Bilen går bra

Jag utgår från att alla undrar. Jag utgår också från att alla som ser mig låsa upp min lilla svarta och sätta mig på förarplatsen tänker WOW. Nej, det utgår jag inte ifrån, jag vet att ingen bryr sig, men jag är imponerad.

Jag har kört ungefär sjuttio mil den vecka som gått sedan jag köpte bilen. Tycker om att ratta mig fram i stan och på landsbygd, men inte så mycket på motorväg för där är hastigheterna för höga. Ogillar speciellt påfarter där andra bilar smyger upp bakom mig både till höger och vänster samtidigt som jag måste köra i minst nittio. Tänker så positivt jag bara kan i de situationerna, frågan är dock hur långt det räcker.

Igår tankade jag själv för första gången. Sammanlagt 0,33 liter vilket jag först upptäckte när jag var på väg ifrån macken och såg att mätaren fortfarande var nära noll. Anledningen var att jag hade tryckt tankgrejen för långt och för hårt in i hålet, antog killen som hjälpte mig när jag kom tillbaka. Han visade mig hur jag skulle göra och lämnade mig när bensinen pumpades in i min bil som den skulle. Så skönt att man kan be om hjälp, inte sant. När tickandet på pumpen avstannade drog jag ut snabeln, precis som killen instruerat, och sprutade ner både bilen och mina byxor. Körde in grejen igen, snabbt som fan, och sedan stod jag där en stund och fullständigt sket i bilarna som stod i kö. Man kommer ibland till en gräns, och där var min. Helt kolugn stod jag där, indränkt i bensin, blickade ut över de köande bilarna och tog mig den tid jag behövde.

Nåväl, en stund senare drog jag ut snabeln, satte mig bakom ratten (i min lilla svarta) och gled ut från stationen. Åkte till en biltvätt där jag högtrycksspolade både bilen och mig, och när jag kom till Beriths kolonilott (tre kvart senare än uppgjort) sa Berith att jag inte luktade minsta lilla bensin. Jag älskar den kvinnan.

Imorgon ska jag köra till Småland helt själv. Bara jag i bilen. Tjugo mil, delvis motorväg. I regn. Varför, kan man undra.

DÄRFÖR.