Lampor, spottar, uttag och strömbrytare

 DON'T GO THERE!

Bennys första blogginlägg

Min kärlek och jag

möttes en dag

känslor i svang

på ett kommun-evenemang

med åren som gått

min kärlek bestått

i ur och skur vi vandrat

ibland varandra klandrat

men för det mesta frid vi känt

på livets vackra gröna slänt

som sluttar ned mot alltings slut

skynda skynda skynda njut

Benny och Britta del 25

Utbyggnadsprojektet, om än ej påbörjat, livar upp Britta. När hon ställer upp en tom kruka på en hylla i ett skåp över kylen, och ser travarna av omaka krukor där, inser hon att flytten kan påbörjas redan idag.

Britta: Vi tar med alla krukorna ut till huset och ställer dem i boden! De ska ju ändå dit vad det lider.

Benny: Är det inte bättre att vi packar ned dem i en kartong och låter dem gå med flyttlasset? 

Britta: Nej, jag tar dem i två papperskassar. Om vi tar lite grejer då och då kommer vi inte behöva anlita någon flyttfirma.

Benny ser skeptisk ut. 

Britta: Här, ta emot! Ställ dem på köksbordet.

Benny tar emot och ställer krukorna på köksbordet. 

Britta: Här är fler!

Benny: Borde vi inte rensa lite? De här i plast kanske vi kan slänga?

Britta: Men tänk om vi blir såna som tycker om att fröså, då behöver vi plastkrukor.

Benny: Såna som tycker om att fröså? 

Britta: Ja, det tror jag absolut att vi kan bli. Tänk att få se frön utvecklas till tomater, gurkor, blommor eller vad man vill ha. Man ställer plastkrukorna på rad så här, ditt ditt ditt dutt, häller i jord och petar ner frön. Vattnar och väntar. Man kan så kärnor också, och få vindruvor, citronträd och gud vet vad. Det är läkande att påta i jord, bara att se den lilla grodden tränga genom skalet ... Den som har en bokhylla och en trädgård har allt den behöver.

Benny: Okej, vi tar med plastkrukorna.

I elfte timmen

Är det idag mitt nyårslöfte ska gå åt fanders? 

NEJ.

Aldrig i livet.

Benny och Britta del 24

Benny: Du Britta, jag funderar på att börja blogga.

Britta: Va?! Varför ska du det?

Benny: Något ska man ju göra när man går i pension ...

Britta: Nu förstår jag ingenting. Är det för att jag har pratat om att börja blogga?

Benny: Öööh ... ja, jag har väl fått idén från dig kanske.

Britta: Om man ska blogga behöver man ha något att skriva om, har du tänkt på det?

Benny: Nej, inte direkt.

Britta: Du måste planera först. 

Benny: Nä, det vet jag inte?

Britta: Annars blir det bara trams.

Benny: Är det planering du har hållit på med alla år du pratat om att komma igång?

Britta: Vad i helvete menar du med det? Ja, jag har kommit fram till ett antal hållbara idéer, men de är hemliga.

Benny: Åh, hemliga? Vad spännande.

Benny ser intresserad ut. Britta ser påhoppad ut.

Benny: Jag kommer kanske strunta i planeringen för jag har hört att man kan skriva lite vad som helst. En dikt ena dagen och allmänna tankar den andra.

Britta: Då får du fan vara anonym, ingen seriös bloggare blandar på det viset.

Benny: Åh, fan. Vad ska jag då kalla mig? Banny?

Britta: Nej, verkligen inte.

Benny: Benne?

Britta: Benne??? 

Benny: Ja?

Britta: Alltså, ta vad du vill. Jag lägger mig inte i.

Ibland behöver jag hjälp

Jag: Nu måste du hjälpa mig att skriva ett blogginlägg.

Skåne: Nej, för i helvete! Håll inte på med det där.

Jag: Jo, nu måste vi skriva.

Skåne: Här måstes ingenting.

Jag: Jo.

Skåne: Du kommer hänga ut mig, snart har vi kö med människor här utanför som står och skriker att skåningen ska åka hem.

Jag: Nej då, de älskar dig. Vad ska vi skriva då?

Skåne: Nu kommer jag inte säga någonting mer.

Jag: Okej, det här får räcka.

Grus i maskineriet

Byggaren ringde mig på jobbet idag. Måttet på toaväggen som vätter mot sovrummet räcker inte till. Det behövs 1,8 meter vägg för att få in dusch och dörr, och på ritningen är det bara 1,7 meter. 

Det är vid sådana tillfällen det är guld att ha en tillbakalutad personlighet. 

Det löser sig, sa jag. Trust the process! Panta rei!

Sen kunde jag tyvärr inte prata längre för jag hade lektion.

Brittas hjärta

Vill bara berätta att Brittas hjärta varit lugnare idag. Så skönt för henne, ändock undrar man ju hur det kan komma sig?

Min teori är att stressen minskade när läkaren berättade att hennes extraslag inte var farliga. Britta verkar vara en tuffing, men hon är i själva verket en lättskrämd och skör själ. Ett hoppande hjärta är i Brittas hjärna en potentiell katastrof som genast leder till att hjärtat blir än mer oregerligt.

Kommer då en trygg, trofast, trevlig och trivsam läkare (Brittas egna ord) och säger att hon inte behöver oroa sig så sjunker hennes stress och hjärtat får vila. Så fint med såna läkare.

Extraslag

Nu har Britta fått hjärtklappning. I sanningens namn är jag inte förvånad. Jag har sagt åt henne åtskilliga gånger att ta det lugnare, att inte hetsa upp sig för minsta lilla, men har hon lyssnat? 

Nej.

Släpp alla detaljer, har jag också sagt. Jag har förklarat att hon kommer bli galen om hon ska påverka varenda liten grej i utbyggnaden. Det är för många detaljer, det går inte. Hon måste släppa taget och låta huset bli som det blir. Hon behöver se bygget som en organisk växt, en som måste få utvecklas på egna villkor. 

Men hon har inte lyssnat, kan man konstatera nu när hon sitter där med sin hjärtklappning. Och då har deras bygge inte ens kommit igång ännu. Fortsätter hon så här kommer hon behöva läggas in på någon klinik innan huset är klart. Vilka kliniker som tar emot hjärtklappningsmänniskor vet jag inte, det får hon ta reda på själv.

Extraslag kallas tydligen hennes hjärtas små krumsprång, och hennes läkare har sagt att de inte är farliga. Så bra då. Men ändå. 

Jag tycker att hon ska skärpa sig!

Förmiddagspromenad

Är det en jordgubbe? Nej, det är ett nypon.

 

                        Vid den dimmiga horisonten, i mitten av bilden, ligger vårt hus.                             

Dagens inlägg medan nät finns

Idag ska vi åka ut till vårt lilla hus som håller på att bli stort. Jag har inte varit där på nästan två veckor, så det känns spännande. Hur långt har de kommit? Hur ser det ut nu?

En sak vet jag, och det är att byggarna har lyckats klippa av fiberkabeln, så det finns inget nät. Det blir som på åttiotalet minus TV, för TV hade man ju då. TV och VHS. Vi hörde till de sista som skaffade VHS eftersom jag trodde att det var en onödig fluga. Vilket det ju också var, kan man konstatera nu i efterhand.

Det blir alltså ett par femtiotalsdagar ute på landet. Förutom att vi har mobilertelefoner nu, förstås. Jag ser framför mig hur vi sitter i soffan ikväll med näsan i varsin mobil. Kanske spela spel eller läsa bok istället? Nja, mitt stalltips är att det blir mobilerna.

Fredagsdravel

Idag kommer jag inte skriva ett ord om trappen. Enough is enough. För det blir inte bättre av att älta eländet. Snarare sämre. Som att gräva ner sig i en dynghög. Funderar på om man kan sätta dit en ribbstol istället. En lian bredvid för stunder då man har överskottsenergi. Om man knyter knutar på lianen blir det inte så svårt att ta sig upp. Det man ska ha med sig upp respektive ner kan man fira upp och ner i en korg. Billigare blir det också, för det är svindyrt att köpa en riktig trapp. 

Nej? Okej, men Skåne kan vi däremot diskutera. Han är redan på benen, endast ett dygn efter insjuknandet i maginfluensa. Hur är det ens möjligt? Förvisso har han inte fått tillbaka aptiten, men han ser pigg ut, vilket jag fortfarande inte gör en dryg vecka (nio dagar) efter mitt insjuknande. Nu sitter han dessutom och babblar med mig med samma tryck i svadan som vanligt.

Och nu:

Skåne: 'Va? Skriver du om mig nu?'

Jag: 'Nehej, det gör jag inte. Varför tror du det?'

Skåne: 'Du ser ut som du gör det.'

Jag: 'Nej nej, ha ha ha.'

Hur många trappor finns det i universum och hur lång tid tar det att beta av dem?

Enligt lagen om alltings komplexitet har vi idag (när vi äntligen bestämt oss för vilken inomhustrapp vi ska ha) fått ytterligare en trappoffert. Ritning och bilder och allt. Jag känner mig förföljd! Och det skulle Skåne också göra om han inte var fullt upptagen med sin maginfluensa som bröt ut tidigare idag. 

Snygg är den också, trappilappen. Och lite lagom annorlunda. Ask är träslaget.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Vad ska vi ha för trapp?

NEJ TACK

Nu har jag gjort en blääääää obehaglig sak, nämligen mailat ett företag om att vi inte vill köpa trapp av dem. Om det bara hade varit ett företag, men killen vi varit i kontakt med är ju av kött och blod. Sitt anletes svett har han förmodligen investerat i ritningar och offerter, och så får han ingenting för det.

En baggis att lämna dylika besked kanske vissa tycker, men så är det sannerligen inte för mig. Jag har någon märklig öm punkt för män som har ansträngt sig och åstadkommit något. Ju mindre grej desto mer moderskänslor. Har inte alls samma hjärtskärande känslor för kvinnor som åstadkommer något.

Nå, Skåne fick hjälpa mig. Jag öppnade min mail och skrev medan han dikterade, bidrog inte med ett enda ord själv (för att hålla ångesten stången). WOÄÄÄH, var känslan när jag skickade iväg mailet. Sedan lättnad och en nypa eufori. Frihetskänsla. 

Det låter banne mig som att jag borde säga nej tack oftare till män som åstadkommer saker? Verkar det inte så?

Trappan

 Idag har Skåne och jag äntligen kommit fram till något slags avgörande vad gäller den trapp vi ska ha inomhus. Äntligen! Den här processen har varit segdragen, minst sagt. Problemet är att den (trappen) hamnar i mitten, och syns från alla håll, samtidigt som den egentligen inte får plats. Vidare ska den vara lagom. Inte för ful, men heller inte så snygg att den sticker i ögonen. Inte för billig, men heller inte för dyr. Inte för liten, men framförallt inte för stor. Men nu har vi, tror vi, hittat en fungerande lösning, och det känns som att jag kan andas igen. Åtminstone tillfälligt.

Vill lägga till att vår trapp inte har något med Bennys och Brittas att göra. Det kan se ut som att det finns ett samband, eftersom de diskuterade trapp igår, men icke. Jag vet inte ens om de verkligen kommer bygga ut. De har inget bygglov, till exempel. Faktum är att det är oklart om de finns överhuvudtaget, Benny och Britta spitta. Jag tror inte det.

Benny och Britta del 23

Britta: Du som har dator i knäet, kan du googla trapp inomhus?

Benny: Öh, jag kollar efter reservdelar just nu ... men absolut.

Britta: Du och dina reservdelar.

Benny: Trapp inomhus, varför ska jag googla det?

Britta: För att vi behöver köpa en trapp, hur ska vi annars komma upp på övervåningen?

Benny: Övervåningen? Vi ska väl inte ha någon övervåning? 

Britta: Jo, det går inte annars. Jag sa ju det, att vi borde ha en övervåning också.

Benny: Men vi har inte ritat någon övervåning?

Britta: Det är inte så svårt att rita dit en. Var ska jag annars få plats med alla mina grejer?

Benny: Du sa ju att du skulle rensa och slänga ...?

Britta: Jag ska rensa och slänga, men det mesta kommer bli kvar. Tycker du att jag ska slänga mamma och pappas alla böcker och tavlor och foton och gamla brev, till exempel? Tycker du det? Eller mammas byrå, den hon köpte till sin första egna lägenhet?

Benny: Krävs det en hel övervåning för det?

Britta: Din pappas gamla tidningar och kläder behöver väl också få plats någonstans?

Benny: Får jag ha dem på övervåningen?

Britta: Nej. Eller, jo, om vi ritar in ett förråd där ... Ett förråd där uppe, det tror jag blir jättebra. Ett stort avlångt förråd med fönster. Det tror jag blir jättebra.

Och det tyckte ju Benny också när han tänkte efter. 

Nu var bara frågan hur trappan skulle se ut. De stackarna hade i det här läget ingen aning om vilken djungel de var på väg att ge sig in i. Hur många olika utformningar det finns på en inomhustrapp, det vet bara Gud. För en vanlig dödlig är antalet oräkneligt. Hade de vetat det hade de förmodligen ritat till ett förråd på bottenplanet istället, men i husbyggen av allehanda slag vet man saker först i efterhand. Tråkigt, för den som lärt sig att göra om och göra rätt nästa gång. För här finns ingen nästa gång. 

SVT går bananas i Alperna

Sitter och tittar på SVT's Hotell Romantik och känner att jag också vill lära mig dansa salsa i alpmiljö, som deltagarna gör just nu. När jag själv var singel åkte jag på två singelresor till Alperna men där blev det inga salsalektioner. Inget annat heller var som i Hotell Romantik, så vänligen dra inga slutsatser. Mina resor var vandringsresor och syftet från arrangören var inte att fösa ihop potentiella kärlekspar. Thank God. 

Just nu har en man och en kvinna skickats iväg i en svan ut på en sjö. De ska övernatta själva i en liten stuga eftersom programledarna tror 'att det finns något där'. Panik skulle jag känna om jag blev ivägskickad på det sättet. Om det inte var med Skåne, förstås. Han och jag har faktiskt pratat om att anmäla oss till Gift vid första ögonkastet och låtsas att vi inte känner varandra. Det vore roligt, tror vi. 

Oavsett upplägget i Hotell Romantik så är det kul om några blir kära. Att få bli kär är en ynnest.

Annies far och jag

Idag orkar jag läsa och befinner mig i efterkrigstidens Frankrike tillsammans med Annie Ernaux. Trevligt på alla sätt och vis. Inte minst att befinna sig i en efterkrigstid (längtar till vår och hoppas att jag får uppleva den).

När andra världskriget var slut drogs Annies far med av den 'allmänna hoppfullheten' och flyttade med familjen till en stad som bränts ner av tyskarna. ('... stånden och karusellerna reste sig bland ruinerna.') I ett oskadat kvarter utanför centrum hittade hennes far och mor en speceributik och café i ett som de tog över: 'I bottenvåningen låg speceributiken som hade förbindelse med caféet genom ett litet rum där trappan mynnade, upp mot sovrummen och vinden.'

Hej, hopp, så likt vår utbyggnad det låter! I synnerhet när man ser våra skyltfönster. Vi kommer inte starta vare sig speceributik eller café, men jag kan känna bubblet i familjen när de startade upp. Lycka. Med vissa förhinder, såklart, annars vore det inte livet så som jag känner det. Ändå - lycka.

'... det var varmt i köket och caféet, de enda rummen vi levde i ...'

Med tiden gjorde de förbättringar på fastigheten, den blev finare och finare.

'Far rättade sig alltid efter målarens eller snickarens råd när det gällde färg och form, vad som gör sig.'

Ja, men visst. Frågar byggaren hur vi vill ha det med ditt och datt så svarar jag i regel: 'Vad tycker du?' Han borde väl ha koll om någon. Hur ska jag och Skåne veta? Vi har aldrig byggt hus förut, har inte studerat färglära, stil och funktionalitet. Än mindre arkitektur. Om det här var ett bygge att träna på, då kunde man ju chansa lite hit och dit, men det är ju huset vi ska bo i resten av livet, och som ska stå där långt efter vår död.

För fadern handlade det, enligt Annie, om 'Rädslan att falla ur ramen, få skämmas.' Jag kan fullständigt relatera. Falla ur ramen och skämmas vill man inte göra nuförtiden heller. 

Nu ska jag läsa vidare!

Maginfluensa dag 2

Det är märkligt hur alla livsandar plötsligt kan sugas ur en. Maginfluensa gör det med en. Igår kände jag att det inte var värt att leva vidare. Trots att jag vet att det är en övergående sjukdom.

Lyckades ändå få till ett inlägg här, vilket torde betyda att det fanns en liten gnista i mig trots allt. Har idag  skajpat med dotter och barnbarn och klarade det också i någon kvart.

Men. Om jag är mycket sjuk i slutet av livet kommer jag förmodligen vara en av de som vill ha dödshjälp.

Magsjuka

 Klart, slut.

Inlägg 11 av 365

Ytterligare en dag då jag inte haft tid att blogga och därmed måste släppa kontrollen och bara kasta ner något. Hurra! Jag har höga förväntningar på vart dessa okontrollerade inlägg ska leda. Selma Lagerlöf hade en idé om att låta det undermedvetna komma fram i skrivandet, att det var först då texten blev intressant. Slår vad om att hon också skulle ha bloggat varje dag om hon levt nu, för att främja det som jäser inombords, det intressanta möget man inte har en aning om. 

Det är bara att ösa ur källorna! Som Selma skulle ha sagt.

Det här med nyårslöften

När jag beslutade mig för att skriva blogginlägg varenda dag hela året visste jag att det skulle komma dagar som idag. Det vill säga dagar då jag inte har någon tid över för att skriva något inlägg. Bestämde mig ändå för mitt nyårslöfte och tänkte att det blir BRA för mig, att behöva skriva när jag inte har tid, för då kommer jag bli tvungen att SLÄPPA KONTROLLEN.

Vilken jävla kontroll, kan den som vill fundera på helt på egen hand.

Man bygger bara hus en gång i livet

Om man googlar Man bygger bara hus en gång i livet får man upp:

'Och då är det viktigt att det blir som man vill ha det.'

Fast nej, det är det inte, kan jag härmed meddela. 

Skåne och jag bygger, för första och förmodligen enda gången i vårt liv, och vi vill INTE att det ska bli som vi vill ha det. Tvärtom har vi insett att det är överraskningarna som gör byggandet spännande. Missräkningarna och besvikelserna. 'Att få det som man vill ha det' är galet överskattat.

Exempel: Vår framsida blir inte vacker, med sina för stora och för små fönster utslängda som på måfå. Man kan undra hur det gick till, men den egentliga frågan är: Vem fan vill ha en vacker framsida? Att säga att vår blir anskrämlig är kanske att överdriva något, men sätter man ihop ett litet modulhus från åttiotalet med ett för stort modernt stycke laduhus så blir det som det blir. Det är bara det jag vill ha sagt. Och att vi är GLADA över detta förvånande resultat, för det gör vårt hus oväntat. 

För övrigt är väl vackert ute? Det måste det vara, så länge som det varit inne. Och är det inte ute så kickar jag ut det NU.

Benny och Britta del 22

Benny: Men Britta min spitta, vi måste ju ha en ritning om vi ska bygga ut.

Britta: Spitta?

Benny: Ja, spätta, alltså. Man säger ju så om brudar som åker motorcykel ... he he.

Britta: Jag åker väl för fan inte motorcykel. En enda gång i mitt liv har jag suttit på en, det är allt.

Benny: Nä, men det rimmade ... 

Britta: Hmmm, men en ritning kan jag nog ordna. Jag såg ett avsnitt av Husdrömmar där en tjej ritade själv, hon behövde ingen arkitekt.

Benny: Måste man inte ha ett speciellt program för att göra såna ritningar? Ett datorprogram?

Britta: Nej, hon ritade för hand och det blev jättebra. Vi börjar så, i alla fall. Kan du hämta papper?

Benny: Annars har jag en avlägsen släkting som jag tror är arkitekt. Björn heter han, om jag inte minns fel.

Britta: Vet du vad det kostar att anlita en arkitekt? Åttio tusen. 

Benny: För en liten utbyggnad? Det kan jag inte tänka mig att Björn skulle ta. 

Britta: Vi prövar att rita själva först. Jag ritade lägenheter när jag var liten, tyckte det var roligt redan då. Långa slingrande korridorer ville jag ha, minns det så väl. Jag ville bli arkitekt, och frågan är varför jag inte gick den vägen ...?

Ja, så började ritprocessen. Benny travade iväg och hämtade papper och pennor och när han kom tillbaka fick han trava iväg igen för att hämta linjal. Att rita en utbyggnad tillsammans kan vara ett fantastiskt roligt projekt som kan ta relationen till oanade höjder. Så tänkte Britta när hon la ner linjalen och drog första strecket på pappret.

Benny: Är det där en vägg?

Britta: Men kan du lugna dig! Jag kan inte koncentrera mig om du pratar samtidigt. 

Insyn kontra utsikt

Problem med insyn trodde vi inte att vi skulle få. Kanske kände vi en viss liten oro, men vänligt och bestämt föste vi bort den tanken. Det är ju så få som går förbi här och bla bla bla. Och vi vill ju ha utsikten!

Nu får vi leva med att folk kan titta in och se det mesta. Såklart har vi googlat och hittat massor av insynsskydd men då förlorar vi ju utsikten, den som är orsaken till de stora fönstren. (Såklart kan man också skrämma skiten ur folk så att de väljer en annan väg för sin promenad, men Skåne och jag är tyvärr inte lagda åt det hållet.)

Det är ingen utsikt över sjö eller berg precis, men det är ändå vår utsikt. En liten grusväg vid tomtgränsen, sen en stor hage där kor och ibland tjurar går. Stenrösen, nyponbuskar, allehanda träd, en gammal väderbiten lada. Bortom hagen breder åkrar ut sig och därefter, som kronan på verket, motorvägen. På natten syns långtradarna som lysmaskar i mörkret. 

                                                                  Ladan 

Nu är påskäggen ett minne blott

 Nu har vi plockat undan julpyntet. Tidigt, jag vet, men vi behöver hålla undan alla lösa föremål om vi inte ska förlora förståndet i den här processen. Ett påskägg som stod på en väggfast hylla åkte i golvet och gick sönder imorse på grund av vibrationer, så då tog vi bort alla kvarvarande påskägg. Det var inte en dag för tidigt, men att julpyntet redan ryker är sorgligt. Det piggar upp i januari, när det finns få andra glädjeämnen.

På bilden, som togs i förrgår, kan man se påskäggen på översta hyllan mellan fönstren. 

Vad händer när man tar bort panelen på ett hus?

 Det blir kallt.

En utbyggares morgonbestyr

 Imorse var vi tvungna att gå upp tidigt, för halv åtta skulle en rörmokare komma på besök. Vi fick beskedet igår kväll och ställde alarmet på kvart över sju, men vaknade någon halvtimme tidigare när snickarna började ta bort panelen på det befintliga huset. Att ta bort panel skapar mer oväsen än något annat gjort hittills. Det bankar, smäller och borras. Borrningarna låter som borren när man är hos tandläkaren och upplevelsen kan närmast jämföras med att sitta i munnen på en person som lagar arton hål. 

Det befintliga huset, som är ett fult barackliknande åttiotalshus, är mycket litet. Om det inte hade varit så fult så hade det inte synts överhuvudtaget. Men det ligger högt och fint (om man bortser från E20 som skär genom landskapet, men vem fan bryr sig). Genom att skala bort fasaden, och sätta dit en ny, är vår förhoppning att barackkänslan ska avta. I synnerhet som den gigantiska utbyggnaden liksom kommer svälja det lilla ursprungliga huset. 

Tjugo över sju var vi uppe. Jag smet in på toa och bytte om. Lade mina kläder där igår kväll, redo. Skåne laddade kaffebryggaren och jag gick ut med vår hund. Tog grusvägen för morgonpromenaden ända ner till den andra bonden i byn. Stod där en stund och tittade på vårt hus på kanske sexhundra meters avstånd. Gick sedan tillbaka. Huset ser bra ut på avstånd. På nära håll ser man att det är felplacerat på den lilla tomten. Det borde skjutas längre norrut, men det går tyvärr inte.

Tur att man lär av sina misstag. Nästa gång vi bygger hus, Skåne och jag, kommer det bli mycket bättre.

Det var en gång ...

 ... en Benny och en Britta.

Som nu ska bygga ut fast de inte skulle bygga ut.

Ett litet fult hus ska bli ett stort ... vackert?

Har de månne också kossor inpå knuten?

Och en bonde som heter Rolf som närmaste granne?

Det skulle inte förvåna mig.

Benny och Britta del 21

Britta: Hon den där tror att det bara är hon som bygger ut. 

Benny: Ha, det är det ju verkligen inte! Skåne är ju också inblandad.

Britta: När jag säger hon den där menar jag givetvis även Skåne. Men hon tror att det bara är de två som bygger ut. Hon har inte fattat att vi också gör det.

Benny: Men det gör vi väl inte heller?

Britta: Jo, det gör vi.

Benny: ???

Britta: Ett byggprojekt är en långdragen historia och vi har påbörjat vår.

Benny: När gjorde vi det?

Britta: Åh, det kommer du väl ihåg ändå. När vi var ut till huset i lördags och konstaterade att vi inte kan bo i ett sånt fult litet hus? Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi hade köpt det, minns du?

Benny: Jo, det minns jag. Vi insåg att vi inte kommer kunna bjuda hem folk utan att skämmas ihjäl.

Britta: Ha ha ha! Då blir det inga fler middagsbjudningar, hurra!

Benny: Ha ha ha, hurra!

Britta: Hursomhelst så började vår utbyggnadsprocess där och då, och nu kan vi inte backa ur den.

Benny: Började den där?

Britta: Ja, såklart! Hur tror du hennes och Skånes process startade? Tror du att det bara sa pang och att bygget var igång? Nej, nej. Man kan inte ens sätta fingret på deras startskott, så luddigt och rörigt var det.

Benny: Var det? De som verkar så rediga? Och trevliga också.

Britta: Nej, gud, det är de inte. De är extremt komplicerade och ganska jobbiga att ha att göra med. Det är tur att de har lejt bort allt jobb. De ligger mest i soffan och äter gravad lax medan snickarna gör jobbet, och inga är nog gladare över det än snickarna.

Benny: Jaha, det hade jag inte gissat. Men då förstår jag.

Britta: Vad förstår du?

Benny: Jag förstår att du och jag redan är igång med vårt utbygge, även om det inte verkar så.

Britta: Mycket riktigt.

Mitt nyårslöfte

 Jag (ivrigt): Jag har ett nyårslöfte!

Skåne: Jaha, det har inte jag.

Jag: Nej, men jag har. Jag ska skriva ett blogginlägg per dag hela året!

Skåne: Ja, kör bara. (hörde jag en ironisk klang?)

Jag: Ja, det ska jag! (ivern är kvar)

Skåne: Jag börjar känna dig nu, det är jag ska det och jag ska det, och efter tio dagar är det över ...

Som var och en förstår funderar jag nu på att skaffa en ny karl. 

Men först kommer jag skriva ett blogginlägg per dag hela 2023. Ha ha!