Frågan är vad jag ska bli istället

Med tanke på min begravning vill jag satsa på något i samma klass som författare och jag funderar på Stureplansprinsessa. Fast i New York. Obegränsat med pengar och en massa kompisar som bjuder med mig på yatchar och konserter (fast inte opera). Jag ba: Åh, vill ni att jag hänger med till Nice och bor på er yatch igen? O'kejrå.
Nu håller jag på att balla ur (igen), men ni förstår vad jag menar? (Detta eviga tramsande!)
Får jag inte bli författare så vill jag bli Madeleine. Bara det.

Kan tiotalet kvinnfolk som kommenterar hos mig ha fel?

Kanske. Men tack i alla fall.
Innan jag vaknade i morse befann jag mig i en hiss tillsammans med ett antal personer. Vi var på väg hem från någon slags skrivarkurs när hissen fastnade och började krympa, taket liksom sänktes och jag tänkte: KOMMER JAG LEVANDE HÄRIFRÅN SÅ SKA JAG ALDRIG MER ÅKA HISS.
Jag snidade också en plan om att ställa min väska med min mobil i utanför hissen nästa gång (om jag nu ändå skulle åka hiss igen) så att jag skulle kunna ringa den och ringa den och ringa den ända tills någon hörde min mobil och förstod att något var på tok. Då skulle den personen svara och jag tala om att vi var fast i hissen.
En något omständig plan som inte klickar i alla delar, men jag tycker det är bra gjort att snida planer överhuvudtaget i den här värmen.

Det gick åt helvete

Jag kan inte skriva.
Började med att läsa genom det jag skrev sist (för en evighet sen) och det är helt kass. En mening här och där som funkar men i det stora hela är det värdelöst.
Komplett värdelöst. Inte allt, men det mesta. I alla fall hälften.
Skulle behöva läsa om hela berättelsen från början för att komma in i den och se om allt är uruselt. Fy satan vad läskigt jobbigt.
Men ponera.
Att jag läser igenom rubbet, får tag i känslan, skriver klart resten och blir utgiven.
Då ska en massa folk tycka hit och dit om det jag skrivit.
Näe.
Jag vill inte.

Idag läser jag Johanna Nilssons SOS från mänskligheten

Som en galning läser jag. Tempot är en halv bok om dagen ungefär, helt sjukt.
Jag hinner därför inte skriva på min egen roman och jag misstänker att det hör till någon slags undermedveten listig plan. Man kan inte misslyckas med att läsa en bok, men man kan kapitalt misslyckas med att skriva en. Och jag har misslyckefobi, vilket innebär att jag inte hör till den spänstiga skara människor som gladeligen välkomnar alla misslyckanden som intressanta led i deras spännande utvecklingskurvor.
Istället tänker jag alltsomoftast i termer av undvikande.
Man kan undvika framtida refuseringar av sin bok genom att aldrig skriva klart den. För skriver man aldrig klart den så slipper man skicka in den till diverse förlag och de får sålunda aldrig en chans att rynka på näsan och tänka:
Vad är det här för schiiit? Lite Stockholmskt snobbish, så där. (Alla som åkt tunnelbana vet vad jag pratar om.)
Alltmäpan man man själv sitter hemma och intalar sig på klingande gnällbältsdialekt att man visst är en författare.
Det är ingen vacker bild.

Nu ska jag skriva.

Exempel på hur man eliminerar hinder i tillvaron och får ett lättare liv

Zip, zero, nil internet har jag haft hemma senaste dagarna och igår kände jag bara: NOT OKEJ. Följde min tekniska gutinstinct och kopplade ur routern vilken kändes i vägen, trasslade ut en beige kabel som satt fast i modemet och installerade en av de vita sladdarna under sängen i min dator. Smekte telefonjacket och hey, jag hade internet.
Gick upp på stan och in i Telias butik för att lämna tillbaka routern, förklarade för en butiksanställd som såg irländsk ut hur jag hade fixat till mitt internet och han såg ut som ett frågetecken.
Du ser ut som ett frågetecken, sa jag och han log liksom osäkert. Svettpärlor på överläppen. Telia kanske borde skicka dig på en teknisk utbildning så att du vet vad du håller på med, sa jag prövande. Jag kunde ana en flackande blick under den rödlockiga luggen.
Vet du ens vad en router är? fortsatte jag lite mer hårdkokt.
Öh, ja, sa han, men han menade: nej. Det är den som är hindret, förklarade jag. Hindret som gör att bredbandet inte kommer fram. Jag placerade symboliskt den lilla lådan framför honom på disken, sladdarna jag inte behövde som ett litet smaklöst konstverk över.
Nu vet du, sa jag, och stegade ut ur butiken.

Om vassa tyska knän och en del annat

Vår weekend är slut.
Bland annat såg vi opera, La Traviata, i Veronas amfiteater tillsammans med tjugo tusen (20 000) andra. Verona i Italien, alltså. Amfiteater från romartiden.
För att undanröja alla tänkbara missuppfattningar angående makens och min finkulturella läggning, så vill jag berätta att vi inte hade en aning när vi rullade in i Verona i vår lilla italienska hyrbil, att det var storslagen säsongspremiär för x antal operaföreställningar i staden just den här helgen. Om man ska vara noga så visste vi inte ens att det fanns en opera som heter La Traviata. (Nu vet vi!) Men vi såg affischer och tänkte:
Ey, cool, det kan vi gå på.
De fyra tusen platserna som fanns nere på arenan kostade ca tvåtusen kronor per skalle så ni kan tänka er hur det såg ut från vår plats (mycket) längre upp när Italiens crème de la crème började glida in någon halvtimme innan föreställningen började. Ungefär som Nobelmiddagen. Eller ett kungabröllop. Sist kom en snubbe omgiven av smattrande blixtrar. Jag borstade av min italienska och frågade kvinnan som satt bredvid mig vem det var och fick veta att det var Italiens president Napolitani. Har aldrig hört talas om honom - Napolitani låter som en pizza, tycker jag - men jag nickade imponerat och såg högaktningsfull ut. När el presidente satte sig ner reste sig hela arenan som på en given signal och sjöng italienska nationalsången. Det var coolt.
Sedan började själva operan och den var också cool men en aning långtråkig. Vi gick efter andra akten för det är inte speciellt skönt att sitta som en packad sill på trappsteg i sten. Vi hade köpt billigaste sortens biljetter, and one could tell. Bakom oss satt två äldre tyska damer med sina spetsiga knän inkörda mellan våra skulderblad. Den ena hade dessutom en krycka som inte fick plats. Någonstans i första akten började hon rota omkring med den i mitt hår efter någon slags 'insect' hon fått syn på där, sa hon. Kanske en loppa, tänkte jag, men med tanke på hur trångt vi satt höll jag det roliga skämtet för mig själv. Man vet ju inte alltid säkert om ens humor går hem. Eller om den kommer skapa kris och kaos.
En totales, var det en ganska mäktig upplevelse. Om inte annat något att skryta om på sin blogg por eccemplos.

Vi satt till vänster.

Läser och har mig

Den är en segdragen historia den här weekenden maken och jag har, vi kommer inte komma hem förrän på onsdag. I vår ålder är det inte längre eftertraktansvärt att hafsa över saker och ting snabbt, man kan anta att det är förklaringen.
Så länge kan jag meddela att jag kom till sidan 110 i Snabba Cash innan jag med varm hand lämnade över den till maken. Undre världen i all ära, bara jag slipper höra om den.
Läser nu Hon simmade i havet vid Guanagaspar, och det är som att ligga i en hängmatta vid en schersminbuske en varm sommarkväll utan mygg. Berättelsen böljar sammetslent fram och tillbaka, hit och dit, som om Shani Mootoo inte hade några som helst ambitioner när hon skrev boken. Bara en berättelse som måste berättas i sitt eget tempo. Lovely.

Så är det

Ni vet sådana där aktiva liv som man ska leva? Ett sådant lever jag just nu. Tänker att det är bäst att jag berättar det innan det återgår till det vanliga tempot som inte är fullt så mycket att skryta om.
Förra veckan hade vi en studentexamen här, mellandotterns, vilket innebar ton av aktivitet för den blida modern. Hon hann inte ens med att blogga om tilldragelsen. Hon fick också för sig att det var en bra idé att åka till Stockholm på sin skrivarkurs dagen innan själva studenten. Hon tänkte att allt nog ordnar sig lite av sig självt. Vilket det också gjorde, men inte utan att modern drabbades av diverse nervösa besvär. Hennes hjärta har fortfarande tics. Modern i fråga tål nämligen inte stress, men det hade hon tydligen helt glömt bort! Det är konstigt att hon är så glömsk när det passar henne. Nå, dottern kom farande ut ur skolväsendet och det var ju hela meningen med dagen. Hon råkade också vara det här årets finaste student.
Dagarna den här veckan, när moderns lärarkollegor i dvala tagit sig genom diverse konferenser, har den här superkvinnan hållit i en intensivkurs i kemiska laborationer. När hon lagt huvudet på kudden till kvällen har hon undrat lite vem det var som gick med på det? Inte kan det ha varit hon i alla fall.
I morgon, slutligen, sätter hon sig på tåget för vidare transport till annan ort där hon ska ansluta till maken för att ha Weekend med honom. Jag skriver inte romantisk Weekend för det kan man aldrig veta i förväg. Efter en intensiv period som denna brukar det finnas en del att reda ut innan man kan börja kasta ömma blickar på varandra. I just say.

Dagen i koncentrat

Det var rätt kul på jobbet ändå. Labbade med en grupp elever. Vi gjorde salt. Gjorde salt, alltså, readmylips. Vi vaskade inte fram det ur havsvatten eller något annat amatörmässigt.
Efter jobbet gick jag in i en bokhandel och köpte två böcker: Jens Lapidus Snabba cash och Shani Mootoos Hon simmade i havet vid Guanagaspar. Den första för att jag hört många säga att den är bra; det är egentligen inte min genre men jag är nyfiken.
Den andra för att jag tycker om titeln: Hon simmade i havet vid Guanagaspar. En bok som heter så kan inte vara dålig. Orginalets titel är He Drown She in the Sea, och det gör mig barnsligt lycklig. Jag älskar när författare högaktningsfullt skiter i grammatiken.
Mäpan jag stod och valde mina böcker pratade de två expediterna bakom disken om en tredje. De två var lite upprörda. De slog fast att det inte var deras fel att det blivit som det blivit. Gissa om jag spetsade öronen så att de nästan nådde fram till disken? Jo, det gjorde jag. Jag hörde till och med hur de snörpte på sina munnar. Allt för min beiga.
Om hemvägen vill jag berätta att jag körde in huvudet i en schersminbuske och kände att den luktade smultron. Jag har aldrig förut tänkt på att schersmin luktar smultron, trots att jag varje försommar kör in huvudet i ett oräkneligt antal buskar.
Dagens klädsel vill ni nog också veta. Ljusa jeans, grå tunn långärmad tröja med en liten sladdrig vit blus över. Det låter inte så snyggt när jag rabblar upp det så här, men då ska ni tänka på att jag hade jeansen uppkavlade ett par varv så att man kunde skymta mina vader.
Imorgon jobbar jag min sista dag, så då ska jag kavla ett varv till.

Små lätta moln av morgonfunderingar

VARFÖR ska jag gå till jobbet när det är MENINGEN att jag ska sitta hemma och fnula? VAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAVAV?
Dagens bild illustrerar INTE hur jag tar mig till jobbet. Jag cyklar som vanligt.

Nu blir det spännande på min blogg

Knasterfaster somnar när hon läser min blogg, berättade hon i en kommentar. Inte beroende på att jag skriver tråkigt, sa hon. Alltså måste det bero på att jag har bloggvärldens tråkigaste layout.
För hennes skull har jag nu bestämt mig för att hotta upp min blogg med Dagens Bild som jag helt lagligt varje dag kommer ta från Wikimedia Commons Picture of the day.
Eller varje dag och varje dag. De dagar jag får lust.
Har jag jättemycket lust kanske jag även skriver om bilden.
Men dagens talar för sig själv, tycker jag. Den känsla den ryttaren med sin häst inte väcker är ännu inte uppfunnen.

Åter till min beiga roman

Dags att återuppta skrivandet som legat på is ett par veckor. In i huvudet på min huvudkaraktär för att se världen genom hennes ögon. En mycket intressant värld, måste jag säga. Som jag inte hade fått syn på om jag inte hade börjat skriva på mitt projekt.
Din huvudkaraktär är konstig, sa en av mina kursare förra veckan. Va? Min lilla beskedliga huvudperson som är så mainstream och beige att hon flyter ihop med bakgrunden i vilken lokal som helst. Om hon inte tänkte (för det gör hon i alla fall) skulle hon nog inte finnas alls.
Hon borde ta tag i saker, sa en annan. Inte, svarar jag på det. Det är tråkigt att ta tag i saker. Sketatråkigt. Och finns det inte tillräckligt med karaktärer i andra böcker som tar tag i saker?
Ta Doktor Glas, till exempel. Han mördar en gammal sladdrig präst efter en tid av noggrann planering. Det kan man kalla att ta tag i saker, men blir det bättre för det? Inte för prästen i alla fall.
Nej, nu återvänder jag till min beiga hjältinna, och hon kommer inte ta tag i något. Däremot kan det hända att hon råkar slå ner grannen. Men det är en helt annan sak.

Kan de inte vara inomhus åtminstone?

Idag (och de flesta andra dagar) undrar jag om det är något fel på våra nyinflyttade grannar. De har gäster JÄMT. Det bara kryllar av folk i deras välansade trädgård. Jag hade förstått om de varit från en annan kultur väldigt långt härifrån, men här handlar det om en helt vanlig svensk familj med tre (tre) småbarn.
Som skulle behöva skärpa sig. Man kan inte bara flytta in i ett nytt område, i huset mittemot mitt, och leva sitt överspänstiga liv som om det vore lätt som en plätt.
Samtidigt som jag måste stå i mitt köksfönster och bevittna hur vissa människor tydligen har oceaner av energi. Själv blir jag trött bara av att delegera matlagningen till tonåringarna. Eller transportera hem djupfrysta microrätter. Man kan få komplex för mindre.
Hur det känns för mig har mina nya grannar nog inte tänkt på. Kan till och med vara så att de skiter i det. En del människor bryr sig ju inte om sina grannar. De har aldrig hört talas om Caring and Sharing; dvs att bry sig om sina grannar genom att dela med sig av sina sämre sidor så att grannarna ska må lite bättre. Men det har jag, och det är just därför vi ibland kan verka lite imperfekta. Bara därför.

IDAG HAR JAG KÖPT FEM FINDUS MICRORÄTTER

Av olika skäl behöver jag skrika ut det här.

(En kommentar om att det är helt normalt vore fint.)

Jao

Imorgon åker jag till Stockholm på sista skrivarkursträffen. Ett helt år har vi harvat på och nu är det slut. Eller så är det nu det börjar på riktigt, det känns lite så. I sommar ska jag skriva vidare på min beiga gullepluttesnuttroman, och rätt vad det är kommer den vara färdig, det är vad jag tror.
Det bästa med den kurs jag gått är att vi inte fått lära oss rätt och fel i skrivandet. Istället har fokus varit på att vi ska hitta och utveckla vår egen stil. Det har varit kanon för mig för jag skriver mycket sämre om jag ska tänka på hur jag bör skriva hit och dit. Jag hatar bör överhuvudtaget om jag ska vara noga.
Nu bör jag till exempel göra ren ugnen, torka golven och tvätta fönstren innan jag går och lägger mig om en timme och det låter ju inte så kul. Jag bör också göra pajdeg till fem pajer som vi ska äta på fredag. Faktum är att jag också bör göra en tårtbotten i en långpanna men jag tror jag skiter i den. Någon måtta får det vara.

Himlen har talat

Ikväll har vi haft ett åskoväder värt namnet. Jag undrar just nu om alla överlevde. Tänker på kossor och så.
Egentligen började det med en solosmäll vid fyratiden imorse, så kraftig att vi hoppade högt i våra sängar. Sedan blev det tyst. Det var inte vilken knall som helst, ska ni veta. Till och med darling maken vaknade, då förstår ni magnituden.
När jag kom till jobbet gick alla omkring och sa: "Hööörde du smällen i natt? Den var precis utanför vårt hus." "Öh, nej, den var precis utanför vårt hus." Så gick diskussionerna hela förmiddagen. Vi som jobbar på mitt jobb bor ganska långt ifrån varandra, fem-sex kilometer i vissa fall, så det var en del att reda ut.
Det jag egentligen vill säga är att jag tycker om tanken. Jag ser framför mig hur hundratusentalet människor i min stad rycks ur sin sömn precis samtidigt. Hur alla yrvaket sätter sig upp och undrar vad fan det var som smällde.
Alla samtidigt, jag tycker det är en fin bild. Lite som när Sverige gör mål i VM och alla i samma sekund slänger upp armarna i luften och skriker rakt ut där de sitter i sina soffor. Fast då är det inte alla som är med, en del följer ju inte VM. I natt var alla med. Det kan man kalla gemenskap.

Idag har jag städat källaren

Och just nu äter jag torr italiensk paj. För lång tid i ugnen skulle jag vilja påstå. För salt också. Torr och salt paj.
Jävla tasteline.se, skulle jag kanske säga om jag vore en sur och bitter ragata-typ. Det var från tasteline jag fick tag i receptet. Men jag skulle aldrig säga jävla tasteline, för vad vinner man på det? Vilket blir nettoutbytet?
JÄVLA TASTELINE! JÄVLA TASTELINE! JÄVLA TASTELINE!
Se där, inget blev bättre av det.

Det var det

Ibland är det väldigt skönt att säga sitt hjärtas mening.
Nu är det gjort och därmed lämnar jag kungen bakom mig. Resten får han reda ut själv. Att ta ansvar för sina handlingar får bli dagens ledord.
Gör han bara det så ska det nog ordna sig.

Om jag får säga vad jag tycker

Och det får jag.

DET ÄR INTE SYND OM KUNGEN!

Kungen har tagit del i det sexuella utnyttjandet av ett antal unga tjejer. Och hur reagerar svenska folket? Jo, stackars kungen som blivit avslöjad!
Forskning visar entydigt att en stor majoritet av de unga människor som hamnar i porrbranschen har varit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxten. (Se under rubriken: Frivillig och ofrivillig prostitution.) Det är i flertalet fall dessa övergrepp - med den kraschade självkänsla som ofta följer - som öppnar dörren till prostitution, stripteaseklubbar etc. Det är en myt att de ungdomar det gäller gör sina 'fria val', ingen 'väljer' att bli sexuellt utnyttjad, det är bara vad vissa VÄLJER att tro. Nämligen de som inte bryr sig ett skit om vad som finns bakom porrbranschens glittriga fasad.
Kungens porrklubbsbesök legitimerar sexuellt utnyttjande av kvinnor. Det bidrar i hög grad till föreställningen att det är en manlig rättighet att ta för sig av unga kvinnor, en föreställning som för närvarande genomsyrar vårt samhälle. "Men det har väl de flesta män gjort någon gång då och då, det är väl inte så farligt", har jag vid det här laget hört till leda.
Kungen är vuxen och han är i maktposition. Det minsta man kan begära är att han nu står för vad han gjort, men han svamlar, ljuger och slingrar sig.
Nej, jag har inget förbarmande med honom. Det gör mig frustrerad och beklämd att svenska folket i allmänhet verkar bry sig mer om 'stackars' kungen än problemet med att sexualbrotten är på stadigt uppåtgående i vårt fagra rojalistiska land. Och att så få verkar inse att det finns ett samband.

Vem är du Doktor Glas?

I sommar ska jag läsa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas tre gånger. När det är gjort har jag sammanlagt läst den fem gånger.
Första gången, det var för snart tio år sedan, tyckte jag att det var en av de bästa böcker jag läst. När jag läste om den förra sommaren tyckte jag den var så tråkig att jag inte orkade ända till slutet. Nu har jag påbörjat tredje läsningen och nu vill jag veta sanningen. Är den bra eller är den dålig? Är Doktorn en god mördare eller en ond mördare? Är det en killbok eller är det en tjejbok? Sådana frågor vill jag ha svar på.
Sedan måste jag läsa den två gånger till för att vara på säkra sidan.
Har ni några sommarprojekt?

I stugan

Jag praktiserar LÅNGSAMT just nu. Sakta lunk är temat för dagen.
Njuter av det vackra vädret. Struttar omkring i BH och trosor för att få lite färg på min blåvita lekamen. Här finns inga grannar om ni undrar. Inte en enda. Bara fåglarna som skriker när celluliterna kommer i gungning.
Är det jul?! skriker de, för det är ju då vi brukar hänga ut talgbollarna.
De kan ju inte veta att det är skillnad på talgbollar och talgbollar. De har för små hjärnor för det.

Hej och hej då

Min dag är en mix av IRRITATION på jobbet, akutröntgen, racercykling, studentbal, butiksinvigning med champagnesnittar, grillning i stugan och diverse annat. En grekisk sallad, till exempel. Och så har jag klippt mig. Tänk älgpäls.