Min älskade dator

Om ni tycker att mina inlägg nu forsar fram som spänstiga fjällbäckar så är det för att jag kommit hem och skriver på min egen darling dator. Det är möjligt att paddar är bra att surfa på men vill man skriva så är de urusla. URUSLA. Jag var på väg att explodera flera gånger.
Inte nog med att den skrev fel, jag var tvungen att slå på den för att den skulle skriva över huvud taget. Vilket gjorde att jag bara kunde skriva när inte maken var i närheten, för han var rädd att jag skulle slå sönder den. Vilket är viktigast, din padd eller min blogg? tänkte jag, men istället för att ta den striden lovade jag att jag inte skulle slå mer och frågade honom slugt om han inte hade lite att göra utomhus. Nöden har ingen lag.
I lyckoruset över att ha tillgång till min dator har jag också i eftermiddag skrivit på min beiga. Ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt för mig som varit livrädd att börja skriva igen, då det skulle kunna visa sig att jag inte längre kan skriva hitte-på. Och det hade inte varit roligt. Lika med döden, typ.