Sista november

Om jag bara får iväg det här inlägget så har jag klarat utmaningen. Kan ju skriva vad skit som helst, och ba 'skjuts in i ugnen'!

Men som vanligt är jag mån om kvaliteten i mina inlägg. Jag kan inte - hur mycket jag än skulle önska - skicka iväg undermåliga pissetexter. Det går bara inte.

Och det här inlägget skulle givetvis också hålla svinhög kvalitet om det inte var för att jag måste gå och lägga mig nu. Så tråkigt och beklämmande och malmasserande, men ibland har man inget val, för klockan har blivit över tio och då måste man ligga i sängen med släckt lampa.

Nu är november snart slut

Tut tut.

Men såklart tänker jag fortsätta skriva ett blogginlägg om dagen, även i december. Plus hela nästa år. Kanske resten av mitt liv. Bara jag kan behålla den här känslan av att jag måste, att jag inte har något val. Att jag är tvingad oavsett vad!

Jag skulle behöva en assistent som följde mig var än jag gick. En som dels kunde hjälpa mig med rent praktiska saker, men som också höll ordning på mig, och all skit jag måste göra själv. Skriva blogginlägg och duscha, till exempel.

En annan uppgift jag gärna skulle överlåta till en assistent är ansvaret för saker och ting när de går åt helvete. Det vore en lättnad för jag är inte så förtjust i att behöva ta konsekvenserna själv. Börja om från början och förklara mig och stå för det jag gjort - hatar det. Och vad är poängen med det? Kan inte se någon.

Så, om alla får varsin assistent som tar ansvaret och reder upp all dynga som vi (oförskyllt) orsakar ... Skulle det inte bli fred på jorden då? Rent logiskt?

Nu kommer den

Betydelsen av klydderöv, alltså.

KLANTARSEL!

Klydderöv - skånska när den är som vackrast

Klydderöv är ett bedårande skånskt ord med spröd klang- och jubelkänsla. Ett ord som närmast för tankarna till en vit liten vårblomma som girigt lapar aprilsol i mossan tätt intill en trygg skånsk sten.

Men det finns ingen liten vårblomma med det namnet, hur mycket man än bläddrar i sin flora. Sippor, vårlökar och snödroppar avlöser varandra, men klydderövarna lyser med sin sälla frånvaro.

Och efter denna poetiska inledning känner jag att jag nog tyvärr måste vänta till imorgon med att berätta vad klydderöv egentligen betyder, för annars blir det här inläggets stilkrock alltför svår.

Nu är det bra att ha en blogg att pigga upp sig med

För satan vad trist det är att sitta på ett tåg som går åt fel håll. Fullständigt deprimerande är det. Förjävligt med stort f.

Fint då att påminna sig om ett par guldkorn från helgen som gått: fobik och klydderöv.

Jag ska grotta ner mig lite i detta, för att lära sig nya ord är en lång process. Det tar tid innan man fullt ut internaliserat betydelsen, i såväl intellektuell som känslomässig bemärkelse.

För mig väcker allt skånskt positiva känslor och det första jag tänkte på när jag hörde ordet fobik var en söt liten färgglad robot. Jag har funderat på varifrån den associationen kom men har ännu inte kommit fram till någon klarhet. Man kan bara konstatera att man har samlat på sig en uppsjö av kopplingar i hjärnan när man kommit upp i min ålder.

Icke desto mindre intressant att lära sig nya vokabulär!

Om vi tittar på den skånska betydelsen av ordet fobik så dyker idiot upp, i bemärkelsen ’dum i huvudet’. Något helt annat än en söt robot. Vilket gör att en skåning kan få en rynka i pannan om man till exempel kallar henom ’Min söta lilla fobik’. Hur gulligt man än själv tycker att det låter.

Klydderöv är också ett vackert skånskt ord. Så vackert att det tarvar ett helt eget inlägg en helt annan gång. Men som ni förstår kan även detta begrepp leda till språkförbistring om man inte passar sig. Mitt råd är därför att ni väntar med att använda det till höger och vänster tills ni internaliserat den skånska betydelsen.

Gåsen ilsknar till

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är verkligen en trevlig berättelse, det tycker både Skåne och jag, som nu läst kapitel tre och fyra. Nils och hans tamgås har gjort sin första flygtur tillsammans och är i färd att lära känna varandra. En process som kan ta på krafterna, som alla vet.

Tänkvärt citat:

’Ett ord till och jag släpper ner dig i närmaste dike’

På rälsen som går från Örebro till Malmö

Igen.

Tänker att ni vid det här laget måste vara fullständigt utleda på att höra om Skåne hit och Skåne dit. Om det fanns en blogg med tema Blekinge skulle jag förstås följa den med stort intresse, men bli skitless på allt Blekingetjat. Så ni har mina varma sympatier.

Men vad ska jag göra?

Jag kan tyvärr inte sluta blogga nu när jag tycker det är så roligt.

Berith

Ska med Berith på hockey ikväll, och det är sannerligen inte det sämsta. När jag var liten passade hon mig när min mamma och pappa var borta, och nu tar hon med mig på ÖIKs hemmamatcher.

Så himla trofast barnvakt är jag väl ensam om att ha?

Skäller och tjatar gör hon fortfarande, och hon luktar gott. Hon har alltid luktat märkligt gott. Som en redig barnvakt; mjukt och varmt och friskt i ett.

Punkt två:

Imorgon ska jag bestämt åka till Skåne. Han luktar också gott.

Mannen står på förstubron rakt under istapparna

Det skulle aldrig Skåne göra. Dels finns det inga istappar så långt söderut, och dels är han inte korkad.

Nu är det två arbetsdagar kvar tills jag får åka till honom.

Fyrtiotvå timmar tills jag sitter på tåget. Tjugosju vakna. Drar bort mina lektioner också, för då är jag så upptagen att jag inte hinner tänka. Varvid arton timmar återstår.

Arton timmar är jävligt lång tid.


Dagens ord på Skrivpuff: Mannen står på förstubron under istapparna

Då var jag här igen

Men snart kommer jag sova i min sköna säng. Den är så skön, så skön. Lagom hård och lagom mjuk. Sval och varm om vartannat. Två täcken, ett med vitt påslakan och ett med beige. Fem fluffiga kuddar med  fantastisk spänst. Ett öppet fönster som sipprar in vinterluft.

Men först ska jag förstås skriva mitt dagliga blogginlägg med skånskt tema.

Och då kan jag berätta att jag åker till Skåne på fredag. Tågstationen ligger bredvid mitt jobb, jag har utsikt över den från mitt skrivbord, så jag går direkt från jobbet till perrongen. Kliver på tåget, byter i Mjölby och kliver av i Malmö där Skåne väntar på plattformen.

Gonatt.

Jag har så mycket att skriva om

Så många ämnen och endast ett blogginlägg om dagen.

Ligger i soffan och funderar på om jag skriva om mina döende ormbunkar, mitt återbesök hos vaxpropps-Christer eller skånsk kärlek?

Det som är speciellt med det sistnämnda spörsmålet är det faktum att skånsk kärlek är helt väsensskild från annan kärlek. Jag vet, för jag har jämfört. Frågan är nu om jag ska redogöra för skillnaderna. Am I gonna drop the bomb or not? What details make skanish love so extraordinary?

Jag tror jag avstår, för annars kommer alla romantiska svinalängor på Österlen fyllas till brädden av människor som vill uppleva äkta skånsk kärlek. Inte för att jag missunnar dem, men jag tycker inte om trängsel. Trängsel är för övrigt inte bra för kärlekskranka heller, och det är ju framförallt deras eget väl och ve jag tänker på.

Vid det här laget kanske ni undrar hur jag gör för att komma på stoff till alla mina intressanta blogginlägg? Det undrar jag också.

Friskvårdssystemet i det här landet

Ett fungerande friskvårdssystem vill vi alla ha. Det ska vara genomtänkt och det ska vara rättvist.

Men är det så?

För att få klarhet har jag tagit på mig att jämföra Örebro och Malmö, avseende kommunanställdas möjligheter till ett friskt och hälsosamt liv, och jag har kommit fram till följande halsbrytande fakta:

Om man är anställd i Örebro kommun får man tusen kronor per år i friskvårdscheck.

Om man är anställd i Malmö kommun får man ettusen femhundra kronor per år för att röra på fläsket.

En orättvisa som kan få den bästa att vingla till och förlora förtroendet för systemet. Hur är det möjligt? Varifrån får Malmö alla pengar? Kommer de från Danmark? Är det feta bidraget en kvarleva från Edvard Perssons dagar?

Man blir upprörd, det blir man.

Vårt första bråk

Handlade om en lakritsrem.

Det var i påskas och vi hade tagit in på ett litet pensionat på Österlen. Ägarna hade inrett pittoreska rum i det som tidigare varit en svinalänga, och miljön hade inte kunnat vara mer romantisk. Den som känner mig är eventuellt inte så förvånad över att jag där och då satte igång ett bråk om en lakritsrem, men andra kanske finner det besynnerligt. I alla fall de som lyckas ha en obruten romantisk helg när de åker iväg på en sådan. Om de nu existerar?

Nå, för mig känns det inte så främmande att bråka om en lakritsrem, men Skåne var inte så van vid det, vilket komplicerade konflikten en aning. Han: Jag tror inte det här är SANT, vi bråkar om en LAKRITSREM?! 

Och?

Jag ska inte bli långrandig men jag minns att jag hann hota med att göra slut innan vändpunkten kom, och det var Skåne inte heller van vid, kan jag säga.

Ska skona er från fler detaljer, vill bara berätta att jag nu slutat att hota om att göra slut. Funkar tyvärr inte eftersom han vet att jag inte vill bli av med honom.

Överger Skåne i jul

Känner ett behov av att fortsätta blogga varje dag även i december, för det är ju så roligt. Problemet är bara att jag över julen kommer vara i Colombia av alla ställen. Har de internet där? Jag vet bara att det landet ligger på sjuttonde plats på listan över världens farligaste länder. Bättre än om det hade legat på sextonde plats, men ändå lite läskigt. Tänker att jag ska undvika konflikter i möjligaste mån. Speciellt väpnade.

En liten detalj

Idag ska det handla om min vaxpropp, för jag tänker att det är trevligt att varje dag berätta om något som varit aktuellt under dagen. Kan vara något stort och viktigt, eller en liten detalj.

Den här berättelsen startade redan för några månader sedan då jag sist hällde revaxör i mitt högra öra, och det gjorde ont som fan. Alla som har läst 1177 vet att då är det dags att ringa vårdcentralen. Gjorde det förra veckan, när det var dags att rensa min hörselgång igen, och fick en tid för spolning.

En distriktsköterska gjorde sitt allra bästa, all heder åt henne. Men vaxproppen satt där den satt, 'inte ens litegrann' kom ut. När hon gav upp var hon röd i hela ansiktet av ansträngningen, och jag ljuger inte. Hon hade kört så hårt att hon bad mig upprepa en mening och sträcka upp armarna över huvudet för att försäkra sig om att hon inte hade framkallat en stroke.

Tillbaka till vårdcentralen idag, och tid den här gången med läkaren Christer; en medelålders man med polisonger och lösaktig blick. (Kanske inte relevant i sammanhanget, men jag kände sådan glädje över att jag träffat min lilla Skåne.)

Christer tittade  länge i mitt öra med sin lilla strut, utan att se någonting överhuvudtaget, och sen sög han ut proppen. Det är inte alltid glamoröst att vara läkare, kan vi väl vara överens om. När vaxet var ute kunde han fortfarande inte se något, så nästa vecka ska jag dit igen. Han sa att det kanske beror på trång hörselgång, men vad mig anbelangar kan det väl lika väl vara hans strut som det är fel på. Kanske var den igentäppt?

Halvtid

Måste bara säga vad imponerad jag är över alla mina blogginlägg. Halvvägs in i månaden november, och jag har bloggat varenda jävla dag.

Dessutom har jag lyckats hålla mig till ämnet (Skåne) - den lilla godingen löper som en röd tråd genom alla mina inlägg och skänker värme och glädje på färden.

Nu ser jag fram emot att få ta del av alla blogginlägg som kommer se dagens ljus här under andra halvan av november. Det känns för närvarande som att jag har världens mest spännande fritidssysselsättning!

Och idag?

Vill inte tjata om Skåne, men vad mer finns att skriva om?

Medan jag funderar på det kan jag berätta att Skåne och jag har börjat läsa Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Idén föddes i somras när vi funderade på olika sätt att kombinera våra gemensamma intressen läsning och svenska landskap. Jag läser och Skåne lyssnar, och fram till dags dato har vi (jag) läst två kapitel. Nils Holgersson har precis kravlat sig upp på gåsen som ska (antar jag) ta honom runt landet.

Favoritcitat så här långt:

'Nils var inte särskilt snäll. Nej, han var dum och lat och det gick dåligt för honom i skolan.'

Den första gång jag såg dig,

det var en sommardag,
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.

Så vackert! Och texten stämmer nästan på pricken, fast det var på eftermiddan, och vad beträffar blommorna så hade jag ingen koll på dem. Hade full sjå att hålla reda på alla singlar, för det vimlade av dem, etthundrafem stycken närmare bestämt.

I alla fall så bjöd Skåne upp mig, men det var många som gjorde det, så det var svårt att sålla agnarna från vetet, om man säger så. Och det hann bli söndag morgon innan jag för första gången såg honom öppna munnen och säga något. Minns att han satt ner och lutade sig en aning bakåt.

'Oj, han verkar trevlig', tänkte jag.

Sen frågade en Anders från Halmstad om jag ville ha skjuts in till Göteborg, och jag tackade ja.

Na na

Om det finns något pris för det mest regelbundna bloggandet så borde jag få det. Kan inte minnas att jag någonsin bloggat mer regelbundet än nu.

Vilket känns väldigt bra, för det är väldigt, väldigt roligt att blogga varje dag. För att inte tala om lärorikt; min bloggteknik har utvecklats med ett jättesprång. Förr i tiden satt jag oftast i ensamhet och filade i evigheter på mina inlägg, som en annan eunuck.

Nu däremot - tack vare ett inlägg om dagen hela november - har jag blivit tvungen att snabbt som fan slänga ihop dem under ibland ytterst märkliga och komplicerade omständigheter. Tekniken kan sammanfattas: Jag grabbar tag i mitt tangentbord, inspirerar mig själv (na na) och bara kör. Får ta max fem minuter.

Det intressanta i sufflén är att inläggen ändå håller så hög kvalitet. Man häpnar lite lätt.

Sitter i köket med levande ljus på bordet

Mittemot sitter Skåne och pysslar med sitt i svart t-shirt, ett turkost armbandsur och glasögon med guldbågar. I bakgrunden: fem zinkbyttor, varav tre är tomma, en innehåller färsk oregano och en mörkgrön livsbejakande persilja.

Inte konstigt att man är kär, herregud. Inte många svenska 'landskap' som är så vackra i november.

Just nu koncentrerar han sig på sin i-pad samtidigt som han pratar lite med sig själv. Och där tog han fram en röd penna och skrev något på ett papper.

Det är något speciellt med honom, det är det.

Fredag

Och dags att äntligen skjuta upp allt som 'ska fixas i helgen' till nästa helg.

Förutom bloggandet, förstås, för det kämpar man ju på med oavsett vad, eftersom det är så viktigt. Spelar ingen roll om känslan är en marsch i kvicksand upp till midjan där motvinden närmar sig orkanstyrka; man ger liksom inte upp!

Tillbaka till Börje

Kolla, kolla:

”Jag tror jag vill gå nu”, försökte han och Ingela bromsade in så abrupt att han med full fart fortsatte in i hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
     ”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”
     ”Ja, i Frankrike är det säkert tillåtet”, mumlade Börje.
     ”Förmodligen”, sa Ingela. ”De är liksom mer livsbejakande där.”
     ”Jo”, sa han och knådade höger sittkota.

Det här skrevs mer än fyra år innan jag såg Skåne för första gången, och känslan av Börje i den här lilla textstumpen är väldigt mycket Skåne. Det hade kunnat vara Skåne, vilken dag som helst, och det kan jag säga trots att jag aldrig ens har sett honom på en pakethållare.

Men jag har en känsla av att ni inte tror på att man kan skriva fram det man vill ha, så det här beviset känns lite som att kasta pärlor för svinen.

Planen är att jag ska skriva ett inlägg idag också

Herregud.

En av konsekvenserna av detta idoga bloggande är att jag ännu inte sett veckans avsnitt av australiensiska Gift vid första ögonkastet, trots att det funnits på SVTplay sedan i måndags.

Bra eller dåligt? Jag har inte tid att fundera på det, måste ju skriva det här inlägget.

Hur långt behöver det vara? Just ja, det är ju jag som bestämmer det.

Jag jobbar också

Det skulle man inte kunna tro, så mycket som jag bloggar nuförtiden.

Jag har ett roligt jobb, och det är ju tur. Idag satte jag mina elever på att utforska San Fransisco, och det var vederkvickande. Uppgiften var att hitta trevliga aktiviteter med romantisk touch för femtio-plussare. En sammanställning som kan vara bra för dem att ha när de kommer upp i den åldern, tyckte de.

På en mattelektion hittade vi på olika algebraiska uttryck för sidorna i en rektangel med omkretsen 10x + 24. Det var jätteroligt, enligt mina elever, som engagerade sig i uppgiften med hull och hår. När de höll på som bäst kom jag på att Skåne har formen av en rektangel, på ett ungefär. Faktum är att jag tror att det är det mest rektangulära landskapet i hela Sverige.

En märklig slump måste jag säga.

Börje

Det kan vara så att jag har skrivit fram Skåne. Att han så att säga är min produkt.

Insåg det i helgen när jag berättade för honom om en roman jag påbörjade för några år sedan, med en Börje i huvudrollen. En intressant, lyhörd och kärleksfull man av ordinärt slag. Lite kortare än Skåne, och boende i Örebro, men annars är likheterna slående. Alltså, verkligen slående ...!

Skitmärkligt.

De har inte samma namn, men det är ju oväsentligheter. Det jag jobbade fram när jag skrev var en manlig personlighet av ett visst slag, och nu har jag honom. Alla små detaljer - hur de (Börje och Skåne) tänker, resonerar, känner och rör sig - stämmer på pricken. Det spelar ingen roll hur rubbat det låter, det är icke desto mindre sant, och givetvis är jag själv förvånad, vore konstigt annars. (Skåne såg också ganska konfunderad ut.)

Frågan är nu om jag ska skriva en självhjälpsbok på temat 'skaffa dig en ... ' ? Vad du nu vill skaffa, kan ju funka på vad som helst, egentligen. En karl, en älskling eller en hund, till exempel.

Intressant detta att blogga varje dag

Man vet liksom inte vad man ska lyckas klämma ur sig.

Idag får det bli en djupdykning i skåningarnas anarkistiska böjningar av våra oregelbundna verb, då det är ett ämne som känns aktuellt. Att de svänger till uttalet är allom bekant, men att de böjer våra oregelbundna verb som fan läser bibeln är nog inte lika känt.

Intressant exempel:

’Jag har byttat skor.’

Och var är byttan, får man lust att fråga, eller hur? Bytt är byttat och kommer aldrig mer tillbaka, ja?

Nej.

Ytterligare ett exempel:

’Hästen som vant höllte avståndet till de andra hästarna.’

Vant och höllte ...?

Hmm?

Okej okej, det låter väldigt gulligt, jag medger det.

Och det gäller sannerligen för ’byttat’ också. Om jag ska vara ärlig så blir man helt jävla bortkollrad när någon pratar på det sättet. Man vill bara höra mer och mer och skiter fullständigt i att flektionerna egentligen är åt helvete. Man börjar tänka på att vårt språk är i ständig förändring och att det förmodligen är någon skitnödig medelålders akademiker från Stockholm som bestämt att det ska heta bytt, vann och höll, och att alla ska rätta sig efter det.

Ett slags förtryck av en minoritetsbefolkning, skulle man också kunna säga.

Och, nej, jag har ännu inte berättat för Skåne att han är ledmotivet (och alla andra motiv) i min lilla blogg. Måste hitta rätt plats, tillfälle, stämning och tonläge först.

Ingenting går fort här i Skåne

Inte heller utveckling, så det har inte hänt så mycket sedan gårdagens samtal.

Frågan jag skulle vilja ha svar på innan jag går vidare är hur skåningar generellt sett reagerar när de får reda på att deras flick/pojkvän har en blogg med dem själva som tema?

Om det var jag skulle jag tycka att det var fantastiskt intressant och trevligt. Och om det dessutom visade sig att denne pojkvän hade bloggat om mig i hela sex månader skulle jag känna att jag var otroligt värdefull, på gränsen till ovärderlig. Vidare skulle jag låta bli att läsa inläggen då jag skulle förstå min pojkväns behov av att skriva vad han ville om mig utan att jag blandade mig i.

Men hur funkar skåningar? Söta skåningar, alltså.

Två steg framåt och ett tillbaka!

’Du vet att jag har en blogg, visst?’
’Öh ... ja, en du bloggade på förr ...?’
’Mmm, men det händer väl att jag skriver någon gång nuförtiden också.’
’Jaha?’
’Jodå, så kan det vara.’
Tystnad.
’Och nu är det så att jag bestämt att jag ska skriva ett inlägg varje dag här i november.’
’Jaha? Vad skriver du om dårå?’
’Om dig, HAHAHA, nej, jag skojar bara’

På tåg mot Skåne

Detta obegripligt fantastiska landskap.

Det blir en ny erfarenhet att blogga när jag är på plats i den skånska myllan. Det kan låta märkligt, men min skåning vet inte att jag sedan ungefär ett halvår tillbaka har en skånsk blogg. En blogg som är rena rama hyllningen till honom själv, jag har ju till och med tillägnat honom en dikt. Och han har ingen aning.

Är det verkligen normalt?

I sanningens namn har jag inte speciellt många hemligheter för honom, han har liksom fått veta allt den kraken. Utom denna lilla detalj; att jag har en blogg där han är temat. :)

Frågan är om han ska få veta det? Jag kan annars säga att jag ska skriva ett viktigt mail när jag tar fram datorn. Ett viktigt mail om dagen. Det kan vara så att han går på det. Men det kan också vara så att han inte gör det, för han har en förmåga att se igenom mig när jag ljuger, den lilla luringen.

Ett av problemen med att berätta sanningen för honom är att jag då måste visa hur man läser en blogg när man har många inlägg att ta sig igenom. Nerifrån och upp, ni vet. Scrolla, scrolla, scrolla  innan man börjar läsa. Ett projekt som jag inte vet om jag vill ge mig in på. Inte för att skåningar är sämre än andra på att scrolla, men ni fattar.

Den slutsats vi alltså kan dra är att om jag mot förmodan inte publicerar något inlägg imorgon så beror det inte på mig utan på de komplicerade omständigheterna jag befinner mig i.

Dags att bädda för framgång

Ett inlägg varje dag i november månad; det bjuder på nya utmaningar. Ikväll, till exempel, har jag verkligen inte tid. Bonde söker fru på TV, och dessutom behöver jag packa och ringa min bank. Samtidigt som jag alltså ska skriva ett väl genomtänkt och intressant blogginlägg, jag som är så dålig på multitasking!

Nåja. Jag kanske blir bra på det den här månaden.

Behöver bara tänka igenom upplägget ordentligt. Med struktur och rutiner kan man komma långt. Först och främst behövs en röd tråd och en ram för att få lite stil på inläggen. En slags stomme som håller in och släpper ut på de rätta ställena, och som därtill har den övergripande kontrollen som jag själv inte har. En personal trainer i garderoben, om ni förstår liknelsen.

Vidare bör givetvis mitt skånska bloggtema utvecklas till nya nivåer. Min vision är att temat och stommen i ett symbiotiskt tillstånd växer samman och ge näring åt varandra som de små näringsbollar de är.

Så vad kan gå fel?

Inte mycket!