Idag har jag huvudvärk och ont i halsen.
I övermorgon ska jag på första skrivarkursträffen och jag har ännu inte kommit på någon fin, lite lagom klassisk litterär text som betyder något för mitt skrivande. (Kan man ta sin blogg, tro?)
Å andra sidan har jag idag fått en ny hobby; kolla bloggstatistiken, och så fyller jag snart 48.
High five!
tisdag 31 augusti 2010
Jag har fått statistik!
Plötsligt fanns den bara där på min baksida, ni vet, sidan bakom framsidan. Om ni fattar.
Så nu kan jag inte längre gå omkring och hävda att jag inte har en aning om hur många som läser min blogg. Eller läser och läser; man kan ju inte vara säker på att alla läser igenom allt man skriver bara för att de kommer in på min sida. Man kan till exempel misstänka att de två från Vitryssland som finns med i min statistik kom in av misstag. Likaså gänget i Kanada. Men i alla fall. Det är inte bara de som kommenterar mina inlägg som är inne, det är fler. Men man vet inte hur många eftersom det inte är personer som räknas utan sidvyer. Och jag inser med ens att jag måste behärska mig när det gäller att kolla in på vissa bloggares sidor för att se om de uppdaterat (än). Man framstår kanske som en stalker om de ser att man varit inne tio gånger på ett dygn? Kanske. Å andra sidan kanske jag är en stalker och jag kanske borde vara stolt över det? Man ska ju även omfamna och bejaka sina mindre smickrande sidor. Har jag hört.
Dessutom borde jag kanske uppdatera oftare? Med tanke på alla som tittar in till mig och har några slags (får man anta) förväntningar på vad de ska hitta här. Att det är lite segt på uppdateringsfronten kan förklaras med att jag inte har något vettigt att skriva om. Å andra sidan har ju aldrig det hindrat mig förr. Det har ju blivit en del trams, om man säger så.
Och banne mig om inte det här inlägget också hamnar i tramskategorin? Eller blir det kategorin seriösast-ever? Man kan aldrig så noga veta.
Så nu kan jag inte längre gå omkring och hävda att jag inte har en aning om hur många som läser min blogg. Eller läser och läser; man kan ju inte vara säker på att alla läser igenom allt man skriver bara för att de kommer in på min sida. Man kan till exempel misstänka att de två från Vitryssland som finns med i min statistik kom in av misstag. Likaså gänget i Kanada. Men i alla fall. Det är inte bara de som kommenterar mina inlägg som är inne, det är fler. Men man vet inte hur många eftersom det inte är personer som räknas utan sidvyer. Och jag inser med ens att jag måste behärska mig när det gäller att kolla in på vissa bloggares sidor för att se om de uppdaterat (än). Man framstår kanske som en stalker om de ser att man varit inne tio gånger på ett dygn? Kanske. Å andra sidan kanske jag är en stalker och jag kanske borde vara stolt över det? Man ska ju även omfamna och bejaka sina mindre smickrande sidor. Har jag hört.
Dessutom borde jag kanske uppdatera oftare? Med tanke på alla som tittar in till mig och har några slags (får man anta) förväntningar på vad de ska hitta här. Att det är lite segt på uppdateringsfronten kan förklaras med att jag inte har något vettigt att skriva om. Å andra sidan har ju aldrig det hindrat mig förr. Det har ju blivit en del trams, om man säger så.
Och banne mig om inte det här inlägget också hamnar i tramskategorin? Eller blir det kategorin seriösast-ever? Man kan aldrig så noga veta.
måndag 30 augusti 2010
Idag har jag migrän
Eftersom allt har en mening i livet så utgår jag från att meningen med min bultande högra hjärnhalva snart kommer uppenbara sig. Jag hoppas att det har något med pengar att göra.
lördag 28 augusti 2010
Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 3
Exempelvis kan man boka tågbiljett till en liten småländsk ort som man inte visste fanns. Då kan man räkna med att få byta tåg tre eller fyra gånger innan man är framme. Det är roligt.
När man väl kommer fram till den där småländska orten behöver man inte kliva av tåget för man ser hela samhället från tågfönstret. Kul. Och praktiskt.
Nej, nu sitter jag kvar på det här tåget, kan man tänka, och då kommer man såsmåningom till Halmstad. Det är roligt. Där kan man gå igenom stationsbyggnaden och komma ut på andra sidan.
Sen kan man gå tillbaka igen och ta ett tåg söderut. När det tåget stannar i Båstad kan man få syn på äkta brats i 40-årsåldern. Det är ju kul (och lite läskigt). De känns igen på det bakåtslickade håret och solglasögonen som skyddar ögonen mot duggregnet.
Sen är man plötsligt i Mälmöu. Det är roligt. Där kan man gå omkring innan man tar tåget hem igen. På hemvägen kan man vara vild och galen och sova över på hotell någonstans. Det är bara ett förslag, alltså.
Om det är någon som inte förstår det roliga i att åka tåg så kan jag bara säga att den personen har missat något i livet.
När man väl kommer fram till den där småländska orten behöver man inte kliva av tåget för man ser hela samhället från tågfönstret. Kul. Och praktiskt.
Nej, nu sitter jag kvar på det här tåget, kan man tänka, och då kommer man såsmåningom till Halmstad. Det är roligt. Där kan man gå igenom stationsbyggnaden och komma ut på andra sidan.
Sen kan man gå tillbaka igen och ta ett tåg söderut. När det tåget stannar i Båstad kan man få syn på äkta brats i 40-årsåldern. Det är ju kul (och lite läskigt). De känns igen på det bakåtslickade håret och solglasögonen som skyddar ögonen mot duggregnet.
Sen är man plötsligt i Mälmöu. Det är roligt. Där kan man gå omkring innan man tar tåget hem igen. På hemvägen kan man vara vild och galen och sova över på hotell någonstans. Det är bara ett förslag, alltså.
Om det är någon som inte förstår det roliga i att åka tåg så kan jag bara säga att den personen har missat något i livet.
Tjola. Hopp.
Mitt liv är väldigt händelserikt just nu. Jag hinner inte ens blogga.
I natt bodde jag till exempel på hotell. Det var verkligen inte planerat. Men ganska roligt.
Vi hade ett litet kylskåp och utsikt från fönstret. Utanför hotellet köpte vi kebab i ett kebabstånd.
Nu undrar jag vad som kommer hända kommande dygn.
I natt bodde jag till exempel på hotell. Det var verkligen inte planerat. Men ganska roligt.
Vi hade ett litet kylskåp och utsikt från fönstret. Utanför hotellet köpte vi kebab i ett kebabstånd.
Nu undrar jag vad som kommer hända kommande dygn.
torsdag 26 augusti 2010
Hjälp, snart börjar min skrivarkurs...
Jag har fått två uppgifter att förbereda till första kursträffen.
Dels ska jag skriva en A4 om mitt skrivprojekt som jag ännu bara har en vag uppfattning om. Mycket vag. Men jag är bra på att babbla på så det kanske ger sig.
Det andra är att förbereda en presentation av en roman, novell eller dikt som betyder mycket för mig i mitt skrivande. Jag vet inte alls vad jag ska välja. Allt jag läst har mer eller mindre en påverkan på det jag skriver men nu måste jag alltså plocka ut en enskild text.
Det finns en dikt, skriven av Eeva Kilpi, som jag haft med mig sedan jag läste den första gången för över tjugo år sedan. Jag tror inte att den haft någon direkt påverkan på mitt skrivande, så jag väljer nog inte den, men här är den:
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Jag tycker om den för att den säger JA till livet, JA till nya vägar, JA till att våga även om man är rädd.
Har ni någon roman, novell eller dikt som betyder något speciellt?
Dels ska jag skriva en A4 om mitt skrivprojekt som jag ännu bara har en vag uppfattning om. Mycket vag. Men jag är bra på att babbla på så det kanske ger sig.
Det andra är att förbereda en presentation av en roman, novell eller dikt som betyder mycket för mig i mitt skrivande. Jag vet inte alls vad jag ska välja. Allt jag läst har mer eller mindre en påverkan på det jag skriver men nu måste jag alltså plocka ut en enskild text.
Det finns en dikt, skriven av Eeva Kilpi, som jag haft med mig sedan jag läste den första gången för över tjugo år sedan. Jag tror inte att den haft någon direkt påverkan på mitt skrivande, så jag väljer nog inte den, men här är den:
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Jag tycker om den för att den säger JA till livet, JA till nya vägar, JA till att våga även om man är rädd.
Har ni någon roman, novell eller dikt som betyder något speciellt?
onsdag 25 augusti 2010
Tough love
Jodå, jag åkte in till jobbet och talade om för dem hur de ska jobba för att klara skivan nu när jag är borta.
Det blir inte lätt för dem, förstås. Saknaden tar typ andan ur dem, tror jag att man kan säga. Och orättvisan: Här sitter jag hemma hela dagarna och njuter mitt sällskap. Där sitter de alldeles ensamma.
Men jag försökte ingjuta mod i dem:
Tänk på att jag är tillbaka i januari och att tiden går så fort, så fort, sa jag.
Men snälla Nilla, kom och hälsa på minst en gång i veckan, grät de.
Nej, det går rakt inte, sa jag.
Inte för att jag inte skulle kunna poppa förbi någon gång i veckan och räta upp skutan, men de behöver ju lära sig att stå på egna ben. Tough love, som vi engelsklärare säger. Yay. Säger vi också. Och en massa andra coola saker.
Det blir inte lätt för dem, förstås. Saknaden tar typ andan ur dem, tror jag att man kan säga. Och orättvisan: Här sitter jag hemma hela dagarna och njuter mitt sällskap. Där sitter de alldeles ensamma.
Men jag försökte ingjuta mod i dem:
Tänk på att jag är tillbaka i januari och att tiden går så fort, så fort, sa jag.
Men snälla Nilla, kom och hälsa på minst en gång i veckan, grät de.
Nej, det går rakt inte, sa jag.
Inte för att jag inte skulle kunna poppa förbi någon gång i veckan och räta upp skutan, men de behöver ju lära sig att stå på egna ben. Tough love, som vi engelsklärare säger. Yay. Säger vi också. Och en massa andra coola saker.
Jag visste det!
Någon ringde från jobbet och vill att jag kommer in på ett möte.
De klarar sig inte utan mig, helt enkelt.
De klarar sig inte utan mig, helt enkelt.
söndag 22 augusti 2010
Både spännande och roligt
Imorgon ska jag gå upp i ottan och åka med ett tåg som går 06.12 eller 06.13.
Det blir kul.
Fyra Silvior av fem möjliga.
Det blir kul.
Fyra Silvior av fem möjliga.
Det finns för många surpickar
Man kan faktiskt inte gå till samma korsning tre dagar i rad. Det skulle liksom se lite dumt ut. Det kom jag på idag när jag skulle till att gå dit.
Men. Jag ska i alla fall lämna in en motion till fullmäktige om att de döper den där korsningen till Nillas korsning. Faktum är att jag för många herrans år sedan gjorde en annan fadäs där. Eller fadäs och fadäs... Man kan ju inte precis säga att det var mitt fel. Jag var ute på en uppkörning när jag skulle köra ut från Stora torget just vid denna gudsförgätna korsning. Grejen är att det finns två utvägar. Skulle jag vilja påstå. Men det tyckte inte uppkörningssynemannen (visst heter det så?) som tyckte att den ena utvägen var till för de som ville in på torget. Så han ställde sig på sin fuskbroms när jag valde den vägen. Bara för det gav han mig inget körkort, så jag är fortfarande irriterad på honom. Surpick!
Imorgon drar jag söderut. Med tåg.
Men. Jag ska i alla fall lämna in en motion till fullmäktige om att de döper den där korsningen till Nillas korsning. Faktum är att jag för många herrans år sedan gjorde en annan fadäs där. Eller fadäs och fadäs... Man kan ju inte precis säga att det var mitt fel. Jag var ute på en uppkörning när jag skulle köra ut från Stora torget just vid denna gudsförgätna korsning. Grejen är att det finns två utvägar. Skulle jag vilja påstå. Men det tyckte inte uppkörningssynemannen (visst heter det så?) som tyckte att den ena utvägen var till för de som ville in på torget. Så han ställde sig på sin fuskbroms när jag valde den vägen. Bara för det gav han mig inget körkort, så jag är fortfarande irriterad på honom. Surpick!
Imorgon drar jag söderut. Med tåg.
lördag 21 augusti 2010
Jag ljuger inte!
Av en slump befann jag mig idag i korsningen där jag igår föll, och när jag nu berättar vad som hände där idag så kommer ni tro att jag ljuger. Ni kommer tro att jag är en sån som överdriver och valsar bara för att locka bloggläsare, det är vad ni kommer tro.
Med det sagt.
Idag på eftermiddagen bestämde sig familjen Nilla för att åka ut till köpcentret utanför staden, då det behövde inhandlas lite kläder till döttrarna. Vi ringde hem den valarbetande maken, eftersom han är vår privatchaufför, och hem kom han i ett huj då vårt köpcentrum inte har öppet längre än till 18.00 och klockan vid det här laget redan var 15.30.
Han hann inte mer än innanför dörren innan han kom på att han glömt sin jacka på Stora torget så därför åkte vi först dit och plockade upp den. När vi skulle köra ut från torget blev vi stoppade av en polis i korsningen där jag stod på näsan igår. Maken som inte hyser förkärlek till att stå och vänta i onödan stack ut huvudet och undrade vad det var frågan om. Polismannen förklarade vänligt att kungliga familjen bara skulle passera, och att det endast skulle ta några minuter. Eftersom det nästan inte var några människor där förutom vi, kan man anta att just den här rutten inte hade offentliggjorts. Längst upp på torget däremot var det packat med folk som stod med ryggen vända mot oss. Så där satt vi fyra anti-rojalister på första parkett när den kungliga kortegen långsamt gled förbi.
I första svarta bilen satt Silvia. Hon vinkade till oss eftersom det inte just fanns några andra att vinka till. Vi vinkade inte tillbaka. Jag medger att det verkar oförskämt men här har vi gått och klagat i veckor på kungafjäsket som skulle komma till stan med alla utgifter det medför, och sagt att vi skulle hålla oss så långt ifrån spektaklet som möjligt. Då kan vi ju inte sitta där och vinka som några andra undersåtar bara för att drottningen vinkar till oss. Fast det hade vi väl kunnat, när man tänker efter, men vi hade inte direkt någon tid att fundera igenom det hela. I bilen efter tittade Daniel ut genom bilrutan. Han vinkade inte men log sitt Daniel-leende. Då log jag tillbaka.
Därefter flyttade polisen på sig och det föll sig som så att vi skulle samma väg som kortegen och följde den därför. När det började bli mer folk längs med gatan vi for på började jag också vinka.
De flaggviftande människorna tror nog att jag är prinsessan Viktoria, sa jag till mina döttrar men det trodde inte dom. Du har för mycket rynkor, sa de okänsliga tonåringarna, men jag lyssnade inte på det örat utan fortsatte mitt vinkande. Det var inte så många som vinkade tillbaka men de tittade i alla fall. En pekade på mig och sa något till den som stod bredvid. Vem är det där? sa hon kanske. Ja, men var det inte Viktoria? svarade kanske den andra. Så kan det ha varit.
Imorgon ska jag gå till den där korsningen igen och kolla vad som händer då.
Med det sagt.
Idag på eftermiddagen bestämde sig familjen Nilla för att åka ut till köpcentret utanför staden, då det behövde inhandlas lite kläder till döttrarna. Vi ringde hem den valarbetande maken, eftersom han är vår privatchaufför, och hem kom han i ett huj då vårt köpcentrum inte har öppet längre än till 18.00 och klockan vid det här laget redan var 15.30.
Han hann inte mer än innanför dörren innan han kom på att han glömt sin jacka på Stora torget så därför åkte vi först dit och plockade upp den. När vi skulle köra ut från torget blev vi stoppade av en polis i korsningen där jag stod på näsan igår. Maken som inte hyser förkärlek till att stå och vänta i onödan stack ut huvudet och undrade vad det var frågan om. Polismannen förklarade vänligt att kungliga familjen bara skulle passera, och att det endast skulle ta några minuter. Eftersom det nästan inte var några människor där förutom vi, kan man anta att just den här rutten inte hade offentliggjorts. Längst upp på torget däremot var det packat med folk som stod med ryggen vända mot oss. Så där satt vi fyra anti-rojalister på första parkett när den kungliga kortegen långsamt gled förbi.
I första svarta bilen satt Silvia. Hon vinkade till oss eftersom det inte just fanns några andra att vinka till. Vi vinkade inte tillbaka. Jag medger att det verkar oförskämt men här har vi gått och klagat i veckor på kungafjäsket som skulle komma till stan med alla utgifter det medför, och sagt att vi skulle hålla oss så långt ifrån spektaklet som möjligt. Då kan vi ju inte sitta där och vinka som några andra undersåtar bara för att drottningen vinkar till oss. Fast det hade vi väl kunnat, när man tänker efter, men vi hade inte direkt någon tid att fundera igenom det hela. I bilen efter tittade Daniel ut genom bilrutan. Han vinkade inte men log sitt Daniel-leende. Då log jag tillbaka.
Därefter flyttade polisen på sig och det föll sig som så att vi skulle samma väg som kortegen och följde den därför. När det började bli mer folk längs med gatan vi for på började jag också vinka.
De flaggviftande människorna tror nog att jag är prinsessan Viktoria, sa jag till mina döttrar men det trodde inte dom. Du har för mycket rynkor, sa de okänsliga tonåringarna, men jag lyssnade inte på det örat utan fortsatte mitt vinkande. Det var inte så många som vinkade tillbaka men de tittade i alla fall. En pekade på mig och sa något till den som stod bredvid. Vem är det där? sa hon kanske. Ja, men var det inte Viktoria? svarade kanske den andra. Så kan det ha varit.
Imorgon ska jag gå till den där korsningen igen och kolla vad som händer då.
fredag 20 augusti 2010
Fredageftermiddag
Idag har jag varit och klippt mig hos min frisör, hon med saxen i halsen.
Så snart jag låg med strupen i vädret i blöta-håret-stolen frågade hon om det rullat i gång ännu. DET som i jobbet, som i hela skoltjottablängen.
En sekund var jag tyst sen sa jag att jag hoppat av. 'Hoppa av' rockar, tycker jag, det låter klart coolare än tjänstledighet. Det hade dessutom önskad effekt för hon såg lite imponerad ut och sa att hon tyckte jag var tuff. Det är så de ska tas frisörskorna.
Temat hoppa präglade även min hemväg. Ledandes min cykel, i min tjusiga frisyr, hann jag över till mittrefugen på en gata mitt inne i stan, innan det blev rött. Det var det även för de två bilar som stod och väntade på att få köra. Jag lutade mig smidigt över cykeln för att trycka på ge-mig-grönt-nu-knappen när framhjulet vred sig och cykeln följde efter. Hade jag inte haft min dotters pc i cykelkorgen så hade jag låtit cykeln ramla medan jag stått oberörd kvar och låtsats som att jag inte kände det tvåhjuliga åbäket, men nu var jag tvungen att försöka rädda datorn genom att falla med och mildra dunsen. När jag väl trasslat mig upp igen stod bilarna fortfarande kvar och det var grönt för mig. Jag satte på mig högerskon som jag tappat i fallet och gick över med högburet huvud. Sen cyklade jag hem.
Och nu, mina vänner, är det FREDAG!
Så snart jag låg med strupen i vädret i blöta-håret-stolen frågade hon om det rullat i gång ännu. DET som i jobbet, som i hela skoltjottablängen.
En sekund var jag tyst sen sa jag att jag hoppat av. 'Hoppa av' rockar, tycker jag, det låter klart coolare än tjänstledighet. Det hade dessutom önskad effekt för hon såg lite imponerad ut och sa att hon tyckte jag var tuff. Det är så de ska tas frisörskorna.
Temat hoppa präglade även min hemväg. Ledandes min cykel, i min tjusiga frisyr, hann jag över till mittrefugen på en gata mitt inne i stan, innan det blev rött. Det var det även för de två bilar som stod och väntade på att få köra. Jag lutade mig smidigt över cykeln för att trycka på ge-mig-grönt-nu-knappen när framhjulet vred sig och cykeln följde efter. Hade jag inte haft min dotters pc i cykelkorgen så hade jag låtit cykeln ramla medan jag stått oberörd kvar och låtsats som att jag inte kände det tvåhjuliga åbäket, men nu var jag tvungen att försöka rädda datorn genom att falla med och mildra dunsen. När jag väl trasslat mig upp igen stod bilarna fortfarande kvar och det var grönt för mig. Jag satte på mig högerskon som jag tappat i fallet och gick över med högburet huvud. Sen cyklade jag hem.
Och nu, mina vänner, är det FREDAG!
torsdag 19 augusti 2010
Bittra uttryck
Rubriken till mitt förra inlägg: Mycket ska man behöva stå ut med är för mig ett välbekant uttryck. Ett lagom buttert och martyriskt. När jag googlade på det fick jag bara en enda träff, nämligen mitt eget inlägg, så nu måste jag fråga er: Känner ni igen uttrycket?
Kanske har det bara odlats i mitt eget släktled bakåt som bestått av rediga martyrer. Tänker jag.
Det är jämna plågor är ett annat liknande uttryck som man kan dra till med när någon frågar hur det är. Man kan gärna snörpa på munnen för att understryka eländet. Otack är världens lön är ett annat som är lagom skuldbeläggande i rätt situation.
Kommer ni på fler sådana fina gamla bittra uttryck?
Giv'em to me!
Kanske har det bara odlats i mitt eget släktled bakåt som bestått av rediga martyrer. Tänker jag.
Det är jämna plågor är ett annat liknande uttryck som man kan dra till med när någon frågar hur det är. Man kan gärna snörpa på munnen för att understryka eländet. Otack är världens lön är ett annat som är lagom skuldbeläggande i rätt situation.
Kommer ni på fler sådana fina gamla bittra uttryck?
Giv'em to me!
onsdag 18 augusti 2010
Mycket ska man behöva stå ut med
Idag behöver jag tolkningshjälp.
Jag var på förmiddagen upp till min italienske cykelreparatör för att hämta makens cykel och blev serverad en fräckis. Jag tycker inte om fräckisar. Speciellt när jag inte förstår dem.
"Du, du, du, du, du! Vill du höra en fräckis?", frågade han. Det ville jag alltså inte men jag såg på honom att han förväntade sig ett jakande svar, så jag sa ja. Jag är skitdålig på att säga nej. I synnerhet när jag riskerar att punktera mäns ego med mitt aldrig så lilla nej.
"Vilken säng är skönast, kvinnans eller mannens?", frågade han och trots sina sextio år såg han ut som en pojke, på väg att sätta ett spännande busstreck i verket.
Jag log. Och jag svarade: "Min säng är skönast", eftersom jag hade en känsla av att jag skulle gå i någon slags fälla om jag svarade ett av de givna alternativen.
"Haha, ja, ja, ja, ja du är inne på rätt spår!", fortsatte han glatt och passade på att garva lite.
"Ha ha ha", försökte jag, för jag ville ju inte verka sur klimakteriekärring.
"För om du kliar dig i örat, var känns det skönast, i örat eller i fingret?" Han såg fortfarande lika full i fan ut.
"Öh...ha ha", skrattade jag artigt varpå han la av stans garv.
Sen var det klart.
Jag gjorde mitt bästa för att se ut som om jag förstod poängen, och det där med örat och fingret kanske jag förstår till viss del. Kanske.
Men var kom sängarna in i bilden?
Och vill jag verkligen veta?
Nej, förresten, jag skiter i det.
Jag var på förmiddagen upp till min italienske cykelreparatör för att hämta makens cykel och blev serverad en fräckis. Jag tycker inte om fräckisar. Speciellt när jag inte förstår dem.
"Du, du, du, du, du! Vill du höra en fräckis?", frågade han. Det ville jag alltså inte men jag såg på honom att han förväntade sig ett jakande svar, så jag sa ja. Jag är skitdålig på att säga nej. I synnerhet när jag riskerar att punktera mäns ego med mitt aldrig så lilla nej.
"Vilken säng är skönast, kvinnans eller mannens?", frågade han och trots sina sextio år såg han ut som en pojke, på väg att sätta ett spännande busstreck i verket.
Jag log. Och jag svarade: "Min säng är skönast", eftersom jag hade en känsla av att jag skulle gå i någon slags fälla om jag svarade ett av de givna alternativen.
"Haha, ja, ja, ja, ja du är inne på rätt spår!", fortsatte han glatt och passade på att garva lite.
"Ha ha ha", försökte jag, för jag ville ju inte verka sur klimakteriekärring.
"För om du kliar dig i örat, var känns det skönast, i örat eller i fingret?" Han såg fortfarande lika full i fan ut.
"Öh...ha ha", skrattade jag artigt varpå han la av stans garv.
Sen var det klart.
Jag gjorde mitt bästa för att se ut som om jag förstod poängen, och det där med örat och fingret kanske jag förstår till viss del. Kanske.
Men var kom sängarna in i bilden?
Och vill jag verkligen veta?
Nej, förresten, jag skiter i det.
Skrivkursen, here I come!
Man kan säga att jag inte skulle klara mig utan mina bloggvänner. Och då skulle man vara ganska nära sanningen.
Först har de vänligheten att läsa all ångestfylldskit smörja dynga substans av differentierad art som man (typ jag) spyr ur sig på sin blogg, sen fyller de kommentarsfältet med allsköns uppmuntrande tillrop, konstruktiva råd och tankeställare.
Jag har tur, jag.
Först har de vänligheten att läsa all ångestfylld
Jag har tur, jag.
tisdag 17 augusti 2010
Det går aldrig, och om det går så blir det inge bra!
Om ett visst antal dagar ska jag påbörja min skrivarkurs. Vid första träffen ska man presentera ett skrivprojekt. SKRIVPROJEKT. Varför valde jag en sån kurs? Jag vill inte skriva något annat än random texter utan röd tråd. Varför tänkte jag inte på det när jag sökte? Jag kommer få sitta där och skämmas för att jag inte har något genomtänkt skrivprojekt.
Min krisplan är att säga att jag ska skriva ner barndomsminnen. Det vill jag inte men man kan ju säga det ändå, tänker jag. Jag hoppas att tiden för varje deltagares presentation är 15 sek för det är ungefär den tid det tar att säga att man ska skriva ner sina barndomsminnen.
Komplett vägrar jag tänka på att de kanske förväntar sig vidlyftigare presentationer. Att de kanske till och med förväntar sig en powerpointpresentation el dyl. Med en farlig massa punkter, vinklar och ingångar: handling, ton, atmosfär, känsla, tema, budskap, karaktärer, gestaltning, språkbehandling, bildspråk, berättarperspektiv, miljöskildring, setting, dialogteknik, fingerteknik på tangentbordet, typsnitt, sidantal, förlag, författarkompisar, andra kompisar...
Kära nån alltså, det här känns inte bra.
Och låt er inte förledas av min något skämtsamma ton. Jag vrider mig i själaplågor!
VRIDER MIG!
I SJÄLAPLÅGOR!
Och härmed lovar jag att aldrig mer kräva några presentationer av min elever. Amen.
Min krisplan är att säga att jag ska skriva ner barndomsminnen. Det vill jag inte men man kan ju säga det ändå, tänker jag. Jag hoppas att tiden för varje deltagares presentation är 15 sek för det är ungefär den tid det tar att säga att man ska skriva ner sina barndomsminnen.
Komplett vägrar jag tänka på att de kanske förväntar sig vidlyftigare presentationer. Att de kanske till och med förväntar sig en powerpointpresentation el dyl. Med en farlig massa punkter, vinklar och ingångar: handling, ton, atmosfär, känsla, tema, budskap, karaktärer, gestaltning, språkbehandling, bildspråk, berättarperspektiv, miljöskildring, setting, dialogteknik, fingerteknik på tangentbordet, typsnitt, sidantal, förlag, författarkompisar, andra kompisar...
Kära nån alltså, det här känns inte bra.
Och låt er inte förledas av min något skämtsamma ton. Jag vrider mig i själaplågor!
VRIDER MIG!
I SJÄLAPLÅGOR!
Och härmed lovar jag att aldrig mer kräva några presentationer av min elever. Amen.
måndag 16 augusti 2010
Min eftermiddag, alla detaljer inkluderade
Tidigare idag när jag satt och kliade mig på magen, kände jag plötsligt något som inte ska vara där. Kollade och fick se en fästing! Alltså, fy satan vad jag inte tycker om fästingar! Den här hade dessutom hunnit börja suga i sig mitt innandöme, man kunde bara se rumpan och bakbenen på den.
I halv panik letade jag igenom vår låda i hallen där vi förvarar allt vi behöver samt allt som går in under rubriken övrigt, utan att hitta fästingplockaren. Den hör till kategorin 'allt vi behöver' eftersom vi har två hundar. (Maken som utförde den årliga städningen av lådan för blott ett par veckor sen kommer inte känna igen sig när han öppnar den nästa gång.)
Clas Ohlson säljer den enda fästingplockaren värd namnet så jag kastade mig upp på cykeln och trampade som en galning upp till stan. Om ni undrar hur det känns att cykla upp på stan med en fästing på magen så kan jag tala om att det känns inte okej.
På Clas Ohlson gick jag direkt på en personal, tog honom i halskragen, tryckte upp honom mot väggen och krävde att han genast talade om för mig var de har fästingplockarna.
Hylla I 64. Skyndade dit utan att kolla på en enda grej på vägen, och sedan raka vägen till kassan. Som tur var hade jag en hundring i kontanter så jag slapp fippla med visakortet. När jag kom ut från kassan råkade jag passera en spegel och jag såg snygg ut! Eftersom jag hade hög fart stannade jag inte förrän jag hunnit några meter, men då var jag tvungen att gå tillbaka för att kolla om jag hade sett fel. Jag tittade lite naturligt på grilltändare i varukorgen under spegeln och kollade sen lite naturligt upp efter en stund. Fortfarande snygg! What, liksom? Förvisso var spegeln rökfärgad och det gjorde nog sitt till. Men det var inte bara det, hoppas jag.
Hursomhelst, sen tog jag rulltrappan ner till närmsta kundtoalett med fästingplockaren i handen. När jag var på väg att stoppa en femkrona i grönt lysande toaburk påpekade en vänlig man att det inte fanns papper inne på den toaletten. Jag tackade för upplysningen och tog en annan toa istället. Jag hade förstås kunnat säga att jag inte behövde något toapapper men då kanske han hade börjat fundera på vad jag skulle göra därinne. Nu slapp han det.
Väl inne drog jag upp tröjan och gjorde mitt bästa för att trä in det lilla krypet i min plockare. Svårt, kan jag meddela, eftersom min syn nuförtiden inte gör sig så bra på den distans som är mellan ögonen och magen. Resultatet, som jag studerade efter bortryckning, saknade ett par ben. Dessa sitter nu bredvid min navel trots att jag sedan försökt operera ut dem med hjälp av synål och pincett. Enervante!
Efter att jag slängt fästingen (minus ett par ben) i papperskorgen åkte jag till ett konditori och köpte en blåbärstårta. Tänkte fira första dagen på min tjänstledighet ikväll.
- Jag vill ha den där blåbärstårtan, sa jag till den till synes korrekte unge mannen bakom disken.
- Javisst, sa han och tog fram tårtan.
- Ska det vara en sked och en kopp kaffe till den?
- Va? sa jag. Trodde han att jag tänkte sätta mig där på konditoriet och äta min tårta!? Förmodligen såg jag i det här läget inte så snygg ut, snarare ställd och förvirrad, för han sken strax upp i ett leende och talade om att han bara skojade. Han berättade att han tycker om att skoja på måndagar. Jag påpekade att folk ju kan tro att han är galen. Då fnissade han och sa att han är galen.
Och nu ska jag fira. Hurra, typ!
I halv panik letade jag igenom vår låda i hallen där vi förvarar allt vi behöver samt allt som går in under rubriken övrigt, utan att hitta fästingplockaren. Den hör till kategorin 'allt vi behöver' eftersom vi har två hundar. (Maken som utförde den årliga städningen av lådan för blott ett par veckor sen kommer inte känna igen sig när han öppnar den nästa gång.)
Clas Ohlson säljer den enda fästingplockaren värd namnet så jag kastade mig upp på cykeln och trampade som en galning upp till stan. Om ni undrar hur det känns att cykla upp på stan med en fästing på magen så kan jag tala om att det känns inte okej.
På Clas Ohlson gick jag direkt på en personal, tog honom i halskragen, tryckte upp honom mot väggen och krävde att han genast talade om för mig var de har fästingplockarna.
Hylla I 64. Skyndade dit utan att kolla på en enda grej på vägen, och sedan raka vägen till kassan. Som tur var hade jag en hundring i kontanter så jag slapp fippla med visakortet. När jag kom ut från kassan råkade jag passera en spegel och jag såg snygg ut! Eftersom jag hade hög fart stannade jag inte förrän jag hunnit några meter, men då var jag tvungen att gå tillbaka för att kolla om jag hade sett fel. Jag tittade lite naturligt på grilltändare i varukorgen under spegeln och kollade sen lite naturligt upp efter en stund. Fortfarande snygg! What, liksom? Förvisso var spegeln rökfärgad och det gjorde nog sitt till. Men det var inte bara det, hoppas jag.
Hursomhelst, sen tog jag rulltrappan ner till närmsta kundtoalett med fästingplockaren i handen. När jag var på väg att stoppa en femkrona i grönt lysande toaburk påpekade en vänlig man att det inte fanns papper inne på den toaletten. Jag tackade för upplysningen och tog en annan toa istället. Jag hade förstås kunnat säga att jag inte behövde något toapapper men då kanske han hade börjat fundera på vad jag skulle göra därinne. Nu slapp han det.
Väl inne drog jag upp tröjan och gjorde mitt bästa för att trä in det lilla krypet i min plockare. Svårt, kan jag meddela, eftersom min syn nuförtiden inte gör sig så bra på den distans som är mellan ögonen och magen. Resultatet, som jag studerade efter bortryckning, saknade ett par ben. Dessa sitter nu bredvid min navel trots att jag sedan försökt operera ut dem med hjälp av synål och pincett. Enervante!
Efter att jag slängt fästingen (minus ett par ben) i papperskorgen åkte jag till ett konditori och köpte en blåbärstårta. Tänkte fira första dagen på min tjänstledighet ikväll.
- Jag vill ha den där blåbärstårtan, sa jag till den till synes korrekte unge mannen bakom disken.
- Javisst, sa han och tog fram tårtan.
- Ska det vara en sked och en kopp kaffe till den?
- Va? sa jag. Trodde han att jag tänkte sätta mig där på konditoriet och äta min tårta!? Förmodligen såg jag i det här läget inte så snygg ut, snarare ställd och förvirrad, för han sken strax upp i ett leende och talade om att han bara skojade. Han berättade att han tycker om att skoja på måndagar. Jag påpekade att folk ju kan tro att han är galen. Då fnissade han och sa att han är galen.
Och nu ska jag fira. Hurra, typ!
Hur mycket tyar en arm moder med?
Jag kunde inte somna om. För mycket snurrar runt i mitt huvud.
Min yngsta börjar gymnasiet idag. Många mil hemifrån, så hon kommer bara vara hemma på helgerna framöver. Jag är mycket osäker på omjag hon kommer klara avståndet. Jag Hon kommer förmodligen längta sönder. Det är vad jag tror. Men som den stabila mor jag är lugnar jag mig henne så gott det går. Det blir mycket treo och godis. Vem sa godis? Inte var det jag i alla fall, för jag äter inte godis.
Min yngsta börjar gymnasiet idag. Många mil hemifrån, så hon kommer bara vara hemma på helgerna framöver. Jag är mycket osäker på om
Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt (som att det håller på att ramla av)
Idag börjar mina kollegor arbeta och det gör inte jag.
Vaknade ändå, av oklara skäl, tjugo i sex i morse och sitter nu vid köksbordet i ett zombieliknande tillstånd. Har ätit macka och druckit kaffe men jag är lika trött ändå. Har hundra grejer att fixa idag och dessutom ska jag skriva ju. (Och för de av er som haft fräckheten att fråga vad det är jag skriver på så är svaret: Jag vet absolut inte!)
Jag tror jag går och lägger mig igen, helt enkelt.
Vaknade ändå, av oklara skäl, tjugo i sex i morse och sitter nu vid köksbordet i ett zombieliknande tillstånd. Har ätit macka och druckit kaffe men jag är lika trött ändå. Har hundra grejer att fixa idag och dessutom ska jag skriva ju. (Och för de av er som haft fräckheten att fråga vad det är jag skriver på så är svaret: Jag vet absolut inte!)
Jag tror jag går och lägger mig igen, helt enkelt.
fredag 13 augusti 2010
Min lilla stora skrutt
Nu har jag äntligen två tonårsdöttrar hemma igen!
Vid lunchtid igår lämnade vi hemstaden med destination Arlanda för att möta mellandottern som varit borta från Sverige i exakt ett år. Ett år är väldigt lång tid. Om man tänker på hur mycket hon växte från det att hon föddes till sin ettårsdag så förstår man hur lång tid det är. (Eller, nej, om jag ska vara ärlig så övergår det mitt förstånd. Begreppet tid blir mer och mer obegripligt med åren.)
Att stå på Arlanda och vänta på sitt barn som varit borta i en helt annan världsdel så länge, bränner med all säkerhet mer kalorier än värsta träningspasset. Det man ser först av de människor som kommer ut i ankomsthallen är vagnen de skjuter framför sig med all packning, så det var en halvtimme av: "NU, är det hon! Nej. Men NU kommer hon, nej. Nu! Nej. NU! Det där är hennes packning! Nej, det var det visst inte."
När hon väl kom, hela hon, tilltufsad av ett dygns resande, bärandes på 46 kg packning var jag i upplösningstillstånd. Min lilla, som fyllt 19 och inte är så liten längre, som är ute och flyger på egen hand i världen med mellanlandning och allt, och som själv bär på 46 kg packning! Min hårddisk kraschade kan man säga.
För att göra en väldigt lång historia väldigt kort; i natt vid tre-tiden när jag var upp på toa, hörde jag henne sitta och prata i telefon på spanska. Med Uruguay. Hon har två hemländer nu.
Vid lunchtid igår lämnade vi hemstaden med destination Arlanda för att möta mellandottern som varit borta från Sverige i exakt ett år. Ett år är väldigt lång tid. Om man tänker på hur mycket hon växte från det att hon föddes till sin ettårsdag så förstår man hur lång tid det är. (Eller, nej, om jag ska vara ärlig så övergår det mitt förstånd. Begreppet tid blir mer och mer obegripligt med åren.)
Att stå på Arlanda och vänta på sitt barn som varit borta i en helt annan världsdel så länge, bränner med all säkerhet mer kalorier än värsta träningspasset. Det man ser först av de människor som kommer ut i ankomsthallen är vagnen de skjuter framför sig med all packning, så det var en halvtimme av: "NU, är det hon! Nej. Men NU kommer hon, nej. Nu! Nej. NU! Det där är hennes packning! Nej, det var det visst inte."
När hon väl kom, hela hon, tilltufsad av ett dygns resande, bärandes på 46 kg packning var jag i upplösningstillstånd. Min lilla, som fyllt 19 och inte är så liten längre, som är ute och flyger på egen hand i världen med mellanlandning och allt, och som själv bär på 46 kg packning! Min hårddisk kraschade kan man säga.
För att göra en väldigt lång historia väldigt kort; i natt vid tre-tiden när jag var upp på toa, hörde jag henne sitta och prata i telefon på spanska. Med Uruguay. Hon har två hemländer nu.
torsdag 12 augusti 2010
onsdag 11 augusti 2010
Sax i halsen och andra saker
Det blev en liten skittext idag också men i övrigt har dagen inte direkt gått i nyttans tecken. Jag skulle klippa gräset men så började det regna, ack så synd. Var in en sväng på stan och åt lunch med yngsta dottern vid tre-tiden. Passade sedan på att gå in till min frisör och beställa tid för klippning. När jag klev ut därifrån kom jag på att jag inte kan klippa mig den tid jag bokade in. Då gick jag inte tillbaka in och ändrade. Jag låter det gå lite normalt lång tid innan jag ringer och bokar om.
Sen ska jag också fundera ut vad jag ska säga till henne om min ledighet. Hon brukar alltid fråga, när hon står där med saxen i högsta hugg, om jag är "ledig nu igen". Hon tycker att lärare har för mycket ledighet, är jag ganska säker på. Om jag berättar att jag ska vara ledig hela hösten så kanske hon råkar klippa snett. Eller köra in saxen i halsen på mig. Det är bara en känsla jag har.
Jag kan kanske ha en skylt runt halsen: Tjänstledig utan lön! Fast jag är osäker på om det hjälper. Jag tror hon hör till de som i ungdomsdagar varit utsatt av någon sadistlärare och som nu känner att lärarjävlar i allmänhet ska jobba mer och klaga mindre. Jag känner igen dem på gången. De är inte farliga bara man är vaksam och parerar attackerna.
Det här blev visst ett inlägg om min frisör. Hon är duktig på att klippa och i likhet med flertalet medelålders kvinnor så har hon alldeles för låg lön.
Sen ska jag också fundera ut vad jag ska säga till henne om min ledighet. Hon brukar alltid fråga, när hon står där med saxen i högsta hugg, om jag är "ledig nu igen". Hon tycker att lärare har för mycket ledighet, är jag ganska säker på. Om jag berättar att jag ska vara ledig hela hösten så kanske hon råkar klippa snett. Eller köra in saxen i halsen på mig. Det är bara en känsla jag har.
Jag kan kanske ha en skylt runt halsen: Tjänstledig utan lön! Fast jag är osäker på om det hjälper. Jag tror hon hör till de som i ungdomsdagar varit utsatt av någon sadistlärare och som nu känner att lärarjävlar i allmänhet ska jobba mer och klaga mindre. Jag känner igen dem på gången. De är inte farliga bara man är vaksam och parerar attackerna.
Det här blev visst ett inlägg om min frisör. Hon är duktig på att klippa och i likhet med flertalet medelålders kvinnor så har hon alldeles för låg lön.
Man kan inte vara på topp varje dag
Kl.09.00 skulle jag börja skriva, kl.09.58 vaknade jag. Man kan alltså säga att det sket sig med strukturen idag.
Just nu sitter jag vid min extremt sega dator och sniffar dieselångor som puffar in genom mitt öppna fönster från en grävmaskin i grannens trädgård. Eftersom jag precis har ätit frukost kommer jag inte laga lunch tills min make kommer hem om en timme. Jag har på mig pyjamas och mitt huvud känns återigen i vägen.
Men i eftermiddag! Då jävlar, kanske.
Just nu sitter jag vid min extremt sega dator och sniffar dieselångor som puffar in genom mitt öppna fönster från en grävmaskin i grannens trädgård. Eftersom jag precis har ätit frukost kommer jag inte laga lunch tills min make kommer hem om en timme. Jag har på mig pyjamas och mitt huvud känns återigen i vägen.
Men i eftermiddag! Då jävlar, kanske.
tisdag 10 augusti 2010
Mitt nya jag
Idag är det struktur på min tillvaro. Det känns konstigt, men jag tänkte att om jag ska få någon ordning på den här vinddrivna gamla kärringen så får det bli strikt tidtabell.
Kl.09.00 satte jag mig för att skriva. Två och en halv timme senare hade jag skrivit en text. Kort och medioker, men i alla fall en text. Om jag fortsätter så här varje dag så kommer mitt skrivande rätt vad det är rusa fram som vattnet när man öppnar en dammlucka i en älv. Inbillar jag mig.
När jag skrivit klart tog jag med cykeln till min italienska cykelreparatör. Där pratade jag bort en halvtimme på tema telefoner, Italien och livets prövningar (jag undrar när han hinner laga alla cyklar) innan jag gick hem och svängde ihop en näringsriktig och smakfull lunch till maken. Han åkte hem på sin lunchrast för att äta med mig. Och jag hade en tunika på mig med volang.
Till yttermera visso sitter jag nu och bloggar på ett strukturerat sätt. Jag antar att det skymtar fram mellan raderna.
Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sedan vidtar resten av punkterna på min arbetslista. Bl a ska jag åka till affären och köpa Scotch brite. Jag ska också bära ner kartonger i källaren.
Toodle-oo!
Kl.09.00 satte jag mig för att skriva. Två och en halv timme senare hade jag skrivit en text. Kort och medioker, men i alla fall en text. Om jag fortsätter så här varje dag så kommer mitt skrivande rätt vad det är rusa fram som vattnet när man öppnar en dammlucka i en älv. Inbillar jag mig.
När jag skrivit klart tog jag med cykeln till min italienska cykelreparatör. Där pratade jag bort en halvtimme på tema telefoner, Italien och livets prövningar (jag undrar när han hinner laga alla cyklar) innan jag gick hem och svängde ihop en näringsriktig och smakfull lunch till maken. Han åkte hem på sin lunchrast för att äta med mig. Och jag hade en tunika på mig med volang.
Till yttermera visso sitter jag nu och bloggar på ett strukturerat sätt. Jag antar att det skymtar fram mellan raderna.
Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sedan vidtar resten av punkterna på min arbetslista. Bl a ska jag åka till affären och köpa Scotch brite. Jag ska också bära ner kartonger i källaren.
Toodle-oo!
måndag 9 augusti 2010
fhjkghjfghjlash
Det är nu jag ska skriva allt jag vill skriva. Mitt livsverk. Det är ju det jag har vikt hösten för.
Problemet är bara att jag inte kan eftersom något är i vägen. Jag är osäker på vad det är, men det känns som att det är mitt huvud.
Problemet är bara att jag inte kan eftersom något är i vägen. Jag är osäker på vad det är, men det känns som att det är mitt huvud.
Dagens kluring
Idag funderar jag på hur man kan ha en profilbild där man är fem och ett halvt, på en medelålderskrisblogg.
söndag 8 augusti 2010
Mer facebookinformation
Nu har jag största möjliga sekretess på min facebook. Jag är faktiskt osäker på om jag ens är kvar där, så hemlig är jag. Jag provade att söka på mitt namn och ingen kom upp! Alltså finns jag inte på facebook. Knappt.
Nackdelen med hemlighetsmakeriet är att jag inte kan få några vänförfrågningar. Fördelen är att jag ensam styr mitt hemligstämplade lilla hörn av overkligheten.
Jag har funderat på att själv göra några vänförfrågningar men jag har ju inget att bjuda in dem till eftersom jag inte gör några uppdateringar, inte publicerar några bilder och i största allmänhet ogillar min fb-sida. Man kan i och för sig titta på fyra profilbilder av mig. Jag sover på två av dem. På en ser man mig bakifrån när jag svingar mig fram över sanddynor. På den fjärde ser jag allvarlig och deprimerad ut, vilket jag tycker passar eftersom jag har fb-ångest. Min dotter, som sitter bredvid mig på den bilden, ser desto gladare ut men så gillar hon ju också facebook.
Ja, nu vet ni hur det är på min fejja.
Nackdelen med hemlighetsmakeriet är att jag inte kan få några vänförfrågningar. Fördelen är att jag ensam styr mitt hemligstämplade lilla hörn av overkligheten.
Jag har funderat på att själv göra några vänförfrågningar men jag har ju inget att bjuda in dem till eftersom jag inte gör några uppdateringar, inte publicerar några bilder och i största allmänhet ogillar min fb-sida. Man kan i och för sig titta på fyra profilbilder av mig. Jag sover på två av dem. På en ser man mig bakifrån när jag svingar mig fram över sanddynor. På den fjärde ser jag allvarlig och deprimerad ut, vilket jag tycker passar eftersom jag har fb-ångest. Min dotter, som sitter bredvid mig på den bilden, ser desto gladare ut men så gillar hon ju också facebook.
Ja, nu vet ni hur det är på min fejja.
8 augusti
Åttonde augusti är ett speciellt datum. Åttonde i åttonde, liksom. 8/8. Den åttonde dagen i den åttonde månaden. Gosigt.
Skulle bara säga det.
Skulle bara säga det.
Jag är i övergångsåldern i "fel" ålder, har jag rätt att krisa?
Man har ALLTID rätt att krisa.
Det finns en nutida vandringssägen som antyder att det är möjligt att gå omkring och vara fucking glad hela tiden. Inget kan vara mer felaktigt. Det är till och med så att om man försöker och till synes lyckas (med att vara glad hela tiden) så kommer man bli olycklig. I svåra fall händer det att denna olycka inte känns vid, av personen i fråga, och då är det omgivningen som får ta smällen.
Vad gäller just ditt specifika krisande så kan vi bena upp det i två delar. Övergångskrisen å ena sidan, som du delar med alla andra som går igenom densamma, och som därför kan sägas vara en normal kris. Å andra sidan har vi det faktum att du passerar övergångsåldern i fel ålder vilket inte kan betecknas som normalt
Jag föreslår helt enkelt att du drar en filt över huvudet (vilket jag vet att du är bra på) och krisar på.
Det finns en nutida vandringssägen som antyder att det är möjligt att gå omkring och vara fucking glad hela tiden. Inget kan vara mer felaktigt. Det är till och med så att om man försöker och till synes lyckas (med att vara glad hela tiden) så kommer man bli olycklig. I svåra fall händer det att denna olycka inte känns vid, av personen i fråga, och då är det omgivningen som får ta smällen.
Vad gäller just ditt specifika krisande så kan vi bena upp det i två delar. Övergångskrisen å ena sidan, som du delar med alla andra som går igenom densamma, och som därför kan sägas vara en normal kris. Å andra sidan har vi det faktum att du passerar övergångsåldern i fel ålder vilket inte kan betecknas som normalt
Jag föreslår helt enkelt att du drar en filt över huvudet (vilket jag vet att du är bra på) och krisar på.
lördag 7 augusti 2010
Information om Facebook
För er som inte vet kan jag berätta att det är väldigt mycket folk därinne på Facebook. Alldeles för mycket, om ni frågar mig. Dessutom är det RÖRIGT. Någon skulle definitivt behöva strukturera upp det hela.
Tänk en gigantiskt stor samlingssal, knökfull med minglande människor. Tänk att meningen är att du ska gå runt och ta del av, och gärna delta i, alla konversationer som äger rum. Tänk att folk, förutom att konversera, vill visa dig alla saker de gillar. Tänk dessutom att de har med sig en massa bilder från senaste semestern, helgens partyn och senaste utflykten. Du förstår, antar jag, att hela situationen är en aning jobbig. Kanske till och med väldigt jobbig eftersom du glömmer bort i vilka mingelsällskap du sa ditt och i vilka du sa datt och därför får snurra runt och leta.
Tänk att du dessutom, som grädde på ångestmoset, plötsligt får syn på bilder som föreställer dig själv, bilder som vandrar runt för var och en som behagar att titta på. Då kan det hända att du ångrar väldigt mycket att du apade dig framför kameran på senaste semestern. Det kan faktiskt hända att du hamnar i din första digitala kris och i panik börja googla på ditt namn för att se vad som kommer upp i något slags desperat första steg, (tror du), att kontrollera din förekomst ute i cyberspace.
Fast inte jag förstås, som är så lugn och samlad.
Dagens övriga information:
De som lägger ut bilder på mig på facebook får böta 1000 kr per bild.
Meddelas endast på detta sätt. Räkning kommer på posten.
Tänk en gigantiskt stor samlingssal, knökfull med minglande människor. Tänk att meningen är att du ska gå runt och ta del av, och gärna delta i, alla konversationer som äger rum. Tänk att folk, förutom att konversera, vill visa dig alla saker de gillar. Tänk dessutom att de har med sig en massa bilder från senaste semestern, helgens partyn och senaste utflykten. Du förstår, antar jag, att hela situationen är en aning jobbig. Kanske till och med väldigt jobbig eftersom du glömmer bort i vilka mingelsällskap du sa ditt och i vilka du sa datt och därför får snurra runt och leta.
Tänk att du dessutom, som grädde på ångestmoset, plötsligt får syn på bilder som föreställer dig själv, bilder som vandrar runt för var och en som behagar att titta på. Då kan det hända att du ångrar väldigt mycket att du apade dig framför kameran på senaste semestern. Det kan faktiskt hända att du hamnar i din första digitala kris och i panik börja googla på ditt namn för att se vad som kommer upp i något slags desperat första steg, (tror du), att kontrollera din förekomst ute i cyberspace.
Fast inte jag förstås, som är så lugn och samlad.
Dagens övriga information:
De som lägger ut bilder på mig på facebook får böta 1000 kr per bild.
Meddelas endast på detta sätt. Räkning kommer på posten.
torsdag 5 augusti 2010
Nu så!
Jag är med på facebook, alltså finns jag!
Men i begränsad omfattning får man väl säga. Endast mina fb-vänner har tillgång till min facebook och jag har bara en sån vän; min äldsta dotter. Det är för att se de bilder hon lägger upp som jag gått med. Eftersom jag är extremt optimistiskt lagd har jag även skickat vänförfrågningar till mina tonårsdöttrar. När jag var i deras ålder hade jag absolut inte velat ha min mamma som facebookvän. Absolut inte. Hon var gammal och fattade ingenting på den tiden. Några år senare var hon ganska ung och fattade allting.
Jag kommer få en massa vänförfågningar som jag inte vill ha från alla möjliga håll nu, säger min make. Det ska bli spännande att se om jag är så populär som han tror. Att jag står högt i kurs hos honom betyder ju inte att jag gör det hos kreti och pleti i allmänhet. I alla fall så kommer jag ignorera hela bunten för det vet jag att man kan göra på facebook. Det är helt normalt beteende där, har jag hört.
Jag har redan varit inne tre-fyra gånger sen jag gick med för några timmar sen för att kolla om det funnits någon att ignorera. Men det har det inte.
Men i begränsad omfattning får man väl säga. Endast mina fb-vänner har tillgång till min facebook och jag har bara en sån vän; min äldsta dotter. Det är för att se de bilder hon lägger upp som jag gått med. Eftersom jag är extremt optimistiskt lagd har jag även skickat vänförfrågningar till mina tonårsdöttrar. När jag var i deras ålder hade jag absolut inte velat ha min mamma som facebookvän. Absolut inte. Hon var gammal och fattade ingenting på den tiden. Några år senare var hon ganska ung och fattade allting.
Jag kommer få en massa vänförfågningar som jag inte vill ha från alla möjliga håll nu, säger min make. Det ska bli spännande att se om jag är så populär som han tror. Att jag står högt i kurs hos honom betyder ju inte att jag gör det hos kreti och pleti i allmänhet. I alla fall så kommer jag ignorera hela bunten för det vet jag att man kan göra på facebook. Det är helt normalt beteende där, har jag hört.
Jag har redan varit inne tre-fyra gånger sen jag gick med för några timmar sen för att kolla om det funnits någon att ignorera. Men det har det inte.
Slekig
Idag är jag slekig.
Att vara slekig innebär att vara rastlös samtidigt som man inte har lust att göra något. Jag förklarar det för jag har en misstanke om att det bara är min make som vet vad det betyder. Han lärde mig det ordet när vi träffades 1978 och sedan dess har jag använt det när jag pratar med honom men aldrig annars. Han påstår att ordet är vedertaget men jag har då aldrig hört det av någon annan än honom.
När jag nyss pratade med honom och berättade att jag kände mig slekig så frågade han om jag ville följa med till soptippen. Det är inte mig han tänker dumpa där utan ett par gamla cyklar. Det var rart av honom att vilja ta med mig på utflykt men jag har ju inte lust att göra något så jag tackade nej. Då sa han att vi kan ta soptippen imorgon istället när jag kanske har mer lust och så åkte han och köpte målarfärg istället.
Ibland tror jag att det är hans konstanta fixande och grejsande som gör mig så trött och slekig. Som någon slags protest kanske. Eller som ett försök att upprätthålla balans i vårt förhållande.
Men jag är tacksam, det är jag. Jag vet inte hur mitt hem, min trädgård och mina prylar skulle se ut och funka om jag inte hade maken. Vi får hoppas att jag dör först, helt enkelt.
Att vara slekig innebär att vara rastlös samtidigt som man inte har lust att göra något. Jag förklarar det för jag har en misstanke om att det bara är min make som vet vad det betyder. Han lärde mig det ordet när vi träffades 1978 och sedan dess har jag använt det när jag pratar med honom men aldrig annars. Han påstår att ordet är vedertaget men jag har då aldrig hört det av någon annan än honom.
När jag nyss pratade med honom och berättade att jag kände mig slekig så frågade han om jag ville följa med till soptippen. Det är inte mig han tänker dumpa där utan ett par gamla cyklar. Det var rart av honom att vilja ta med mig på utflykt men jag har ju inte lust att göra något så jag tackade nej. Då sa han att vi kan ta soptippen imorgon istället när jag kanske har mer lust och så åkte han och köpte målarfärg istället.
Ibland tror jag att det är hans konstanta fixande och grejsande som gör mig så trött och slekig. Som någon slags protest kanske. Eller som ett försök att upprätthålla balans i vårt förhållande.
Men jag är tacksam, det är jag. Jag vet inte hur mitt hem, min trädgård och mina prylar skulle se ut och funka om jag inte hade maken. Vi får hoppas att jag dör först, helt enkelt.
onsdag 4 augusti 2010
Om att ha språköra
Jag har alltid haft s k språköra. När jag var liten och kom hem från Jämtland, där vi tillbringade många semestrar, så pratade jag alltid jämtska så det sjöng om det till vissa kompisars fascination och andras irritation. Jag föll bara in i dialekten med dess rytm och melodi. Kanske drog jag på lite extra när jag kom hem för att impa lite, därav vissas irritation, men jämtskan satt där som en smäck, det måste jag säga.
Som engelsklärare varierar också min dialekt efter vad jag för tillfället följer på TV. Eftersom jag gärna ser engelska deckare så låter jag oftast brittisk. Tittar jag på någon amerikansk serie under samma period som jag följer en engelsk så blir det därefter; mischmasch. En gång fick jag frågan av en engelsk kvinna om jag hade bott i Australien, då följde jag den australiensiska flygdoktorserien. (Jag kommer inte ihåg namnet eftersom jag inte har plats i min hjärna för film-, serie- och boktitlar.) Australien har jag aldrig satt min fot i.
Nu har jag upptäckt att mitt språköra även inbegriper det skrivna språket. Jag har insett att jag kan läsa blogginlägg hos någon av de bloggare jag följer och sedan skriva ett inlägg hos mig själv med samma tonläge och stil som den lästa bloggaren har. Man skulle kunna säga att jag rakt av kopierar stilen. Inte direkt medvetet dock, jag tänker inte: "Wow, den här stilen är cool, nu skyndar jag mig "hem" till min blogg och skriver på samma sätt." Det handlar mer om att min hjärna just då är genomsyrad av just den tonart och melodi som jag nyss tagit del av som läsare, och då är det den musiken som kommer ut när jag skriver.(Jag hoppas verkligen att man kan härleda det till mitt språköra och att det inte handlar om att jag är en härmapa!)
Det skulle vara väldigt intressant att veta om ni som läser här har lagt märke till mina svängningar i stil och ton. Kanske sitter det t o m bloggare här och där och irriterar sig på att jag apar efter dem?
F'låt i så fall, för det är precis vad jag gör.
Som engelsklärare varierar också min dialekt efter vad jag för tillfället följer på TV. Eftersom jag gärna ser engelska deckare så låter jag oftast brittisk. Tittar jag på någon amerikansk serie under samma period som jag följer en engelsk så blir det därefter; mischmasch. En gång fick jag frågan av en engelsk kvinna om jag hade bott i Australien, då följde jag den australiensiska flygdoktorserien. (Jag kommer inte ihåg namnet eftersom jag inte har plats i min hjärna för film-, serie- och boktitlar.) Australien har jag aldrig satt min fot i.
Nu har jag upptäckt att mitt språköra även inbegriper det skrivna språket. Jag har insett att jag kan läsa blogginlägg hos någon av de bloggare jag följer och sedan skriva ett inlägg hos mig själv med samma tonläge och stil som den lästa bloggaren har. Man skulle kunna säga att jag rakt av kopierar stilen. Inte direkt medvetet dock, jag tänker inte: "Wow, den här stilen är cool, nu skyndar jag mig "hem" till min blogg och skriver på samma sätt." Det handlar mer om att min hjärna just då är genomsyrad av just den tonart och melodi som jag nyss tagit del av som läsare, och då är det den musiken som kommer ut när jag skriver.(Jag hoppas verkligen att man kan härleda det till mitt språköra och att det inte handlar om att jag är en härmapa!)
Det skulle vara väldigt intressant att veta om ni som läser här har lagt märke till mina svängningar i stil och ton. Kanske sitter det t o m bloggare här och där och irriterar sig på att jag apar efter dem?
F'låt i så fall, för det är precis vad jag gör.
Det var bättre förr
Rev ner min kassettradio i svart plast, som jag köpte 1989.
Den har sin givna plats i köksfönstret, en bergsprängare modell mindre. Och i plast då.Skulle bara stänga av den och drog ur kontakten genom ett ryck i sladden eftersom det var närmare till den än till avstängningsknappen (och eftersom jag ville att det skulle gå fort), och hela radion for i golvet med sån kraft att det blev ett hack i trägolvet.
Ställde upp den igen på fönsterbrädan vid det öppna fönstret och råkade av outgrundlig anledning stöta till den så att den for ut genom fönstret varpå den studsade på yttertrappens nedersta trappsteg och landade med en ljudlig smäll på stenplattorna.
Lugnt och fint gick jag ut och hämtade in min dyrgrip, ställde den återigen på sin plats, satte i kontakten, and I tell you, bättre ljud ur en radio har jag aldrig hört. Fasen bättre än innan smällarna.
Vad tror ni hade hänt om det varit en cd-dvd-lcd-megapixelradio köpt 2010?
Just det. Inte ens fjärrkontrollerna hade klarat det. Även om de legat kvar på fönsterbrädan.
Tacka vet jag 80-talet, säger jag bara.
tisdag 3 augusti 2010
Uppladdning del 2
Prestation, prestation, prestation!
Det är vad allt handlar om nuförtiden.
Ta trädgården till exempel. Om man inte har en välansad fint klippt gräsmatta så tittar grannarna genast snett på en. Det finns ingen förståelse för att jag kanske värderar andra saker i mitt liv än de gör. Att man måhända tycker det är viktigare med en djupkvalitativ, självaltruistisk och genomträngande livskvalité än en välklippt jävla gräsmatta!
Det är vad jag tycker.
Det är vad allt handlar om nuförtiden.
Ta trädgården till exempel. Om man inte har en välansad fint klippt gräsmatta så tittar grannarna genast snett på en. Det finns ingen förståelse för att jag kanske värderar andra saker i mitt liv än de gör. Att man måhända tycker det är viktigare med en djupkvalitativ, självaltruistisk och genomträngande livskvalité än en välklippt jävla gräsmatta!
Det är vad jag tycker.
Uppladdning del 1
Jag sitter och väntar på att jag ska gå ut och klippa gräset.
Om det börjar regna innan jag kommer ut är det ingen idé. Det går inte att klippa blött gräs, säger min make och i det här fallet är jag säker på att han har rätt.
Om ett flyplan skulle störta i mitt villaområde skulle jag rent teoretiskt kunna klippa ändå, såvida det inte störtade exakt i vår trädgård, men jag tycker inte att det passar sig att gå ut och klippa gräset precis när ett plan har jämnat någon grannes hus med marken. Lite takt och ton får man ha.
Har ni förresten läst Bodil Malmstens böcker om hennes liv i det lilla stenhuset i västra Frankrike? Om hennes kamp med mullvadarna som hela tiden gräver upp hennes lilla trädgård? Nu har hon flyttat men när hon bodde där kunde hon nog inte klippa gräset. Man vill ju inte få hyvlad mullvad i gräsklipparen.
Man kan också ramla och bryta benet när man går ut för att hämta gräsklipparen, eller bli förgiftad av bensin när man försöker hälla ner den i klipparens lilla tank och råkar hälla den över sig själv istället så att en del kommer in i munnen.
Jaja. Nu går jag ut och klipper gräshelvetet.
Om det börjar regna innan jag kommer ut är det ingen idé. Det går inte att klippa blött gräs, säger min make och i det här fallet är jag säker på att han har rätt.
Om ett flyplan skulle störta i mitt villaområde skulle jag rent teoretiskt kunna klippa ändå, såvida det inte störtade exakt i vår trädgård, men jag tycker inte att det passar sig att gå ut och klippa gräset precis när ett plan har jämnat någon grannes hus med marken. Lite takt och ton får man ha.
Har ni förresten läst Bodil Malmstens böcker om hennes liv i det lilla stenhuset i västra Frankrike? Om hennes kamp med mullvadarna som hela tiden gräver upp hennes lilla trädgård? Nu har hon flyttat men när hon bodde där kunde hon nog inte klippa gräset. Man vill ju inte få hyvlad mullvad i gräsklipparen.
Man kan också ramla och bryta benet när man går ut för att hämta gräsklipparen, eller bli förgiftad av bensin när man försöker hälla ner den i klipparens lilla tank och råkar hälla den över sig själv istället så att en del kommer in i munnen.
Jaja. Nu går jag ut och klipper gräshelvetet.
måndag 2 augusti 2010
Reumatism och sprit
Jag har de senaste månaderna fått ont i vissa leder. Vissa fingerleder. Jag tycker inte det stämmer med någonting eftersom jag inte har reumatism i mina blodsband bakåt men vem har sagt att livet ska vara logiskt? Om det är något man inser med åren så är det väl just att livet är fucking ologiskt.
Nå, nu har jag dammsugit internet på information om reumatism (och diagnostiserat min som artros), och den senaste nyheten på området, som trumpetades ut så sent som förra veckan, är att alkoholdrickande är bra mot reumatism. Man har konstaterat i någon undersökning att de som dricker alkohol minst var tredje dag inte känner av sin reumatism lika mycket som de som inte dricker. Tror fan det!
Allvarligt talat, vilka är det som utför de här studierna om alkoholens fantastiskt positiva verkan som redovisas med jämna mellanrum? Jagtror vet att alkoholproducenterna har ett finger med i spelet här. De har en massa pengar att beställa 'undersökningar' för. Det är vad jag tror. (Och när jag tror något kan man lika gärna kalla det vetenskap, så säkert är det.)
Riskerna med att dricka alkohol minst var tredje dag glömde de att nämna.
Nå, nu har jag dammsugit internet på information om reumatism (och diagnostiserat min som artros), och den senaste nyheten på området, som trumpetades ut så sent som förra veckan, är att alkoholdrickande är bra mot reumatism. Man har konstaterat i någon undersökning att de som dricker alkohol minst var tredje dag inte känner av sin reumatism lika mycket som de som inte dricker. Tror fan det!
Allvarligt talat, vilka är det som utför de här studierna om alkoholens fantastiskt positiva verkan som redovisas med jämna mellanrum? Jag
Riskerna med att dricka alkohol minst var tredje dag glömde de att nämna.