Att det tar så himla lång tid för mig att skriva min beiga roman beror delvis på att jag slår så mycket i mina ordböcker. Jag älskar ordböcker. När jag sätter mig för att skriva tar jag endast fram min svenska synonymordbok eftersom jag inbillar mig att jag inte kommer behöva något mer. När jag x timmar senare har skrivit klart ligger fyra-fem ordböcker till runt datorn. Jag har då plockat fram dem allteftersom jag känt behovet pocka på. Det är SAOL, förstås. Dessutom antonymordbok, engelskt-svenskt lexikon, engelsk-engelskt lexikon och en theusaurus, vilket är en engelsk synonymordbok.
Nu när jag läser igenom vad jag rabblat upp känner jag att det låter lite stört. Håller jag på och skriver en engelsk roman, till exempel? Nej, det gör jag inte. Men jag ÄLSKAR att leta ord både i mitt huvud och i alla mina ordböcker. Att hitta precis rätt ord, rätt klang, rätt nyans, rätt känsla.
Kolla bara alla synonymgodingar till 'långsam':
långsam: trög; senfärdig; dröjande; sölig; loj; lat; såsig; sävlig; maklig; sengångaraktig; tardiv; långtråkig; ledsam; långrandig; tröttsam; tidsödande; dryg; tungrodd; långvarig; utdragen; sakta; gradvis; så småningom; pö om pö; sakteliga; ett steg i sänder; med snigelfart; lattjolajban
måndag 30 maj 2011
Det är tur att det inte finns några diken i stan
Nu ska jag sätta detta lilla troll i cykelkorgen och cykla genom stan. Gissa om det kommer bli kaos! Hon är ju så söt.
Och så jag on top of that.
söndag 29 maj 2011
Nu är det krig!
Maskrosorna svajar idag också. Himla konstigt med tanke på att jag gick ut för att klippa bort dem igår.
Men det finns förklaringar, vänta så ska ni få höra. (Vänta så ska du får höra! sa alltid min mormor när hon ville att jag skulle vara tyst och lyssna. Sedan berättade hon om alla tokiga människor i hennes omgivning.)
Maskrosorna var det.
De är fjädrade. Man klipper gräsmattan jämn och fin, går nöjd in i huset och tittar ut genom fönstret. Bara för att se de jävlarna vingligt ståta där ute! Så tröttsamt.
En annan förklaring till det muntra svajandet i trädgården (jag har utsikt över den där jag sitter) är att bensinen i gräsklipparen tog slut när jag bara klippt ungefär hälften. Makens fel, måste man allt säga, för det var han som klippte sist. Han är för övrigt bortrest över helgen, i annat fall hade det inte varit jag som tagit kriget med maskrosorna. Men som den fagra, goda och rundhylta hustru jag är ska jag nu gå ut och fylla på mer bensin så att gräsmattan är färdigklippt när han han kommer hem. Och sedan ska jag ta itu med hans smutstvätt.
Skoja bara.
Men det finns förklaringar, vänta så ska ni få höra. (Vänta så ska du får höra! sa alltid min mormor när hon ville att jag skulle vara tyst och lyssna. Sedan berättade hon om alla tokiga människor i hennes omgivning.)
Maskrosorna var det.
De är fjädrade. Man klipper gräsmattan jämn och fin, går nöjd in i huset och tittar ut genom fönstret. Bara för att se de jävlarna vingligt ståta där ute! Så tröttsamt.
En annan förklaring till det muntra svajandet i trädgården (jag har utsikt över den där jag sitter) är att bensinen i gräsklipparen tog slut när jag bara klippt ungefär hälften. Makens fel, måste man allt säga, för det var han som klippte sist. Han är för övrigt bortrest över helgen, i annat fall hade det inte varit jag som tagit kriget med maskrosorna. Men som den fagra, goda och rundhylta hustru jag är ska jag nu gå ut och fylla på mer bensin så att gräsmattan är färdigklippt när han han kommer hem. Och sedan ska jag ta itu med hans smutstvätt.
Skoja bara.
Press är ett djävulens påfund
Och när ska lilla korkade jag inse att jag inte är gjord för press?
Skrev till 23.45 igår och hade då med allt stelare nacke under kvällens lopp kommit upp i 875 ord. Idag har jag migrän.
Sista orden jag skrev innan jag stupade i säng:
När jag kom hem drog jag ett djupt andetag, knappade in koden, slängde upp dörren och sprang uppför trapporna till min lägenhet. Som planerat hann inte Bruno med i den svängen.
En stund senare, när han plingade på min dörr, smög jag ljudlöst fram till titthålet för att försäkra mig om att det var han, stod sedan helt orörlig utan att andas tills jag hörde honom gå ner till sig igen. Det finns nio grannar till i den här portuppgången som han kan låna socker av. Jag hoppas att han tänker på det.
Skrev till 23.45 igår och hade då med allt stelare nacke under kvällens lopp kommit upp i 875 ord. Idag har jag migrän.
Sista orden jag skrev innan jag stupade i säng:
När jag kom hem drog jag ett djupt andetag, knappade in koden, slängde upp dörren och sprang uppför trapporna till min lägenhet. Som planerat hann inte Bruno med i den svängen.
En stund senare, när han plingade på min dörr, smög jag ljudlöst fram till titthålet för att försäkra mig om att det var han, stod sedan helt orörlig utan att andas tills jag hörde honom gå ner till sig igen. Det finns nio grannar till i den här portuppgången som han kan låna socker av. Jag hoppas att han tänker på det.
lördag 28 maj 2011
Hej vad det går
Nu har jag skrivit Brevet till förläggaren. Det som man ska skicka med sitt färdiga manus. Hej Förläggaren! Och sen en kort presentation av sitt alster. Nu vet ju vi att mitt manus är långt ifrån färdigt, men brevet är en av veckans uppgifter på min skrivarkurs så det var bara att plita på.
Och det blev bra. Så bra att jag kände:
Damn, den boken vill jag läsa!
Och så är den inte klar än...
På mitt manus har jag än så länge idag skrivit 385 ord. Inte så himla långt kvar till målsättningen 1 000 om man vill se det från den positiva sidan. 615 ord kvar om man vill se det från den negativa.
Nu ska jag gå ut och klippa gräset. Maskrosorna vajar i vinden.
Och det blev bra. Så bra att jag kände:
Damn, den boken vill jag läsa!
Och så är den inte klar än...
På mitt manus har jag än så länge idag skrivit 385 ord. Inte så himla långt kvar till målsättningen 1 000 om man vill se det från den positiva sidan. 615 ord kvar om man vill se det från den negativa.
Nu ska jag gå ut och klippa gräset. Maskrosorna vajar i vinden.
Nu jävlars
Jag har nästan inte skrivit något alls på min beiga senaste veckan, och mitt hjärta liksom vissnar. Skrumpnar ihop och ger upp. Tänker (ja, mitt hjärta tänker) att det nog inte blir någon bok i alla fall.
Nu har jag fem timmar själv hemma idag och har bestämt mig för att skriva minst tusen ord. Tusen ord, eh...? Så godtyckligt och MYCKET. Normalt skriver jag bara några hundra ord på en dag eftersom jag skriver så långsamt. Och varför sätta upp mål om antal skrivna ord som om det var något Marathonlopp?
Jag vet inte.
Men det ska bli spännande att se ikväll hur det gick.
Nu har jag fem timmar själv hemma idag och har bestämt mig för att skriva minst tusen ord. Tusen ord, eh...? Så godtyckligt och MYCKET. Normalt skriver jag bara några hundra ord på en dag eftersom jag skriver så långsamt. Och varför sätta upp mål om antal skrivna ord som om det var något Marathonlopp?
Jag vet inte.
Men det ska bli spännande att se ikväll hur det gick.
torsdag 26 maj 2011
Om min författarkarriär går åt skogen kan jag alltid falla tillbaka på sången
Strosade i godan ro omkring på stan med en av mina döttrar efter jobbet idag. Godan ro är en av mina bästa grenar.
När jag kom hem kvart över fem kom jag på att jag hade konsert med min kör ikväll. Det hade jag helt glömt bort.
Sms:ade min körkompis Knasterfaster: Jag kan inte låtarna *gråtande smiley* När ska vi samlas? Hon svarade inte på en gång, kanske matade hon kaninen, så jag satte mig framför datorn och tog det lugnt. Efter flera minuter kom svaret: Det kommer gå så bra så, vi ska vara där halv sex. Då var klockan tjugo över fem. Och vi skulle ha något jeansigt och vitt på oss.
Alltså tog jag med mig en vit blus, blå jeans, strykbräda med tillhörande järn och sprang in till stan samtidigt som jag strök blusen och bytte om. Och sedan sjöng jag mig genom hela konserten, mimade bara ibland. Tänkte då och då på en eventuell fluga i min vänstra näsborre. Den flög in där på vägen hem från stan och trots våldsamt fnysande från min sida såg jag den aldrig komma ut. Tänkte också lite på att jag stod snett bakom Knasterfaster, ungefär fem centimeter från hennes öra.
Men när jag inte tänkte på flugan eller Knasterfaster sjöng jag för full hals. Vackrare hade ingen hört, såg jag att publiken tyckte.
När jag kom hem kvart över fem kom jag på att jag hade konsert med min kör ikväll. Det hade jag helt glömt bort.
Sms:ade min körkompis Knasterfaster: Jag kan inte låtarna *gråtande smiley* När ska vi samlas? Hon svarade inte på en gång, kanske matade hon kaninen, så jag satte mig framför datorn och tog det lugnt. Efter flera minuter kom svaret: Det kommer gå så bra så, vi ska vara där halv sex. Då var klockan tjugo över fem. Och vi skulle ha något jeansigt och vitt på oss.
Alltså tog jag med mig en vit blus, blå jeans, strykbräda med tillhörande järn och sprang in till stan samtidigt som jag strök blusen och bytte om. Och sedan sjöng jag mig genom hela konserten, mimade bara ibland. Tänkte då och då på en eventuell fluga i min vänstra näsborre. Den flög in där på vägen hem från stan och trots våldsamt fnysande från min sida såg jag den aldrig komma ut. Tänkte också lite på att jag stod snett bakom Knasterfaster, ungefär fem centimeter från hennes öra.
Men när jag inte tänkte på flugan eller Knasterfaster sjöng jag för full hals. Vackrare hade ingen hört, såg jag att publiken tyckte.
onsdag 25 maj 2011
En liten varning för hundraåringar som kliver ut ur fönster
Läser just nu succéboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret.
Nja, säger jag (som har gått skrivarkurs och allt). Platta karaktärer som går genom tillvaron i ett konstant tillstånd av härvarelivatåhärvareglatt. Förutom när de dör våldsamma dödar, vilket några gör. Då blir de tysta.
En nästan enkönad berättelse dessutom, vilket är lite boring, tycker jag, om man inte är av det utvalda könet. Det är också ett jäkla tjat om brännvin, det är nämligen huvudpersonens livselixir. Tjofaderittankul, kanske en del tycker. Not so much, om ni frågar mig.
Men då och då glimtar berättelsen till, det måste jag ge den. När den enda kvinnliga karaktären (förutom den folkilskna satkärringen på ålderdomshemmet som får vara med de första sidorna) kommer in i handlingen, till exempel. Den Sköna, som har en elefant i en lada och svär som en borstbindare. Och, jo, jag fnissar till ibland. Det händer.
Men ändå.
Och vem är då lilla jag som sågar recensenternas gunstling?
En som skriver bättre själv, kanske?
Ja, fan.
Nja, säger jag (som har gått skrivarkurs och allt). Platta karaktärer som går genom tillvaron i ett konstant tillstånd av härvarelivatåhärvareglatt. Förutom när de dör våldsamma dödar, vilket några gör. Då blir de tysta.
En nästan enkönad berättelse dessutom, vilket är lite boring, tycker jag, om man inte är av det utvalda könet. Det är också ett jäkla tjat om brännvin, det är nämligen huvudpersonens livselixir. Tjofaderittankul, kanske en del tycker. Not so much, om ni frågar mig.
Men då och då glimtar berättelsen till, det måste jag ge den. När den enda kvinnliga karaktären (förutom den folkilskna satkärringen på ålderdomshemmet som får vara med de första sidorna) kommer in i handlingen, till exempel. Den Sköna, som har en elefant i en lada och svär som en borstbindare. Och, jo, jag fnissar till ibland. Det händer.
Men ändå.
Och vem är då lilla jag som sågar recensenternas gunstling?
En som skriver bättre själv, kanske?
Ja, fan.
tisdag 24 maj 2011
Sixpacken kommer ploppa fram närsomhelst
Idag har jag jympat igen.
Man skulle kunna tro att jag är ett slankt muskelknippe.
Och inte nog med jympa, igår klämde jag fast den trasiga cykeln under armen och tog en rask långpromenad till min italienska cykelreparatör.
Bara för att få höra att skrothögen förvisso gick att laga, men att det skulle bli för dyrt. Med för klent resultat.
Så nu är vi en cykel kort i familjen och jag som alltid ser möjligheter i allt, ser möjligheten att få springa fram och tillbaka till jobbet hädanefter. Med pärmar och böcker i ryggsäcken som extravikter.
Lägger man därtill aktiviteten i min hjärna hela dagarna (där kan vi snacka högtrycksspruta) så är det ganska självklart att jag behövde energin i de där bitarna kladdkaka med tillhörande grädde som jag tryckte i mig ikväll. No doubt.
Man skulle kunna tro att jag är ett slankt muskelknippe.
Och inte nog med jympa, igår klämde jag fast den trasiga cykeln under armen och tog en rask långpromenad till min italienska cykelreparatör.
Bara för att få höra att skrothögen förvisso gick att laga, men att det skulle bli för dyrt. Med för klent resultat.
Så nu är vi en cykel kort i familjen och jag som alltid ser möjligheter i allt, ser möjligheten att få springa fram och tillbaka till jobbet hädanefter. Med pärmar och böcker i ryggsäcken som extravikter.
Lägger man därtill aktiviteten i min hjärna hela dagarna (där kan vi snacka högtrycksspruta) så är det ganska självklart att jag behövde energin i de där bitarna kladdkaka med tillhörande grädde som jag tryckte i mig ikväll. No doubt.
måndag 23 maj 2011
Kan det bli bättre än så här? Ja, om jag lämnar in den trasiga cykeln på lagning.
Jag blir så satans glad att det knappt kan vara hälsosamt när jag får positiv feed-back på min beiga roman. Efter senaste inlämningen skriver en skrivkursare bl a:
"Allt känns så väl genomarbetat och genomtänkt."
"Detaljerna gör susen, det är igenkänning och träffsäkerhet till tusen."
"Mötet med Pyrotekniska är ju bara så verklighetstroget skildrat!"
Jag tror förresten inte att jag har presenterat er för Pyrotekniska?
Det är en karaktär det sprakar lite väl mycket om.
Och nu blir det indiandans i hallen.
"Allt känns så väl genomarbetat och genomtänkt."
"Detaljerna gör susen, det är igenkänning och träffsäkerhet till tusen."
"Mötet med Pyrotekniska är ju bara så verklighetstroget skildrat!"
Jag tror förresten inte att jag har presenterat er för Pyrotekniska?
Det är en karaktär det sprakar lite väl mycket om.
Och nu blir det indiandans i hallen.
Skåne var fint
Så fint att jag skulle kunna tänka mig att flytta dit.
Och helt omöjligt är väl inte det, mitt liv åren framöver känns som en ganska öppen historia. Bara jag får leva, det är det enda lilla krav jag har. Uppfylls det så blir det nog ganska kul. Blandat med sorg och elände förstås, det kommer man ju inte undan, ens om man är kung till exempel. (Fast till skillnad från mig får han skylla sig själv.)
Denna måndagsmorgon hör till sorg-och-eländeskategorin. Endast en familjemedlem hemma förutom jag och den har jag lyckats hamna i luven med. Och nu ska jag cykla till jobbet med dåligt samvete en masse för att någon annan inte har cykel och måste gå. Fi fan vad orättvist! Jag får faktiskt ont i huvudet av dåligt samvete.
Och helt omöjligt är väl inte det, mitt liv åren framöver känns som en ganska öppen historia. Bara jag får leva, det är det enda lilla krav jag har. Uppfylls det så blir det nog ganska kul. Blandat med sorg och elände förstås, det kommer man ju inte undan, ens om man är kung till exempel. (Fast till skillnad från mig får han skylla sig själv.)
Denna måndagsmorgon hör till sorg-och-eländeskategorin. Endast en familjemedlem hemma förutom jag och den har jag lyckats hamna i luven med. Och nu ska jag cykla till jobbet med dåligt samvete en masse för att någon annan inte har cykel och måste gå. Fi fan vad orättvist! Jag får faktiskt ont i huvudet av dåligt samvete.
lördag 21 maj 2011
fredag 20 maj 2011
Helt obegripligt
Ibland undrar jag varför folk klickar in sig på min blogg och läser. Detta dravel! Något så urbota tramsigt och godtyckligt.
Just nu undrar jag det.
Man kan misstänka att mina läsare inte hör till det övre skiktet, rent intellektuellt. Att de inte upplevt så mycket, och därför inte har så stora krav på livet. Inga krav alls, skulle man kunna tro.
Men så börjar jag fundera på vilka mina läsare är, de jag känner till. Och där raseras början på mitt logiska lilla bygge.
Mina läsare är...ja, vad ska jag säga...lite egensinniga, men i övrigt saknas då sannerligen ingenting. Jag känner någon slags... typ vördnad när jag tänker på er. Och vad fan gör ni här? tänker jag också. När ni skulle kunna vara ute och uträtta stordåd!
Det finns ingen vettig förklaring.
Förutom den att ni behöver ett dravelhål i tillvaron. Två minuter varje dag då inget krävs av er i form av logiskt tänkande, och då ni slipper ställa några krav tillbaka. Två minuter av slapping around i rappakaljans sankmarker.
Nu tar jag tåget till Skåne.
Just nu undrar jag det.
Man kan misstänka att mina läsare inte hör till det övre skiktet, rent intellektuellt. Att de inte upplevt så mycket, och därför inte har så stora krav på livet. Inga krav alls, skulle man kunna tro.
Men så börjar jag fundera på vilka mina läsare är, de jag känner till. Och där raseras början på mitt logiska lilla bygge.
Mina läsare är...ja, vad ska jag säga...lite egensinniga, men i övrigt saknas då sannerligen ingenting. Jag känner någon slags... typ vördnad när jag tänker på er. Och vad fan gör ni här? tänker jag också. När ni skulle kunna vara ute och uträtta stordåd!
Det finns ingen vettig förklaring.
Förutom den att ni behöver ett dravelhål i tillvaron. Två minuter varje dag då inget krävs av er i form av logiskt tänkande, och då ni slipper ställa några krav tillbaka. Två minuter av slapping around i rappakaljans sankmarker.
Nu tar jag tåget till Skåne.
torsdag 19 maj 2011
Berättelsen avancerar
Idag förlorade min beiga roman alla sina potentiella manliga läsare. Schmackadang, bara.
Men det hade nog inte varit så många karlar som läst den ändå.
Förtydligande uppdatering:
Alltså, alltså, alltså.
Det finns saker som karlar tycker är så otäcka att de inte vill läsa om dem.
Om ni fattar.
Ja? Nej? Öh?
Iallafullafall, ni kommer förstå när ni läser.
Då när jag fått ett fett kontrakt.
Men det hade nog inte varit så många karlar som läst den ändå.
Förtydligande uppdatering:
Alltså, alltså, alltså.
Det finns saker som karlar tycker är så otäcka att de inte vill läsa om dem.
Om ni fattar.
Ja? Nej? Öh?
Iallafullafall, ni kommer förstå när ni läser.
Då när jag fått ett fett kontrakt.
onsdag 18 maj 2011
Mina älsklingar löser problem
Hört från köket:
- Mamma lyssnade på Westlife igår!
- Ja, jag vet! Vad fan gjorde hon det för???
- Jag vet inte, det är väl för att hon inte har någon annan musik...?
Tystnad.
- Fan, vi måste skaffa Spotify åt henne...
Mumlande bifall.
- Mamma lyssnade på Westlife igår!
- Ja, jag vet! Vad fan gjorde hon det för???
- Jag vet inte, det är väl för att hon inte har någon annan musik...?
Tystnad.
- Fan, vi måste skaffa Spotify åt henne...
Mumlande bifall.
tisdag 17 maj 2011
Vad är sittdans?
Jag fick frågan och blev så lycklig. Det här är ju en frågespalt, after all.
Alltså.
Sittdans handlar om att sitta på en stol och spänna skinkmusklerna i takt till musik.
Alternera mellan höger och vänster skinka om du vill ha ett lätt gung i sidled; höger, vänster, höger, vänster.
Låt överkroppen hänga med på sina egna villkor.
Alltså.
Sittdans handlar om att sitta på en stol och spänna skinkmusklerna i takt till musik.
Alternera mellan höger och vänster skinka om du vill ha ett lätt gung i sidled; höger, vänster, höger, vänster.
Låt överkroppen hänga med på sina egna villkor.
Rena rama poesin blir det idag
Lyssnar på Westlife och skriver på min beiga. Vad gör man inte för att få lite känsla i sin roman? En del socker och en del salmiak, kan man säga.
Sittdans till höger, ett ord. Sittdans till vänster, ett ord. Sittdans till höger och vänster och två ord faller på plats. Det blir vackert.
Sittdans till höger, ett ord. Sittdans till vänster, ett ord. Sittdans till höger och vänster och två ord faller på plats. Det blir vackert.
måndag 16 maj 2011
Jag har räknat
Och kommit fram till att jag ska skriva, skriva, skriva i sommar. Lite osomrigt, kan tyckas, men att sitta i stugan och skriva mäpan maken hugger ved, klipper gräs och grillar...?
Jo, det kan jag stå ut med, känner jag.
Han har accepterat upplägget för han tycker det är kul att jag tycker det är kul att skriva.
När jag började räkna hade jag som mål att få svaret: KLAR innan höstterminen startar i början av augusti. Men hur jag än räknade, med derivator och logaritmer och jag vet inte vad, så fick jag inte ihop den ekvationen. Det är hastigheten som utgör den hämmande faktorn. Min skrivhastighet. Sträckan genom tiden. Jag skriver som om jag är ute på söndagspromenad i parken. En liten park. Med många parkbänkar som man kan slå sig ner på, och dammar man kan plaska i.
Men NU ska jag skriva.
Hej, vad det går. Snart.
Jo, det kan jag stå ut med, känner jag.
Han har accepterat upplägget för han tycker det är kul att jag tycker det är kul att skriva.
När jag började räkna hade jag som mål att få svaret: KLAR innan höstterminen startar i början av augusti. Men hur jag än räknade, med derivator och logaritmer och jag vet inte vad, så fick jag inte ihop den ekvationen. Det är hastigheten som utgör den hämmande faktorn. Min skrivhastighet. Sträckan genom tiden. Jag skriver som om jag är ute på söndagspromenad i parken. En liten park. Med många parkbänkar som man kan slå sig ner på, och dammar man kan plaska i.
Men NU ska jag skriva.
Hej, vad det går. Snart.
söndag 15 maj 2011
Varav hjärtat är fullt
Här kommer ett litet avsnitt:
Solbritt kom för tidigt.
Jag vet inte om hon ville statuera ett exempel eller om hon bara inte tänkte sig för. Jag hade inte hunnit duka, gjorde det snabbt medan hon såg sig omkring. Laxpuddingen doftade i hela lägenheten och en ny rödrandig filt från Hemslöjden hängde lagom tillknölad på soffans armstöd, som vore det hjärtat i min i beige-vita inredning. Det är en sådan filt jag saknat, jag förstod det när jag såg den i affären idag. Varm och mjuk, i ull. På soffbordet brann tio värmeljus på en bricka.
”Fint du har”, sa Solbritt. Hennes och mitt hem är varandras totala motsatser. Mitt är rent, svalt och ljust. Hennes är rörigt och murrigt.
”Tack”, sa jag och kastade en blick på nya röda filten.
”Fin filt”, sa Solbritt.
Ibland kan hon vara uppmärksam. Kanske skulle hon kunna bli en bra vän.
De vida silkiga ärmarna på Solbritts lila tunika svängde lätt fram och tillbaka när hon såg sig omkring genom att röra på allt. Det långa grå håret, annars alltid uppsatt i knut, var utsläppt på ryggen. Hon flyttade fram glasögonen på nästippen.
”Läser du den här?” I handen höll hon Alla kan ragga. Två post-it lappar med mina anteckningar stack fram mellan boksidorna.
”Var kom den ifrån?” sa jag och skyndade fram för att rädda det som räddas kunde.
”Den låg här på hyllan”, svarade hon och jag klämde ur mig ett förvånat ”Jaha?”
Solbritt kom för tidigt.
Jag vet inte om hon ville statuera ett exempel eller om hon bara inte tänkte sig för. Jag hade inte hunnit duka, gjorde det snabbt medan hon såg sig omkring. Laxpuddingen doftade i hela lägenheten och en ny rödrandig filt från Hemslöjden hängde lagom tillknölad på soffans armstöd, som vore det hjärtat i min i beige-vita inredning. Det är en sådan filt jag saknat, jag förstod det när jag såg den i affären idag. Varm och mjuk, i ull. På soffbordet brann tio värmeljus på en bricka.
”Fint du har”, sa Solbritt. Hennes och mitt hem är varandras totala motsatser. Mitt är rent, svalt och ljust. Hennes är rörigt och murrigt.
”Tack”, sa jag och kastade en blick på nya röda filten.
”Fin filt”, sa Solbritt.
Ibland kan hon vara uppmärksam. Kanske skulle hon kunna bli en bra vän.
De vida silkiga ärmarna på Solbritts lila tunika svängde lätt fram och tillbaka när hon såg sig omkring genom att röra på allt. Det långa grå håret, annars alltid uppsatt i knut, var utsläppt på ryggen. Hon flyttade fram glasögonen på nästippen.
”Läser du den här?” I handen höll hon Alla kan ragga. Två post-it lappar med mina anteckningar stack fram mellan boksidorna.
”Var kom den ifrån?” sa jag och skyndade fram för att rädda det som räddas kunde.
”Den låg här på hyllan”, svarade hon och jag klämde ur mig ett förvånat ”Jaha?”
lördag 14 maj 2011
Våra äppelträd blommar
Idag har jag köpt solclips. Solglas man hakar på sina vanliga glasögon. Själva hakandet var ett litet pillergöra som jag ägnade mig åt i entrén till gallerian jag var i, men SEN gick jag ut på stan med solbrillor. Såg i skyltfönstrenas reflexer att jag såg ut som en riktig cooling.
Nu sitter jag och väntar på att jag ska börja med middagen.
Visst borde det komma någon slags signal när det är dags?
Nu sitter jag och väntar på att jag ska börja med middagen.
Visst borde det komma någon slags signal när det är dags?
Ska man våga skriva något nu, tro?
Eller kommer farbror Blogger att sno fler inlägg?
Jag tror jag ligger lågt.
Ska bara i all enkelhet berätta att Solbritt just nu är hemma hos min huvudkaraktär och rotar runt.
Så ofint på något sätt.
Jag tror jag ligger lågt.
Ska bara i all enkelhet berätta att Solbritt just nu är hemma hos min huvudkaraktär och rotar runt.
Så ofint på något sätt.
fredag 13 maj 2011
Jo jag sa just det
Att jag igår nästan skrämde ihjäl en karl på cykel.
Men nu har Blogger snott det inlägget.
Men nu har Blogger snott det inlägget.
onsdag 11 maj 2011
Men!
Vad var det för galenpanna som skrev på min blogg igårkväll? Så himla osamlad, om jag får säga vad jag tycker. Neurotisk på ett liksom osnyggt sätt.
Tur att man inte är sån.
Tur att man inte är sån.
tisdag 10 maj 2011
Recept på kladdkaka
150 gr smör
4,5 dl socker
3 ägg
3 tskvaniljsocker
7.5 msk kakao
2.5 dl vetemjöl
Blanda ihop och stoppa in i ugnen.
4,5 dl socker
3 ägg
3 tskvaniljsocker
7.5 msk kakao
2.5 dl vetemjöl
Blanda ihop och stoppa in i ugnen.
Nej, jag skojade bara!
Högmod går före fall, som bekant. Så nu har jag lite ångest.
Ska bearbeta den genom att skriva många inlägg så skryt-inlägget snabbt åker ner i underjorden.
Ska bearbeta den genom att skriva många inlägg så skryt-inlägget snabbt åker ner i underjorden.
Flow
Nu är jag inne i ett sånt där flow. Inte ett skrivflow, men ett jag-kommer-bli-publicerad-flow.
Låter så HIMLA skrytigt och noll verklighetskontakt, men det är ju inte som att jag berättar det för folk.
Ni fattar.
Låter så HIMLA skrytigt och noll verklighetskontakt, men det är ju inte som att jag berättar det för folk.
Ni fattar.
Men det är klart man är glad när det är så här fint väder!
Och så har jag jympat idag också.
Jag är som gjord för jympa. Om ni såg mig i aktion skulle ni förstå vad jag menar, men nu får ni tänka er istället. Jag har sladderblanka svarta träningsbyxor och turkos t-shirt. Turkos är träningsfärgen, tycker jag.
Sedan har jag också fått fina ord om min beiga roman av ett par själar jag sätter stor tillit till. Oj, vad glad jag är över det! Helt otroligt glad faktiskt. Så glad att det nog kommer räcka till indiandans varenda morgon hela veckan.
Jag är som gjord för jympa. Om ni såg mig i aktion skulle ni förstå vad jag menar, men nu får ni tänka er istället. Jag har sladderblanka svarta träningsbyxor och turkos t-shirt. Turkos är träningsfärgen, tycker jag.
Sedan har jag också fått fina ord om min beiga roman av ett par själar jag sätter stor tillit till. Oj, vad glad jag är över det! Helt otroligt glad faktiskt. Så glad att det nog kommer räcka till indiandans varenda morgon hela veckan.
Glad
Jag är så glad idag att jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig själv.
Har dansat någon form av dans, som kanske närmast kan beskrivas som indiandans, tre gånger i hallen här på morgonen. Hallen är enda stället i huset, förutom källaren, där man kan vara nästan helt säker på att ingen utanför råkar få syn på en.
Den sortens dans är det.
Ni fattar.
Har dansat någon form av dans, som kanske närmast kan beskrivas som indiandans, tre gånger i hallen här på morgonen. Hallen är enda stället i huset, förutom källaren, där man kan vara nästan helt säker på att ingen utanför råkar få syn på en.
Den sortens dans är det.
Ni fattar.
måndag 9 maj 2011
Måndag kväll
Sitter inne och skriver på min beiga trots det fina vädret. Ganska sorgligt på ett sätt. Ganska författaraktigt på ett annat.
Låg Strindberg och solade på sin altan i maj? Selma Lagerlöf?
Ja, det kanske de gjorde. Vad vet jag.
Men jag skriver, jag.
Låg Strindberg och solade på sin altan i maj? Selma Lagerlöf?
Ja, det kanske de gjorde. Vad vet jag.
Men jag skriver, jag.
fredag 6 maj 2011
Min skapandeprocess
När man skriver känsliga scener i sin beiga roman krävs det viss koncentration. Man får, så att säga, gå in i sig själv och ösa ur sin emotionella källa. Jag vet inte hur ni gör när ni öser ur era emotionella källor men jag behöver slappna av och blunda. Sedan skriver jag. Tjuvkikar bara lite så att jag ser var tangentbordet är.
Nyligen skrev jag en scen där min huvudkaraktär känner starkt med en annan person som blir besviken. Jag gick in i mig själv och kände att hon led så väldeliga med den här andra personen att smärtan nästan sprängde sig ut ur bröstet på henne. Och framför mig kunde jag se hur hon förtvivlat tog sig för bröstet, så ont gjorde det.
Nu har jag inte bara en emotionell källa utan också en poetisk dito som ivrigt rann till. När jag skrivit färdigt sparade jag och stängde av datorn. Dagen efter plockade jag fram texten och läste:
Jag tryckte handen mot bröstbenet i ett försök att hålla det på plats.
Men herregud. Så kan man ju inte skriva. Jag raderade och gick in i mina inre källor för att formulera om mig. Läste snabbt igenom och tyckte att det funkade. Igår läste jag det på nytt:
Jag tog mig för bröstet i ett försök att hålla det på plats.
Öööh, liksom.
Nu har jag gett upp försöket att hålla något på plats:
Jag tog mig för bröstet.
Klart.
Nyligen skrev jag en scen där min huvudkaraktär känner starkt med en annan person som blir besviken. Jag gick in i mig själv och kände att hon led så väldeliga med den här andra personen att smärtan nästan sprängde sig ut ur bröstet på henne. Och framför mig kunde jag se hur hon förtvivlat tog sig för bröstet, så ont gjorde det.
Nu har jag inte bara en emotionell källa utan också en poetisk dito som ivrigt rann till. När jag skrivit färdigt sparade jag och stängde av datorn. Dagen efter plockade jag fram texten och läste:
Jag tryckte handen mot bröstbenet i ett försök att hålla det på plats.
Men herregud. Så kan man ju inte skriva. Jag raderade och gick in i mina inre källor för att formulera om mig. Läste snabbt igenom och tyckte att det funkade. Igår läste jag det på nytt:
Jag tog mig för bröstet i ett försök att hålla det på plats.
Öööh, liksom.
Nu har jag gett upp försöket att hålla något på plats:
Jag tog mig för bröstet.
Klart.
Om att alla inte tycker om det man skriver
Ena dagen tycker jag att mitt beiga alster är briljant, nästa dag att det är uruselt. En påminnelse om att eventuella läsare förmodligen också skulle befinna sig utspridda på den skalan.
Läskigt.
Är bara förnamnet.
Men jag antar att jag kommer vänja mig vid det, om det blir aktuellt (dvs om jag blir publicerad). Jag har vant mig vid att läsare kommer och går här på bloggen, och insett att de flesta som lämnar för gott inte gör det pga av dödsfall. Jag har vant mig vid tanken på att vissa tycker om att läsa det jag skriver, och att andra inte gör det. Jag tänker inte ens så mycket på det.
Jag antar att jag kommer dithän även när det gäller min beiga. Om den nu skulle bli publicerad.
Men det kommer den ju, för vill ingen annan publicera den så gör jag det själv.
Läskigt.
Är bara förnamnet.
Men jag antar att jag kommer vänja mig vid det, om det blir aktuellt (dvs om jag blir publicerad). Jag har vant mig vid att läsare kommer och går här på bloggen, och insett att de flesta som lämnar för gott inte gör det pga av dödsfall. Jag har vant mig vid tanken på att vissa tycker om att läsa det jag skriver, och att andra inte gör det. Jag tänker inte ens så mycket på det.
Jag antar att jag kommer dithän även när det gäller min beiga. Om den nu skulle bli publicerad.
Men det kommer den ju, för vill ingen annan publicera den så gör jag det själv.
torsdag 5 maj 2011
Klimakteriet hey hey
Eventuellt är jag nu inne i det som kallas klimakteriet.
Efter att i åratal haft mina tredagarsmigrän har de börjat luckra upp sig i kanterna. I förrgår hade jag migrän, och igår inte. Det kan man kalla en endagsmigrän, som tar slut sen. Idag är den dock tillbaka.
Antingen håller mina tredagars på att strös ut lite random, eller så är det här första tecknet på att migränen håller på att försvinna för gott. Det här gör mitt liv mer oförutsägbart och spännande, lite som när man var ung och inte visste vem man skulle vara kär i nästa dag. Och om det skulle hålla i sig ända till helgen.
Om den här lilla raringmigränen, som kom i morse, är en tredagars kommer den vara till lördag kväll. Om den är en endagars kommer den vara till imorgon bitti. Ingen som vet, ingen som vet.
Igår fick jag dessutom lära mig en rolig sak: Hur man kliver på en herrcykel på ett snyggt sätt. Man lutar ner cykeln mot sig och kliver på den bakifrån, via pakethållaren.
Det kanske är nu allt roligt börjar?
Efter att i åratal haft mina tredagarsmigrän har de börjat luckra upp sig i kanterna. I förrgår hade jag migrän, och igår inte. Det kan man kalla en endagsmigrän, som tar slut sen. Idag är den dock tillbaka.
Antingen håller mina tredagars på att strös ut lite random, eller så är det här första tecknet på att migränen håller på att försvinna för gott. Det här gör mitt liv mer oförutsägbart och spännande, lite som när man var ung och inte visste vem man skulle vara kär i nästa dag. Och om det skulle hålla i sig ända till helgen.
Om den här lilla raringmigränen, som kom i morse, är en tredagars kommer den vara till lördag kväll. Om den är en endagars kommer den vara till imorgon bitti. Ingen som vet, ingen som vet.
Igår fick jag dessutom lära mig en rolig sak: Hur man kliver på en herrcykel på ett snyggt sätt. Man lutar ner cykeln mot sig och kliver på den bakifrån, via pakethållaren.
Det kanske är nu allt roligt börjar?
onsdag 4 maj 2011
Nä fy fan
Med tanke på graden av förvirring i kommentarerna bara för att jag nämnde elektro- och nukleofiler, känner jag att ni skulle behöva en ordentlig dos kemi.
Men jag tänker inte ta mig an er. Fy bubblan vilken motsträvig klass det skulle vara. Jag kan lätt i min vilda fantasi se framför mig hur ni skulle sitta där och inte hålla tyst. De flesta längst bak i klassrummet. Babbla på om filmjölk, pedofiler, bildfiler, elektrofilen Solbritt och päronkärnor, så att jag inte fick en syl i vädret. Och tog jag fram urnor med kulor i ett desperat försök att få er uppmärksamhet, skulle det bli fullständigt kaos."Jag vill ha kulor! Jag vill ha kulor!" Och sen skulle ni inte använda dem till att räkna ut sannolikheten för att få en röd kula, eller två blå efter varandra, eller vad tror ni?
Tacka vet jag tonårselever.
För att lämna detta skräckämne och avsluta med någonting glättigare, kan jag tala om att det inte blir lika gott att koka flintastek som att grilla den. Men den gick ner.
Men jag tänker inte ta mig an er. Fy bubblan vilken motsträvig klass det skulle vara. Jag kan lätt i min vilda fantasi se framför mig hur ni skulle sitta där och inte hålla tyst. De flesta längst bak i klassrummet. Babbla på om filmjölk, pedofiler, bildfiler, elektrofilen Solbritt och päronkärnor, så att jag inte fick en syl i vädret. Och tog jag fram urnor med kulor i ett desperat försök att få er uppmärksamhet, skulle det bli fullständigt kaos."Jag vill ha kulor! Jag vill ha kulor!" Och sen skulle ni inte använda dem till att räkna ut sannolikheten för att få en röd kula, eller två blå efter varandra, eller vad tror ni?
Tacka vet jag tonårselever.
För att lämna detta skräckämne och avsluta med någonting glättigare, kan jag tala om att det inte blir lika gott att koka flintastek som att grilla den. Men den gick ner.
tisdag 3 maj 2011
Tisdag kväll kom i min famn
Min arbetsdag har hittills idag varit fylld av nukleofiler som ivrigt attackerat elektrofiler för att få sina behov tillfredställda. Samt kulplockning ur urna.
Och nu fortsätter den med Solbritt och gänget.
Loligt hela tiden.
Och nu fortsätter den med Solbritt och gänget.
Loligt hela tiden.
Tisdag morgon vid min barm
Det snöar ute. Så intressant. Solen tränger fram genom molnen och gör glitter av hela skiten. Glitter som så fint matchas med de vita blommorna på häggmispeln utanför mitt fönster. Så jävla vackert.
Lägg därtill min migrän som jag inte hann mota eftersom den redan hade brutit ut när jag slog upp mina rådjursögon i morse.
Som en fucking tavla.
Lägg därtill min migrän som jag inte hann mota eftersom den redan hade brutit ut när jag slog upp mina rådjursögon i morse.
Som en fucking tavla.
söndag 1 maj 2011
Kvällsuppdatering
La mig i badet, enda stället i huset där man inte kan ha varken dator eller papper och penna till hands, och enligt lagen om alltings jävlighet rullades värsta scenen upp för mitt inre. Med dialoger och allt. En scen som kommer sitta så himla fint i den beiga romanens sista fjärdedel. Det var bara att kravla sig ur badet och anteckna ner så mycket som möjligt.
Livet är hårt för oss författarwannabes.
Livet är hårt för oss författarwannabes.
Mitt bidrag till 1:a maj och befrielserörelsen
Majoriteten av de som kommenterade mitt bettskeneinlägg vittnade om att de har egna bettskenor.
Okej, nu tar vi ett steg tillbaka och kopplar in den tänkande slash feministiska delen av hjärnan. Vi gör en liten matematisk generalisering och utgår från att det som visar sig på min blogg gäller hela landet. Och därefter ställer vi oss den milda frågan: Varför ligger majoriteten av medelålderskvinnorna i det här landet och tuggar bettskenor på nätterna? Kan det ha med något att göra?
Va?
Okej, nu tar vi ett steg tillbaka och kopplar in den tänkande slash feministiska delen av hjärnan. Vi gör en liten matematisk generalisering och utgår från att det som visar sig på min blogg gäller hela landet. Och därefter ställer vi oss den milda frågan: Varför ligger majoriteten av medelålderskvinnorna i det här landet och tuggar bettskenor på nätterna? Kan det ha med något att göra?
Va?