Sitter och skriver på min fantastiska beiga roman och kommer att tänka på det där med målbilder. Om att man ska måla upp dem i vackraste färgerna så att man sedan (på något mystiskt sätt) dras dit man vill.
Jag har en fråga: Vad gör man om man har för många målbilder? Som förökar sig i någon slags ohejdad exponentiell utveckling?
Det finns ju ett överflöd av handböcker i hur man skaffar de där målbilderna, men inga i hur man blir av med dem.Varför?
Rätt vad det är kan jag sitta och drömma mig bort i filmatiseringen av min bok till exempel. Den bok som jag skrivit ungefär en tredjedel av, jao. Inte kul. Eller så berättar jag om den på mittuppslaget i Aftonbladet, det har hänt flera gånger.
Det hela är så pinsamt att jag aldrig skulle berätta det för real people, som ni förstår. Och jag försöker verkligen tygla min överloppshjärna, men det är ungefär lika lätt som att lyfta sig själv i håret. Fatta om jag dessutom skulle slänga bensin på den lilla centralenheten i form av vackra målbilder, det skulle kunna sluta i katastrof.
Men jag kommer få min bok publicerad, det kommer jag.
Och Felix Herngren kommer be om att få regissera långfilmen.
Men jag får se, har inte bestämt mig än.
Varför inte Josef Fares?
SvaraRaderaJa, varför inte Josef Fares? Tur att jag inte har bestämt mig ännu.
SvaraRaderaJag såg en så bra film igår kväll som Sean Penna regisserat att jag önskar att han gör den engelska versionen av din bok. Målbilderna var det, hos mig har några målbilder gått ihop och mobbar en annan målbild.
SvaraRaderaKaos med andra ord.
Jag tror att Colin Firth skulle vara intresserad. Och jag är därmed också på din "location" och kan bidra med hejarop.
SvaraRaderaJag tycker du ska fortsätta med dina målbilder och drömscenarion! Det kanske är de som driver dig framåt? Och så länge du gör det med din självdistans och humor så är det riskfritt att du ramlar ner i dryghetsfällan så dream on!
SvaraRaderaDet finns faktiskt ingen deletefunktion. Lika lite som det finns det när det gäller telefonnumret du hade som barn.
Hm, kanske hitta röda trådar mellan målbilderna och sammanfoga dem, så har du små målbildskluster. Lite lättare att hålla koll och ta sikte på målen kanske? Vad vet jag. ;)
SvaraRaderaDu kommer kunna välja å vraka sen ;)
SvaraRaderaUndrar vem den där Sean Penna(!) är?
SvaraRaderaPellepennan & Suddagumman?
SvaraRaderaÅ va´ menar fröken me´ REAL PEOPLE om man får undra...?
SvaraRaderaFörresten så tror jag det är bra att dagdröm..f´låt, jag menar skapa flera målbilder för det håller igång de speciella små grå som berättarförmågan bor i. Bergis!
Colin Firth - regisserar han? Han får väl spela huvudrollen
SvaraRaderaJag tror inte man kan ha för mycket självförtroende. Det jämnar ut sig med tiden. Ibland tvivel, ibland självförtroende. Njut av ditt sjävförtroende, det finns i princip för lite av det hos oss kvinnor :) The sky is the limit :D
SvaraRaderaSingel: Penna har jag aldrig hört talas om och målbilder skan man akta sig väldigt noga för!
SvaraRaderaÅsa: Regisserar han? =O
Maj: Nu har jag verkligen försökt komma ihåg vad jag hade för telefonnummer som barn. Har tänkt och tänkt men kommer inte på det! =O
Sara: Man får nog organisera de små liven ordentligt om jag ska kunna ta sikte på dem!
MissC: Du tror det? Okej, jag litar på dig.
Singel: Du det undrade jag också men nu kom jag på att du menade Sean Penn!
Maj: Måste vara det.
Titti: Real people är såna som finns på riktigt, inte såna som bara finns på nätet, om du fattar.
Shamrock: Hm, jag har ju en kvinna i huvudrollen, men han kan väl klä ut sig, det gjorde ju Dustin Hoffman.
Anneli: Som en bergodalbana är det...
Klart den filmatiseras.
SvaraRaderaMen bestäm dig inte för regissören ännu, Felix kan göra nåt som du irriterar dig på innan det är dags för dig.
Låt dom kämpa om dig och din bok ;)
Varför skulle man behöva lätta sitt hjärta inför real people när man har bloggläsare? ;-)
SvaraRadera