Så länge

Dags för en rejäl bloggvila, känner jag.
Har bloggat intensivt nu i ett och ett halvt år och mer eller mindre glömt bort hur livet var innan. Vad gjorde jag hela kvällarna till exempel? Och halva helgerna?
Med viss reservation för att abstinensen kan bli för svår och dra mig tillbaka innan ni har hunnit upptäcka att jag var borta, så tar jag nu en redig paus.

Känns bra.


Än så länge.



Och fortfarande.



Det här kommer nog gå bra.

Imorgon; måndag

I morse när jag vaknade drömde jag att vår sommarstuga flög och att jag desperat kämpade för att hålla mig kvar på verandan. Varje gång jag var på väg att åka av fick jag tag i något att klänga mig fast i.
Det är bra när drömmar är tydliga. När de inte kan misstolkas. En klockren Nilladröm, kan man säga.

Tårtgåta

Kan man klämma in en halv tårta i ett sockerstopp?
Svar: Ja.

Köpte en s k chokladspegel, vilket är ett väldigt lyckat exempel på tårta, till en elevgrupp igår. P g a omständigheter som var utom min kontroll inställdes lektionen i fråga och jag fick bita i det sura äpplet och ta med mig tårtan hem. Med maken i Paris och dottern hos kompis så har jag på egen hand fått åta mig att göra slut på det chokladglaserade eländet. Halva har jag lyckats förpassa till min egen kropps energidepåer så här långt. Det renderar ett MVG, tycker jag.

Med tårta sipprande ur öronen tittar jag nu på Eurovision song contest. Moldaviens juckande saxofonist är den som hittills gjort starkast intryck på mig.

Dags att ta time-out

På senaste veckans inlägg har jag nästan bara udda antal kommentarer. Dessutom kryllar det av primtal som 11, 13 och 17.
Är inte det ett tecken på att jag ska sluta blogga så vet jag inte vad som är det.

Äppelblom och syrénknoppar

Men vad är väl Paris mot en solig morgon hemmavid när stora äppelträdet bredvid altanen blommar? Och när, dessutom, morgonens möte på jobbet är inställt. (Förvisso skulle jag absolut behöva använda tiden till högarna med ännu orättade nationella prov men jag är väldigt bra på att förtränga sånt.)
Ja, faktiskt förstår jag inte hur någon överhuvudtaget kan vilja vara i Paris just nu.
Paris? Vad är det, liksom? Var det inte en gris som någon polis skulle rida på?

Paris i slutet av maj

För några timmar sedan åkte maken till Paris.
Puss och hej.
Det är tur att man inte är missunnsamt lagd.
I så fall skulle det kännas förjävligt att han drog till Paris i maj för att jobba, flanera och äta trerätters på diverse krogar ihop med sina franska networkkompanjoner varav en 30-årig som heter Jolie (betyder söt, yuk).
Medan jag stannar hemma och jobbar.
Förrrrrjjjävligt, skulle det kännas.
Det är tur att man är JÄVLIGT generöst lagd.

Måndagsefterdyningar

Full av intressanta inslag var gårdagen. Även på mammafronten.

HELT säker var jag på att min 15-åring hade gjort något hon inte fick. Jag mindes minsann alla detaljer runt det hela och var så säker som man (jag) bara kan bli. När hon gick upp i falsett för att försvara sig var jag lugn som en filbunke. Förklarade att hon kunde lägga ner försvaret eftersom jag visste precis hur det var.

Ända tills jag kollade och insåg att jag hade fel.


Man (jag) kan så här i retrospekt förvånas något över att jag var så bergsäker på att jag mindes rätt.
Jag, minnas rätt?
Det gör jag ju nästan aldrig, så varför skulle jag gjort det just igår?

Skitdag

Denna måndag är snart slut och jag orkar inte ens ta in era olika teorier om varför vi har måndagar. Nu drar jag ett streck över denna som därmed förhoppningsvis går in i glömskans dimma. Inte bara ett streck för den delen. Snarare hundra med vassaste pennan så att pappret går sönder.
Det skulle kännas lagom.

Bara för det känner jag, i positivistklubbistisk anda (ja, man blir skadad av att leva nu för tiden), att jag behöver komma på någon liten rolig sak som hänt idag. Något måste finnas.
Hm hm hm.
Det var något jag skrattade åt tillsammans med några elever på första lektionen i morse...
Men jag kommer inte ihåg vad det var. Förmodligen något kul, annars hade jag väl inte skrattat?
Känner mig lite som guldgrävarna i USA på 1800-talet; de som satt med sina silar och skakade bort all sand och grus för att förhoppningsvis hitta det där guldkornet.
De hade det inte heller så kul.

WHY???

Jag är inte den som klagar och gnäller i vanliga fall, det vet ni ju.
En lärka i solen är alltid att föredra framför en marskatt i poolen, det är mitt ständiga motto.
Men VARFÖR VARFÖR VARFÖR ska det vara måndag varenda jävla vecka?!
Och just efter söndagen också! Så himla otippat och abrupt och onödigt, känns det. Nästan som en chock.

VARFÖR?

Den som har ett bra svar vinner en lektion i andragradsekvationslösning.
Jag är tyvärr inte så bra på att sy grytlappar och pocketfodral.

Name and number

Alltså...
Vem var det som kom på idén om att ta bort annandag pingst?
Jag bara undrar.

Grytlappslotteri

Eftersom jag vill ha pocketfodralet på bilden så länkar jag Ulrika som lottar ut det. Grytlapparna (de med kaffemotiv) har jag redan eftersom jag köpt sådana av henne tidigare. Kan meddela att de förhöjer den hemkaffetrevliga känslan i köket väldigt mycket. Alla som vill ha dem kan gå in till Ulrika och vara med i hennes lotteri. Ni skriver i en kommentar att ni vill ha grytlapparna och inte bokfodralet, för det behöver jag till alla pocketböcker jag ska läsa i sommar. Okej?

Lite ordning och reda skulle inte skada

Kanske att man skulle ta och styra upp det här med gräsklippandet i kvarteret?
Som det är nu så är det någon jävel som börjar klippa vid 8-tiden på morgonen så att man väcks av motorbullret. Sen är det någon annan som tar vid lagom tills man parkerat sig med frukosten på altan vid 9-tiden. Vid 10-tiden idag, eller 11-tiden var det kanske, klippte så jag vår gräsmatta. En bra tidpunkt, tycker jag.
Därefter, när jag hade klippt färdigt och landat på altanen med ett glas isvatten och min spanska ordbok, då började närmsta grannen klippa sin gräsmatta! Så har det sen hållit på.
Nu är min plan att bestämma ett klockslag på lördagar då alla klipper gräset samtidigt. Och något bra straff för dom som inte lyder.

Så att ni vet

Jag blev påmind om anledningen till mitt sockerstopp; jag skulle kolla om jag blev av med min huvudvärk.
Blev jag det?
NEJ!


Dagens spanska: Apearse por las orejas

Apearse = Hoppa
por = i
las = galen
orejas = tunna

En blixt i datorn, tack.

Jag har fått inläggsspatt. Tre inlägg igår och tre idag. Fyra med det här. Man kan säga att jag har hakat upp mig, kommit in i en ond spiral. För varje inlägg jag skriver känner jag att jag måste skriva ett nytt för att få ner det förra i bloggunderjorden så fort som möjligt.
Finns det någon bot, eller kommer det fr o m nu bara gå snabbare och snabbare? Tio inlägg om dagen, i veckan som kommer. Hundra inlägg om dagen när vi börjar närma oss midsommar.
Ni behöver inte kommentera på alla, om ni inte vill.

Är så trött att jag nästan trillar av stolen

När jag var till affären såg jag på tidningen Mamas framsida att de undrade om jag också håller på att bli sockerfascist: Håller du också på att bli sockerfascist?

Och jag inser att jag endast är ett viljelöst offer för den stora anti-sockertrenden. Den som predikar att socker är ett gift och att barn får adhd av läsk. Sådana där Nanny-mafiosos som ställer arga barn i skamvrån och tror att det danar deras karaktär. Ju hårdare föräldraskap, desto bättre. Learning by spanking. Nja, kanske inte det sista, men ni fattar; det är bäst jag börjar äta socker igen. Usch.

No hay problemas eller The sky is the limit

Nu har jag bestämt mig för att sötsliskstoppet ska vara ett år.
Helt logiskt eftersom jag inte tycker om godis längre. (Hur fan gick det till!?!)

Nåja. Fylld av hur enkelt det är att fixa saker och ting i mitt liv så ska jag nu lära mig att prata spanska flytande. Jag tror inte att det är svårt. Klart lättare än att sluta äta godis. Jag har redan tagit fram spansklexikonet, det gjorde jag i morse när jag skulle kolla vad fredag heter på spanska. Jag visste redan på ett ungefär.
Sen har jag tänkt lära mig prata franska flytande också. Det har jag tänkt länge, men det har inte blivit av eftersom jag måste jobba och blogga så mycket hela tiden. Men snart så. Sjutton arbetsdagar kvar.

I november kommer en nittonårig uruguayan, som mellandottern hittat, till oss för att bo här ett par-tre månader. Han är vår nya familjemedlem och då kommer det stå lika mellan antalet tonåringar och vuxna i den här familjen; 3 - 3. Det blir en spännande tie-break. Det lag som får med sig hundarna vinner.
I alla fall, så behöver jag kunna prata spanska då, för det är språket de talar i Uruguay. Just den här uruguayanen pratar i och för sig även svenska, men inte med mig eftersom jag då slitit järnet och lärt mig spanska utantill. A tambor batiente!


Ordlista:
A = Slår
tambor = på
batiente! = stora trumman!

Life goes on

Både jag och datorn överlevde. Min yngsta var i säkert förvar hos kompis, huset står kvar till synes oskadat och jag har bestämt mig för att börja prata español.

Viernes, amigos!


Ordlista:
viernes = fredag
amigos = vänner

Meddelande uppåt: Det räcker nu!

Men nu har det åskat och blixnat (blixtat? blixat?) över vårt hus i säkert två timmar, eller i alla fall en. Är det verkligen normalt? Min yngsta är någonstans med kompisar (fan nu brakar det som sjutton igen!) och jag vet inte var och kan heller inte ringa eftersom det är farligt för henne att svara i telefon när det åskar.
Jag har stängt alla fönster och slagit av TV'n. Kan inte dra ut sladden för då går alla kanalinställningar åt skogen, tror jag.
Borde jag stänga av datorn?

Frossa

Karintorps svenska körsbärstomater är himmelskt goda,
men dyra, så jag brukar inte köpa dem.
89,90 kr/kg; det är skandalöst.
Lika mycket som lösgodis kostar.
Vilket jag inte längre äter.
Kom jag på och skopade upp bortemot ett kilo av de röda, ljuvliga små godingarna.
Nu ska här syndas!

Herregud, jag håller väl inte på att bli en hälsofascist?!

Ihopflytningsfilosofi

Nitton arbetsdagar kvar.
Då ska jag fira i en vecka eller så,
men det kanske jag redan har talat om.
Eller var det arbetskompisarna jag sa det till? Kan kanske ha varit någon annan kött-och-blod människa?
Mitt nätliv flyter ihop med mitt real-liv.
Och då har jag inte ens börjat med facebook ännu.

Fem saker jag gjort idag

Eftersom jag antar att ni undrar.

1. Skickade ett mail till person jag var arg på. Fick snabbt ett mail tillbaka med en ursäkt, så nu är jag inte arg längre.

2. Åt lunch ute i solen och njöt av att sommaren landat i min stad.

3. Jag (eller en elev om man ska vara noga) filmade en liten musikal som framfördes av mina elever som själva skrivit manus, musik och sångtexter till den på engelsklektionerna. Den finns säkert på Youtube nu. Jag är i närbild i slutet av filmen. Jag pratar engelska så det blir min internationella Youtubepremiär. Och min första överhuvudtaget. Någon gång ska ju vara den första.
Ligger ni ute på Youtube?

4. Gick och tränade efter jobbet. Orkade inte studsa lika högt som vanligt. Det kan vara sockerbristen som ger sig till känna.

5. Cyklade hem med min öppna jacka flaxande i den varma vinden. I solen, genom den lummiga grönskan och häggdoften seglade vi fram, min cykel och jag.

Pinnlivet

Och så känns plötsligt allt...bra.

Herregud, om man hade NÅT inflytande på sitt liv och kunde styra det lite grand åtminstone.
Men, nej.

Det är måndag morgon

Om man bara har några få måndagsmornar kvar tills man går på lång lång lång ledighet så ska man kanske inte klaga.

Eller?

....................Sockerstoppsblues...............

Nu ska ni får höra,

ni kommer inte tro ert öra.

På finaste pralinen kom jag i kväll att mumsa,

därefter en till, in i munnen plumsa.

Men där fick jag helt enkelt nog,

för slisket mig med fasa tog.

Så himla sött och äckligt!

Riktigt jävla päckligt.

Nu tror ni att jag ljuger,

och på mer choklad nu suger.

Nej, aldrig i livet, jag mår ju fan illa.

Nu ska jag borsta tänderna och gurgla hela Nilla.

Ja, ni är ju smarta och fattar nu poängen,

sötslisket kan dra sin väg åt pipesvängen.

Nu gäller det att hitta annan trevlig last,

i all hast.

Man vill ju inte va felfri för länge,

som ett annat nypolerat örhänge.

Nu är min fråga hur,

man avslutar en dikt. Tjur.

Att jag går från datorn jag tror,

är bäst för båd liten och stor.

Sockerstoppet kap ?+1

Nu har jag bestämt mig.
Förvisso ett beslut som renderar en hel drös med vuxenpoäng som jag inte vill ha, men jag ska kompensera genom att "tappa" dem i något annat sammanhang, tänkte jag. Måste väl finnas jättemånga ungdomliga saker att göra, eller hur? (Förslag emottages tacksamt. Inte av karaktären supa skallen av sig och ligga och spy på Stortorget men alla (nästan) andra idéer ska jag seriöst beakta.)

Alltså.
Jag har bestämt mig vad gäller godiset.
Jag har en plan, som det heter nuförtiden. Tacka vet jag 70-talet; då hade vi inga planer.

Planen:
Hädanefter ska jag köpa sådana där goda och superdyra chokladpraliner som helggodis. Tio kr per liten pralin ni vet. Vitsen med det är att man inte köper så många eftersom man inte vill gynna de gnidna jävlar som säljer chokladen till dessa hutlösa priser. OCH då äter man heller inte så många! Då köper man kanske två till fredagkvällen och två till lördagkvällen och sen sitter man där och gnager på dem i ett par timmar för att dra ut på njutningen. Genialisk plan, helt enkelt.
Kom ihåg var ni såg den först.
Här, alltså!

Sockerstoppet kap ?

Var nyss inne hos Katarina the reader och läste inlägg (med tillhörande bild!) om godiset Polly, OCH JAG KÄNDE INGENTING.
Det här måste vara något slags breakthrough. Jag är inte sugen på godis längre!
Jag som är den största godisråttan (råtta? Jag gillar inte råttor, vi säger bäver istället); den största godisbävern som gått i ett par skor! (Inte för att bävrar går i skor men ni fattar liknelsen.)

Okej, jag är inte godissugen längre...
Det känns inte som jag. Det känns som något superpraktexemplar av präktighet. (Fast då får man förstås tänka bort min virrighet, lathet och mitt allmänna sinne för oordning.)

Så nu är frågan:
Ska jag fortsätta på den här något gråaktiga vägen i livet, eller ska jag börja äta godis igen när min utlovade månad gått?


P.S. Jag har nästan inga andra laster.

Nedräkningen har börjat

Ni vet kontorsråttan i Love Actually?
Hon som drömmer om snyggingen på kontoret men aldrig får till det eftersom hennes bror ringer och stör hela tiden?
Well, när hon lyckats få hem honom till sig första gången ber hon honom vänta en liten stund i hallen medan hon själv går in i rummet bredvid och helt tyst skriker jippiejippiejippiejippie medan armarna går som kollibrivingar och hela lekamen studsar upp och ner.
Kommer ni ihåg det?
Så gör jag när jag går på toa på jobbet nuförtiden.
Tjugotvå arbetsdagar kvar tills jag går på sju månader långt lov.

Lycka

Ledig förmiddag idag och sedan fyra lediga dagar.
Meningen med livet måste vara just det; tid att förfoga över efter eget behag.
Skrota omkring hemma, skriva, läsa.
Sätta sig ute i solen när andan faller på.
Ungefär så.

Ah men

Vad ska man med statistik och sökordsinformation till anyway?
Så himla ytligt.

Var är min startsida???

För en stund tog jag tjuren vid hornen och bestämde mig för att jag ska skaffa sån där hemlig information, som alla andra har, om varifrån mina besökare kommer och på vilka sökord.
Nu har jag försökt skaffa Google analytics - gick åt helvete eftersom man skulle klistra in en kod.
Ja, just det man ska klistra in en kod.
Var i helvete då?!
Förstår andra människor den typen av avhuggen information?

Okej, bestämde mig för att skita i Google analytics och istället kolla upp Webmaster tools.
Här fick jag värsta informationsflödet: Klistra in koden mellan head och body på din startsida.
Runt head och body var det fina större resp mindre än-tecken. Jag nämner det eftersom jag antar att det kan spela roll.
Men om man nu inte har head och body på sin startsida? Vad gör man då?
Eller är inte startsidan startsida? Många intelligenta frågor utan ett enda svar.
Jag blir så jävla förbannad. Sitter här och hoppar på stolen.

Kan någon hjälpa mig?
(Då kommer jag bli jättesnäll.)



Uppdatering: USCH, vad jag svär! Tvi, tvi, tvi!
Jag har fått information av Malla så ni behöver inte förklara något.

Gaaaaah!

Måndag är inte min peak performance day of the week.
Om man säger så.

(Inte för att jag har någon sån dag överhuvudtaget,
men måndag är den dag som ligger allra längst ner på minusskalan.)

Den spännande fortsättningen

Men sen gick det så bra så.

Singelmamman som är en modern storstadsmänniska menade på att det säkert skulle gå bra att komma in på konserten ändå, bara jag uppgav bokningsnumret. Mycket riktigt. På Berwaldhallen hade de en biljettdublettjänst för tjugo kr för virrpannor som jag. Tjopp, tjopp så hade vi nya biljetter.

Konserten som var en körkonsert där vår bloggvän Maj Korner, som inte hade en aning om att vi var på plats, skulle delta, skulle börja kl.16.00. En timme tidigare var vi där och bad en kvinna i receptionen att lämna ett meddelande till kören innan konserten att Singelmamman och Nilla väntade på Maj Korner i foajén efter konserten. Himla busigt tyckte vi.

Efter den underbara konserten (nu har jag skrivit konsert många gånger) med gästsolister som Victoria Tolstoj och Eric Gadd stod vi, Singelmamman och jag i foajén och höll upp två skyltar med MAJ och KORNER på så att hon hittade oss. Himla kul var det. Hon hade blivit precis så paff som man kunde ha väntat när vårt mystiska meddelande hade lästs upp.

Sen pratade, pratade, pratade vi oss hela vägen till fots in till Stockholm.
Och jag är fascinerad över hur pass väl man kan lära känna människor bara av att läsa deras bloggar, för så kändes det; att de var gamla (fast unga förstås, Singel och Maj!) bekanta. Och om jag inte minns fel (och varför skulle jag det, jag som är så ordningssam) så har jag nu en säng att sova i hos Singel när jag kommer och hälsar på nästa gång, och en hos Maj! Jag måste ha varit himla trevlig helt enkelt som blev inbjuden så där på stående fot.

Och nu ska jag jobba idag!?
När man haft en sådan här, till bredden fylld dag, borde man få semester dagen efter för återhämtning. Bara tycker, alltså. Men när jag tycker är det i och för sig inte så bara.

Vilken dag!

Tjugofem minuter innan tåget skulle gå till Stockholm (ja, jag åkte till Stockholm idag) låste jag ytterdörren,
såg att min cykel hade punktering,
sprang in och letade efter ena dotterns cykelnyckel,
hittade den inte,
upptäckte att det bara var en dryg kvart kvar till tåget skulle gå,
ringde taxi och sa att de måste skicka en taxi NU,
stod hoppande och väntade på att taxin skulle komma,
satte mig i taxin och sa till chauffören att köra FORT,
kom till centralstationen tre minuter innan tåget skulle gå,
sprang in i vänthallen och ställde mig i kö (bara en person före) för att ta ut min biljett,
slog in fel kod när det var min tur,
slog in rätt kod,
tog mina biljetter,
sprang ner för trappan in i tunneln,
sprang upp för trappan (fyra trappsteg per kliv) till perrongen,
kastade mig fram till tåget som stängt dörrarna,
slet upp en dörr och stapplade in i bistrovagnen,
damp ner i en stol samtidigt som jag krånglade mig ur jacka och kofta för att i möjligaste mån stävja svettattacken,
satt med armarna rakt ut av samma anledning,
såg landskapet rusa förbi utanför tågfönstret,
såg landskapet rusa förbi utanför tågfönstret,
såg landskapet rusa förbi utanför tågfönstret,
kom på att jag glömt konsertbiljetterna hemma (ja, jag åkte till Stockholm för att gå på konsert i Berwaldhallen med Singelmamman och jag hade fixat biljetterna),
fick panik,
ringde min dotter och berättade att jag glömt konsertbiljetterna,
hörde henne fråga i andra ändan vad hon kunde göra åt det?
ringde Singelmamman och berättade att jag glömt konsertbiljetterna och att jag är en vandrande katastrof som man helst inte ska umgås med,
skrek i telefonen eftersom ljudet var så dåligt,
avslutade samtalet,
tittade upp och såg att alla i vagnen tittade vänligt på mig.

Fortsättning följer.

Jag är flexibel

Fick igår besked från en av skrivarkurserna jag sökt att jag inte kom in.

Skit it då.
Men om jag inte får ägna hösten åt att skriva så vill jag dansa, prata franska och åka på weekendresor.
Tack.

Mitt liv; ett pärlband av trivialiteter

Läser i min morgontidning en krönikör som ondgör sig över information på nätet av typen: "På väg hem, tror det blir grillning i kväll", "Trött på det här kalla vädret" eller "Usch, mycket på jobbet i dag". Det sistnämnda citatet tycker hon är värst eftersom ett sådant inlägg "inte ökar graden av lycka nämnvärt". "Nu finns det också en del bra saker som skrivs", menar hon. "Men risken är att det drunknar i det triviala."

Varför detta förakt för vardagslivet? Just denna krönikör är ingalunda unik, hennes åsikter möter man både här och där. Är det bara kommunikationen på nätet hon stör sig på eller skulle hon vilja tysta människors vardagsprat även irl, kan man undra. Och om det inte ger henne något att läsa om "trivialiteter", varför inte bara respektera att människor är olika och inse att vi som står i vardagsdynga upp till knäna kan vilja avhandla den? Alla kan ju (tack och lov) inte vara prettosnobbar, det skulle ju bli lite (mycket) jobbigt.

Och lyckan kan definitivt öka när man uttrycker frustration över jobbet. Hon borde testa. Överhuvudtaget är vägen framåt i livet att dela sorg och glädjeämnen med andra. Det är ett av de allra mest basala mänskliga behoven. For her information.

Madeleine och jag

Läste på Aftonbladets förstasida att prinsessan Madeleine inte mår bra.
Hon och jag sitter alltså totally i samma båt.
Förvisso mår jag inte så dåligt att jag måste vara i New York, och förvisso har inte min syster flugit in för att stötta mig,och förvisso är våra skäl till illamåendet helt olika och förvisso hade jag aldrig blivit ihop med Jonas Bergström in the first place eftersom jag har lite svårt för nasalt och bakåtslickat på en och samma person.
Men ändå.
Jag tror jag tar och mailar henne.

Lite bättre nu

Och jag tror att jag skiter i att försöka bygga upp det där jävla korthuset igen.
Röran får bestå tills vidare.
Det känns okej.

XXXXXXXXXXXXXXXX

Och rätt vad det är rasar hela tillvaron som ibland kan kännas ranglig som ett korthus.
Man ligger på botten och kippar efter andan med alla jävla korten över sig hullerombuller.
Som idag.

Jag älskar att skriva

Men tänk om jag skrev något som irriterade de styrande?
(Well, det har jag redan gjort...)
Och att de kom hem till mig och med våld (eftersom jag förmodligen inte skulle följa med frivilligt) tog med mig till ett fängelse där jag sattes att vänta på en rättegång som aldrig kom. Där jag inte fick ha någon kontakt med mina närmsta och där jag inte fick mina mest basala behov av mat, hygien och mediciner tillfredställda? Där åren bara gick.

Så är det för den svenske tillika eritreanske medborgaren Dawit Isaak. Läs här!

Men ibland är det lite roligt på jobbet

I morse ringde min arbetskompis fem minuter efter att han borde ha varit på plats.

- Dä ä ja. Ja ä lite föschänad.

Jag: - Jaha...?

Han: - Ja ha va-it hosch tannläkan.

Jag: - Jaha...?

Han: - Aschå, ja schkulle ju da ut en vischdomschtand du vät...?

Jag: - Nehej, det kan jag då rakt inte minnas att du sagt. Nu pallrar du dig hit bums.

Han: - Aaaa, ja schka.

Måndagskänslan börjar infinna sig

Brödpåsen var inte ordentligt tillsluten så nu sitter jag och äter fnösketorrt bröd till frukost.

Läser i den rara morgontidningen att Postkodlotteriet varit i stan i helgen och "regnat" pengar över invånarna. Över de som köpt lotter det vill säga. (Jag får väl vara glad att jag inte av slump åkte upp på stan vid tillfället och började meja ner folk med min spång.)

Ur led är systemet

Man vaknar upp till en dag som badar i ljuvligt vårligt solsken,
himlen är knallert blå och fåglarna kvittrar i kapp.

Och så ska man gå till jobbet!?!?!?!?

Nu är den i sjön i alla fall

Idag har maken och jag lagt i bryggan. Med spång och allt.
Man kan bli glad för mindre.
Sjön låg stilla och intensivt blå i den skarpa vårsolen. Små krusningar på ytan glittrade i kapp med vårfåglarnas kvitter.
När bryggan väl var i gick vi med andakt fram och tillbaka på den nya spången och kände den fina spänsten i den.

Lyfta så och hålla där, är min specialitet efter åratal av träning. Svårigheten har givetvis inte legat i lyftandet och hållandet utan i att göra som maken säger. Det bär mig emot på alla vis.
Och nu blir jag lite osäker på om det var bra eller dåligt att det inte blev minsta lilla bråk idag? Inget protesterande. Inga demonstrativa sura miner.
Håller jag på att ge upp kvinnokampen? Är jag på väg att bli en tyst och anpasslig, trött gammal gumma som av ren utmattning viker sig för patriarkatets förtryck?
Jäfvligt bra frågor, om jag får säga det själv.

Sockerstoppet kap 8

Nu har jag sockerst(r)oppat i två veckor och kan börja dra vissa slutsatser.

1. Huvudvärken är densamma och verkar sålunda inte påverkas av sockerintaget.

2. Mitt midjemåttet har krympt med fyra centimeter. Ett snabbt överslag ger vid handen att jag vid fortsatt sockerstopp inte kommer ha kvar någon midja alls om drygt 10 månader.

3. Mina arbetskompisar har börjat hata mig. Man kan se det på att de tidigare så glada leendena bytts ut mot krampaktiga ditos. Varje gång jag säger 'nej tack' till godiset och kakorna som passeras runt i arbetsrummet faller jag på popularitetsskalan.

Men annars är det bra.

Jag är snygg EGENTLIGEN

Har precis skickat i väg en bild på mig till en bloggvän som aldrig träffat mig, men snart ska, hoppas jag.

En hyfsat nytagen bild skulle det vara och jag har funderat och funderat.

Eftersom alla bilder är svåråtkomliga nuförtiden (antingen är de i en kamera, någonstans i en dator eller på en cd, alt i ett usb) så hade jag bara tillgång till några som redan fanns i min dator på ett åtkomligt ställe. Urvalet var m a o starkt begränsat. I synnerhet som de flesta bilderna visade mina döttrar och inte myself. På några bilder var jag tillsammans med mina döttrar men det kändes lite förfelat; ungefär som att jag vill visa upp dem hellre än mig själv haha. Och, jo, det vill jag ju, men nu var syftet med bilden att min bloggvän ska känna igen mig när hon möter mig.

Återstod gjorde två bilder på bara mig; en där jag böjer huvudet framåt och ser ut som att jag har ett gigantiskt överskott av hud i ansiktet. Tänk rännor och sanddynor. Den gick fetbort.
Note to self: Luta aldrig huvudet framåt bland folk.

Kvar var då en bild där jag står och fånler i skarpt solljus uppe på en fyr, med ögonen som små springor och håret...ska vi inte tala om.

Nu får man bara hoppas att hon inte ställer in träffen.