Pool är för losers

Alltså...
Vem vill ha pool egentligen?
Det blir så himla...turkost, liksom.

Nu åker jag ner till stugan och bryggan vid sjön istället.
(Nu lät det som om det är sjötomt och det kan det ju få låta som.)

Bryggan. (Tänk bort snön och isen.)

Surprise

Fick energikick av att klippa häcken så nu har jag grävt hål i gräsmattan för en pool.

Min familj kommer hem imorgon och jag kan inte vänta tills jag ser deras förvåning =O

Frågan är bara vilken pool jag ska välja...

Vad tycks?

semesterthriller

Lyckades hålla mig undan igår.

Idag har jag klippt bortre delen av häcken utan att grannen märkte något (tror jag).

Ville inte ha hennes motordrivna häcksax, min sekatör går alldeles utmärkt.

Därav smygandet.

Nu kommer hon se att jag har gjort något iallafall.

Att det inte är något fel på min goda vilja.

Bara på uthålligheten.

Dags för maken att komma hem

Pratade med grannen i gårkväll när jag var ute i trädgården och vattnade.

Hon lovade mig att hon idag skulle visa mig hur man klipper häcken på vår sida, eftersom den nu är fint klippt på hennes sida medan den spretar hejvilt på vår sida tomtgränsen.
Faktum är att hon först erbjöd sig att komma över på vår sida och klippa.
"Oh, nej, det behöver du inte, det kan jag fixa förstås", sa jag.
"Bra, då visar jag dig imorgon hur man gör", sa hon.

Idag smyger jag omkring och låtsas att jag inte är hemma.
Hoppas det funkar.

Kan det ha med ålderskrisen att göra?

Jag hatade alltid att spela fotboll när jag var yngre.

När jag var med på plan sprang jag mest på betryggande avstånd från bollen och försökte se ut som om jag var engagerad i spelet. Men det var jag aldrig. Mitt engagemang var alltid knutet till klockan. Hur lång tid hade vi spelat? Hur lång tid var det kvar till det var slut? Hatade att spela kort och gott.

Att titta på fotboll var inte heller intressant. Gubbar som sprang fram och tillbaka och jagade en boll. Fan vad tråkigt.

Så vad var det som hände? Ikväll satt jag och hoppade och tjöt framför TV'n när vårt U21-lag försökte, och nästan lyckades, spöa Englands dito-lag. Och detta trots att jag var ensam hemma!

Lite pinsamt är det också eftersom jag större delen av mitt liv inte försuttit ett enda tillfälle att uttrycka mitt förakt för spelet. Så meningslöst, och alla pengar som plöjs ner i det...

Men det är ju roligt att titta på!!!

Hur kunde det bli det???

På temat göra bort sig del 2

Nu drar jag fram en gammal fadäs ur min bloggarderob från januari.
Det är ju så roligt att göra bort sig! Efteråt.

Jag har varit 20+, tro det eller ej, och när jag var det blev jag bjuden till en kvinnlig släkting på hennes bröllop. Vi kan kalla henne Inger eftersom det är det hon heter.

Efter en lång resa till huvudstaden, där Inger bodde och bröllopet skulle äga rum, upptäckte jag vid framkomsten att jag glömt min snygga outfit som jag skulle ha på mig under festkvällen. Min förtvivlan var ganska stor. Hur kan man glömma att ta med de kläder som man varit ute och shoppat för ett så speciellt tillfälle? Ja, faktum är att precis detsamma hände mig när jag åkte till min systers bröllop några år senare så jag, om någon, borde kunna svara på den frågan. Men det kan jag inte.

Hursomhelst, Inger är en mycket inkännande och hjälpsam person och hon drog snabbt fram en röd dress, byxor och blus, väldigt 80-tal, ur sin garderob och intygade mig att jag skulle bli såååå snygg i den. Som ny, praktiskt taget.

Jag in på toa och bytte om, kände mig inte helt bekväm i den röda dressen kan jag säga, men klev iallafall ut från toan för att Inger skulle få bedöma hur jag såg ut.
Inger: Men, GUUUUUUD, vad du är lik Demi Moore!!!
Jag visste inte vem Demi Moore var men jag förstod att det var något positivt att vara lik henne. Så, den röda dressen blev det.

En tid senare, kanske två år, eller två veckor, vad vet jag (mitt förgångna tenderar att flyta ihop) så skulle jag äta lunch på det universitet där jag då pluggade. Av någon luddig anledning skulle jag göra det med en kille jag knappt kände, någon kompis kompis tror jag. Det var nog bara så att vi råkade gå mot restaurangen samtidigt och började prata eller så.

Och där satt vi och åt och konverserade varandra sådär som man gör när man äter lunch med någon som man knappt känner. Jag visste fortfarande inte vem Demi Moore var men vi pratade skådespelare och han sa:
- Den snyggaste kvinnliga skådespelaren jag vet är Demi Moore.
Jag (som är charmigt spontan och aldrig tänker innan jag pratar):
- Va? Demi Moore??? Henne är jag lik...har jag hört...

Piiiiiiinsam tystnad.
Jag kommer inte ihåg vad killen hette men jag kan fortfarande se hans stelnade ansiktsuttryck framför mig. Han kunde ju ha sagt: -Ja, lite kanske, bara för att rädda situationen men han kunde tydligen inte dra en så grov lögn.
Ack, ja.

På temat göra bort sig

Ulrika gjorde bort sig igår och skrev ut sin förtvivlan på bloggen så det ekade i cyberspace.
Hon ville höra andras bortgöringar för att med dessa lindra sin egen, och jag har tänkt och tänkt.
Inte så att det är svårt att komma på några, men det ska ju vara någon/några som tål dagsljus...
Och då blir det genast knepigt.

Men jag kan ta en som ägde rum när jag var liten och oskyldig. Jag var kanske tio år...?
Och egentligen var det inte jag som gjorde bort mig utan min pappa, men jag bidrog till lilla fadäsen kan man säga. I all min oskuld.

Hursomhelst. Pappa hade varit med en granne och fiskat (vilket han inte kunde så han kom hem tomhänt). Med sig på utflykten hade de haft korv att äta (för de insåg sina tillkortakommande när det kom till fiske.) Well, well...

När pappa kom hem var han lite irriterad.
Lars-Erik, den fräcke, halvfete grannen, hade ätit upp nästan varenda korv!!! Och min pappa som, till synes, är den försynta sorten, hade suttit där och sett korv efter korv ta vägen ner i gapet på grannen utan att säga något. Medan hans väl dolda förtret (och hunger får man förmoda) växte, låtsades han att han inte hade något alls emot att "Lars-Erik vräkte i sig korv efter korv efter korv efter korv".
Med målande ord och kroppsspråk visade pappa precis hur det sett ut när korvorgien ägt rum. Hur Lars-Erik knappt ens gett sig tid att tugga utan bara mulat in korvar med bägge händerna samtidigt.

Nästa gång Lars-Erik kom på besök till oss såg jag korvscenariot framför mig förstås.
"Jag hörde att du nästan åt upp alla korvar!", sa jag spjuveraktigt. (Kanske inte så oskuldsfullt, men ändå.)
Sen drog jag på, precis som pappa hade gjort, och visade med liv och lust hur det hade sett ut. Kan tillägga att jag var med i en teatergrupp när jag var liten och här kom allt jag lärt mig till användning.
När jag efter en stund tittade upp såg jag att varken Lars-Erik eller pappa skrattade, vilket ju hade varit mitt syfte.
Pappa stod och skruvade sig och sa ett lamt: "Eeeh...neeej" till mig. Jag hörde det knappt, det bara pep fram kan man säga.
Och Lars-Erik hade ett konstigt stelt uttryck i ansiktet; som om han inte visste hur han skulle lyckas le genom hela min föreställning.

Då stack jag.
Herregud, de var ju vuxna!
Det var väl inte mer än rätt att de fick lösa sina konflikter själva.

En gräsänkas lidande

Nu har jag hittat gräsklipparen.
Men den rykte så förfärligt när jag satte igång den så jag stängde av den igen.
Har lämnat meddelande på makens telefon:
Gräsklipparen ryker.
Väntar nu på att han ska lösa problemet.
Han sa något om olja innan han stack men jag lyssnade bara med ett halvt öra.
Och det enda hål jag hittar, som man möjligtvis skulle kunna hälla olja i, ser ut som ett avgasrör.

Vattnat alla växter på altan har jag iallafall gjort.
Den uppgiften faller alltid på mig när maken är bortrest.
Han är jämt orolig att jag ska glömma. *förstår inte varför*

Gräset växer

Gräsmattan vajar i vinden och maken är i Tyskland.
Så vad göra?
Ska fundera.

Barnavvänjning pågår

Kanske ska tillägga att jag inte alltid varit såhär...klängig på mina barn.
När de var små och maken tog med dem på tripp några dagar så jublade jag.
Tystnaden, matlagningen till bara mig, ensam framför teven; det var helt underbart.
Så jag är inte alls den klängiga typen, egentligen.
Verkligen inte någon klängranka.
Men kanske ett litet plåster?
Det är liksom inte lika häftigt att vara ensam längre.
Nu får de gärna vara hemma.
Och DÅ drar dom!
Åt tre olika håll!
Så att jag ska bli förvirrad och inte veta vem jag ska jaga.
Inte schysst.

Brevet från mamman (som kanske har lite för mycket ledig tid att hantera)

Alltså!
Jag har satt tre barn till världen.
I detta nu är den äldsta i Berlin.
Mellandottern är i Kroatien.
Yngsta dottern sover över hos kompis. (Ja, de sover förmodligen fortfarande, klockan är ju bara kvart i ett.)

Och jag då!? Var är logiken?


Melodi: Brevet från Lillan (Evert Taube)

Ungar kom hem!
För jag längtar efter er!
Kom innan sommar'n är slut hörre ni ni!

Allt jag vill ha är prat och kramar utav er,
ingenting annat,
det kostar för mycket. (Och det blir i slutänden jag som får betala.)

Detta har jag faktiskt skrivit bara själv,
värsta poeten är jag kan man säga.
Ungar kom hem!
Jag vet något som ni får! (Nej, inte pengar, men mat och kärlek! Jodå, det är bra att ha!)
Nu slutar brevet från er mamsimams.

Jag älskar måndagar

Finns det något som toppar följande:

Vaknar vid niotiden i mitt vita sovrum.
Solen lyser ute i trädgården.
Det är tyst i huset.
Jag vet inte vad jag ska göra idag för jag är ledig och har inte planerat något.
Det är måndag.

Very important information

Här följer en utmaning som jag snott från Ann-Louise.

Lite omistlig information om mig:

Vad heter du i mellannamn: Ingrid
Har du några syskon: Ja; lillasyster och lillebror
Vart går drömresan: Liten ort i södra Frankrike
Vart går mardrömsresan: Camping i New Yorks undergroundkulvertar, kanske?
Favoritmat: grönsaksrätter, janssons frestelse, jordgubbar, apelsiner, godis och en massa annat
Mat du absolut inte äter: sniglar
Favoritämnet i skolan var: hade inget, men språk har jag alltid tyckt om, dock inte alltid i skolan...
Tråkigaste ämnet i skolan var: gymnastik (bollspel)
Vilken hushållssyssla är den tråkigaste: tvätta fönster
Skostorlek: 38
Nämn 1 skådespelare du gillar: Audrey Tautou

En film alla borde se: ONCE
Drömyrket är: författare/pysslare
Ett yrke jag aldrig skulle kunna ha: taxichaffis
Detta irriterar mig: översittare
Detta gör mig glad: kontakt
Vilken är din favorit bland Astrid Lindgrens karaktärer: Pippi
Favoritmotto: "Här ligger jag och duger" och "Det som inte dödar blir ett bra blogginlägg"

Det regnade aldrig när jag var liten

När jag var liten var det alltid sol och fint väder i midsommarhelgen.

I likadana klänningar, som mamma sytt, dansade och lekte Mocka och jag i dagarna två på lövad dansbana. Och jordgubbstårtan åt vi alltid ute i solskenet.

Första gången jag var uppe en hel natt var just en midsommarnatt. Vi satt och ritade klippdockor och kläder till dem. När solen gick upp på midsommardagens morgon gick vi ut och andades in skogens midsommardoft. (I solen!)


Nu åker jag till stugan. Regnkläderna är nedpackade.
Lite sol kanske man ändå kan hoppas på?
Och faktum är att inget väder är som ögonblicket när solen spricker fram efter att det regnat...
Speciellt om man är i skogen.

GLAD MIDSOMMAR PÅ ER!

På temat ålderskris nu när jag ändå är igång

De flesta, som liksom jag är något åldrade, känner nog igen sig i traumat som kan uppstå när man oförhappandes passerar en spegel. Man kan gå där i allsköns ro och känna sig erfaren, smart, lite cool och lite, lite snygg när man utan förvarning plötsligt har en spegel framför sig och hela självbilden kollapsar på en millisekund.

En annan rysare är när man helt oplanerat stöter på en bekant från forna dagar. Kanske var det 20 år sen man sågs sist, kanske var det trettio. I vilket fall så är det förfärligt.

Vad ska de tänka???

Hur chockade är de över att jag ser så himla mycket äldre ut (än när jag var 2o)?

Står de och räknar rynkor och undrar om det verkligen är jag, alltmedan de babblar på och låtsas som att de inte är ett dugg chockade? Va? Va?

Min strategi är att le väldigt mycket. Dels för att mina rynkor och min förslappade ansiktshud stramas upp och ger ett, ja, stramare intryck när jag ler (väldigt mycket). Dessutom har det, tror jag, också en något avledande effekt. Kanske tänker de efteråt: "Men hon såg ju lycklig ut iallafall. Trots allt." Och det är ju alltid något.

Efteråt har jag ont i käken.

Men vill man vara fin får man lida pin. Det lärde jag mig redan som liten.

Krishantering

Sitter i min säng och tittar på den nya, stora och fina byrån som tronar rakt framför mig.

För vad gör man i det här landet när livskrisen (en av dem) sätter in?

Jo, man åker till IKEA och shoppar upp en slät, fräsch byrå som man sen, under uppmuntrande tillrop, låter maken sätta ihop.

Och den värsta ångesten, över att barnen skaffar sig liv utanför ens räckvidd och att ens eget liv rusar mot döden, ger vika en aning när man omsorgsfullt får vika sina t-shirts i en hög och sina linnen i en annan och sen låta dem glida ner i de glatta ny-doftande lådorna som rullar så fint in och ut på sina skenor.

På lifesaver-byrån står en flatscreen och på mitt sängbord ligger en trave böcker. I mitt knä; min dator. Om jag kan få maken att komma med mat och potta då och då så behöver jag aldrig mer lämna min säng... *planerar för ålderdomen*

Ett liv önskas

Har vinkat av mina sommarlovslediga tonåringar på stationen.

Den ena tog tåget till Stockholm och den andra till Malmö.

Vinkvinkvinkvinkvink.

"Jaja, du kan gå nu!" (ena tonåringen)

"Eh...ja... jag ska bara..." (jag)

Sen stod jag ensam kvar i ösregnet på perrongen och kände mig övergiven.

Vart tog mitt liv vägen, liksom?

Det tog tåget till Stockholm respektive Malmö.

Jaha...liksom!?!

Är det verkligen lagligt?

marsvinsnamngivartävlingspris

Fick idag det finaste och gulligaste pris jag nånsin fått. (Har inte fått många pris i mitt liv ska väl kanske sägas. När jag tagit lotter på vinst-varje-gång, men det är ungefär allt. Men även om jag hade vunnit finare pris så hade det här varit finast.)

However, vad sägs om följande bra-att-ha-saker-pris för att jag namngivit ett marsvin:

Kylskåpsmagnet

Vykort

Möbeltassar

Bok (Språkets lustgård och djungel)

Blompinne

Porslinsros

Dessutom en kram från Annika och Rigmor (marsvinet).

Och så väldigt fint paketerat.

Nu blir förstås alla avundsjuka, så jag ska inte skriva mer om detta underbara, übersöta pris som var så fint och omsorgsfullt ihopsatt och paketerat. Inte ett ord till. Bara att boken också kändes så personlig eftersom jag älskar språk och allt man kan göra med det, vilket vi f ö har gemensamt (eller hur A?).

Tack gulliga Annika och Rigmor!

Telenorterrorism

Köpte en gång en telefon av en lismande Telenorförsäljare. Trots min skepsis mot denna yrkesgrupp så lyckades han vagga in mig i tron att jag gjorde en bra affär.

När jag efter köpet tittade på betalningsspecifikationen fanns där en post som han inte sagt något om; uppläggningsavgift 250 kr.

Nu blev det strid på kniven. Inte för de 250 kronorna i sig, men för att han inte sagt något om dem. Jag kände mig lurad och gick sålunda tillbaka till det lismande kräket som skyndade sig att be om ursäkt så hemskt mycket. Han hade glömt bort att nämna kostnaden, sa han och såg oskyldig ut.

Jag föreslog honom resolut att ta bort avgiften, men se det var jätteproblematiskt , vojne, vojne. På huvudkontoret tyckte de inte om att ta bort avgifter, men denne riddare skulle förstås ringa dit och göra allt han kunde för att få dem att förstå mitt dilemma, alltså att jag kände mig lurad, och därmed gå med på att ta bort de 250 kronorna. Men det skulle bli svårt, uj, uj, uj.

Med de ledsnaste ögonen den dagen, på det köpcentret, meddelade han mig en stund senare att tyvärr så gick inte huvudkontoret med på det...

"Nähä, men då vill jag inte köpa den här telefonen", sa jag.

Försäljarnisse skruvade på sig.

"Ja, jag känner mig lurad, och jag tycker inte om att känna mig lurad", förklarade jag igen. Extra tydligt och pedagogiskt den här gången.

Då säger han:

"Men då får du de pengarna av mig. Det är ju jag som har gjort fel..."

Och med den oskyldigaste av uppsyner fortsatte han:

"Kan du komma tillbaka en annan dag och hämta pengarna, för jag har inte med mig min plånbok idag." Detta levererade han med ett ansiktsuttryck som antydde att han pga av min girighet skulle få ställa in den planerade tågresan till hans mormor i Norrland samt leva på gröt tills nästa lön kom.

Och i det här läget började förstås jag känna mig som den skyldige. Här stod jag nu och undrade om inte jag var en särdeles snål och kompromisslös person som ville ta 250 kr direkt ur en ledsen ung mans plånbok. Ungefär så. Samtidigt kände jag att något var fel. Hur hade han plötsligt lyckats vända på skuldfrågan till min nackdel? Well, jag är en sucker för skuld och alltså ett lätt byte.

"Jaha, hrmpf, eh...jaha. Ja, jag kanske kommer en annan dag då", sa jag och tittade åt ett annat håll för att slippa se de ledsna hundögonen.

Dagen efter gick jag till Telenors butik på huvudgatan, för att slippa möta sad-face, och lämnade tillbaka telefonjäveln. Och sen dess håller jag dylika försäljare på minst två meters avstånd, vilket kan förklara mitt beteende igår.

Fick för ett tag sen lite inside information om vad blivande försäljare får lära sig på sin utbildning. En sån sak är konsten att prata bort en kund så att denne inte får utrymme att säga nej, tack.

Bara det gör ju att man får lust att slå dem i huvudet innan de ens har öppnat munnen.

En gummiklubba i fickan, kanske? Eller två?

Avgiftning

Jag tog ingen treo igår och jag har inte ätit (eh...druckit) någon idag heller.

Med andra ord; jag befinner mig på avgiftning.

Ja, alltså inte på någon avgiftningsklinik. Sitter just nu i min säng och bloggar, bästa terapin när suget sätter in. Tog lite glass för en stund sen. Sånt man kan unna sig när man lämnar ett missbruk bakom sig. Vilket jag hoppas att jag gör. NU.

Toppad formkurva

Handlade på COOP på vägen hem. Vanligtvis handlar jag på ICA men omväxling förnöjer (har jag hört).

Började med att skrämma slag på en Telenor försäljare som djärvt utsåg mig till sitt nästa offer. Ni vet när de tar sats, klistrar på försäljarleendet och närmar sig med bestämda steg...

Jag minns inte vad jag gjorde och eventuellt sa men inom loppet av tio sekunder snubblade han baklänges med handflatorna uppvända (ni vet som man gör när man blir hotad med vapen) i ett försök att skapa fred genom total surrender. Skräcken lyste ur hans ögon, he he he... (Överdriver bara lite.)

Lite fascinerad (och nöjd) är jag över vilken effekt jag kan ha på folk =)


Inne i affären sålde de två påsar Ahlgrens för 27 kr...

Men se den gubben gick jag inte på!



(Nej, det gjorde jag inte! *nöjd som fan*)

Jävla Ahlgrens

Tre påsar Ahlgrens för 30 kr.

Borde vara förbjudet med sån marknadsföring.

Jag behöver verkligen inte mer än en påse. Verkligen inte.

Och inte fan tänker jag köpa en till fullt pris när priset per påse om jag köper tre blir hälften! Då skulle jag känna mig så lurad.

Jag får vänta med att äta bilar till kampanjen är över.

(Jag köpte tre påsar.

De är nu slut, eftersom de måste vara slut innan helgen är slut.

Kan inte ha bilar ligga och drälla i skåpet på en måndag.

Och min mage hänger över byxornas resårkant.

Jag är så ägd av godisimperierna...*bitter*)

Mitt liv med P

Nu sitter vi, P och jag, och tar det lugnt i sängen.

En hel helg av vila och ro har vi framför oss.

Det är klart att jag blir irriterad på honom ibland, när han slår till sådär utan förvarning.

Å andra sidan är han en del av mig vid det här laget.

En liten raring som sitter där bakom pannbenet och säger:

"Nej men, Nilla liten, nu sliter du för hårt! Gå och lägg dig vetja."

Den lilla gogrisen.

Strandetikett

Sommaren har gjort sitt intåg i våra sinnen och vi undrar nu alla:

Vad ska man tänka på om man vill vara "rätt" på stranden?

Sällskapslivets Lexikon anno 1944, har förstås några råd på vägen.

Numera kunna herrar och damer bada tillsammans på stranden och campera tätt tillsammans i sanden, ibland lika tätt som sardiner i en bleckask, och där ömsa de plaggen under nödtorftigt skydd av en badkappa, och ingen människa i världen finner något besynnerligt däri.

Om sålunda strandetiketten blivit betydligt friare de sista åren, så finns det dock gränser, som inte kunna överskridas. Det ser sålunda aldrig trevligt ut om någon sitter i skjortan eller underbyxorna, i korsetten eller underkjol. Ja, bevars, det tar ju litet tid att byta, men man bör i varje fall inte slå sig till ro sådär halvklädd. Inte heller bör en herre gå omkring i byxhängslen.

Damernas baddräkt är ofta tvådelad, d.v.s. består av bysthållare och byxor, var för sig. Men även den hela baddräkten är fortfarande modern. Helvita baddräkter tyckas alltid vara populära, men de kräva en perfekt figur. Sålunda finnes också mer eller mindre brokiga baddräkter av veckat silke.


Japp. Då vet ni.

Två möten

Precis tillbakakommen från springrunda i skogen.
(Ja, det är ett fasligt springande på mig just nu.)

Två möten där i skogen.
Det första när jag hejdade mig för att det knakade alldeles nära. Jag tittade upp och såg rakt in i ett par rådjursögon. Några sekunder stod vi där och bara tittade på varandra. Sen skuttade Bambi in i skogen och hade, såg jag då, kompisen med sig.

Vid det andra mötet såg jag den andre ett bra tag innan han såg mig. En tjugo meter framför mig på stigen stod en man och lättade på trycket. Ähum, liksom.
Jag trampade lite extra hårt för att vederbörande skulle upptäcka att jag var i antågande. Men nej.
Jag hostade till och trampade på en gren. Men nej.
Inte förrän jag nästan "ramlade" upptäckte han mig och började då avsluta skakandet han höll på med. (Skaka torr, alltså.) Dvs började avsluta. Han gjorde sig ingen brådska minsann.

Nej, nej. Att kissa är naturligt och skola icke döljas.
Men jag tyckte det var lite pinsamt och hann även tänka tanken att han ju kunde ha blottartendenser, så jag beredde mig på att passera manseländet med så stort avstånd mellan oss som var möjligt på den lilla stigen. Jag tittade dessutom åt ett annat håll.

"Hej!", sa han högt och tydligt, som för att verkligen markera att han var där.
"Öh, hej...", sa jag och tittade motvilligt åt hans håll utan att titta på honom.

Ack, ja.

Jag föredrog rådjursmötet...