Konstruktiv eller destruktiv

Det är sommar idag också, och en ny sommarreflektion pockar på i grönskan.

Konstruktiv eller destruktiv?

Själv väljer jag konstruktiv. Jag vill att allt jag tar mig för ska ha känslan av uppåtgående spiral, och inte en nedåtgående.

Problemet är bara alla destruktiva människor som motarbetar ens konstruktivitet. När man som bäst är i en fruktbar uppåtrörelse kan man ge sig fan på att det kommer någon och stoppar upp den konstruktiva primus motorn. Vissa kan stjälpa hela projekt. Romanprojekt, till exempel. Hade jag inte blivit störd hela jävla tiden så skulle jag säkert ha skrivit en roman vid det här laget. Men nu har jag inte det.

Kärleksprojekt är en annan grej. Jag kan konstruera det perfekta kärleksförhållandet, men så snart det är mer än en person i det börjar det alltid kantra betänkligt. Tänk ett överlastat skepp i styv kuling. Med två vitt skilda kompasser att lita till. (Nu tänker jag på Benny och Britta, min och Skånes relation är galet bekymmersfri.)

Kan inte person nummer två bara glida in och uppfylla alla förväntningar som vi konstruktiva personer har?

Nej, verkar svaret vara på det.

Småaktighet och storsinthet

Visst är det intressanta företeelser?

Själv är jag storsint. Har alltid plats i mitt hjärta för alla som vill. Det är bara att knacka på, som jag brukar säga.

Plats för alla förutom idioterna, alltså. De som kanske inte är födda som idioter, men som beter sig som om de vore det. De småaktiga, bornerade jävlarna, ni vet vilka jag menar. De som är dumma i huvudet, helt enkelt. Att jag inte orkar släpa omkring med dem i mitt hjärta är fullt begripligt, tycker jag. Det gör mig inte till en småaktig människa, bara en storsint mänsklig människa. Man vill ju inte vara en lallande fårskalle, eller hur. En som helt okritiskt trycker kreti och pleti till sin barm. Den typen av människor går mig verkligen på nerverna. De är nästan värre än idioterna.

Det var det för idag. En sommarreflektion, nu när man har tid att reflektera.