Picassomuséet besökte vi också

Jag har aldrig varit något för att gå omkring och vörda storheter men man kan väl göra undantag.
Första delen av muséet gjorde vi riktigt ordentligt. Noggrannt studerade vi hans ungdomsverk som består både av porträtt och landskapsmålningar. Vanligaste kommentaren från dessa två konstexperter (that would be us) var: "Den där skulle jag också kunna måla." Och jag och dottern har inte ens gått konstskola som nådig herrn fick göra, ivrigt påhejad av sin far. Det sistnämnda säger jag inget om, alla föräldrar tycker ju att deras barn har något speciellt när de synar deras konstverk.
Men ändå.
När vi kom in på 1900-talet ökade vi tempot. Picasso hade en blå period, época azul, och under en annan period var han inspirerad av Toulouse Lautrec. Fine. Följande rum blåste vi genom för där hängde de där tavlorna på tudelade ansikten som man ju redan sett hundra gånger. Mitt i allt kom jag att tänka på en biografi om Picasso som jag läste för några år sedan, skriven av hans barnbarn, där det tydligt framgick vilken despot och mansgris han var. Det tänkte jag på och började sakteliga ånga upp mig. Blev liksom mer och mer förbannad allt eftersom hans kvinnoporträtt blev mer och mer skruvade. Och när dörren till sista rummet av utställningen var stängd kom det som en lättnad både för mig och min dotter. Det är lätt att fastna i upphöjda gamla gubbars garn och det var med en nyfödd känsla av frihet vi skyndade ut i solen.
Där köpte vi glass och gick och la oss i en park.