Igår körde jag för första gången rakt in i Stockholmsdjungeln. Jag, själv, i min lilla Toyota. Jag är fortfarande förvånad, på gränsen till chockad. Och djupt imponerad.
Flerfilig motorväg, tunnlar och rondeller från helvetet. Någonstans fick min GPS för sig att ändra rutt, för att jag skulle komma fram fyra minuter tidigare. Min GPS känner inte mig. Jag hade inga önskemål om att komma fram fyra minuter tidigare, jag ville bara komma fram. Ändrad rutt innebar att vägen jag noggrant studerat i förväg i all hast fick kastas överbord. Körde fel två gånger innan jag kom fram. Men jag kom fram.
Nu idag har jag tagit mig ut ur Stockholm utan att köra fel en enda gång.
SÅ bra gjort! Jag hade faktiskt ingen aning om att jag är så bra på att köra bil. Sitter nu i bilen utanför Strängnäs och äter en macka. Coz I’m så worth it.
Ja jädrar vad du är worth it! Som dysdirektiker (med SVÅRT vilsesyndrom) förstår jag dramat och traumat. Och när den förnicklade GPS:en tjatar "gör om rutt" ligger den dj*vl*gt illa till. Brorsan hivade ut sin gps på en motorväg i Tyskland när han tyckte att den var dum. Men vet du vad? Idag var det galet i Stockholm, pga av fotboll. Avstängt överallt. Ett av mina väl uppkörda spår var oframkomligt och det var umleitung på umleitung i det oändliga. Kom hem en timme försenad.
SvaraRaderaJag har kört till Vänersborg. Det tyckte jag var läskigt nog. Stockholm har jag bara kört till en enda gång. Det planerar jag inte att göra om i brådrasket. Önskar att jag gillade att köra bil, men det gör jag faktiskt inte.
SvaraRaderaKarin: Men är det inte trafikkaos jämt i Stockholm? För mycket bilar, helt enkelt. Autobahn kanske jag borde testa härnäst:) Vem behöver GPS där, det är ju bara rakt fram hela tiden.
SvaraRaderaDDT: Förvånande nog gillar jag att köra bil. Kanske för att jag tog körkort så sent. Late bloomer, liksom.
SvaraRadera