Dagens medelålderskrisfrågespaltfråga: Finns det möjligtvis någon annan väg att gå i livet, än den som leder till döden? Tacksam för svar.

Vred nacken ur led när jag cyklade hem från jobbet idag. Mot mig kom yngsta barnet i familjen som bodde granne med oss när jag växte upp. Jag har inte sett honom sedan dess, vad jag vet. Ändå såg jag direkt att det var han. Eller, det gjorde jag inte; jag såg direkt att det var hans pappa. Där går Hans-Torbjörn (kan vi kalla honom) med sin grånade kalufs, tänkte jag. Tills jag kom närmare och fick en känsla av att något inte stämde. Hans-Torbjörn var pappa på sjuttiotalet, jag var barn. Hans-Torbjörn borde se lite äldre ut, eller? Då slog det mig att det var Hans-Torbjörns yngsta son. En verkligt obehaglig insikt. Den lilla plutten, flera år yngre än jag, gråhårig! Vart är världen på väg?

Hade en liknande påfrestande upplevelse för någon tid sedan på ett köpcentrum utanför sta'n. I en affär fick jag syn på Elisabeth (kan vi kalla henne) som gick i min parallellklass på högstadiet. Med ett litet barn på höften. Hej, Elisabeth, har du blivit mamma? sa jag inte, för även här drabbades jag av en känsla av att något inte stämde. Och efter en stund av skvalpande i overklighetens vakum insåg jag att det måste vara Elisabeths dotter jag hade framför mig. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern, och vilken fyrtioåttaåring gör det? Om man nu tänker efter, vilket man i och för sig helst inte gör.

Mycket ska man behöva vara med om. Fi fan. Men jag tänker att man kanske vänjer sig. Att man, när man varit med om tillräckligt många dylika skräckupplevelser, liksom glider in i ett accepterande av sakernas tillstånd, börjar känna sig ett med sitt åldrande och mognar. Blir en gammal människa begåvad med ett värdigt lugn. Tänk Moder Theresa, typ.

Eller så dör man av en hjärtattack när man nått gränsen för vad man klarar av.