NU JÄVLAR...

...ska det bli ett bra år!

Ses då.

Och jag blir så förbannad på de (kontrollfreaks) som bara tar EN pralin

För att återgå till konspirationstemat:

Man kan lite lugnt och fint fråga sig varför vi är så många som mår illa och har ont i magen när vi, i dessa juletider, går och lägger oss på kvällen. Varför kväljningar och känslor av nederlag övermannar oss när vi försöker komma till ro för natten. Varför vågarna kraschar när vi ställer oss på dem på morgonkvistarna och varför soppåsen svämmas över av skrymmande askar med knövligt plastinnehåll som inte går att vika ihop. Jag kan fortsätta länge som ni förstår.

Kan det händelsevis vara så att det finns de som tjänar pengar på att försänka svenska folket i chokladkoma? Som ev har en baktanke med att bygga berg av chokladaskar precis vid kassorna och hjärntvätta oss med chokladpralinsomröstningar? Som skulle ha stämts för länge sedan om detta vore USA? Va? Va?

Men vi är ju smarta konsumenter och inte så lättlurade som vissa tror.Vi kommer inte speciellt mycket längre till sitta på våra allt ymnigare arslen och göda chokladaskfabrikanterna genom att vräka i oss praliner. Nej, det kommer alldeles snart bli ett slut på känslor av misslyckande för att vi tryckte i oss ytterligare en askjävel!

Hur då?

Förslag tas emot med tacksamhet.

Min ideologiska plattform

Vill betona att det finns ett ideologiskt ställningstagande bakom mitt NEJ till nyårslöften.

Varför föregripa framtiden när det inte går?
Varför försöka lyfta sig själv i håret när det ju gör ont?
Varför stövla runt i pölsa när man kan glida fram på en räkmacka?
Varför ställa krav på sig själv när man kan låta bli?


För övrigt tror jag att chokladasktillverkarna är i konspiration.

Äntligen dags

Jag har ingen talang för nyårslöften eftersom jag, som bekant, inte klarar av att styra upp min tillvaro i förväg.
Däremot har jag ett antal nyårsönskningar för jag är väldigt bra på att önska mig saker.

Mina önskningar för 2010:

1. Att jag får mitt genombrott som människa. (Vad det är frågan om för genombrott är lite oklart. Något som gör mitt liv lätt att leva vore bra.)

2. Att jag börjar prata franska flytande. Vägen dit ska vara lustfylld och kantad av franska filmer, romaner och besök. (Alltså, jag ska besöka Frankrike.)

3. Att jag blir vältränad och börjar utstråla hälsa, charm, stil och grace. (Ja, men är det så jävla mycket begärt?!?)

4. Att jag blir lite mer lyckad i största allmänhet; snyggare, på bättre humör, mer omtyckt och morgonpiggare.

Summering av mitt 2009

Årets mest markanta förändring:
Min entré i cyberspace. För ett år sedan idag publicerade jag mitt första inlägg på min blogg och jag hade INGEN ANING om vad som väntade.

Årets insikt om mig själv:
När jag skummar igenom min blogg framträder ett karaktärsdrag tydligare än alla andra, nämligen att jag aldrig gör det jag planerar att göra. Jag tror att det är rebellen i mig som tvärvägrar så snart en plan uppenbaras. Ganska charmigt om man tänker efter. Men lite opraktiskt. Fast mest charmigt.

Årets höjdpunkt:
När jag fick för mig att jag skulle bli författare. Det var en kul tanke.

Årets kris:

Lite svårt att sålla här men jag måste ändå säga att en kris höjer sig över de andra.
Hur klarar en mamma av att hennes favoritmänniskor i livet glider ifrån henne och skaffar sig andra favoritmänniskor än den arma modern i fråga, och andra favoritplatser än hemmets lugna (och, jaja, ibland kaotiska) vrå?
Ja, inte vet jag. (Kanske har mammans frenetiska bloggandet något med detta att göra? Är kanske denna blogg endast en krisöverlevnadsmanick?)


För övrigt är jag just idag glad att mina barn inte längre är små, för då hade jag i dessa snörika dagar haft dåligt samvete för att jag inte med glatt humör dragit iväg med dem till pulkabacken.

Så himla färdig

Så, då är jag i princip klar.
Även lockarna är på plats.
(Inte för att jag vill se ut som Anna Anka, men man vill ju matcha TV-bilden.)

Bara julklappshandlandet kvar.
En kvart in till stan, en kvarts shopping, en kvart tillbaka. Approximately.

*hoppsar hela vägen upp på stan*

Dags för julstök

Nu är det hög tid att ta itu med julstädningen.
Ska handla julklappar också.
Och laga julmat.
Och klä granen.
Tur att det är en dag kvar.
Och julmaten kan man ju för övrigt slänga ihop på julaftonsmorgonen.
Så det inte blir så stressigt imorgon, tänker jag.
Men först lite skönhetssömn, så jag är snygg och utvilad när årets myspyshelg gör entré.
Go'natt!

GodisGodisGodis

Ikväll blev jag tvungen att äta godis trots att jag slutat med det.
Makens fel kan man säga. Han kom hem med extra mycket godis till pepparkakshusproduktionen.
Extra mycket för att det skulle räcka trots att jag hela tiden äter av godiset medan resten av familjen bygger och skapar.
Om han hade tänkt på att jag hade slutat med godis så hade han inte köpt extra mycket och då hade jag inte behövt börja äta godis igen ikväll.
Men man kan kanske inte begära att han ska hålla reda på när jag har slutat äta och när jag har börjat igen?
Nej, det kan man nog inte.

Det kanske är min mössa det är fel på...

Gick över bro med min cykel och där stod plötsligt en hel hoper karlar.
"Hrmpf" och skrammel, skrammel med cykeln för att få dem att skingra sig något.
"Akta tanten", säger en av dem då.
Tanten!?
En snabb koll på deras hållning och fånleenden visade att de ju var i, typ, min ålder!
Fifan, vad sur jag blev.
"Tack, FARBROR!", ska jag säga nästa gång jag hamnar i den situationen.
Det ska jag fanimej.

Problemet med för många dagar kvar till julafton

Jaha.
Och vad ska man göra nu då?
Jag har aldrig haft så många dagar mellan skolavslutning och julafton och känner mig helt rådvill.
Visst, jag har massor jag skulle kunna göra.
För omväxlings skull skulle jag kunna göra klart allt inför jul i tid.
Jag skulle kunna ta en sak i taget och kvällen innan julafton nöjt kunna konstatera att det, för omväxlings skull, blir en perfekt jul detta år. En jul där jag hunnit förbereda allt.
Inga trötta "Äh, va fan, jag skiter i det", skulle jag behöva yttra på tröskeln till julafton.

Usch, vad hemskt!
Jag avskyr verkligen perfekt.
Och för övrigt behöver jag läsa. Maj Korner tror inte på att jag kommer läsa minst två böcker i jul.
Men hon ska allt få se!


PS Rätt tipsrad kommer när jag vet svaren.

Tipspromenad del 3 eller Hur mycket ska man behöva stå ut med?

Om jag hade vetat att Bert Karlsson skulle sitta i min radio och skrika:
"Nu gör du som jag säger!", så hade jag, då det begav sig i början av 80-talet, kämpat mot införandet av radioreklam med en helt annan frenesi.


Hur tacklar jag idag problemet?

1. Slänger ut radion genom stängt fönster.

x. Startar ett enfrågeparti: NEJ till Bert Karlsson!

2. Suckar uppgivet, konstaterar att det var bättre förr och tar en till treo.

Tipspromenad del 2

Har landat i soffan för att här påbörja mitt jullov.
Allt vore frid och fröjd om jag bara hade hunnit göra det jag måste göra innan vårterminen startar den 7 januari. Men det har jag inte.


Hur löser jag detta dilemma? *spänningsmusik2*

1. Jag jobbar nu på måndag och tisdag för att få allting färdigt.

x. Jag jobbar 5 och 6 januari så att jag den 7 januari har den önskade kontrollen på läget.

2. Jag jobbar med dubbel hastighet den 7 och 8 januari, misslyckas med det, bryter ihop och sitter sedan på jobbet första helgen på terminen och tycker synd om mig själv.

Tipspromenad del 1

Jag cyklar i alla väder och alltså även i -20 grader och knarrsnö.
Det går finfint om man bortser från andningen.
Eftersom jag har en ilande tand i underkäken kan jag inte andas via munnen. Det gör för ont. Iskall luft är ungefär som iskallt vatten på ilande tand.
Andas via näsan går inte heller för innehållet (är lite förkyld) fryser vid första inandningen och sen kan ingen mer luft passera.


Så, hur löste jag det hela? *spänningsmusik*

1. Jag höll andan i en kvart.

x. Jag hade på mig målvaktshockeyhjälm med intallerad värmeslinga.

2. Jag trutade med munnen och drog in luften via ett tänkt sugrör, så att den hann värmas upp innan den nådde tänderna.

Okej

Om jag slipper sätta foten i en enda butik till,
så kan jag väl ta jullov före vår då.

*tindrar som fan med ögonen*

Snipp snapp snut, nu är julen slut *tycker*

Nu har jag firat tre stycken advent, ätit julbord på Fina Hotellet och pulsat omkring i snö.
Vår, tack!

Det har snöat i natt

Ska bli mycket intressant att se om jag tar mig till jobbet idag.
När jag nyss försökte rasta vår lilla vovve vände hon på klacken (tassen) så snart vi kommit ner för trappen. Vem vill kava omkring i nysnö upp till öronen, liksom? Inte Ms Nellie iallafall.

Men jag är ju lite större. Snön kommer bara gå till cykelhjulens nav ungefär. *överdriver bara lite*
Inget problem för mig eftersom jag är så vältränad. Och så bra på att cykla.

Något bloggskadad

Jag behövde bara skriva det där om ny pärm för att min effektivitet skulle öka.
Iallafall lite.
Till exempel så cyklade jag hem på min 50 minuter långa lunch för att äta mat, kolla bloggen och ta ut hundarna. En halvtimme gick åt till slirandet i snömodden med min cykel; en kvart hem och en kvart tillbaka. 20 minuter för ätandet, bloggen och hundarna, det kallar jag effektivitet.
Om ni nu var ändå effektivare på er lunch idag så nämn inte det, tack.

På vägen tillbaka började jag fantisera om att jag vurpade. En cool vurpa som skulle börja med att bakhjulet gled lite lätt åt höger varpå resten av cykeln och jag snyggt skulle följa efter i en cirkelformad rörelse och landa på sidan i snön. Som en konståkningsinspirerad installation, kan man säga.
Ett himla bra blogginlägg hade det blivit.

Nu åker jag hem och vilar

Idag har jag bara tappat bort tolv prov och råkat glömma min handväska i ett klassrum. Det är ju inte så mycket.
Handväskan kom en skolassistent och dinglade med framför ögonen på mig, innan jag ens visste att jag saknade den. Och det var ju bra. Jag blir så orolig när jag upptäcker sånt innan jag fått tillbaka dyrgripen i fråga.
"He he he", skrattade hon torrt, för det är inte precis första gången hon fått in min handväska. (Inte min nyckelknippa heller, men det hör ju inte hit.)
"Det man inte har i huvudet får man ha i andras ben", svarade jag och kände att jag var lite vitsig iallafall. I brist på annat.

Och proven kommer säkert dyka upp.
*väntar*

Iallafall så har jag bestämt att det ska bli mer ordning och reda på mig nästa termin, för jag ska ha en ny pärm där jag kommer ha värsta strukturen.
På så vis kommer jag aldrig mer glömma något (eller någon). Och aldrig mer slarva bort något (eller någon).
Aldrig mer kommer jag svara "Eeeeeeh...?" när jag får frågor, och jag kommer veta långt i förväg vad jag ska göra de olika dagarna. (Det kallas framförhållning för er som undrar.)
Det kommer bli så fantastiskt bra. Min nya pärm kommer helt enkelt innebära att jag blir sådär professionell som man ska vara nuförtiden.

*googlar pärm*

Nillas matblogg

Köttbullar med ingefära och honung i är jättejättegott!

Recept:
Gör köttfärs enl grundrecept (kolla kokboken)
Häll en skaplig mängd ingefära i köttfärsen
Smält ett antal matskedar honung i en kastrull och häll sedan även den i köttfärsen
Rör om
Rulla små bollar eller klicka bara ut smeten på en långpanna och ställ in den i ugnen 8-12 minuter

*mumsmumsmums*

Kl.19.45

Nej, nu jävlar ska här stekas köttbullar!
Hade tänkt skita i det men så såg jag att Renée stekt köttbullar idag.
Hon var vänlig nog att berätta det i en kommentar.
Kan Renée så kan jag.
Funderar på att ha i lite ingefära och honung.
Om man kan griljera revbensspjäll med ingefära och honung så kan man väl ha det i köttbullar?

Vem säger att det måste vara köttbullar på julbordet?

Julstädar idag.
Och steker köttbullar till julbordet.
Det har aldrig hänt förut att jag gjort såna saker så pass långt innan jul,
så det känns som att jag gått genom någon slags metamorfos.
Blivit en riktig husmor på gamla dar.
Varför kan man fråga sig?
En längtan tillbaka till 60-talet?
Tillbaka till "naturen"?
Eller vill jag bara ha något sensationellt att skriva om på bloggen?
Jag gissar på det sista.

Nu ska jag fortsätta med städningen som jag knappt påbörjat.
(Kände att jag behövde gå in på bloggen först.)
Köttfärsen ligger fortfarande i sin vakumförpackning i kylskåpet,
men det kanske blir köttbullar innan kvällen.
Under har ju skett förr.

Julgran kommer vi iallafall ha innan dagen är slut för dottern och maken har bestämt sig för att åka till stugan och hugga en. Av någon anledning så gör maken alltid det han säger att han ska göra. *fattar ingenting*

Svar

Några undrar varför jag i morgonens inlägg har en bild på godis, när jag i onsdags skrev att jag slutat äta godis.

Jag är inte säker på att jag förstår frågan.


Men, pedagog som jag är, så ska jag försöka förklara:



Idag är det fredag!

Fredag

Very important information

Äh, varför inte? har förärat mig en awesome utmaning att berätta tio saker om mig själv.
Finns det något kvar att berätta om mitt liv som bara levts i 47 år?
Jojomensan.
Börjar man gräva så.


Samtidsfakta

1. Jag har slutat äta godis.

2. Jag har ett par röda inneskor på jobbet.

Ordspråk

3. Jag växte upp med devisen Tänk på de hårda tiderna, använd pappret på båda siderna som stod att läsa på en liten skylt över toapappershållaren. Sparsamheten sitter fortfarande i.

Min karriär

4. Jag älskar att sätta ihop ord till meningar.

5. Min karriär som skribent började när jag var 17 och under en period fick en egen kolumn i lokaltidningen. Nu har jag en blogg.

Svenska traditioner

6. Jag är inte speciellt förtjust i någon av våra nationalrätter; surströmming och kräftor.

7. När jag hade min första egna kräftskiva i mina föräldrars sommarstuga la en av gästerna en kräfta under min säng som jag hittade två dagar senare. Jag har fortfarande men. Eventuellt kan min huvudvärk härledas till denna incident.

8. Min farfar älskade surströmming så mycket att han sparade spadet i konservburken och drack upp det till frukost dagen efter.

Nobelpriset + min karriär

9. 1978 läste jag min första Nobelpristagare i litteratur; Isaac Bashevis Singers Satan i Goraj. (Julklapp av farfar.) Få böcker efter det har kunnat mäta sig med den läsupplevelsen.

10. Jag kommer vägra Nobelmiddagen om (när) jag vinner Nobelpriset i litteratur.

Om mobiljävlarna

Mobilanvändning är inte min bästa gren.
(Det var mycket bättre innan de fanns!)
Jag hör, till exempel, inte när det ringer i min mobil.
Oftast beror det på att jag stängt av ljudet,
men för det mesta hör jag den inte när ljudet är på heller.
Eftersom jag inte riktigt vant mig vid att ha mobil (har bara haft i ca 5 år) så tror jag alltid att det är någon annans som ringer.
Så kan man förklara det.

Det här leder till att jag, när jag väl fiskar upp mobilen ur väskan, kan ha rätt många obesvarade samtal, och så var det idag.
Fem obesvarade samtal från dolt nummer och som toppen på isberget ett meddelande från mobilsvar.
Jag skyndade mig att ringa mobilsvar *222* för att lyssna på meddelandet och sålunda få reda på vem som var så inihelvete nödig på att få tag i mig, och möttes av en man (eller man och man, 30-årsåldern kanske) som var märkbart upprörd och avslutade med ett bittert: Och du vill ju tydligen inte svara på mina samtal!

Ååååkej.
Känner jag några män i 30-årsåldern som reder ut sina relationsproblem via mobilsvar?
Nej.
I synnerhet ingen som skulle ringa och låta som en bitter martyr för att jag inte svarar.
Alltså har den kraken ringt fel.
Och bara för det kommer det nu ta slut mellan honom och hans älskade.
Det förstår man ju.
Det hjälper inte att den älskade nu sitter invirad i telefonsladden (eller de elektromagnetiska vågorna om vi nu ska hålla oss till 20hundratalet) och är förtvivlad för att han inte ringer, för hon är inte en sån som ringer själv. Hon är en sån som har lärt sig att dödssynden framför alla är att vara för på. Och att man blir mer intressant om man verkar lite cool.
Det kan man ju tänka sig.

Jag försökte förstås ringa upp det dolda numret för att berätta för honom att han ringt fel, så att han skulle kunna ringa rätt, för att de sedan skulle kunna återförenas, bli sams och lyckliga, men det går inte att ringa upp dolt nummer. (Dagens teknik suger!)

Kanske kommer de om några år, när de bildat familj och köpt hus med varsin ny älskling, av slump stöta ihop på en julmarknad, eller någon annan marknad, och känna att känslorna fortfarande finns kvar. Fan va jobbigt det blir då!

Så jag borde väl börja svara i mobilen antar jag.
Njäe...*har ingen lust*

Veckan som Gud glömde

Har för mycket att göra på jobbet nu.
Sä är det varje terminsslut men av någon anledning glömmer jag bort det under terminens gång och så sitter jag där strax före jul och undrar hur jag kunde planera så här?
Inlämning av digra skriftliga arbeten, rättning av nationella prov och förberedelse av betygsättning på en och samma vecka. I samtliga klasser.
Hur tänkte jag då?

Måndagmorgon

*informerar*
Att det är måndag alltså.
Och för det sprider jag min tacksamhets lov.
För vad vore väl livet utan dimmiga måndagmornar?
Inne och ute.
Alltså, i huvudet och utanför.

Känner att min poetiska ådra tar nya oväntade krumsprång och att det vore mäkta intressant att se var detta skulle kunna leda,
men tyvärr måste jag åka till jobbet.

"Ack ja", suckade den poetiska medelålders löneslaven

och packade sig iväg till jobbet.

Jag tror TV 3 behöver hjälp

Men det är ju lite synd om Anna förstås.
Här har hon sugit och sugit och ändå blir hon utslängd.

Och hur ska hon presenteras i TV-tablån på julafton?
När Mr Anka nu hotat Mrs Anka med pistol och Mrs Anka kastat en isbit på Mr Anka så känns det som att familjelycka-temat är kört. Händelseutvecklingen är liksom inte riktigt i samklang med julens sanna budskap.

TV 3 måste helt enkelt hitta en ny vinkel på det hela.
Frågan är vilken...?

Jo fan, det ska jag!

Gotta mig i Anna Ankas belägenhet, alltså.

Finns det något mer irriterande än människor som på överlägset manér låter meddela att de som inte lever livet på deras sätt inte förstår sitt eget bästa?
Var det inte så att Anna Anka visste precis hur en kvinna ska tillfredställa sin make för att äktenskapet ska vara lyckligt och hålla i all evighet? *halleluja*
Var det inte till och med så, att Anna Anka, herself, visste att svenska kvinnor inte lyckas hålla ihop sina äktenskap för att de jobbar för mycket, klär sig för osexigt och är allmänt manhaftiga?

Jag tror visst att det var precis så det var!

Skadeglädjen är inte den enda sanna glädjen i vanliga fall, men idag är den minsann det!

Ska inte

Och jag ska inte gotta mig åt att Anna Anka blivit utslängd av Paul Anka ur villan i Hollywood.
Ska jag inte.
Alls.
Inte jättejättemycket iallafall.
Men lite glad å hennes tjänstefolks vägnar kanske man får vara?

Imorgon ska jag sluta äta godis

Sitter här med min rättningshög av nationella prov och spyr nästan.
Har precis klämt i mig en påse Geisha på egen hand.
80 gram står det att den innehåller så jag tål väl inte så mycket helt enkelt.
Fast illamåendet kan kanske också ha att göra med knäcken, lussebullsdegen, lussebullarna och twistpåsen som jag åt innan jag åt Geishapåsen?
Kan eventuellt vara så.
Middag?
Skulle inte tro det.

Samlar minnen

Ganska nyligen köpte jag nya, fina och himmelsblå handdukar till toan uppe.
Nu är de nya, fina, himmelsblå och täckta av beiga stora fläckar som inte går bort i tvätten.

Nåja.
Vips har hon (och foundationet) flyttat hemifrån och då kommer jag bli nostalgiskt fånleende och gråtmild när jag hänger upp mina handdukar.

Lycka är...

...att gå och lägga sig en fredagkväll i vetskapen om att man vaknar upp till en ledig lördag.
En sådan där lång lördag då man ska få allt det där gjort som man skjutit upp hela veckan. Eller närmare bestämt; skjutit upp hela hösten eftersom de hittillsvarande lördagarna senaste halvåret gått lite snett när det gäller måluppfyllelse.
Men imorgon,
då jävlar!

Min arbetslista för lördagen den 5 dec
* Skapa julstämning. (Läs: Städa och röja så att det framplockade julpyntet kommer till sin fulla rätt.)
* Åka till köpcentrum och handla. (Vägrar använda ordet "shoppa" eftersom det nästan låter som "shopping", och det är ju ute. Antar jag, för något tråkigare än shopping får man leta efter. )
* Rätta två klassers nationella prov.
* Läsa bok jag lånat av arbetskompis över helgen.
* Baka lussebullar och koka knäck.
* Läsa i kapp alla bloggar som jag försummat de senaste två dagarna.
* Laga lunch och middag (som vanligt förstås).
* Gå långpromenad.
* Bara vara och koppla av. Inga krav wse (whatsoever).

Det bidde ingen spruta

Vaccinationspatrullen kom till jobbet idag.
16.15 var det min tur.
"Jag har lite ont i halsen", sa jag. "Och huvudvärk".(Jag berättade inte att jag alltid har huvudvärk.)Dessutom fick jag ont i en tand under eftermiddagen. Det berättade jag också.
"Du ska nog inte ta sprutan idag", sa sköterskan.
"Nehej, vad synd", sa jag.
Jag hade tänkt ta den, det hade jag.

Mitt liv i punktform

Jag har utmanats av Cina att berätta tio intressanta saker om sig själv. Tack Cina! Det är tur att jag är så pass intressant som jag är *hrmpf host*.

1. Jag älskar ordböcker av alla de slag: Vanliga ordlistor, synonymer, antonymer, idiomatiska uttryck, ordspråk...you name it. De ska vara på svenska, engelska, tyska, spanska, franska, latin, italienska eller något annat hyfsat begripligt språk. Kan sitta och läsa i timmar!

2. Jag avskyr glasspinnar. Själva pinnen alltså, som väl alla förstår. Glass är ju gott.

3. Under mina 25 år som mamma har jag regelbundet stulit godis ur mina barns godispåsar. Till mitt försvar har jag haft tre ursäkter: 1) De kommer inte märka något eftersom jag köpte så mycket åt dem. 2) Godis är inte nyttigt för dem så jag gör dem egentligen en tjänst. 3) De verkar inte tycka så mycket om det här godiset...annars hade de väl redan ätit upp det?

4. Jag är överhuvudtaget ganska bra på att ljuga. Använder dock denna talang mest bara av praktiska skäl. Som när jag måste redogöra för ett händelseförlopp som är långt och omständigt t ex. Då ändrar jag lite så det går fortare att berätta. A win-win situation. Men på min blogg håller jag mig förstås alltid strikt till sanningen. *ler fromt som en nunna*

5. Jag har bara udda tekoppar i mitt skåp. Under många år hade jag komplex för det och tyckte det var lite pinsamt när jag dukade fram dem. Men inte längre. Äldsta koppen är den enda kvarvarande av de sex jag köpte när jag flyttade hemifrån. En annan av kopparna fick min mellandotter av min mamma när hon fyllde två år eftersom hon önskade sig "en blommig mugg" av mormor. En CAFFÉ NERO kopp tog min äldsta dotter med sig hem till mig från London där hon en period jobbade på det cafeét. Mr Fit, står det på en av mina favoritmuggar. Den är min makes, men allt hans är ju mitt. Och så vidare. Varje mugg har sin egen historia.

6. Jag har varit på ett bröllop där brudgummen på nattkröken stötte på en av de kvinnliga gästerna. Det var inte vackert.

7. Jag är treo-missbrukare. Detta kan eventuellt komma som en överraskning eftersom jag, sist jag skrev om det, uttryckte något i stil med: Nu är det slut på treomissbruket! Eller: Nu har jag tagit min sista treo! Det hade jag inte.

8. Jag önskar mig en ny dator i julklapp.

9. Jag tål inte tvångsmässigt positiva människor. Livet består av både gråt och skratt, förtvivlan och lycka. Åtminstone mitt liv. (Åh, fan ta den som försöker ta det ifrån mig!)

10. Jag har en man, tre döttrar, två hundar och en blogg. Men det visste ni kanske redan...=)

Något yrkesskadad kanske

Adventslugnet har lagt sig och jag sjunger med i Auld Lang Syne som fyller köket med julstämning.

Min 15-åriga dotter tittar på mig med avsmak.
"Vad är det där för musik???"
"Det är Auld Lang Syne!", säger jag och känner hur jag genast går igång. "Det är en låt som skrevs på 1700-talet i Skottland!"
Ingen reaktion. Hon tittar på sin datorskärm.
"Jo, förstår du, i Skottland på 1700-talet fanns en man som hette Robert!"
Nu öppnar hon munnen.
"The Dogfather, haha." Hennes blick är fortfarande helt upptagen av datorskärmen.
Jag ignorerar hennes dogfather.
"Han skrev dikter förstår du! Han åkte också runt Skottland och samlade ihop gamla folksånger", fortsätter jag.
Hon tittar stint på datorskärmen.
"The Dogfather, haha. The Godfather för hundar liksom, haha."
Jag fortsätter ignorera hennes surfande. Nu är det Robert Burns och Auld Lang Syne det gäller.
"Och just Auld Lang Syne, som han skrev, sjungs nuförtiden i England och Skottland varje nyårsafton! Jättekänd låt!"
Nu tittar hon upp från datorn, och ser irriterat på mig.
"Ja, men du frågade ju!", skyndar jag att försvara mig med.
"Så man kan inte säga att det var mitt fel...", försöker jag. Kanske förstår hon att det var hennes inneboende önskan att bli bildad i skottsk litteraturhistoria som satte igång min föreläsning...? *hoppas*
"Eh.....JOOOE, det var ditt fel!", säger hon och ser ut som bara hon kan (übersöt) . Nu har hon iallafall tillfälligtvis släppt fokus på datorn. (Alltid något.)

Om hon lärde sig något om det Skottska kulturarvet...?
Osäkert.

Grrrrrrrrrrrrrrr!

Fick ett mobilsvarmeddelande igår.
Då slår man 222 och sen lyssnar man.
(Så mycket har jag lärt mig.)
Det var en arbetskompis, vi kan kalla henne Rosa, som ville att jag skulle ringa upp hennes mobil på nummer blablablablabla.
"Hm, varför rabblar hon sitt nummer", tänkte jag. "Hon vet ju att jag har det sparat på min mobil."
Eftersom jag var ute på vift och upptagen just då bestämde jag att jag skulle ringa henne när jag kom hem.
Vilket jag glömde bort.
För en stund sedan kom jag på det och letade hennes nummer i mina kontakter. I mobilen, alltså.
Ingen Rosa.
Jag vet att jag en gång sparade hennes nummer så det måste vara mobilen det är fel på.
"Nåja, jag kan ju ringa 222 igen och lyssna mig till hennes nummer", tänkte jag som är en problemlösare av stor rang.
Men, se det gick inte för hos 222 sa de bara att jag inte hade några meddelanden.
Är det bara jag som får frispel på den nya tekniken???
Nänä, okej, mobiltelefoner har funnits ett tag och kanske inte går under rubriken Ny teknik.

MEN ÄNDÅ!!!

*samlar ihop min mobil, alla jävla fjärrkontroller, diverse batteridrivna cykellysen, min digitalkamera, alla odefinierade laddare och tänder på*

Snart ska jag börja

Idag ska jag dammsuga och torka golv.
Sedan ska jag byta gardiner och ställa fram adventsstakarna.
Lite julklappsinköp måste också hinnas med.

Jag vet, det låter verkligen inte som jag.
Eller jo, att planera så här, men inte att genomföra det.

Om man lördag efter lördag år ut och år in vaknar och spritter av glädje över alla nyttiga saker man ska få gjorda under dagen,
om man varenda lördagmorgon älskar att lista dessa sysslor och (i fantasin) se det vackra välstädade hemmet framför sig,
bara för att sedan varenda lördagkväll inse att det sket sig;

är man då en fantastisk optimist eller bara plain korkad?

Förtydligande

När jag igår skrev mitt inlägg misstänkte jag att alla under 45 skulle virra omkring i landet-utan-insikt-om-åldrandets-villkor och så blev det också.

Här kommer nu ett förtydligande till alla dessa ungdomar:

När man blir lite äldre (än 45) ökar skäggväxten.
Dessa nytillkomna strån är av naturen ganska små och inte stora som tallkvistar. Alltså använder man lämpligen en liten pincett för att ta bort dem, och inte en tång från verktygslådan. För att åstadkomma detta pillgöra måste man komma väldigt nära med synen (den man ser med).
Om man är långsynt kan man inte komma nära med synen för då blir det suddigt.

Prova nu att ställa er minst en halvmeter från spegeln och rycka ut ett speciellt, på förhand bestämt, näshår (eftersom ni kanske ännu inte har någon skäggväxt?) så förstår ni vad jag menar. *learning by failing*

Lycka till.

Åldrandets diskreta charm

Ökad ansiktsbehåring.
Långsynthet.
Någon som kan förklara för mig varför man drabbas av dessa fenomen vid ungefär samma tidpunkt i livet?

Och till er som inte förstår frågan: Vänta bara.

Fortfarande november

Kvällens livräddare:

Hot indisk hämtmat och en ask Merci - finest selection.

A woman has got to eat what a woman has got to eat.

Överlevnad

Vad gör man inte för att överleva en måndag i november?
Äppelkaka och vaniljsås.

Over and fetout.

Slut i blajblajrutan

Jättemycket sorterande av tvätt blev det inte, men lite.
Dessutom har jag lagat mina träningsbyxor som hade spruckit lite i en söm, gått långpromenad med maken i duggregnet, kört ett gympapass på Friskis, handlat och lagat god middag.
Det är bäst jag passar mig så jag inte blir perfekt.
Men vid närmare eftertanke så är det nog ingen risk.

Till yttermera visso är jag för närvarande snygg i håret.
Klippte mig i förra veckan. Kort och snyggt.
*antar att ni antecknar*

Godnatt!

Tvätt

Sitter här och funderar på om jag ska bygga en fördämning mellan källaren och markplanet för att förhindra all ren tvätt att tränga upp från källaren via ventilationstrummor och elementrör.
Eller om jag ska sortera tvätten och förpassa den till de byråer och garderober där den hör hemma...?

Oavsett vad jag väljer har jag iallafall något att göra idag.
*glad och tacksam*

Skomakare bliv vid din läst

Anbuden har haglat in från SVT, TV4, TV3, kanal 5, MTV, Cartoon network, CNN och BBC sen mitt kommentatorsjobb igårkväll.
(Not so much.)

*återgår till rättningshögen med nationella prov*

Idol 20 nov 2009

Bestämde mig för fem minuter sedan att jag skulle testa en ny karriär, den som TV-kommentator. Och när passar det bäst om inte i kväll till Idol?
Hade som vanligt problem med att få på TV:n så jag ligger lite efter nu men Peter Jidhe presenterar just nu Martin Stenmarck som hoppar in istället för sjuka Anders Bagge (och jag hinner inte med för nu är presentationen över och jag hörde att Jidhe sa att kvinnor går ner i spagat för Stenmark. ?! *inte jag iallafall!*)
Nu är det dags för Tove!


Uppdatering 1
Nu har Tove sjungit och ärligt talat hade jag svårt att koncentrera mig på det eftersom jag behövde ändra en konstig mening i min text. Men jag tror inte hon var sådär jättebra som hon kan vara? Hon sjöng Sweet dreams are made of this (eller vad de nu var gjorda av?) Herregud vad jag är dålig på simultankapacitet! Tur att det är reklam nu. Tove hade något leopardaktigt på sig...? *osäker*

Uppdatering 2
Just nu visar de reportage från Skåne när Kalle var hemma och hälsade på sin mamma! Den kramen utanför dörren, och den puss som Kalle fick på kinden fick mig nästan att börja gråta. *längtar efter mina barn* Nu sjunger Kalle Elton Johns Your song, och shit den är underbar. Han sjöng den till sin mamma! Och hans mamma gråter. (Men gud, nu säger Martin Stenmarck att han vill vara Kalles mamma. Eller hans flick- eller pojkvän. (Mia madre!)) Kalle är bäst!!!

Uppdatering 3
Erik står nu på scenen och har redan slutat sjunga My life would suck without you. Shit, jag hinner inte med. Andreas tyckte det lät som ett julklappsrim när Erik sjöng, om jag fattade det rätt *fattar inte så mycket*. Jag tyckte Erik lät som han brukar. Bra.

Uppdatering 4
Reza sjunger Carole Kings You've got a friend. (Har tjuvkikat i Expressen om ni undrar hur jag kan veta sångtitlarna så bra. Och orginalartisterna tom.) Gosh, vad jag tycker Reza är cool! Älskar hennes röst! Juryn är nöjd.
Nu är vi hemma hos Mariette och hennes flickvän. Så fina bilder av dem; man blir glad!

Uppdatering 5
Mariette har precis sjungit Eva Dahlgrens Ängeln i rummet och hennes flickvän sitter i publiken och gråter. Juryn är dock inte imponerad *fågelholk*. Jag tror jag gillade det men jösses det är inte lätt att koncentrera sig åpå sjungandet och skrivandet samtidigt. Dessutom är jag lite hungrig tror jag. Em reklampaus har sällan varit mer välkommen, puh.

Uppdatering 6
Nu ska Tove sjunga för sin farfar. Det får mig att tänka på min farfar. Han skulle ha gillat att jag sjöng för honom på TV, det är ett som är säkert. Han sjöng själv i kör tills han var 80 (och dog). Han köpte en elorgel till mig och mina syskon men ingen av oss lärde sig att spela på den, om man inte ska räkna klinkandet (eller vad det nu är på en elorgel) som ibland ägde rum. Jag hade alltid dåligt samvete för att jag aldrig tyckte det var roligt (att spela på orgeln alltså). *ont i hjärtat*
Men Tove var det, ja. Det var vackert när hon sjöng Ted Gärdestad för sin farfar. Tror jag.

Uppdatering 7
Kalle äger!!! Han sjöng To be with you eller vad låten heter *hinner inte kolla Expressen* Fan va Kalle är bra! His voice is golden!

Uppdatering 8
Erik sjunger nu för sin pappa som är hans bästa vän. (Varför vill inte mina barn ha mig som bästis?!? *snyft*) Men vad sjunger han? Har aldrig hört den här låten, måste kolla Expressen. Jaha, Bon Jovis Always... *inte ett dugg klokare*
Nu strör juryn lovord över Erik. Jaha, var han bra alltså?

Uppdatering 9
Nu är vi hemma hos Reza. Hon har ingen familjemedlem i Sverige att sjunga för om jag fattar det rätt, men hon ska sjunga för sin mamma i Kuala Lumpur. Fick se en bild av dem tillsammans. Så fin! Åååååååh, hon sjunger When I need you, guuuud jag älskar den låten! Den lyssnade jag massor på när jag var 14-16 ungefär. Mmmmmm, den är underbar! Men hon gör den inte lika bra som Leo Sayer. Oj, nu fick hon en live-hälsning från sin mamma och Rezas tårar rinner i floder! (Och var är mina döttrar?!? Jag behöver dem nu!)

Uppdatering 10
Nu sjunger Mariette Green Days Time of your life. Om jag hört denna låt förut så vet jag inte om det. Har en känsla av att hon gör den ganska annorlunda? Lite folklorestuk på den. Lite tjohej, liksom. Den här stilen passar Mariette. Nu sammanfattade Jidhe kvällens känsla: Man svettas av kärlek. Man svettas av kärlek. *upprepar* Hm, jaja. Men han är ju väldigt populär. Kommer nog få behålla programledarjobbet.

Uppdatering 11
Nu är det spännande. 4 ska bli 5...nej, tvärtom! Bara 200 röster skiljer mellan de två som ligger sämst till säger Jidhe (som fortfarande är kvar). Nu måste jag verkligen lyssna på snabbgenomgången så jag vet hur de lät. *lyssnar* Fy ,fan va bra Kalle är! Måste bara säga det. Erik; nja... Reza är också bra, jag tycker om de som sjumger till sina mammor. Mariette...
(Tove missade jag igen.)
Nu kommer min kvalificerade gissning: Mariette åker hem.

Uppdatering 12
Ah, va fan, man kan ju inte ha rätt jämt.

Uppdatering 13
Tove sitter också säkert. Och Kalle! Ska Reza eller Erik få åka hem? De två ska nu sjunga om och jag är medvetn om att detta inlägg är smärtsamt långt vid det här laget. Men ni (som har orkat läsa ända hit) får tänka på att det här är träning för mig. Jag ska ju kankse bli profesionell TV-kommentator (när jag lärt mig att stava till proffesionell (hur FAN stavas det?!).
Erik tycker det är jobbigt att han var tvungen att sjunga om. Tro fan det. Åååå, nu sjunger Reza When I need you... Mitt liv får mening igen! Underbart! Sjunger hon alltså.
Nu ska jag se till att få en till uppdatering! TYcker inte om 13.

Uppdatering 14
Neeej, Reza får lämna! =(

Drömmen om Youtubefilmen

När jag surfar runt på diverse bloggar där ute (där ni är) så blir jag så avundsjuk på alla som lägger ut bilder sådär till synes utan minsta besvär. För att inte tala om alla som lägger ut egna och andras Youtubefilmer som om det vore en piece of cake.

Jag har i och för sig kunnat det där med att lägga ut egna bilder en gång. Eller två gånger tror jag till och med. Det var i båda fallen efter att en av mina tålmodiga döttrar noga gått igenom med mig hur man gör.

Men, som ni vet, för att behålla den sortens praktiska kunskap behöver man träna genom att göra det igen och igen. Och det är där det går åt helvete.

Digitalkameran som jag köpte någon gång i våras för att kunna fylla bloggen med vackra bilder (och med vilken man dessutom kan filma!) har dessutom slut på batteri, så först skulle jag behöva ta reda på hur jag laddar den. Och då måste jag rodda i alla sladdar som följde med vid köpet vilket är obehagligt när man har något som skulle kunna klassificeras som sladdfobi.

Men om jag en vacker dag klarar av det så ska jag lägga ut en film på mig själv där jag cyklar till jobbet, tittar på TV, äter godis och bloggar. Den är väl värd att vänta på?

Det är så bra att kommunen sparar

För blott ett par år sedan fick eleverna betala sin skolbiobiljett direkt i biljettkassan på den kommunala biografen. Logiskt kan man tycka.
Men det tyckte inte kommunen som insåg att de kunde spara en slant på att inte ha personal avsatt till det.

"Låt lärarna samla in pengarna och skolassisterna sedan ta hand om dem", sa den ekonomiska kommunen och därmed var det klubbat.
De slitstarka lärarna var inte så slitstarka när det kom till kritan och drog ner på antalet biobesök när de insåg att en ganska betydande andel av eleverna behövde ett tiotal påminnelser för att hosta fram de kronor det var fråga om.
Nå, när väl pengarna var inhöstade dumpades de gladeligen på skolans assistenter som fick gå till banken med alla mynt och sätta in dem på biografens konto.

Ända tills kommunen kom på att man nog kunde spara lite pengar på att sparka ett antal skolassistenter. Då hade inte de kvarvarande assistenterna, som fick en mycket pressad arbetssituation, längre tid att gå med biopengarna till banken, och det kan man ju förstå.

"Låt lärarna gå till banken med mynten efter att de samlat in dem", sa och bestämde den ekonomiska kommunen på sitt handlingskraftiga vis. "Lärare har ju gott om tid", sa de inte men det måste de väl ha tänkt?

Biopengarna från igår ligger fortfarande kvar i min jackficka. Och där kommer de förmodligen ligga ett tag.

Lite trött

Kanske beror min trötthet på mina effektivitetsryck.
Som i morse.
08.45 körde jag igång en lektion i sal 208.
08.52 kom jag infarande på en biograf där en klass stod och trampade otåligt, väntandes på att få betala 12 kr och bli avprickade av mig för att kunna bänka sig i biosalongen innan filmen startade kl.09.00.
"Mäh! Kommer du äntligen?"
"Vad seeen du är!"
Stressade elever som himlade med ögonen över sin tidsoptimist till lärare.

Fem minuter senare hade jag prickat av och tagit betalt av alla. Och rätt växel var utdelad. På fem minuter, alltså! Innebär ca 10 sek/elev.
Hur gick det till? Inte en aning. Men jag kan fokusera när det gäller.
08.58 satt alla elever på plats.
"Vadå seeen, jag kom ju i precis lagom tid...", sa jag lite nonchalant till biografvaktmästaren när jag släntrade ut genom dörren för att sen springa tillbaka till skolan där jag 09.02 återupptog pågående lektion.

Sen gick dagen i ett som vanligt.
När jag kom hem och skulle hänga upp ytterjackan på galgen upptäckte jag att den hade slagsida; 348 kr i tior, femmor och enkronor i ena fickan.

Varför la jag inte vartannat mynt i andra fickan för jämviktens skull?
Det ska jag fundera på när jag går och lägger mig ikväll.

Jag är inte en siffernörd

Nu när jag svarade på kommentarerna till förra inlägget blev det 13 kommentarer.
Det är ju tur att jag inte är skrockfull.
För det är jag inte.
Alls.
Men jag tycker själva talet 13 är lite...fult kan man säga.
Så om någon kan vara snäll och skriva en till kommentar till förra inlägget så vore det snällt.
Då blir det 14 kommentarer där. *informerar*
14 råkar vara mitt turnummer ända sen jag var tio och kär i en kille som bodde på nr 14.
Inte för att det hör till saken.

7 gillar jag inte heller.
Kan vara bra för er att veta tänker jag.
Gärna 6 kommentarer. Eller 8.
Men inte 7.

Imorgon är det måndag

Tänkte att det kunde vara bra för er att veta.

Lite åksjuk

Kvar idag, av alla mina sjukdomssymptom igår, är bara migränen så jag får väl vara tacksam antar jag.

Men för att inte livet skulle bli alltför lättlevt har vi idag varit ute och åkt till en stad 11 mil härifrån, dvs 22 mil fram och tillbaka mycket krokig väg. När jag åkte denna väg när jag var liten, vilket hände varje midsommar, kräktes jag ungefär tio gånger vardera vägen. Ibland hann pappa stanna bilen, ibland inte.

Idag kräktes jag inte en enda gång eftersom jag nuförtiden sitter fram och fokuserar stenhårt på vägen. Allt annat får tänkas bort, ungefär som när man föder barn. (Förvisso är det lättare att föda barn men man kan ändå dra vissa paralleller.)

Lider nu av posttraumatisk stress men det kanske ger sig framemot kvällen.
Lite mat såsmåningom, turkisk peppar, cider och körslag kanske kan liva upp...? *optimistisk*
Hoppet är det sista som överger människan.

Not so Fridayish

Det blev inte så mycket tjotjim i eftermiddags, fredagen till trots, för jag blev så trött efter lunch att jag släpade mig fram de sista timmarna.
Nu har jag migrän och hosta,vilket är en särdeles fin kombo, förstadie till feber (är jag helt säker på) och konstig känsla i lungorna.
Misstänker förstås svininfluensa och har mentalt börjat förbereda mig på att mitt liv kanske bara blir 47 år långt. Skulle det sen visa sig att jag överlever så blir det en glad överraskning.

Fredag tralaa

Nu sitter jag här vid datorn på tok för sent igen.
Men det är ju fredag imorgon och då är det liksom legitimt att vara trött på jobbet, så jag sitter en stund till.

Blandningen mellan utmattning och fredagslyckohormoner kan ge ganska intressanta cocktailar framemot 16-tiden på fredageftermiddagar. Man går omkring och fånler åt tillvaron, garvar extra högt åt sina egna skämt, blir superduperbuddies med sina kollegor (även de man inte stod ut med i början av veckan) och avfyrar med jämna mellanrum ett och annat jubeltjut i cool kombination med några danssteg.
Jaja, ni känner säkert igen er,
för det är väl inte bara jag?

Tio saker

Några reseminnen:

Har blivit uppläxad av hotelmanager i London för att jag, tillsammans med min kompis, stod och hängde i hotellfönstret topless. (Alltså, vi svarade bara några killar som ropade till oss från andra sidan gatan!)

Har bott i bungalow direkt på stranden i Thailand för 5 kr/natt.

Kom en gång till Caracas busstation kl. 03.00 på natten och hamnade mitt i ett skottdrama.

Jag har övernattat på bordell i Malaysia.

Jag har sett Mount Everest i gryningsljus.

Jag har åkt Transibiriska järnvägen och bilat USA från coast to coast.

Har varit i Kina och lyckats övertala kinesiska myndigheterna att låna ut pengar till mig. (Har lite dåligt samvete för att jag aldrig betalade tillbaka dem...)

Fick klart för mig att jag ville bli lärare i en liten stad uppe i Anderna.

Jag är inte rädd för döden. Inte vad jag vet iallafall.

Awesome

Igår fick jag två awarder, eller rättare sagt en award två gånger.
Båda kommer från "gamla" bloggvänner som funnits i min länklista sedan tidernas begynnelse:

Grynet och Ulrika.

Tack söta ni för att ni tänker på mig i termer av awesome (hur det nu är möjligt)!


Jag skickar den vidare (tre gånger) till min syster Mockapocka!
I och med mottagandet av awarderna åtar man sig att avslöja tio pikanta (eller inte så pikanta) detaljer om sig själv: (Mockapocka: Eftersom du får den tre gånger ska du avslöja trettio grejer!)
Men just nu kommer jag inte på en enda intressant sak om mig själv...*blackout*

Återkommer!

Nä, det funkar inte.

Positivt tänkande ska ju vara rena laxermedlet för lyckohormoner som ni kanske hört. (Kay Pollack, Mia Törnblad (blom?) m fl, ni vet.)

Som av en händelse kom jag att ägna mig åt positivt tänkande på väg hem från jobbet idag.
Utan att ens veta om det, minsann.
Och det måste väl ändå vara bästa sortens positiva tänkande; det som kommer spontant och naturligt, eller hur?

Jag fick för mig att det var onsdag och att jag skulle titta på Bonde söker Fru ikväll.
Jättemycket tänkte jag på bönderna och deras kärleksäventyr i den lantliga sommargrönskan.
(Alltmedan jag kämpade mig framåt på min 0-växlade cykel med matkassar högt och lågt.)
Jag tänkte också en del på det faktum att det bara var två dagar kvar till fredag. Yey.

Men vad fick jag för det???
En fet besvikelse när jag insåg fakta.

Hej tisdag

Huvudvärk
Trött
På dåligt humör
Försenad till jobbet

Äppelkaka, röd tråd och fredag

Klockan är halv elva och jag borde ligga och sova nu.
Men det går inte för jag har gjort en äppelkaka som vi skulle äta ikväll och som ännu inte är äten. Sådant kan man inte hoppa över.
Även om det innebär att man sen inte kan sova pga av övergödd mage som behöver smälta äppelkaka och vaniljsås. Och kaffe.
Måste sätta på kaffe. Ett ögonblick bara.


Nu så.
Äppelkaka, vaniljsås, kaffe och min dator.
Vad mer kan man önska?
(Kanske att jag hade en röd tråd i detta inlägg.)


I vilket fall så gör det inget att jag kommer sent i säng ikväll, för det är ju måndag imorgon.
Alltså inget man missar när man vacklar omkring i ett zombieliknande tillstånd och låtsas (så gott det går) att man har koll på läget. My speciality.


Och sen är det snart fredag! Tjoho!



PS Makalöst god äppelkaka! *mumsfilibabba*

Ett litet lyft (måste få vara okej i min ålder)

Urusel kan man säga att jag är, ja.
Men kanske inte helt värdelös ändå?

Jag är ju superduperbra på att:

* Göra det jag har lust för
* Cykla i alla väder
* Lösa problem
* Räkna
* Prata engelska (wow wow wow, säger jag bara)
* Förstå hur saker och ting hänger ihop (här äger jag!)
* Laga mat
* Mysa med min familj
* Sitta i soffan
* Sitta överhuvudtaget
* Gympa till musik
* Lyssna på musik
* Vila
* Prata när jag har något att säga (och det är ganska ofta)
* Klaga
* Ha rätt i diskussioner
* Ha rätt i största allmänhet
* Skriva
* Åka på semester
* Skita i hur jag ser ut när jag går till jobbet
* Simma runt runt vid strandkanten i hav och sjö
* Läsa
* Se seriös ut
* Äta bananer (äter en nu)
* Fika
* Dansa (mina tonåringar håller inte med, men de har fel)
* Åka tåg
* Äta godis
* Bli förbannad (och det är jag otroligt bra på!)

MajGadd, det är tur att jag har några brister också, får man ju lov att säga!

Vad är ni superduperbra på?

Varför är jag så hopplös???

Åkte till jobbet för en timme sedan för att göra allt jag bör ha gjort på måndag morgon och här sitter jag nu och bloggar!

Jag har något inre motstånd (som förmodligen består av granit, cement, Karlssons klister och duracellbatterier) mot att göra sånt som jag måste göra. Det är inte det att arbetsuppgifterna jag har att göra är tråkiga (iallafall inte alla), tvärtom. Så varför gör jag dem inte bara?

Som grädde på moset glömde jag ta med kassen med träningsgrejerna som jag plockat ihop (och som i denna stund står hemma i hallen) så nu kan jag inte gå och träna heller som jag hade tänkt.

Arbetselak och glömsk. Finfin kombination.
Lägg därtill en något överviktig åldrande lekamen med sladderhäng här och där.
Wow, liksom.

"Du, ska vi ha dig som lärare på Matte B-kursen också?"

"Ja, så blir det nog..."

"Annars blir vi sura. I och för sig så ger du oss magsår och huvudvärk, men vi är ju vana vid dig nu och då är det inge bra att byta lärare."

Och jag älskar dem också!

Vi är många (jabbidabbidooo!)

Ända tills idag har jag levt i villfarelsen att jag varit ganska ensam om att inte vara aktiv i pensionsväljandet. Jag, ett antal a-lagare och de som inte förstår svenska ungefär.
I flera år har jag sålunda gått omkring och känt mig hopplöst oföretagsam och allmänt B, i synnerhet med tanke på att jag varken kan skylla på alkoholmissbruk eller språksvårigheter.


Så läser jag alla kommentarer till inlägget jag skrev igår och inser att jag ju bara är en i mängden av den motvilliga pensionsväljarmassan. Som en del i en folkrörelse. Nästan som om jag vore normal faktiskt, och pensionsväljarna onormala.

Intressant känsla.

"Ta vara på möjligheten till en bra avkastning och gör ett medvetet val för din avtalspension"

Om inte förr så vaknade min hjärna till liv när jag nyss kom hem från jobbet och öppnade ett brev som hade den käcka rubriken:

De flesta av oss är inte gifta med en tennisstjärna.

Så vi får ägna några minuter åt att tänka på pensionen istället.

Det är uppenbarligen "hög tid" för mig att välja vem som ska ta hand om min avtalspension.
"Vilket försäkringsbolag du väljer kan innebära en skillnad på många tusenlappar inför livet när du slutat jobba."

En liten fråga i all anspråkslöshet:

Hur i smällfeta helvete ska jag veta vad jag ska välja för att få bästa avkastning när jag går i pension NÄR INTE ENS DE S.K. EXPERTERNA VET DET???

Nej, just det, det kan jag inte eftersom INGEN kan det.

Enda resultatet av hela denna valfrihetsorgie är att de makthavare som borde ta ansvar för de skattepengar jag betalar in på ett sånt sätt att jag får min lagstadgade pension när det är dags, då kan sitta och säga: Oj, vad tråkigt att du får så lite pension men det var ju ditt val. (Och så kommer de lägga sina huvuden lite på sned och tycka en smula synd om mig och alla andra som gjorde så korkade val, varpå jag kommer spärras in för våld mot någon tjänsteman som för mig kom att symbolisera hela pensionssystemet. Hoppsan, he he.)

Himla smarta de är, får man lov att säga.

Och, NEJ, jag kommer inte göra något "aktivt" val den här gången heller.

Min hjärna har lov del 2

Efter att jag betalt för mina batterier och min datormus stirrade jag på den ena sidan av den tvådelade änden på disken där fel varor låg. På andra sidan däremot låg mina varor.

"Vänta, hallå!", skyndade jag mig att säga till killen i kassan, orolig att någon annan kund skulle gå iväg med mina saker. "Det har blivit något fel här!"
Jag pekade uppfordrande på en vara som låg där och inte var min.

Killen tittade oförstående på mig en sekund och pekade sedan på mina varor och sa: "Men där ligger ju dina grejer..."

"Jaha! Men vet inte du att jag vill ha mina varor på vänster sida!?"

Sa jag inte eftersom jag inte ens visste det själv.
Istället pep jag ut så diskret som möjligt.
(Utan att tumma på min hållning och värdighet förstås.)

Min hjärna har lov del 1

Var på stan när maken ringde och bad mig köpa en ny mus till dotterns dator. Okej, sa jag och tänkte att jag skulle göra det på Claes Ohlsson.

En timme senare såg jag affären framför mig och kom på att jag behövde batterier till min grafritare. Alltså gick jag in.

Precis innanför dörrarna ringde en svag klocka bak i huvudet om att maken bett mig köpa något därinne. Visst var det häromdagen han sa något? Och visst var det något klotformat, eller? Tog upp mobilen och slog hans nummer men tänkte att han nog inte skulle minnas för det var ju några dagar sen han sa det, och det hela var ju ganska luddigt.

Ända tills han tålmodigt upprepade vad han sagt en timme tidigare.

Men jag funderar fortfarande på om han inte bad mig köpa något häromdagen som var klotformat...?

Gott & blandat mm

Idag ledig!
Har varit ute en sväng med hundarna i det frostnupna solskenet.
Nu sitter jag här med mitt kaffe och min macka och försöker förstå varför det inte är kortvecka varje vecka. Viktig fråga som än så länge är utan svar.

Drömde innan jag vaknade att min 18-åring som är i Uruguay som utbytesstudent plötsligt dök upp och sa att hon åkt hem (till mig) för att hon inte längre stod ut med sin värdmamma. Är det det som kallas för Freudianskt önskedrömmande? För hårda fakta är att min gumma trivs ganska bra där borta med sin nya värdmamma...

Nåja, dagens sysselsättning för mig är att skicka ett 5-kilos paket till min dotter där på andra sidan Atlanten. Godis, Blå bands bearnaisesås och lite andra favoriter som hon längtar efter. Sen ska jag stoppa ner lite hemlisar också. Kan inte avslöja allt här eftersom hon ibland läser min blogg.

Nu iväg till stan!
Eller, så fort de öppnar iallafall...
(Är de inte lite sega som inte öppnar förrän 10???)

Skolans underbara värld

Idag har jag, och alla gymnasielärare i kommunen, varit på föreläsning och lärt oss att det finns ett samband mellan sena ankomster och bl a kriminalitet, droger och ökat antal skilsmässor. (Med statistik kan man påvisa vilka korrelationer som helst, bara man har lite fantasi.)

Nej, nyanser är inte att tänka på när man ska få lärare att förstå vikten av att jaga elever som kommer försent med blåslampa och därigenom minska kriminaliteten och skilsmässostatistiken i samhället.

Lite förundrad var jag dock över att föreläsaren inte alls reagerade på den strida ström av lärare som under första halvtimmen kom försent till denna föreläsning. Jag menar, hur ska det gå för dessa lärare (inkl mig själv)??? =O

Hade jag vågat hade jag ställt mig upp och skrikit:

BARN OCH UNGDOMAR GÖR INTE SOM VUXNA SÄGER, DE GÖR SOM VUXNA GÖR

Och sen hade vi kunnat komma överens om att vi vuxna ska bli felfria först, innan vi börjar kräva av våra unga att de ska vara det.

Alltså, det hade blivit en mycket bättre föreläsning. Och kortare.

Jag vägrar

Jag vet inte om det är tidsomställningen, det kompakta mörkret eller det faktum att det är måndag, men jag känner en obetvinglig lust att säga:

NEJ!

Who am I?

I natt har jag drömt.

Vid ett tillfälle var jag på ett tåg som stannat på den station jag skulle av, men jag kunde inte hitta en av mina väskor. Jag bar på mina andra (stora) väskor och försökte ta mig genom ett tåg fullproppat med människor eftersom jag var säker på att min saknade väska var i en annan vagn. Bråttom, bråttom och en massa folk som stod i vägen! Rätt var det var så började tåget rulla. Innan jag fått tag i min väska.

Drömtydning (á la mig själv): Anledningen till att jag inte började slå ner de som stod i vägen är att jag kanske är en ganska fredlig människa ändå.

När jag fått tag i min väska fanns på den ett konstigt fack där något från min barndom låg. Oklart vad. Iallafall skulle jag sälja detta oklara på en marknad där Runar Sörgaard sprang omkring.

Drömtydning: Nej.

25 oktober 1962

Idag är det 47 år sedan jag föddes på ett BB i Norrland.
Eller snarare, trycktes ut, om man ska tro min mamma som hävdade att jag inte bidrog till födelsen alls utan hade, om jag fått, stannat därinne i magen för resten av mitt liv.
Efter över ett dygn av svåra födslovärkar la sig en barnmorska, enligt min mammas utsaga, helt sonika på hennes mage för att trycka ut mig. En annan hjälpte till med saxen.

"Så här lång skåra klippte de", brukade mamma berätta och måtta en 7-8 cm med fingrarna. "Och jag kände ingenting för jag var redan så bedövad av smärtan", fortsatte hon. "Men jag kommer precis ihåg hur det lät. Som när man klipper i kött." Och så såg hon nöjd ut.

Och ut kom jag. Tre veckor för sent, med navelsträngen runt halsen och med en matchvikt på 4 580 g. Den fulaste bäbis min moster Ingalill någonsin sett. Hon kunde inte sluta skratta när hon kom upp på BB för att beskåda sitt första syskonbarn.

"Du var ju ganska kraftig och lite gulaktig i hyn eftersom du hade gulsot", förklarade mamma. "Men du var den sötaste bäbisen på hela BB", slog hon fast och såg nöjd ut igen.
Och då visste jag att det var så det var.

Fuck moster Ingalill!

Undantag från lördagsregeln

Jag vet att jag bestämde för ett tag sedan att jag inte ska ha några ambitioner att fixa grejer på lördagar. För de blir ändå inte gjorda, typ.
Idag gör jag ett undantag.
Ska damma, plocka, dammsuga, torka golv, göra rent toa, badrum och tvättstuga, rensa kylskåpet, cykla till sopstationen med kartonger, glas, tidningar och sjutton plastlådor, köpa inflyttningspresent till arbetskompis och träna.
Men inget mer.

Oskyldig

Lärarinnan hjälpte eleverna att fuska

- riskerar fängelse

.

.

.

.

Det var inte jag.

Lycka

Matematik är helt underbart!
Känner mig just nu alldeles upprymd av den fantastiska värld matematiken erbjuder.
Måste bara säga det.

Go' kväll!

Sjutton lådor senare

Den inte alltför minnessvage läsaren minns kanske att min dotter kom hem med sjutton lådor chokladbollar, kexchoklad och kakor för ungefär en månad sen. Till skolresas fromma. Hurra för alla goda syften. *vinkar med vimplar*
Dagen innan hade jag bestämt mig för att sluta äta godis och dylikt på vardagar. Vilket förstås snabbt sket sig.


Nu är jag inne på sista lådan. En aning slitigt har det varit måste jag säga, men vad gör man inte när syftet är gott.
Av en slump har jag samtidigt slutat väga mig eftersom jag inte vill bidra till bantningshetsen.
Heller inte veta hur många kilo fett och socker som ingår i sjutton lådor chokladbollar med familj,
men framförallt har jag gömt vågen av ideologiska skäl. Det är sån jag är. Ideologisk och så.


Iallafall ska det bli skönt nu när jag slipper äta en massa chokladbollar varje dag när jag kommer hem från jobbet.

Äntligen, liksom!

När det är mörkt ute ska man sova

Jag har alltid hatat tidiga mornar.
Minns att jag som tonåring, efter att jag tagit mig ur sängen, satt på toa och drömde om eftermiddagen då jag skulle komma hem från skolan och få gå och lägga mig igen. Obegriplig och fullständigt overklig var tanken att jag skulle lyckas ta mig genom skoldagen som låg framför mig.
Innan toasittningen hade min mamma ett digert jobb med att överhuvudtaget få mig ur sängen. Ett knep var att sätta på en skiva på min röda plastgrammofon, och sen dra på högsta volym.
Och jag blev helt vansinnig. Med ett avgrundsvrål kastade jag mig upp för att ta död på Hooked on a Feeling, Hotel California eller vad hon valt för musik just den morgonen.
Sen var jag för förbannad för att somna om. Fast jag försökte förstås. Kriget var på liv och död.
(Inte konstigt att man har sin lilla morgonångest...)

Hur man överlever måndagar

Kör ny måndagsmorgonsstrategi.
Det handlar om att ta tjuren vid hornen.
Jo, så jag sitter på jobbet nu fast klockan bara är 07.10.
Stan och skolan ligger fortfarande i mörker, men här i mitt lilla hörn av arbetsrummet lyser lampan och snart även fliten.
Kaffet doftar och Rix fm väcker mig så sakteliga till liv.
Jag kommer överleva även denna måndag.
Tror jag. Helt säker kan man ju aldrig vara.

Idag har jag

* Klivit upp
* Lagat frukost och ätit den
* Sorterat tvätt
* Promenerat en och en halv timme
* Suttit på jobbet två timmar och rättat reading journals
* Gympat en timme
* Lagat mat och ätit den
* Skrivit detta fantastiska blogginlägg

Alltså, bannabullor, jag övertrumfar mitt inre väsen tusenfaltos!
(en smula lingvistiskt besjälad av Montecore)

Fru Misslyckad del 2

Nej, det blir inget gjort den här lördagen heller.
Varken av nytta eller nöje.

Så kan det gå.
Varenda fucking lördag.

Om jag tar ledigt ett år kanske det endast blir ett år av utdraget latande i morgonrock. Och ett högst närvarande berg av saker som aldrig blir gjorda. Samt ett tomt lönekonto.

Det måste jag pröva.

Fantasin vs verkligheten

Jag älskar lördagmornar.
Det är något med känslan av att ha en oändligt lång ledig dag framför mig.
Och föreställningarna om allt jag ska åstadkomma innan dagen är slut.
Den perfekta blandningen av nytta och nöje.

Och när ska jag växa upp?

Om tillväxt och helvetet

Jag har redan fått ihop sju böcker, som jag vill läsa, till min läslista.
När listan är trettio böcker lång ska jag lämna in min ledighetsansökan.
Trettio böcker blir en lång lista, inser jag.
(Redan sju böcker tar sin plats som ni ser.)
Under läslistan hänger mitt arkiv och slänger.
Först därefter min länklista som också växer sakta men säkert.
Jag kommer få den längsta högermarginalen på blogspot.
Någonstans nere i internätets undre regioner kommer mina länkkompisar dingla omkring.
Vi får hoppas att det är en myt det där med att helvetet finns därnere.

Fru Misslyckad

Jag ljög förut när jag skrev att jag bara hade en delikat punkt på min arbetslista idag. Ville verka lite avslappnad.

Givetvis hade jag bak i huvudet en hel radda med föreställningar om vad jag skulle hinna med denna lediga torsdag; städa, tvätta sängkläder,sortera tvätt...that sort of thing.

Och de hushållsgöromålen har jag förstås inte gjort (fast dagen är inte slut ännu), men vad värre är: Jag har bara läst till sidan 44 i Montecore. Trots att jag försökt läsa fort. Eller kanske just därför. Irriterat mig som fan har jag gjort på det "fantastiska" språket som inte går att läsa fort. Det blir som att försöka cykla i racerfart över kullersten, vilket jag för övrigt gör varenda morgon när jag är sen till jobbet eftersom jag genar genom en slottspark med flera hundra år gamla kullerstensgator.
Okej, nu är jag off topic.

Alltså, jag lyckades inte ens med den enda punkten på min arbetslista.
Det var det jag skulle säga.

Dagens arbetslista

* Läsa till sidan 76 i Montecore

Funderar på att starta ett enfrågeparti

Nu har jag börjat komponera ihop min läslista.
(Se till vänster under hejarklacken!)

Sålunda är det bara att slänga in ledighetsansökan då.

Om man ska vara tjänstledig ett år måste man ha ett bra skäl har jag förstått.
Utlandstjänstgöring funkar vet jag.
Studier.
Läsning av fritt valda böcker?
Ja, det måste ju funka. Självklart.
Det borde till och med vara en rättighet för alla att någonstans mitt i livet få ett år ledigt för att läsa böcker.
Snacka om insats för folkhälsan!

Farväl Dårens dotter

Det tog sin tid men nu är den utläst.

Jag kommer sakna läsningen av två sidor per kväll i denna hjärtskärande, drastiska berättelse om Connie som växer upp utan mamma och med en galen pappa.

Nu är det iallafall dags att kliva vidare i livet (för mig alltså),

och Montecore av Jonas Hassen Khemiri blir nästa bok som jag ska somna in till på kvällarna.

Faktum är att jag skulle behöva ta ledigt från jobbet ett år för att ha tid att läsa alla böcker jag vill läsa.

Ingen dum idé faktiskt...

Ska börja skriva läslista!

Professorer är också tankspridda

Står i köket och har glömt bort vad det var jag skulle göra där. Går till vardagsrummet där min dotter är eftersom jag har en vag känsla av att det var där jag kom på vad jag skulle göra, vilket i sin tur ledde mig till köket.

Jag: -Du, vad sa jag till dig för en stund sen?

Mitt kära barn: -Va?

Jag: -Ja, men jag sa något till dig för en stund sen, eller hur?

Mkb: -Öh...nej...

Jag: -Men var det du som sa något till mig då?

Mkb: -Öh...nej...

Jag (gissar vilt): -Men sa jag inte att jag skulle laga mat?

Mkb: -Öh...nej...men du kom in för en stund sen och sa:
"Du måste vara hungrig", och sen gick du.


Jaha.
Det är tur man har så god utredningsförmåga när man är så tankspridd som jag är.

Som ettriga mygg

Och så var det snart måndagmorgon igen.
De kommer oftare och oftare de jävlarna.
Det skulle jag kunna bevisa matematiskt om någon var intresserad.
Varje ny vecka är ju en mindre andel av en människas levda liv än veckan innan var.
Och allt är relativt. Även tidsuppfattningen.
Ja, ni fattar antar jag.
(Och när får jag Nobelpriset?)

Drömtydning?

Drömde i natt att jag var på teater.
Minns inget av själva pjäsen, mer än att jag njöt av den.
Den starkaste känslan i drömmen var dock när jag lämnade teatern och kände mig fri och lycklig över vetskapen att jag kan gå på fler teaterföreställningar.
Att bara ta reda på vilka som finns att gå på, och sen gå på de jag känner för att se.

Råd, please!

Jösses vilken natt!

Eftersom min 15-åring har hostattacker som inte är av denna världen (och jag ännu inte kommit över skräcken för plötslig spädbarnsdöd) så har jag sovit i samma rum som henne i natt.

Ungefär en gång i kvarten *gissar* har jag väckts av att hon hostat så hon knappt fått luft. På sjukvårdsupplysningen säger de att hon ska dricka mycket vatten, och att det inte finns någon s k hostmedicin som har bättre effekt än vatten. Kan det verkligen stämma?

Lägesuppdatering

Någon har tryckt upp en liter aprikoskräm utan aprikossmak i min kran.

Den letar sig så sakteliga neråt.





Tänk bort förpackningen.

Tyst och lugnt

Idag tycker jag om hösten.
Utanför glasdörrarna i mitt vardagsrum är trädgården strösslad med gula löv och solen lyser från en klarblå himmel.
Både min dotter och jag har drabbats av redig höstförkylning med tillhörande skrällhosta så vi är hemma och dricker the med honung idag. Ligger respektive sitter under varma täcken.
Trots ont i halsen och hosta tror (vet) jag att det är dagar som denna som är de bästa. I hela livet.

Tävling hos MissC

Jag vill vinna det fina armbandet hos MissC, så nu är jag med och tävlar där!

MissC:
SmyckesTävling!
Okej gott folk.. Nu så var det äntligen dags för tävling!!
Vinnaren i dragningen får detta armband. (annan text)
Valfri (blank) text & hjärta finns som motiv. (Jag bankar in själv)
(Armbandet är silverpläterat med ett togglelås.)
Tävlings regler:
Kommentera under detta inlägg en gång per person.
Skriv önskad längd på armbandet & text.
Kopiera inlägget med bild på din sida å länka hit & notera att detta är gjort.
Å vips så har du chansen att bli ägare till ett unikt armband!
Tävlingen avslutas den 10:e Oktober å dragning kommer att ske.
Just ja..
Har du ingen blogg ange din mejladress eller länka på Facebook :)
Publicerat av MissC kl. 11:34


Jag rekommenderar alla att kika in i hennes webbutik för hon har många superfina smycken av olika slag! Själv är jag sedan tidigare lycklig ägare till två halsband.

Dagens Nilla

När jag efter arbetsdagens slut stod i cykelstället och låste upp min cykel hörde jag ett glatt "Hej!". Jag tittade upp och såg ett gäng killar varav en av dem var en elev som jag hade i engelska förra året.

"Nämen, hello på dig! How are you doing?", sa jag och gjorde en svepande gest med min arm (anledning:okänd) så att jag rev omkull en cykel som stod precis bakom mig.
Jag mumlade ett litet knappt hörbart oj medan jag smidigt böjde mig bakåt för att fiska upp den liggande cykeln samtidigt som jag oberört fortsatte konversationen.

"And how is your English doing?", sa jag och lutade, när jag var på väg uppåt, min egen cykel, som jag var tvungen att hålla i, en aning för långt framåt med resultatet att en till cykel brakade i backen. Men oj igen liksom.

Jag skrattade till lite lagom lojt och behärskat för att ge intrycket att det inte gör mig ett dugg att riva omkull två cyklar på raken när jag har en 8-10 åskådare.

"Oj! You dropped two bicycles!", sa en av killarna som jag aldrig sett förut.
"Yes, I did, didn't I?", svarade jag lugnt leende.

Så JAG.
Inte så mycket själva klumpigheten, även om jag vissa dagar skulle kunna vinna pris för det också.
Mer det där med att se cool ut. No matter what.
Jag undrar om någon slår mig där?

Höst

Sover man dåligt på veckorna så får man lov att sova desto mer på helgerna.
Vaknade nyss efter tre timmars tupplur.
Är ensam hemma i mitt kalla hus som inte hunnit med den snabba omväxlingen till utomhusets vintertemperaturer.

Antingen sätter jag mig nu i soffan med en filt över mig och tittar på TV,
eller så går jag och lägger mig igen.
Måste fundera.

Jag hjälper till hemma ibland

Vill bara meddela att jag hjälpte till lite med städningen sen.
Så ni inte tror att vi är ojämställda,
eller så.

Jag sitter ju och bloggar

Imorgonbitti kommer en bekant hit.
Då ska det vara städat tycker maken.
Så nu städar han.
Dammsugaren lever om och det smäller i än här och än där, där han drar fram.

Men jaja. Okej då, tänker jag. Vill han städa så får han väl det då.

Då kommer han och tycker att jag ska hjälpa till.
Jag?!
Nej, där går verkligen gränsen.

Anna Ankas motpol

Det där om att svenska kvinnor förfaller, ni vet.
Det är jag.

Och jag bryr mig inte ens.
Inte för att jag har varit speciellt fåfäng de senaste 10-15 åren heller,
men nu är det totalt haveri.
Jag går inte ens och klipper mig, och det är inte för att jag vill ha en wild and crazy frisyr (vilket nu är under utveckling) utan endast ett uttryck för att jag inte kommer mig för.

Mina kläder är urtvättade, slitna och delvis trasiga, och det känns okej.
Sminket har jag inte rört sen i våras tror jag.

Lite komplex har jag på jobbet, om jag ska vara ärlig, eftersom jag omges av kvinnliga gymnasielärare dagarna i ända. Det finns en viss outtalad klädkod som jag ser men inte orkar anpassa mig till. (De manliga lärarna matchar min nivå däremot!)
Men jag har inte tillräckligt med komplex för att orka lägga ner energi på en operation uppryckning.

Åldern kan jag nog inte skylla på för jag har flera äldre, på klädfronten, mycket chica kollegor.
Någon depression har jag inte heller.
Fattig är jag inte (även om jag nu håller hårt i pengarna så vi kommer iväg på vår Buenos Aires resa).

Nej, jag orkar bara inte bry mig. Och, shit, det är skönt!
En lättnad på något vis.
Du får vad du ser, liksom.
Inte ett skit mer.

Oj!

Två av mina döttrar befinner sig under vårterminen i Sydamerika.
Den äldsta i Buenos Aires, och mellantjejen ca 30 mil därifrån i Uruguay.
Skulle kunna bli rätt kul om även jag och yngsta dottern åkte dit en sväng...
Ett par veckor i samband med sportlovet till exempel,
när det ju är sommar på södra halvklotet.

Bara en tanke...


Köpte flygbiljetter till Buenos Aires idag!
Hiiiiiihihihihihi =D

Om ambitionsnivåer

När det gäller att ha en lagom ambitionsnivå i tillvaron har jag en role-model i min 15-åriga dotter.

Jag (igår): -Hur känns det i skolan nu?

Hon: -Jag är inte helt efter, men heller inte helt mé, så det känns fett bra!


Majgadd, vad jag älskar den ungen!!!

Insikt

Jag kommer aldrig att uppnå den där känslan av ordning!
Det är fantastiskt vad skrivandet av ett blogginlägg kan öppna ens ögon.
Aldrig mer ska jag möta en helg med föresatsen att ordna upp mitt liv, eftersom jag av erfarenhet nu vet att det inte funkar!

Hädanefter ska jag på fredageftermiddagarna tänka:
Nu börjar den improduktiva delen av veckan.
Jag ska ta det lugnt och låta magkänslan styra händelseförloppet till 100%.

Jag menar, resultatet kommer ju bli detsamma som det blivit hittills. Lite mindre frustration och besvikelse bara.
Och är det någon nu som är skeptisk till detta upplägg så vill jag inte höra.

*håller för öronen och sjunger Här kommer Pippi Långstrump*

Nej, det gick inte den här helgen heller (men skam den som ger sig)

Jag inleder varje helg med en känsla av att NU kommer jag äntligen organisera upp mitt liv, nu när jag har hela två lediga dagar till mitt förfogande.

Jag ska tvätta så att kläderna vi ska ha på oss i veckan är rena.
Jag ska sortera all tvätt och placera ut den i de garderober och byråer där den hör hemma så att den ligger där fint och väntar när den behövs på vardagmornarna.
Jag ska gå igenom havet av udda regnkläder, mössor, halsdukar, vantar och handskar för att få en överblick så att jag kan köpa det som behöver köpas för att höstmornarna ska fungera någorlunda.
Jag ska städa på strategiska ställen så att 15-åringens skåpnyckel dyker upp vilket skulle innebära att hon kan börja använda sina skolböcker igen (som är inlåsta i skåpet).
Jag ska betala räkningar, ringa samtal och svara på privata mail som jag inte hunnit med i veckan.

Ja, i stort sett ska mitt liv bli lättare att leva, bara jag fått min helg!

Och varje söndag, ungefär vid den här tidpunkten, kommer besvikelsen för att det inte blev så, den här helgen heller.

Och nu måste jag in till jobbet och förbereda morgondagens lektioner...
För övrigt har jag hört på någon TV-reklam att det är på vardagarna som vi är lyckligast så vi kanske kan ta bort helgerna..?

Kaos i mitt hjärta

När jag nyss cyklade hem från liten shoppingrunda på stan (treo och mat) mötte jag en bil som bara hade ett ord på sin registreringsskylt.
Ni vet, man kan ju betala extra för att få en mer personlig skylt än vad tre bokstäver och tre siffror kan erbjuda. I synnerhet som de tagit bort alla roliga ord på tre bokstäver.

Denna bils registreringsskylt var ORDNING.

Alltså, hjälp!
Jag fick värsta ångesten där jag balanserade fram med tre fulla kassar på min cykel (varav en några hundra meter tidigare ramlat av min pakethållare och spritt ut sig sådär lagom kaosartat mitt på cykelbanan).
Vem väljer ordet ORDNING när man får välja fritt???
Fy och usch säger jag!
Usch, usch, usch, usch!
Tvi, tvi, tvi!
*ryser*

Tack Cat!

Jag har fått en award av Cat för att min blogg inspirerar henne.

Sitter här med migrän på gång och bröst som vrider sig i plågor (Fortfarande! Är det normalt?) efter gårdagens ihopplattning och tröstar mig med att min blogg är en källa till inspiration. Och det är ingen dålig tröst! (Jag skulle vilja skriva for a living, men det är hemligt, så det skulle jag aldrig berätta här.)

Tack!

Mummygraphics done

Fick cykla som en galning imorse för att hinna till mammografiundersökningen som skulle äga rum 7.45.
Eftersom jag glömt kallelsen (vad annars?) irrade jag omkring en stund på sjukhusområdet utan att veta var jag skulle och kom sålunda försent. Utan kallelse. Svettig och med håret i ett intressant naturligt rufs på huvudet eftersom det vindtorkat på vägen.
Men jag fick ändå ynnesten att få mina bröst omvandlade till pannkakor, tänka sig.
Man ska väl vara glad och tacksam, antar jag.

Skitfredag

Jättekul att det är fredag. Har jag hört.
Jag ska först på mammografiundersökning och det förmörkar min himmel.
Ska det verkligen vara nödvändigt att platta ihop brösten till frimärken? Va?
Det märks att vi lever i ett patriarkat, säger jag bara.

Och så börjar det bli kallt och mörkt på mornarna.
Man jublar. Inte.

Har jag inte huvudvärk också?
Jo, det är klart jag har.
Det skulle kännas så tomt därinne annars ju.

Äntligen!

Min hejarklack är tillbaka!
Och med den ytterligare en deltagare; Cina, du är välkommen!

Jag hoppas att ni (mina supporters) hädanefter förstår att ni inte bara kan dra sådär!
Ni kunde ha blivit överkörda eller bortrövade av en ful gubbe eller vad som helst!
*läxar upp*

Och tro nu inte att jag bara använder er som något slags desperat substitut för att mina barn håller på att lämna boet!
Så är det inte!

Jag är en självständig, oberoende medelålders kvinna som krisar lagom, och inte sådär hållningslöst och okontrollerat (som andra medelålders kvinnor).

Så det så.

Favoritcitat

Det är inte de utslagna som ska in i samhället,
det är de inslagna som ska ut.

Ho ho!

Någon som har sett min hejarklack som vanligtvis hänger här nere till höger på min blogg?

Kom tillbaka!
I miss you!

Communication problems (eller: Jag borde sluta ljuga)

För att illustrera hur senil jag kan vara (så att mina elever inte förväntar sig att jag ska komma ihåg saker åt dem) kom jag idag att berätta om min lilla jubileumsfadäs för tre elever på en engelsklektion.

Kände att jag inte ville vara så detaljerad så jag ljög lite och sa att vi möttes för trettio (trettioen) år sedan istället för att vi pussades. Personlig men inte privat, ni vet.
Jag: -Last Friday, I had planned an anniversary, because that particular day exactly 30 years had passed since I first met my future husband.
Elev1: -HOW can you remember that? I mean, the exact date!?

Jag: -You see, it was a very special day because I was very much in love with him.

Elev2: -The first day you met him???

Jag: -Well, it wasn't the first day I met him, it was the first day I met met him.

Elev1,2 och 3: -Eeeeeh...??? *generade blickar med antydan till avsmak*

Jag: -Oh no, I don't mean the first day I met met met him, but the first day I met met him...

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Anyway, just when we were about to have our anniversary dinner I realised that it was 31 years ago, not 30...since I met met him...

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Well, that's how senile I am!

Elev1,2 och 3: ???

Jag: -Well, well... get back to work!


Och där lämnade jag dem för att inte förvärra situationen ytterligare.
Om ni inte heller fattar så kan ni bara klicka bort mig.
Det kan tyvärr inte de.

Jätteroligt

Men vad kul att det är måndagmorgon!

Fyra chokladbollar av fem möjliga.

Dagens saldo

Uttag
En timme promenad
En timme gympa

Intag
Två fullkornsmackor
Två koppar kaffe
Tre äpplen
Ett päron
En ost- och tomatomelett
Sallad
En låda chokladbollar, 6.5 hg

Det bidde inget trettioårsjubileum...

Vi åkte till vår stuga i skogen för att fira vårt speciella trettioårsjubileum.

Solen var på väg ner bakom trädtopparna när vi kom fram och det började bli mysigt septemberkyligt.
Inne i stugan var det ännu kallare så vi tände en brasa i öppna spisen och medan maken gick ut för att hämta mer ved kröp jag ihop i värmen framför brasan och lyssnade på eldens sprakande.

Tänkte tillbaka på hösten för trettio år sedan, nittonhundrasjuttio......åtta!

Whatthefuck!

Det har ju gått 31 år sedan 1978, (för alla som inte kan räkna inklusive mig själv).
Alltså missade vi vårt trettioårsjubileum förra året!

Det var bara att släcka brasan, packa ihop och åka hem.


Skoja bara.
Istället passade vi på att fira att vi håller på att bli gamla och senila tillsammans.
En anledning att fira så god som någon.

Puss puss puss

Idag är det precis 30 år sedan jag och min man pussades för första gången.
Eller, rättare sagt; han pussade mig.
Det var bara en puss, men den var lång.
Och jag, som hade gått och drömt om honom i flera månader, var bokstavligen i sjunde (puss)himlen.

Alla skola vi den zickzackiga vägen vandra (iallafall jag)

Efter nya oanade höjder på vågen bestämde jag mig i förrgår för att sluta äta godis på vardagar.
Strongt beslut, om jag får säga det själv (även om det är typ tusende gången jag fattar det).

Igår kom maken hem från Tyskland med fem olika sorters choklad.
Idag kom dottern hem från skolan med 17 lådor kakor och choklad som ska säljas för skolresas räkning.
Någon däruppe måste hata mig!
Eller så är det bara ödet som försöker säga mig att jag behöver min choklad.


(Milka - Alpenmilch Schokolade mit ganzen Haselnüssen kan jag rekommendera! Sarotti - weisse schokolade nja...Lindt Lindor - unendlich zartschmelzend milch moahaha!
Morfars makalöst mumsiga kexchoklad, mammas chokladbollar och Kajsas kafékakor har jag ännu inte hunnit utvärdera.)

Same same but different

Jag: Have you taken your vocabulary sheet?

Elev: Va? My vocabulary shit?!

Min tid på jorden

Det där med att vara effektiv och utnyttja tiden försvaras ofta med argumentet att man genom att skynda, skynda sen kan vara ledig. Tills man ska skynda, skynda igen.
Ungefär som bilföraren som trycker gasen i botten för att en stund senare tvärbromsa och stå stilla stund. För att sen ställa sig på gasen igen *vrooooooooom*
Jag puttrar hellre fram i sakta mak.
Önskar bara att jag kunde.

Uttryck jag hatar

................................

Vara effektiv

- Alltså, det är helt enkelt inte hälsosamt.

Utnyttja tiden

- Nu är det såhär, att all form av utnyttjande är av ondo. Vad har tiden gjort för att förtjäna denna exploatering? Inget! Bara för att vi människor levt så otroligt liten del av den tid som vår planet funnits, typ en sekund av ett dygn eller liknande har jag hört, så tror vi att vi har så jävla bråttom. (Eller vilken är orsaken till vår brådska nu igen? *något förvirrad*)

Ikväll ska jag sätta på lite soft musik och chilla loss.
Ingen pardon för resten av familjen.

A pain in the neck

Har drabbats av akut värk i nacken och axlarna.
Det blir inte bättre av att sitta framför datorn.
Tvärtom, kan man lugnt säga.

Så, lite mindre tid framför datorn måste det bli närmsta tiden.
Lite glesare mellan inläggen och mindre läsande och kommenterande av andras bloggar.

Men det kanske finns fördelar.
Jag kommer göra annat.
Promenera och träna mer t ex, vilket min nacke och mina axlar definitivt behöver.
Läsa mer. Uppmärksamma besökare har kanske lagt märke till att Dårens dotter har hängt med länge nu...
Laga mat, utan att bränna vid den när jag "bara" ska kolla om jag fått några kommentarer.
Åka till något varmt ställe och vila upp mig på en mjuk sandstrand. (Ha ha, in my dreams, suck)

SUCK SUCK SUCK!
Vad ska man överhuvudtaget med en kroppajävel till egentligen?

Uppdatering

Jag har inte kommit så långt med städningen rent geografiskt; köksbänken,
men jag har jobbat hårt.

Bevis för det är ett skärsår i lillfingret och en fläkt som hänger ner över spisen i ett antal färgglada elektriska trådar.
Så går det när man skrubbar för hårt.

Käre maken, när kommer du hem?

Nu jävlar

Läste just Ann-Louises blogg där hon utan mercy för oss andra skriver att hon gått ner sex kilo sedan i somras någon gång.
Och plötsligt fick jag känslan att det är mitt fel att jag bara går upp och upp i vikt hela tiden.
Jag inser förstås att det samhällets, patriarkatets, min chefs med fleras fel egentligen, men det känns som att det är mitt fel.

SÅ, idag ska jag gå långpromenad med maken (han vet inte om det ännu för han är i stugan och tar upp bryggan, men så snart han kommer hem så), och jag ska åka till Friskis och jympa.
Resten av tiden idag ska jag städa.

Det är sant!