej men hon gjorde tummen ner. Too bad. Man ska inte testa idéer på tonåringar.
Faktum är att han tittade till på mig när han svepte förbi. Med en blick som tycktes undra om inte vi träffats förr. Bara en millesekundsblick, men jag är känslig för dylika ögonkast så jag känner mig ganska säker. Det betyder inte nödvändigtvis att han ville ha kontakt, kanske undrade han bara vem jag var.
Måste för övrigt rycka upp mitt manus ordentligt innan jag tar steget. I morse när jag läste igenom hälften av det beiga eländet var det plötsligt uruselt. Alldeles för korta scener och tvära kast. Och dåligt i största allmänhet. Skitdåligt. Jag var deprimerad hela förmiddagen. Skulle behöva fylla ut varje avsnitt med beskrivningar men det är inte min grej. Eller jo, ibland är det min grej, men de tillfällena är sällsynta diamanter i en never-ending öken av sand och damm. Så jag vet ännu inte hur jag ska lösa det. Kanske blir det bara en varningstext på framsidan: Obs, saknar utfyllnad. Tänk ihop den själv eller läs en annan bok.