Kom hem igårkväll

Nu kan jag Barcelona. Eller åtminstone Barcelonas parker och innerstadsstränder. Varken jag eller mellandottern är speciellt intresserade av shopping så det blev inte så mycket av det. Ingenting, närmare bestämt.
Istället tog vi seden dit vi kom och la oss ner. I Barcelona ligger folk på rygg och softar varhelst man kan lägga sig ner, och varför inte? Att ligga på rygg och titta upp i himlen slår shopping med hästlängder. I synnerhet när det sker i det avslappnade sorlet av latinotalande människor och gitarrspelande amatörtrubadurer. Dottern och jag spånade om att ta seden hit till vår stad där det (ännu) inte faller sig lika naturligt att lägga sig raklång inne i stan. Vi skulle bli föregångare, trendsättare, framtidens spjutspets. Antar jag.
Det är också det där med den odefinierbara stämningen. Den där lättheten med vilken folk lägger sig ner, tar fram gitarren, picknickar, leker och spelar spel på allmän plats. Eller ligger på magen på en bänk och skriver. Ho la la.
Men jag kanske romantiserar. Bara spanska språkets känsla av galoppritt på en stäpp får mig att lalla lös i små lyckorus. Och återigen börja planera vägen fram till min flytande spanska. Den som skola rinna ut genom min mun en vacker dag. Una dia bella.
Ibland satt vi upp också, ska kanske sägas. En stor del av tisdagen, t ex, då vi åkte dubbeldäckad turistbuss Barcelona runt i cirklar med en babblande guide i form av röd plast i öronen. Efter att ha åkt den turen (de turerna) kan jag meddela att Barcelona är en arkitektofil stad. Det är arkitekter hit och och arkitekter dit. Gaudi var den som nämndes flest gånger men det finns några tusen till, och alla som är intresserade kan maila mig så skickar jag en lista.