Det har nästan gått två veckor sedan förra inlägget och man kan undra vad i hela friden jag håller på med som skiter i min blogg så till den milda grad?

Ja, men jag har ju åkt tåg, till exempel. I tisdags, vill jag minnas. Och när jag åker tåg kan jag inte blogga. Hade den här gången två säten för mig själv ända tills en satans karl kom och slog sig ner bredvid. Förrädiskt trevlig när han frågade om det var ledigt men han hann inte mer än sätta sig innan han påbörjade arbetet med att tränga bort min arm från armstödet mellan våra säten. Det är inte första gången det här händer mig, ska ni veta, och jag kan meddela att man (jag) kan bli galen för mindre.

Givetvis tog jag inte bort min arm, helvete heller. Vilket resulterade i en tyst men hård kamp mellan två oomkullrunkeligt envisa femtiotaggare. Och kramp i min axel, men det var det värt. Många bäckar små kommer till slut undergräva patriarkatet, det är min teori. Som ett korthus kommer det schloffs falla ihop med ett brak bara vi alla bidrar med det motstånd vi har att erbjuda.

Egentligen är jag en väldigt ödmjuk och prestigelös varelse, det vet ju ni. Bara inte när jag möter karlar som har en föreställning om att alla kvinnor är biologiskt betingade att maka på sig slash krympa lite när de kommer så att de kan breda ut sig som de småpåvar de tror att de är. Som grädden på moset tog jag plötsligt bort armen när det var tjugo minuter kvar av min resa. Pang, bara. Där blev han allt förvånad. Och gissa om jag bredde ut mig och mina väskor maximalt när jag vid min sorti klämde mig förbi honom? Det gjorde jag. Synd att jag inte passade på att släppa en brakare också, kan jag känna så här i efterhand. Men det lär komma fler tillfällen, inte sant.

Hur brukar ni göra när ni åker tåg?