Det är sommar idag också, och en ny sommarreflektion pockar på i grönskan.
Konstruktiv eller destruktiv?
Själv väljer jag konstruktiv. Jag vill att allt jag tar mig för ska ha känslan av uppåtgående spiral, och inte en nedåtgående.
Problemet är bara alla destruktiva människor som motarbetar ens konstruktivitet. När man som bäst är i en fruktbar uppåtrörelse kan man ge sig fan på att det kommer någon och stoppar upp den konstruktiva primus motorn. Vissa kan stjälpa hela projekt. Romanprojekt, till exempel. Hade jag inte blivit störd hela jävla tiden så skulle jag säkert ha skrivit en roman vid det här laget. Men nu har jag inte det.
Kärleksprojekt är en annan grej. Jag kan konstruera det perfekta kärleksförhållandet, men så snart det är mer än en person i det börjar det alltid kantra betänkligt. Tänk ett överlastat skepp i styv kuling. Med två vitt skilda kompasser att lita till. (Nu tänker jag på Benny och Britta, min och Skånes relation är galet bekymmersfri.)
Kan inte person nummer två bara glida in och uppfylla alla förväntningar som vi konstruktiva personer har?
Nej, verkar svaret vara på det.
Att vara destruktiv leder ju ingen vart. Bort med dem... Eller?
SvaraRaderaMarkattan
Det SKA vingla betänkligt i romankärleksförhållandena, det ska nästan kantras och gå åt pipsvängen innan kontrahenterna (ett ord som nog bara används om romanfigurer och möjligen också i domstolsförhandlingar) genom epifanier, branta personliga utvecklingskurvor och möjligen någon liten deus ex machina hittar fram till varandra på ett både högre och djupare plan. Lycka till!
SvaraRaderaMarkattan: Bunt ihop och slå ihjäl dom.
SvaraRaderaKarin: Tack! Känns som att det där inte kan gå fel. Ser särskilt fram emot deus ex machinan.