Jag tror jag går och gräver ner mig

Skummade igenom de tio sist skrivna A4:orna i den beiga och de var SKITDÅLIGA.
Alltihop utom så där femton rader som var okej.
Jag har börjat slappna av, det är det som är felet. Har börjat släppa på regeln att läsa genom allt jag skriver trettio gånger. Pratar istället med mig själv om att det nog duger ändå, jadå jadå, för jag kan ju skriva. Gör det sistnämnda med högerhanden samtidigt som jag facebookar med den vänstra. Frågar mig själv lite nonchalant hur svårt det kan va'.
GANSKA svårt vad det verkar.

Här kommer tre lösryckta meningar ur den beiga (bara för att ni ska kommentera att de inte verkar så himla dåliga):

”Nej, den är av äkta silke”, snoppade jag av och gick ner på knä för att plocka upp ritningen under bordet.

Han stod utanför hallen omklädd och klar en hel kvart innan passet började, omoget dinglande med en flaska vatten i handen.

Alltsedan dess har jag försökt andas med hela lungorna utan större framgång.

Lite för mycket av det goda

Så jag tog bort ett inlägg. (Det som kom före det här, om ni fattar. Som ni inte kan se om ni kollar. Det räcker ju med två inlägg per halvtimme, det har jag alltid sagt.)
Men nu måste jag skriva det här inlägget istället och berätta att jag tog bort det där andra så då blir det tre i alla fall. Attans, liksom.
Om någon vill vara så vänlig att skriva en liten kommentar om att jag borde gå och göra något vettigt istället för att sitta här och leka så vore jag tacksam. Det kanske kommer hjälpa.

Tjofaderittan hambo

Skulle jag inte klassificera den här dagen som. Det finns dagar på jobbet och så finns det dagar på jobbet. Jag säger inte mer för då får jag kanske sparken.

Om genialiska idéer och sånt

Kände mig lite frusen efter jympapasset igår kväll (well, först var jag allt annat än frusen men sen) och kröp därför, när jag kom hem, ner i ett varmt bad där jag avslappnat låg och guppade ett tag. Inget är så bra för den fria tankeverksamheten, alla de stora filosoferna och vetenskapsmännen har legat nedsänkta i vatten när de kläckt sina idéer. (Jodå!)
Och det här geniet (läs: jag) kom sålunda på idén att nu ska hon bara skrivaskrivaskriva på sin roman och inte bloggabloggablogga det allra minsta för att fortfortfort komma upp i de där typ 50 - 60 000 orden som en roman (hennes roman) ska bestå av.
En fullkomligt briljant idé!
Bara att dumpa bloggandet, hejhejhej.
Därefter kravlade hon sig upp ur badkaret, satte sig framför datorn och surfade runt i bloggvärlden som besatt i timmar och skrev inlägg om flyghoppning (?) och kom inte i säng förrän vid ettsnåret eftersom hon måste kolla kolla kommentarer och började författa på sin roman.

När jag skriver

Ibland när jag läser igenom ett stycke jag skrivit i den beiga förstår jag vad det var jag ville säga. Aha! liksom. Där står svart på vitt det jag inte såg när jag skrev, det som kommer från hjärta och mage, där jag sparat VIKTIGT genom åren.
För jag har ett och annat att säga, det har jag. Verkligen.

The "flyjump"

Jennies "wave" i all ära.
Men då har man inte provat flyghopp på Friskis.
Ställ vänster fot bakom höger, fördela kroppstyngden dit, ta ett steg åt sidan med höger fot, böj ordentligt på höger knä för att ta sats och hoppa uppåt åt sidan. Hjälp till med armarna för att få till höjden.
Därefter samma procedur åt andra hållet, fjong och hopp, (glöm inte armarna) och tillbaka igen åt höger. Fram och tillbaka, fram och tillbaka tills det känns som att man flyger. Jag lovar, det känns som att man flyger.
Jennies "wave"...vad ska man säga?
Inte mycket att komma med bredvid the "flyjump" i alla fall.

Men är de inte lite söta ändå de där telefonförsäljarna? NEJ!

"Men hej nilla jag heter arne och jag ringer från stora romanklubben och anledningen till att jag valt ut just dig är att jag har ett helt fantastiskt erbjudande till dig för jag tänker skicka hem en bok till dig helt gratis och helt utan kostnad och nu undrar jag bara om du vill ha en roman eller en deckare?"

"Hm...och det är inte så att jag binder upp mig för något då som jag sedan måste avsäga mig från?"

"Nej nilla det här är helt gratis och helt utan kostnad och det enda du behöver göra om du inte vill ha fler böcker är att meddela det på det sätt som passar dig bäst, du får välja helt själv."

"Nej tack, då är jag inte intresserad."

"Det tar bara tjugo sekunder för dig att avsäga dig och du kan göra det via mail eller telefon, vilket du vill, och det bästa är att det bara tar tjugo sekunder."

"Fast nej tack, jag är inte intresserad."

"Men nilla hur tänker du då? *en sekunds dramatisk tystnad* Har du inte tid med tjugo sekunder???"

"Nej, just det. Så tack, men nej tack." På med luren.

Kände att han nog inte hade utrymme för att höra en utläggning om hur mitt liv redan är fullt i avdelningen fixagrejor som tar tjugo sekunder styck. Och att risken är överhängande att jag därför glömmer bort att avsäga mig fortsatt prenumeration på Romanklubben och att jag därmed kommer måsta betala för i runda slängar tio romaner jag inte vill ha innan jag kommer till skott och avslutar prenumerationen.
Han kunde ju tro att det var något fel på mig då. Vem har inte tjugo sekunder över? Och vem klarar inte att schemalägga och komma ihåg att utföra en sådan liten pyttig arbetsuppgift?
JAG!

Söndagar är bra dagar för då kan man göra lite vad man vill och skita i resten

När jag är ensam hemma måste jag ta tillfället i akt att skriva på min beiga roman, och eftersom maken nyss försvann ut genom dörren för att inte återkomma på några timmar, är jag nu tvungen att raskt lägga dammsugningsplanerna på hyllan.
Jag som hade tänkt dammsuga, det hade jag verkligen.
Det ser ut som att det framöver kommer bli mycket sådan här ensamtid (och därmed väldigt lite dammsugning), för i fredags lämnade vår tjugoåring boet för att flytta ihop med en kompis på prov. Provet består inte i att testa relationen utan ekonomin. Jag har en känsla av att de kommer få det att gå ihop; när maken och jag kom hem från stugan var kylskåpet länsat. Visar inte det på ekonomiskt sinne så vet jag inte vad.
Vår sjuttonåring kommer inte heller förse mig med mycket dammsugartid, misstänker jag, för hon bor mer hos pojkvännen än hemma. Mycket mer. Han är gullig och så, jodå, men jag förstår ändå inte att hon i parti och minut föredrar hans sällskap framför sina ömma pärons. Hon brukar påminna mig om att jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, men det var ju en helt annan sak! På den tiden var föräldrar inte alls så framsynta, moderna och alerta som vi är idag. Mer som fossiler var de.
För att tillfälligt råda bot på situationen har jag ikväll bokat tre biobiljetter på rad; en till mig och en vardera åt döttrarna. Så att jag får sitta bredvid dem en stund. Bridesmaids ska vi se. Jag har redan sett den och känner att den måste de bara uppleva. Tillsammans med sin mamma.

Sommar igen...

Lämnade igår en rörig arbetssituation på jobbet, ett hem i akut behov av städning och en förvuxen gräsmatta pepprad med fallfrukt för att åka till sommarstugan. Kan antingen betecknas som flyktbeteende, eller som ett satans bra val.
Här är det varmt och soligt. Vinden susar i träden och jag har spenderat morgonen på altanen petandes i min roman. Känner att den blir så jävla bra. Vilket den kanske inte blir men nu KÄNNS det så, och det räcker. Just nu.

God fredagmorgon!

Jag kan rekommendera alla bloggare att läsa igenom sina blogginlägg efter publicering. Det gjorde jag igår efter att jag hade värkt fram min skrivprocess i föregående inlägg, och kom då på den briljanta idén att stänga av internet.
I en timme no internet, och resultatet blev tvåhundratjugofyra ord! Helt fantastiskt, måste jag säga. Sweet bananas of Georgia hills, varför har ingen sagt något?!
Nu tänker jag att jag ska göra så två gånger per dag. En timme på morgonen och en innan lunch, kanske. Då kan jag städa en stund däremellan, så blir det städat också. En helt strålande idé så här på håll, som kanske håller i sig hela dagen? Idag, alltså. Sedan får det vara nog med effektiviteten, för jag tror egentligen inte på "utnyttja tiden" och sådant skit. Det ger mig Arbeit-macht-frei-ångest.

Min skrivprocess

Värmer upp med ett blogginlägg.
Öppnar nytt worddokument.
Uppdaterar facebook.
Daterar worddokumentet.
Kollar om jag fått några kommentarer på blogginlägget.
Tittar på worddokumentet. Funderar.
Kollar om jag fått några 'gilla' på facebook.
Läser några blogginlägg. Kommenterar.
Kollar om jag fått några kommentarer på mitt blogginlägg.
Skriver en mening på worddokumentet. Funderar.
Kollar om jag fått några fler 'gilla' på facebook.
Läser meningen på worddokumentet och slår i synonymordboken. Byter ut ett ord.
Kollar hur många ord jag skrivit: elva. Tolv med det utbytta ordet.
Sparar.
Tar rast.

Om någon undrar varför det går långsamt.

AH MEN VA FAN!

Jag kommer inte på en enda liten grej att skriva om.
Bara för att jag i morse skrev att jag hade fler uppslag till blogginlägg än jag kunde härbärgera. Man ska inte skriva slikt för då kan man ge sig fan på att man INTE har det. Enligt lagen om alltings motsträvighet.

Förutom (när jag tänker efter) en kommentar om TV 3's nya demografiska indelning i sitt nya skitprogram True talent:

9 - 19 år   ungdomar
20 - 49 år  vuxna
50 - 100 år  äldre

Så då är man inte vuxen längre när man fyller femtio nästa år?! Nej, då ska man käckt buntas ihop med hundraåringarna i någon slags enhetlig gamlinggrupp! Inget ont om hundraåringarna här, de är ju tämligen oskyldiga. Men jag är lite YNGRE än dem. Även om nittonåringarna på TV 3's redaktion inte ser någon skillnad.

Att dansa är stort, att dansa fritt är större

Om jag inte vet vad jag ska blogga om tar jag en bloggrunda, sedan har jag ofta fler uppslag än jag kan härbärgera. Härbärgera är för övrigt ett coolt ord och jag älskar ord. OMG, vad jag älskar ord! Det är inte klokt.
Hursomhelst, när jag kom tillbaka till min egen blogg efter rundan påmindes jag om att Åsa i en kommentar undrade hur det gick med den där j-a festen. (Åsa skrev inte j-a, det var jag.)
I alla fall, festen pågår fortfarande men min huvudkaraktär har satt sig i en taxi och är på väg hem. Av en olycklig slump delar hon taxi med Eilert och Ann-Sofie så det är en resa i kompakt tystnad. Kvävande kompakt tystnad. Frågan är om de andas överhuvudtaget.

Åreskutan downhill

Min kära syster, som inte är fullt så lat och bekväm av sig som jag är, cyklade ner för Åreskutan förra veckan. Hur man kommer på den idén vet jag inte men förmodligen gjorde hon slag i saken när det gick upp för henne att hennes söner tänkte slänga sig utför på sina tvåhjulingar. Som den ömma moder hon är cyklade hon antagligen efter dem med plåster och desivon utifallatt.

Nu tycker hon att även jag behöver lite utförscykling. Kanske tänker hon att Åreskutan downhill är en piece of cake för en übercyklist som jag (som cyklar fram och tillbaka till jobbet nästan varje dag).  Okej, har jag nu sagt. Man har bara ett liv, och varför inte göra processen kort? Jag hoppas skutan står kvar till nästa sommar för jag måste skriva klar min roman först. Men sen! Ska jag köra så att det ryker.

Mina systersöner innan avfärd.

Foto: Min supersyster

Som någon annan bäddar

Har precis läst ut Hanna Lans bok Som någon annan bäddar och känner mig drabbad, omtumlad.
Berättelsen, som är självupplevd av författaren, beskriver i ett rappt tempo med korthuggen prosa en svensk mammas desperata kamp för sig själv och sitt barn när hon hamnar i konflikt med den amerikanske pappan till barnet. En kamp som jag inte drogs in i på en gång, då den svarta bild som ges av Mannen i början stod i vägen för mig; ilskan sipprar fram mellan raderna när författaren återberättar hur hon och Mannen träffas och blir kära, och jag förstod inte varför.
Det gör jag nu. Den rasande berättarrösten blir alltmer logisk under resans gång, i takt med att handlingen utvecklas till en gripande berättelse på liv och död. Det är en stark skildring av makt och vanmakt, och trots att jag inte har gått igenom något som liknar händelseförloppet i boken känner jag lätt igen mig i känslan. Det är också en berättelse om avgörande vänskap och, inte minst, om det ovillkorliga band som finns, om förutsättningarna ges och tas, mellan en förälder och dess barn.
Jag känner mig rörd och berörd.
Och tacksam över att jag fick ta del.

Hur avslutar man en fest?

Har vaknat och upptäckt att det är måndag morgon. Har stapplat ur sängen på onda ben. (Läste för några år sedan en intervju med Christer Lindarw där han sa att när man nått femtioårsåldern har man alltid ont någonstans när man vaknar på morgonen, och han hade rätt.)
Har bestämt mig för att inte jobba idag. Jobbar man bara halvtid så ska man inte åka till jobbet varje dag, så är det bara. Nu ska jag istället fortsätta skriva på min beiga roman. Tro det, eller ej, men festen håller fortfarande på. Jag misstänker att den här författaren (that would be me) inte vet hur man avslutar en fest. Alla tips och råd är sålunda välkomna.

Nej, nu tror jag att ni ljuger lite

Det var inte många som ville kännas vid problemet med ömmande ögonbrynshårsäckar, och jag funderar som bäst på om ni verkligen inte har problemet, eller om ni bara inte vill erkänna det?
Hur kan man inte ha det, tänker jag. Jo, om man alltid sover på rygg för då kommer inte ögonbrynen i kontakt med något som kan rufsa till dem. Och vem sover alltid på rygg...?
Jag sover på rygg men också på sidan. På magen var det länge sedan jag sov, när jag försöker känns det som att jag vrider nacken ur led och i processen får jag andnöd. Jag tror att man kan betrakta det som ett medelålderskrisproblem för när jag var yngre sov jag som bäst på mage. Det är också den snyggaste sovställningen, tycker jag. Jag vill inte ens veta hur jag ser ut när jag sover på rygg nuförtiden. Jag har en känsla av att det inte är vackert, men så länge jag då och då får en öm blick av maken när jag vaknar tänker jag att jag nog ser vacker ut ändå. Och att bettskenan inte syns så mycket.

Nu ska jag inte sitta här och babbla, jag är ensam hemma fram till eftermiddagen och ska ta tillfället i akt att skriva på den beiga. Festen i Svängstuffa Centrum pågår fortfarande, det har den gjort i nästan en vecka nu. Utmattande för alla parter får man anta. Dags att avsluta stuffandet.

Medelålderns not so diskreta charm

Nu när jag tagit tag i min bloggs utseende känner jag att jag även borde styra in den i rätt kategori. Är det här en medelålderskrisblogg eller inte? Jo, men det är ju det.
Och mina ögonbryn har en tendens att rufsa till sig när jag sover. Det är ett förhållandevis nytt fenomen för mig så jag tror att det kan kategoriseras som ett medelålderskrisproblem.
Om det bara var att kamma till dem i samband med morgontoaletten vore problemet ringa, men så är det förstås inte. Kanske är det här ett så vanligt problem att alla som läser detta nu bara: Ah men aaah, det problemet kan man ju bli galen på! Jag misstänker det. Och hoppas, för finns det något värre än att vara den enda som har ett problem? Det är då man känner sig udda på ett dåligt sätt. Det finns ju bra udda också, som Julia Roberts rufsiga hår i Erin Brockovich, och Meg Ryans gångstil. Det är exempel på udda som går hem, mina ögonbryn hör till den typ av udda som inte går hem.
Om de bara var rufsiga skulle jag inte klaga, men nu kommer vi till kärnan i det här inlägget: de gör ont. Hårstrån som ligger åt fel håll gör det, inflammation i hårsäcken förmodligen. Kan bara åtgärdas med att hårstrået rycks bort så att hårsäcken får en chans att återhämta sig.
I det här skedet står jag inför två problem. Det ena är att jag behöver en pincett. Jag köper en i veckan, ändå finns det ingen när jag ska ha den. Kanske bygger någon i familjen en hemlig pincettskulptur av jävligt ansenlig storlek, det är min teori.
Om jag mot förmodan råkar hitta en pincett så inträder problem nummer två: jag har läst att man inte ska rycka bort de onda hårstråna i ögonbrynen, för äldre kvinnor som gör det har snart inga ögonbryn kvar och måste därför måla dit dem, och det vill inte jag. Jag pallar liksom inte hela sminkgrejen, först behöva lägga en massa pengar på det och sedan använda tid på morgnarna till själva målandet. Kanske måsta kliva upp tidigare till och med.
Jag förväntar mig inte att ni har en lösning, men om ni inte säger att ni har samma problem som jag så kommer det kännas som att jag inte har några kompisar.

Dags att piffa!

Nu tar jag mig samman och livar upp min blogg. Den har sett ut som en dagstidning från sextiotalet allt för länge nu. Man kan blott spekulera i hur många som kommit in här och vänt i dörren i tron att det här är den tråkigaste bloggen ever.
Jag provade först att lägga in mitt leende bakom rubriken, men det blev inte helt lyckat då bilden av någon anledning blev gigantiskt stor, halva cyberspace, typ, och förmodligen skulle skrämma bort än fler läsare.
Istället lade jag bilden högst upp i högermarginalen, men det blev inte heller bra. Lite hysterisk känsla, kan man säga.
Nu ligger den längst ner, och där gör den sig ganska bra. Som ett litet hej! till alla som orkar scrolla.

Fyra dagar kvar till måndag

NU har jobbångesten drabbat mig. I en vecka har jag lallat omkring på jobbet och känt att: shit, det här är ju ganska mysigt. Jag har flashat min solbränna, käkat lunch ute med arbetskompisar, snackat en massa skit, varit på varannan konferens, berättat tusen gånger att jag ska fortsätta vara tjänstledig på halvtid för att skriva på min roman, mött många stela leenden i samband med det sistnämnda (man skulle nästan kunna tro att vissa inte vill ta in att jag kommer hänga på pockettoppen om så där två år...), lyssnat på en och annan intressant föreläsning, roddat lite bland mina grejer för att påminna mig om vilka ämnen jag undervisar osv.
Men idag, när jag är ledig för att skriva, har det plötsligt gått upp för mig att verksamheten ska fungera med ett visst flyt redan på måndag, för det är då eleverna kommer. Idag, när tanken var att jag ostört skulle fördjupa mig i mina romankaraktärers fest strax utanför Svängstuffa Centrum, DÅ får jag jobbångest.
Tack livet. Jag antar att du har en plan med det hela.

Apropå konferenser

Idag koncentrerade jag mig verkligen, och kom till rätt plats i rätt tid TVÅ gånger.
Nu är jag helt slut.

Det är inte lätt när det är svårt

I det här inlägget tänker jag inte berätta att jag även idag försenad har irrat runt och letat efter en konferens jag tappat bort. Då skulle ni dra öronen åt er, tror jag, och gradvis glesa ut besöken på min blogg, för att till slut försvinna för gott. Och så kan vi inte ha det. Åtminstone inte jag.
Så jag ljuger lite och säger att jag kom till rätt lokal idag. En jättestor lokal där alla gymnasielärare i kommunen idag var samlade. Jag stod inte och bankade på fel jättestora lokal, och jag blev inte insläppt av en förvånad vaktmästare som jag nästan sprang ner när han väl öppnat dörren för mig, och jag tog inte de tre trapporna i flygande fläng med min regnkappa snyggt flaxande bakom mig för att sedan rusa in i en tom jättelokal. Där stod jag sedan inte en stund och klippte med ögonfransarna och upplevde en deja vu från igår.
Nope.

Festförberedelserna fortskrider

I hyrlokalen, mind you.
Det är bara ungefär en timme kvar till kalaset börjar och värdinnan börjar få panik. Detta trots att hon får hjälp av sin svägerska som just nu sitter i ett hörn av lokalen och sorterar placeringskorten så att de ska ligga i den mest perfekta ordningen ever.
Man kan lätt tänka sig att det är stressigt att fixa fest för åttiotalet personer. Att vara svägerska till festföremålet och måsta hjälpa till kan inte heller vara roligt. Eller så kan det vara jätteroligt, vad vet jag. Det beror nog på vilka som är bjudna. Om de är bra på att stuffa loss på dansgolvet, till exempel, kan det nog bli ett höjdarkalas. Så länge man lyckas undvika de där personerna som man helst inte vill träffa.

Och för alla som undrar om jag har lämnat den värld som vi vanliga dödliga bebor och gått in i en annan typ av verklighet så är svaret: JA. Har man inte tillräckligt mycket spänning i sitt liv så får man skaffa sig ett parallellt. Exempelvis genom att skriva en roman.

Om att lösa problem

I morse var jag tvungen att flytta en fest jag en tid har planerat ha i mysig hemmiljö, till en hyrd lokal strax utanför Svängstuffa centrum. Insåg att det skulle bli jättetrångt för alla typ åttio gäster att dinera i hemmet, om ni fattar.
Så nu är festen i hyrlokalen. Och det känns inte heller bra. Tänk skolmatsal med ljusgrå väggar, vem vill ha en privat fest i en sån? Jag tror att jag måste flytta tillbaka kalaset, faktiskt. Jag får förvisso inte plats att duka för alla gäster då, men om jag slänger ihop ett buffébord med laxpudding, ställer en trave tallrikar bredvid och låter gästerna plocka ihop det de vill ha (typ laxpudding) och sedan mingla med sina tallrikar över huvudet likt servitriser/servitörer - då kan det nog bli bra.
Jag medger att det kan bli svårt för dem att äta i den ställningen (mjölksyra i armarna? råkar någon vippa sin mat i huvudet på någon annan? får de krakarna överhuvudtaget i sig någon mat?), men då kan jag ju gå vidare till nästa kapitel.

BRA start på veckan!

Började arbetsveckan med att leta efter mattekonferensen som skulle äga rum i konferensrummet. När jag gled in, blott tre minuter för sent, var endast jag där. Konferensen alltså flyttad i all hast utan minsta ledtråd om vart. Ibland får jag känslan att vissa flyttar konferenser enbart för att jävlas med oss latecomers. Som om vi kan hjälpa att vi kommer för sent....eller nåt.
Hursomhelst, ett omfattande letande vidtog, min skola är stor. Sprang från den ena byggnaden till den andra och vidare till nästa i säkert en kvart. Bankade mig fram inne i byggnaderna eftersom jag inte kunde låsa upp dörrarna - min nyckelknippa låg kvar hemma i byrålådan - men utan resultat. Jag hittade aldrig min konferens.
Vad ska man säga?
Ett ålderstecken kan det inte vara eftersom jag bara är fyrtioåtta och ett halvt.
Ännu ett tecken på att jag är ämnad för att stanna hemma och skriva om dagarna?
Japp.

Äntligen måndag!

Skoja bara.

När hybrisen slår till

Man skulle kunna tro att jag känner mig nöjd med att ha knappat fram över tvåhundra ord i arla morgonstund. Det gör jag också. Så till den milda grad att jag nog inte kan skriva mer idag. Vill liksom inte sabba känslan av framgång.
Att jag hade så djup förståelse av andningens väsen! Jag är förvånad, nästan chockad. På ett liksom sprattligt sätt. Glatt överraskad kanske man kan kalla det.

Dagens synonymer: högmod, självförhävelse, hybris, övermod, våghalsighet, sorglöshet

Dagens fråga: Hur många andetag tar du i minuten om du beräknar medelvärdet under ett dygn? (Vi bortser från det faktum att antalet andetag per dygn fluktuerar med årstiderna.)

Äntligen!

Nu rullar mitt romanskrivande igång som en snöboll i nerförsbacke.
Hoppas jag.
Har varit uppe sedan 06.15 och skrivit 208 ord om att andas.
Något speciellt ni tycker att jag ska ta med på det temat?

Äntligen eftermiddag!

Njuter för fullt av nuet.
Ett litet problem bara - ska jag göra det inne vid datorn eller ute i solen?
Uppenbarligen gör jag det inne vid datorn, men utomhuset sliter och drar i mig med sin sol och lummiga grönska.
Vilket leder mig till tankar så som:
Vad är egentligen nuet?
Existerar det överhuvudtaget?
Och om det existerar, är det då inte allt? Hela tiden.
Och kan man njuta av allt hela tiden?
Nej, skulle jag vilja påstå.
Frågor på det?

Augusti är typ slut

Började jobba igår och det kändes kul! Verkligen otippat. Jag kände en slags glädje i kroppen när jag träffade vissa kollegor, vart kom det ifrån? Kanske har jag äntligen kommit till den punkt i livet där man börjar nöja sig med det lilla i tillvaron? Jag fyller ju femtio nästa år, mon dieu.
Apropå femtio hade jag en obehaglig dröm en natt förra veckan om att jag redan hade levt fem åttondelar av mitt liv. En dröm som byggde på hypotesen att jag kommer bli åttio och att livet är indelat i decennier. Då har jag bara tre åttondelar kvar av leva. Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Jag har nästan hela mitt liv haft större delen av mitt liv framför mig, och nu är den plötsligt bakom mig. Det känns så fullständigt oacceptabelt!
Bara för det ska jag ta vara på varenda dag i höst, suga ut dem till sista droppen varje vaken minut. Leva i nuet tills jag kravlar runt av utmattning. Jo, fan. Det är min hämnd.

Nu ska jag börja med att låta min solbränna gradvis blekna lite snyggt och njuta av att hösten äntligen är här. Samt skriva på min roman som ska vara klar före årsskiftet. SKA!

.........................Augustipaus...........................

Ey!

Den här bloggvännen bjöd mig på apelsin- och pistageglass igår.
Det tycker jag att fler borde göra.