De kom tjugo minuter för sent

Britta stod inte längre diskret placerad bakom gardinen, hon stod mitt för fönstret med armarna i kors.

’De hade nog något problem med bussen.’ Benny trampade nervöst på stället.

’Man kommer inte tjugo minuter för sent utan att höra av sig.’

Britta kände igen Vera på långt håll. Hon var sig lik. Något längre och tjockare hår, men annars den gamla välbekanta Vera upp i dagen. Men vad var det för drasut hon hade med sig? Lång och mager, framåtböjd med ögonen oavvänt på Vera. Byxorna, som såg ut att vara i tunn bomull kylan till trots, fladdrade runt de pinniga benen. Stripor av grått hår daskade axlarna. Ingen Don Juan precis, konstaterade Britta och vände sig till Benny. 

’Nu kommer de, gå och öppna dörren!’