Men du
raring,
varför står du där borta och glor?
Jag hade gärna sett mer passion i det lilla skaldestycket, men som bekant styr man inte över sin konstnärliga ådra. Och jag är i alla fall nöjd med det så kallade öppna slutet. Vad som helst kan hända härnäst, är känslan man bär med sig efter att ha pokulerat poemet, eller hur.
Ja, eller hur. :)
SvaraRaderaÖgonkast kan säga mer än tusen ord så att den lilla raringen står och glor säger våldigt mycket i den korta dikten. Håller med dig om att den är våldigt generell. Den får mig att tänka på en ko som drömskt står och idisslar i en kohage en varm sommardag.
SvaraRaderaNu när jag har pokulerat vill jag bara säga att min raring inte är så mycket för att stå där borta och glo.
SvaraRaderaÄr dé det här du kallar kärlek?
Hög igenkänningsfaktor, in deed! Både som ett gloende subjekt som ett beglott objekt :)
SvaraRaderaAnna: Verkligen.
SvaraRaderaKnaster: Så pass generell är den. Ända in i djurvärlden breder den ut sina tentakler.
Spader: Du har tur du!
Nja, låt oss säga så här: Kärlek med förhinder.
Eva: Mmm. Det är synd om människorna.