Julens plus och minus

Jag har inte knäckt min julnöt. Minus.
Jag är övergödd och passiviserad. Minus.
Jag vägrar dammsuga innan julgranen är utslängd. Mest plus men lite minus.
Jag har gått upp ett antal hg (eller möjligtvis kg) under december och det finns fortfarande en massa choklad som måste ätas upp. Plus eller minus, beroende på infallsvinkeln.
Jag har trillat köttbullar på två kg köttfärs den här julen. Mest plus.
Jag har fått många julklappar, exempelvis sover jag och maken numera under påslakan som det står Världens bästa mamma resp Världens bästa pappa på. PLUS.
På annandagen var jag ute på två timmars julpromenad med skavsår på höger häl och jag känner fortfarande av sviterna i form av träningsvärk i ena skinkan. Mest minus men lite plus med tanke på kommande badsäsong.
Jag har för första gången på många år varit på mellandagsrean, vilket var en obehaglig upplevelse. Skorna jag dagen före julafton köpte till min äldsta för 900 kr kostade igår 600 kr. Fy fan vad lurad man är. Hela julskiten är bara ett jippo för att man ska göra av med för mycket pengar. En jacka som en av döttrarna ville byta fick jag inte tillbaka pengarna för, bara tillgodokvitto. Tack för det, jag vill säkert handla något i den lilla skitaffären det närmaste året. MINUS.

Den här utvärderingen blev lite random men vem orkar tänka igenom, analysera och strukturera fyra dagar efter julafton?
Inte jag.

Julnöt

Här ska ni få en nöt att knäcka i julruschen. En slags julnöt i mänskligt (svenskt) beteende.
Igår, när jag skulle till stan och handla julklappar, gick jag på en gång- och cykelväg när jag hörde att någon närmade sig bakifrån. När killen i fråga (okänd för mig) kom upp jämsides med mig saktade jag in en stund för att vi skulle slippa gå bredvid varandra en aldrig så liten stund. Han speedade och jag sackade, man kan säga att vi samarbetade helt enkelt. För att slippa gå bredvid varandra.
Vad hade hänt om jag istället hade snabbat på för att hålla jämna steg med honom? Bra fråga.
Hade han kanske varit glad över att få promenadsällskap till stan och börjat prata med mig?
Eller hade han saktat ner och accepterat sin plats bakom mig? Han var yngre än jag och äldst går först, kan man ju tänka.
Tredje möjliga alternativet vore förstås att han inte alls hade accepterat att gå efter mig utan istället hade speedat upp ytterligare för att säkra sin plats framför mig. (Vilket jag givetvis skulle svara med att speeda jag också.)

Vad hade han gjort? Vad hade du gjort?

(Idag eller imorgon eller någon annan dag ska jag testa så jag vet svaret.)

Dan före dan före dan före dopparedan

Har en underbar liten hög med böcker bredvid sängen som ska läsas under julen (så snart det välsignade lugnet sänker sig sent på julaftonskvällen):

Muriel Barbery Igelkottens elegans

Johanna Nilsson SOS från mänskligheten

Naja Marie Aidt Babian

Henrik Fexeus Alla får ligga   (En handbok i hur man raggar som jag givetvis INTE läser för min egen räkning utan bara i studiesyfte för min beiga roman.)

Nu ska jag på stan och köpa julklappar, (och nåde den som står i vägen när jag ska fram). Det blir kul.

Om de inte vore så satans torra kanske de skulle bli uppätna

Jag är ingen hejare på julpyssel men igår klarade vi i alla fall av det här årets lussebullsbak. Och jag vann.
Det var min kycklinglussebulle som gick vinnande ur striden. Med vingar och allt. (En lussebulle i form av en kyckling alltså, och inte en lussebulle med kycklingfyllning, som min syster trodde. Hon bor i Göteborg.)
Det bästa är att tävlingens pris var Svenska akademins ordbok, precis vad jag ville ha. Jag ska beställa den på nätet för där är den billigast.
De andra fyra som bakade (tre tonåringar och en 53-åring) gjorde också fina, fantasifulla kreationer men eftersom de inte var så intresserade av att vinna nämnda ordbok så la de inte ner det där 100%-iga engagemanget som krävs för vinst. Jag påstår inte att deras bullar vara lama, bara lite kanske. En av deras lussebullssnögubbar tappade huvudet flera gånger t ex. Om priset hade varit en Iphone 4 så hade de ansträngt sig mer, det är vad jag tror.
När vi hade bakat klart fikade vi varsin bulle. Resten av skapelserna frös vi in, där kommer de ligga till nästa år vid den här tiden då de får ge plats för nya saffransverk.
Hur ser er lussebullstradition ut?

Uppdatering

Vid desserten reser hon sig upp, klirrar i glaset och kommer ut ur garderoben som lesbisk. Hon skäller därpå ut sin bror och svägerska för att de lägger sig i hennes liv på ett otillbörligt sätt och avslutar det hela med att släppa en rejäl brakare (vulgärt beteende). En månad senare raggar hon upp en förvånad Leif på Liselottes 40-årsfest eftersom han då har skippat västen. Hon ratar namnet Leif och kallar honom istället för Johansson.

Den där jävla middagen

Konstaterar att samtliga som kommenterat (förra inlägget) skulle stanna och delta i middagen. Lite si och så skulle det vara med humöret på sina håll, men ni tycker lite synd om broderns arbetskompis (Leif), som oförskyllt hamnat i denna situation, och ställer därför upp och håller, trots irritationen, skapligt god min.
Så sammanfattar jag era kommentarer när jag räknar ut de olika aspekternas medelvärden.

Alltså sitter du där och står ut, trevlig och samarbetsvillig genom hela förrätten. Bara när brodern (Torbjörn) och svägerskan (Liselotte) går ut i köket för att hämta varmrätten pyser det ut lite irritation.
Ska vi säga så? Okej.

När dörren till köket omsorgsfullt stängts hördes endast svaga ljud av skottsalvor från ett dataspel uppifrån övervåningen. Ute var det becksvart, jag såg min färglösa spegelbild i fönsterrutan och längtade hem.
     Leif började humma nervöst.
     ”Hmmmm…hmmm…hmmm” Han fingrade på varmrättsbesticken. ”Det var en god förrätt…”
     ”Ja, jo”, sa jag och kände att min samarbetsvilja var på väg att ebba ut. Jag lyfte mitt glas och drack långsamt en klunk vin.
     ”Torbjörn är en trevlig prick…”, försökte han tappert.
     ”Jaså…? Jag är ju hans storasyster så jag har en något annorlunda bild av honom.” Jag log ett drygt storasysterleende.
     ”Jaha...? Ja, det är klart. Förstås.”
     ”Han kan vara jävligt enerverande…” Den oplanerade svordomen tände en bunsenbrännarlåga inom mig, mina kinder började hetta.
     ”För att inte tala om Liselotte”, la jag till och drog ett häftigt andetag.
     Leif såg rädd ut och jag tänkte att jag måste samla mig. Behärska mig. Bete mig som folk.
     ”Släkten, du vet”, sa jag och himlade med ögonen för att lugna honom. Jag log ett insmickrande leende och tänkte att det egentligen inte var hans fel att vi satt här som två av skapelsens missräkningar. Inte hans fel.

Sen då?

Ett beige dilemma

Tänk dig att du är singel sedan tolv år tillbaka och att du är nöjd med det.
Tänk dig att du blir hembjuden till din bror och svägerska (som rent allmänt lägger sig i ditt liv för mycket, du har, t ex, nyligen på omvägar fått höra att de tycker att du borde anstränga dig mer för att hitta en ny partner), och att de överraskar dig med en blind date - en arbetskamrat till din bror.
Matbordet är vackert arrangerat med fyra laxrullar till förrätt, din svägerskas ögon lyser av förväntan och arbetskamraten, uppklädd i väst innanför kavajen kvällen till ära, försöker tafatt konversera dig.
Vad gör du?

Jag bara undrar.

Speciellt kul blir det inte

Hädanefter ska jag skriva mindre ambitiöst.
Nu kan man ju tänka att jag redan skrev mindre ambitiöst innan mitt uppehåll, men jag menar ännu mindre ambitiöst än förr då jag skrev mindre ambitiöst. Jag ska nog närmare bestämt radera ordet ambitiöst helt och hållet och ta till mig motsatserna i min älskade antonymordbok:
loj, likgiltig, oföretagsam, lat, oambitiös, ambitionslös - där har ni min blogg från och med nu. Korta, likgiltiga inlägg ibland, kanske nästan aldrig, men så hoppsan, där kom ett.
I de där inläggen, som nästan aldrig publiceras, kommer jag förmodligen då och då grotta ner mig i skrivandets alla möjliga och omöjliga aspekter, och det blir nog inte så kul att läsa. Kanske kommer jag ibland slänga ut ett kortare avsnitt ur den beiga och då kommer ni inte fatta ett dugg eftersom det är ryckt ur sitt sammanhang.
Vidare börjar jag snart jobba igen vilket innebär jobbgnäll så det kommer svida och bränna bakom hornhinnorna på de som ställer upp och läser. Dessutom kommer jag fortsätta svära eftersom jag därvidlag är bortom all räddning.
Det går bra att länka av mig nu innan jag fått upp ångan.

Slut och slut

Hur kunde jag påstå det så tvärsäkert?!
Som om jag vore en sån där människa som bestämmer sig och sedan står fast vid sina beslut.
Det är jag inte.
Men det var en rolig tanke.
(Som fucking svävar i det blå.)

Känner att jag borde slå mig själv hårt på fingrarna. HÅRT.
Vad fan gör jag här nu igen, jag ska ju fokusera på min skrivarkurs! Min beiga roman kommer aldrig bli klar om jag hänger här dagarna i ända!
Ja jo, men jag ska bara skriva inlägg ibland, jätteibland bara, lovar...I ett litet, litet hörn av cyberspace ska jag sitta, jag kommer knappt märkas, det är helt sant.
Och det ska man tro på?!
Ja, jag lovar ju! Och har jag bestämt mig för något då står jag fast vid det!
Öööööh...?
Jodå, från och med nu är det så, JAG LOVAR JU! (Forfuckssake!!! Jag hatar när folk inte tror på mig.)

Var sak har sin tid

Och mitt bloggande har kommit till vägs ände.
De nästan två år jag bloggat har gett mig så otroligt mycket. Går inte, just nu i alla fall, att beskriva med ord.
Men nu är det slut. Det har känts slut förr,men nu är det slut och det är viss skillnad.
Jag vill tacka för alla glada tillrop, om ni bara visste vad mycket de betytt.
Men det vet ni inte.

Hej då bloggen!

Nä, hörrni

Vad ska vi hitta på nu då?

Om favoritförfattare och sånt

Nu har jag fått inte mindre än två sådana här awarder. En från Kate the reader och en från Fru Venus.

Tack för det!

Med det följer att jag ska nämna tre författare jag räknar in bland mina favoriter, jag ska också nämna en favoritbok per författare.

Och det är här det blir problem.

Hur ska jag kunna välja ut tre?

Jag vet inte.

Men jag babblar på så kanske några favoriter dyker upp i alla fall.

Eftersom jag har läst engelsk litteraturvetenskap så har jag läst många engelskspråkiga författare. Några som betytt mycket för mig och som per automatik poppar upp är Toni Morrison, Doris Lessing, Nadine Gordimer, Joyce Carol Oates och AnnTyler. Morrisons  Sula är en av de mest stämningsmättade böcker jag läst. Det är också Doris Lessings novellsamlingar från hennes Afrikaperiod. Joyce Carol Oates Middle Age och The Falls är böcker som jag gick in i och sedan aldrig kommit ur, fast de sedan länge är utlästa.

I takt med att mitt eget intresse för att skriva fiktion ökat har mitt intresse för svenska nutida författare gjort detsamma. Jag nämner här två författare och böcker som jag älskat att läsa för deras dråpliga humor och samhällskritik. Jag älskar ironisk samhällskritik!

Hans Koppel (Petter Lidbäck) Vi i villa

 

Sara Kadefors Borta bäst

(Puh, jag klarade det.)

Awarden skickar jag vidare till alla som känner sig utmanade!

Vet ni vad

Det jag håller på med nu i det riktiga livet, i en landsortsstad någonstans utanför den stora staden Stockholm, är så intressant, spännande, nervdallrande och HEMLIGT att jag inte kan blogga om det.
Man kan med gott fog säga att det är därför jag inte bloggar (om det).

Idag har jag, till exempel, varit på en hemlig plats, och det kan jag inte blogga om. Som exempel, alltså.
Och igår fick jag ett hemligt telefonsamtal. Det var spännande.

Trots att jag nästan inte bloggar känner jag nu, som grädde på det hemliga moset, att jag är på väg att slå rekord i nonsensinlägg. Hoppas jag får ett fint pris. Ett perfekt liv till exempel. Bara ett förslag. Kan också tänka mig 25 000 kr i månaden i femton år.

Nej, jag skojar bara. Ett perfekt liv vill jag inte ha.
Men pengarna kan jag ta.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Senaste dagarna när jag inte skrivit inlägg har det droppat in ungefär en ny följare om dagen, och dessutom en top cherry award!
Jag vet inte hur jag ska tolka det.
Att det är guld att tiga, kanske?
Eller, typ, att man inte saknar kossan förrän båset är tomt?
Att tomma tunnor skramlar mest?
Att även en blind höna kan finna ett korn?
Eller att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder?
Någon förklaring måste det ju finnas.

Dags att vila

Nu har jag skrivit klart första femtedelen på min "roman".
Det känns ganska mycket men ändå inte. Och hur vet jag att det är en femtedel? Jag vet inte.
Frågan är om jag kommer kunna skriva fyra femtedelar till, får jag gissa blir det bara två. Och då är det ju inte femtedelar över huvud taget, så mycket kan jag räkna ut trots att jag glömt allt som har med mitt jobb (som mattelärare) att göra.
Å andra sidan inser jag att det också kan vara fem femtedelar kvar, för när jag skriver dyker nya saker upp som jag inte hade planerat. Plötsligt är de bara där och passar så himla bra in i berättelsen att jag nästan blir rädd. Vem planterade de grejerna, kan jag undra. För inte var det jag i alla fall. Möjligtvis mitt undermedvetna jag, som jag inte har koll på alls.
Hur som haver, en femtedel är en femtedel. Även om det är en tredjedel eller sjättedel.

Känner...

att jag vansköter min blogg aldrig så lite.
Mitt ofokus beror på att jag är väldigt inne i min beiga roman. Helt uppslukad.
Är för närvarande upptagen av en karaktär som är för jävla jobbig. Han bor, tyvärr, i samma trappuppgång som min huvudkaraktär, och han är så inihelvete irriterande att jag blir alldeles matt.
På något sätt kommer jag måsta förgöra honom, vet dock ännu inte hur.

I höger hjärnhalva

Migränen från helvetet är på besök igen. Den typen som följer med den ryska bensinen.
Ge mig klimakteriet NU, för fan. Jag ska inte ha några fler barn.

Annars är det bra.

Överklassfolk är också människor

År 2010 kommer gå till historien som ett överklassår för mig. Inte nog med att Drottning Silvia har vinkat till mig, idag har jag varit på NK i Stockholm.
På NK i Stockholm är det skillnad på folk och folk, om man säger så. Dvs skillnad på infödingarna - det går tretton bakåtslick i trenchcoat på dussinet - och på storögda landsortsbor utan tillstymmelse till klass och stil. Man (läs: jag) skulle lätt kunna känna sig som en B-människa i jämförelse, om man inte hade väldigt klart för sig vilken jävla bra människa man är. Att gå in på NK om man har en dålig dag är sålunda inte att rekommendera vanligt folk.

När jag gick in på matavdelningen passerade jag Fredrik Reinfeldt (Jodå, det gjorde jag visst det) som stod där och packade i sina matvaror i en plastkasse. Jag stannade där, inte för att jag ville stå bredvid Fredrik utan för att jag höll på att sms:a med min yngsta dotter och ville göra det stillastående. På min andra sida stod en Säpovakt och såg bister ut; det är nog inte så roligt att hänga Fredrik i hälarna hela dagarna. Jag märkte att han kollade vad jag skrev i mitt sms. Interesting, tänkte han nog.

Matavdelningen på NK är den mest förvirrande livsmedelsbutik jag satt min fot i. Trots att jag är en superlogisk människa så kom jag aldrig på hur den här affären var organiserad. Jag hade virrat omkring en lång stund och letat mejeriavdelningen när det gick upp för mig att man måste gå ur butiken för att komma in till mjölken. Kassorna (där Reinfeldt hängde) var placerade mitt i affären. Delikatessdiskar var utspridda överallt på random överklassigt vis. Som om någon blundat och slängt ut dom lite nonchalant. Överallt kunde man kliva ur affären utan att passera kassorna, det var bara att gå. Överklassmänniskor kanske känner sig instängda om enda utgången är via kassorna...så kan det vara. Jag skulle också utveckla klaustrofobi om jag tillhörde överklassen, det är jag ganska säker på.

Nu sitter jag och blickar ut över ett Stockholm som lyser som en vintergata i novembermörkret. Det är fint.

Jag älskar snö

Igår cyklade jag i snöovädret till jympan. Det är sånt jag blir lycklig av. Snön piskade i ansiktet, glasögonen prickades fulla med vattendroppar och cykeldäcken slirade fram i snön. Där det var för djupt av det vita vackra fick jag hoppa av och dra cykeln. Underbart. Det måste vara mina norrländska rötter som gör mig så här snölycklig.
På jympan såg jag mig själv i spegelväggen och blev påmind om livets förgänglighet i allmänhet, och hur man ser ut i håret efter att ha cyklat i snöstorm, i synnerhet. Det var inte lika roligt, så jag blundade. Det är den enda strategi jag kommit på som hjälper i längden; förträng och gå vidare.
Vilket inte är så svårt när man får skaka loss till tjolahoppsanmusik. Den sort som spelas på Mix Megapol, typ. Det här var ett nytt pass med nya rörelser. En rörelse gillade jag speciellt: hopp hopp hopp, snabbt, jämnfota, da da da, som en kulspruta nästan. Böjda ben. Armarna upp i luften, da da da, med knutna nävar som far upp samtidigt med varje hopp. Snabbt gick det, ska ni veta, det var en upptempolåt. Efter den varvade vi ner till den där: ten million fireflies, åh gud den är så bra! I'd like to make myself beliiiiieve, that planet earth turns slooowly  la la la la la la Please take me away from here  di di di. Fast jag ville förstås inte bli tagen därifrån för jag hade ju det jättebra.
Sen fick jag cykla hem i ännu mer snöyra. Lycka.

Om att skriva en berättelse

Första gången jag tänkte att jag ville skriva en bok, och alltså bli författare, var jag kanske tio år. Sedan dess har jag gått och väntat på idén till den där boken. Den stora romanidén. Under tiden har jag skrivit massor med andra texter men romanen har jag inte trott mig om att kunna börja skriva på förrän jag haft handlingen utstakad, förrän jag vetat hur berättelsen ska sluta. Jag har också tvivlat mycket på att jag någonsin kommer ha det där upplägget och en föreställning har vuxit fram om att jag inte kan skriva långa texter, bara korta.
Så började jag i september på min skrivarkurs där det ingår ett skrivprojekt som sträcker sig över ett helt läsår, så nu har jag liksom inget val, det är bara att skriva på. Vare sig jag kan eller inte. Och jag skriver på. Utan att ha någon tydligt utstakad handling, för den föds hela tiden under vägen. Just nu är jag väldigt fascinerad av det; hur berättelsen växer fram nästan av egen kraft. Hur det ena som händer leder till det andra, hur det tuffar på. Det är inte ett expresståg, snarare ett gammalt ånglok som puffar på i maklig takt, men det går framåt.
Och här vill jag uttrycka den lycka jag känner när jag skriver, har försökt en stund nu, men, nej, det finns inte ord.

Hopplös hopplösare hopplösast

Idag skulle jag återuppta någon form av sockerstopp. Been there done that, skulle man kunna säga men när det gäller vissa saker betyder inte been-there-done-that att man inte kommer tillbaka. Byxorna har blivit trängre och trängre under hösten och JAG HATAR ATT KÖPA NYA BYXOR! Ja, just det.
Idag, alltså, skulle det ske. Men så kom jag på att jag hade lakritsglass i frysen. Nu ligger den i min mage.
Å andra sidan har jag inte tränat idag vilket jag också hade tänkt, så jag antar att det går jämt ut.

Kreativ kreativare kreativast

Idag när jag var ute på långpromenad kom jag på en till romanidé. Nu har jag tre! Romanidéer, alltså. Och jag har bara skrivit en tiondel på den första romanen. (Men det är inte så bara! Kan man också tänka.)
Jag behöver ett långt liv.

Det finns kommentarer och så finns det kommentarer

Har fått en kommentar på ett av mina klimakterieinlägg som jag känner att ni måste få ta del av. Det är en rolig kommentar, av typen oavsiktligt rolig, för jag är ganska säker på att Albert som skrev den inte menade att vara rolig. Det gör att jag får lite dåligt samvete för att jag publicerar den här för andra att garva åt, jag tycker inte om att håna folk. Å andra sidan kallar han ju mig för menskossa så lite får han skylla sig själv. Lite smickrande är det att han tar för givet att jag har långt kvar till klimakteriet, jag ger väl helt enkelt ett ungdomligt intryck här på min blogg.

"Klimakteriet är inte mer konstigt än illaluktande mensblöjor. Klimakteriet stinker inte. En dag hamnar du menskossa säkert själv i klimakteriet (om inte dör för tidigt). Kvinnor är elaka emot varandra pga den genetiskt inbygda konkurensen, Med vänlig hälsning albert"
Av albert på När börjar den där övergångsåldern? Och från vad g... på 2010-11-07

Svar till Albert: Kvinnor är elaka mot varandra ibland, och ibland inte, men det har ingenting med genetik att göra. Att du är lite elak mot mig i din kommentar har inte heller med genetik att göra, för ingen människa föds elak.
Hälsningar Nilla

Om de åtminstone kunde stänga av musiken

Sitter i sängen och bloggar medan maken ligger bredvid och kollar på nån kriminalare. Den stör mig för de skriker så förbannat. Och jagar varandra. Till råga på allt är det stressig musik med jobbiga trummor i bakgrunden. Och åskljud. Det måste vara precis i slutet, nära upplösningen, för annars brukar det inte vara så här stressigt. Jättestressigt är det. Och alla verkar väldigt nervösa, även poliserna. Nu smyger de omkring med sin stressade nervositet och ser viktiga ut. Ni som någon gång sett en kriminalare vet vad jag talar om.
Hur ska man kunna skriva ett vettigt blogginlägg i den här hysterin?
Jag ångrar att vi skaffade TV till sovrummet.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 6

Jag ska börja sjunga i kör!
Jag kan inte sjunga men har hittat en kör där man inte behöver kunna det. Man kan mima om man vill. Och så är man en av ca tvåhundra - som eventuellt inte heller kan sjunga, jag vet inte ännu - och man står inte när man sjunger, utan sitter.
Det känns som om detta är den perfekta kören för mig, nästan som om de startat den för mig. Så himla kul ska det bli!
Det här kvalar definitivt in under min kategori:
Vad gör medelålders när de ska ha roligt? Jag tror det är del 6.

Trött del 2

Det blev bara fem timmars sömn i natt också eftersom makens telefon började vråla som en apa i sjönöd  kl.06.15 imorse. Han stod då i duschen och eftersom hans telefon är av modellen spegelblank insjö - inte en knapp - så fick jag inte tyst på den.
Stackars maken, tänker ni nu, och det skulle det definitivt varit om det inte vore för att han går upp vid 6-tiden varje morgon och sen jobbar hela dagar, och ibland även kvällar, för att dra in pengar så att jag kan vara hemma och skriva. Skället, som annars hade flödat, fastnade någonstans på vägen och därför sitter jag nu här oskälld och trött.
Lite synd om mig?
Pyttelite?
Nähä.
Nu ska jag städa lite inför helgen och sedan kanske jag knyter mig en stund.

Vad är väl en bloggträff på slottet?

Hade spetsat in mig på en liten bloggvänsträff på fredag men av den blir det inget på grund av krångelskäl. Det är mitt liv i ett nötskal: krångligt. Så in i bängen krångligt. Jag undrar om det är mig eller själva livet det är fel på? Själva livet, tror jag.
Well, bloggträffar kan man skjuta upp och det är nu gjort. Lika bra kanske för jag kommer ha fullt hus i helgen, fyra tonåringar fre-sö plus min syster med familj på lördag. Tjofaderittan hambo.
Det är sånt man har energi för när man inte sliter ut sig på ett jobb i veckorna.

Men va fan liksom!

Jag får inte tjänstledigt.
Min chef orerade vitt och brett om hur mycket jag behövs på jobbet och mina fantastiska förmågor, så pass att jag blev  lite ställd. Inte över att jag är fantastisk, det vet jag ju, men att han så badly vill ha mig tillbaka. Som om jag vore oumbärlig.
Ja, det är faktiskt sant. Inte bara skryt.
Men jag vill ju SKRIVA!
Jag frågade om han kunde tänka sig att jag jobbade halvtid dårå, om jag absolut måste jobba, och han sa att han skulle fundera på det. Mer än halvtid vill jag inte jobba! Vill verkligen inte.
Och man måste ju tänka på min lilla beiga hjärteroman också, den lilla älsklingen.
Suck.

Snillet spekulerar

Känner mig lite bättre men fortfarande lite brusig i huvudet.
Som en annan Sherlock har jag kommit på att det hela kanske beror på att jag satt uppe i natt till efter kl.02 och chattade med en vän i Uruguay. De har ju lite andra tider än oss.
Det är bara en tanke, alltså, att jag kan vara trött av det... Jag somnade inte direkt efter heller, det tog ett tag, så jag har nog bara sovit fem timmar inatt, typ. Då kan man kanske bli lite trött...? Och brusig i huvudet. Kanske även illamående?
Ja? Eller, nej? Ja och nej, kanske? Äh, jag vet inte.
Jag tror jag går och lägger mig en stund.

Morgonens status

*Drömmer olustig dröm som inte kan återges.
*Vaknar upp och mår fullkomligt pyton. Brus i huvudet, huvudvärk, hjärtklappning, illamående, äcklig smak i munnen och en känsla av att jag borde sova en natt till utan att passera gå.
(Skulle tro att jag var bakis om det inte var för det faktum att det var ett par månader sedan jag drack alkohol sist. Och då drack jag ett glas vin. Det kan väl knappast ha kickat in nu?)
*Regnet öser ner ute, men det skiter jag i. Högtidligt.
God morgon! Not.

En liten tjänstledighet, ska det vara så mycket begärt?

Tack,nu har jag fått min beiga roman legitimerad av er, känner jag.

Kanske ska speeda upp tjänstledighetsprocessen genom att skicka in början på romanen till min chef? Jag väntar fortfarande på besked om huruvida jag får vara tjänstledig även under våren. Det måste vara minst två veckor nu sedan jag frågade, och vid påstötning har jag fått beskedet att min chef ska ringa mig i slutet av denna vecka. Väldigt lång tid, tycker jag.
Men de kanske är oense i ledningsgruppen. Några kanske tycker: Let her go! Medan andra säger: Hell no!
Så kan det vara.

Lite beiga undringar

Jag håller på med en del heavy research inför min andra roman. Den som kommer efter den första alltså; min beiga roman som jag skrivit typ tjugo sidor på.
Heavy research i det verkliga livet i en svensk medelstor landsortsstad tar väldeliga på krafterna därav mitt låga tempo här på bloggen.
Men, när jag nu ändå är här:
Varför är det bara jag som skriver 'min beiga roman'? Eller 'min beiga parkas' om det nu är en parkas som avhandlas.
Jag är ju inte blind så jag ser att alla andra skriver 'min beige parkas', 'min beige tunika' eller vad det nu är. I konsekvensens namn skulle man då förstås också skriva 'min röd parkas' och 'min grön tunika', men det gör man ju inte! Kan någon förklara varför?
Inte för att jag kommer ändra mig, aldrig i livet. Min beiga roman är min beiga roman and that's it.

Var ålder har sin charm

Ibland tar IRL över så till den milda grad att jag nästan glömmer bort bloggen. Nästan, alltså.
Den, bloggen, hänger där bak i huvudet som ett litet fladder men det finns inte plats för den att komma fram dit där the action is. (Där auktionen är.)
Idag har jag skickat iväg mellandottern på en treveckorsresa till pojkvännen som bor på andra sidan Atlanten. Äldsta har åkt hem till sig och teaterproduktionen hon håller på med, och maken jobbar i utlandet. Min yngsta och hennes pojkvän är dock duktiga på att fylla huset med liv på egen hand; de slåss just nu om en kudde. Tänk att det kan låta så mycket! Ack, ljuva tonårstid.
Jag, som ju passerat den tiden med några decennier, sitter framför datorn och försöker ha roligt med min blogg och ett glas treo som står vid min sida. Var ålder har sin charm.

Lite lullig

Har precis kommit från akupunkturen så jag är lite lullig. Det är bra, säger min sjukgymnast. Man ska bli påverkad. Än så länge har den här behandlingen dock inte påverkat min huvudvärk, men skam den som ger sig. Min sjukgymnast sticker i fler nålar för varje gång. Och jag sjunker längre och längre ner i britsen som en lealös padda. När jag efter en halvtimme ska upp, i min byxor + bh-outfit, är jag inte mitt smidigaste. Eftersom det finns en stor spegel på väggen vet jag att jag inte heller är mitt snyggaste just då. Eller så är det precis det jag är, om man är en sån som vägrar de ytliga skönhetsidealen man kan se i reklam och sånt. Om man tycker skönhet är precis det motsatta till HM´s underklädesmodeller, då är jag en kanonpingla när jag är nyakupunkterad.

Här hemma har jag just nu hela familjen plus bonusson; jag känner mig som solen runt vilken alla planeter snurrar. Mina planeter snurrar förvisso med större oregelbundenhet och godtycklighet än den riktiga solens, men om man tänker ett solsystem i lätt kaos? Eller så är jag bara lullig. Vi kanske inte är ett solsystem överhuvudtaget.

I mitt eventuella solsystemskaos lyckades jag tidigare idag skriva en halv A4 på mitt romanprojekt. Texten avslutades med en replik:

"Inte lite, hon är HELT jävla galen!"

Hur tycker ni jag ska fortsätta efter det?

Eftertankar

För ett antal år sedan jobbade jag heltid som gymnasielärare. Det var slitigt. Under de åren utvecklades min huvudvärk som idag är konstant.
Ibland tänkte jag att jag skulle vilja gå ner i arbetstid, kanske jobba 80%. Men att göra det? Nej, det kändes omöjligt av flera skäl, en del vågade jag knappt tänka högt.
Som exempelvis att jag såg det som ett misslyckande att gå ner i tid om man inte hade småbarn. På min arbetsplats fanns många som gått ner i tid och de var uteslutande kvinnor. Som inte orkade jobba heltid, tänkte jag. Och en sån ville jag ju inte vara. Jag ville vara en sån lärare som jobbade engagerat på heltid, som inte sa nej till nya arbetsuppgifter, som kollegor tyckte det var lätt att samarbeta med, som eleverna tyckte om och uppskattade, som var positiv när chefen kom med nya förslag; en superlärare helt enkelt. Allt annat vore ett misslyckande, kände jag. Livsfarligt. Ur flera aspekter.
Med hjälp av nära och kära kom jag såsmåningom att förstå att jag var på väg att köra åt helvete med mitt eget liv och insåg att det var ett steg framåt, inte bakåt, för mig att gå ner i arbetstid. När jag väl gjort det kände jag inga tvivel och jag kände mig inte misslyckad, tvärtom; jag fick mer tid till det i mitt liv som verkligen spelar roll. Jag kände mig som en vinnare.
Inte ens min dåvarande chef, som vid lönesamtalet motiverade mitt lägre påslag med att jag "ju av någon anledning inte jobbar heltid", kunde få mig att tvivla. När hon hänvisade till den här väldigt suspekta anledningen blev det tydligt för mig att hon såg min nedgång i arbetstid som ett misslyckande för mig. Men då visste jag att det inte var det.
Nu har jag hoppat av jobbet helt och hållet ett år. Längre tillbaka hade även det varit omöjligt. Bara misslyckade lärare gör sånt, hade jag tänkt då. Och jag hade stirrat mig blind på alla pengar jag skulle förlora, kanske inte så mycket årslönen som förlorade pensionspoäng och ett års förlorat lönelyft.
Den här helgen har jag påmints om vad som är viktigt i livet, och jag känner mig så glad över att jag vågade hoppa ner och av. Jag kommer kanske hoppa på jobbet igen men jag kommer förmodligen aldrig mer jobba heltid, och att ständigt vara positiv till chefers nya förslag har jag slutat med för gott. Senaste åren har jag varit en riktig ragata på jobbet. För att det har behövts.
Det finns så mycket i mitt liv som jag vill ha tid för och jobbet kommer, helt enkelt, ganska långt ner på den listan.

Till Malde

Det är PLÅGSAMT att vänta på respons

Väntar på respons på mitt skrivprojekt från min lärare. Det tar tid för hon har mångas texter att läsa.
Jag sitter här och förstår det.
Jag är så tålmodig och förstående och lugn som man bara kan vara när när man levt i 48 år eller mer.
Eller är det 18, nu igen?
Det måste vara 18. Inte för min släta hys skull men vart tog min värdiga mognad vägen?
Varför har inte jag genomgått den? Den där som filar av hörnen på rädslan, otåligheten och sårbarheten. Ni vet. Alla ni som sitter där med ert värdiga lugn.

Okej, alla mina läsare är kanske inte där ännu.
Men ändå.

Skottsäker overall, kanske...?

Polisen går ut och uppmanar människor i Malmö, i synnerhet de med invandrarbakgrund, "att vara försiktiga när de är ute kvällstid" så de inte blir skjutna.
Hm, hur gör man då? Jag har mörkt hår och bruna ögon så jag skulle verkligen vilja veta, utifall att den där skjutgalningen skulle dyka upp i min stad.
Smyger man längs med husväggarna? Det bästa är kanske att krypa? Gömma sig bakom träd och springa som fan när man ska från det ena trädet till det andra?
Eller kanske helt enkelt stanna inomhus? Som kvinna ska man ju ändå göra det för att se till att man inte blir våldtagen, så då slår man ju två flugor i en smäll. Bravo.

Oj, klockan är visst snart ett...

Jag: - Nämen, gå och lägg dig nu!

Jag: - Ja men va fan, jag ska ju inte upp imorgon!

Jag: - Nä, men du kan väl inte vända på dygnet för det.

Jag: - Och varför inte?

Jag: - Därför att det inte är bra för dig.

Jag: - Vadå inte bra? Jag tycker det känns skitbra.

Jag: - Men skärp dig! Tänk på att du är 48 och inte 18.

Jag: - Måste jag?

Jag: - Måste och måste...Nänä, gör som du vill då.

Jag: - Men tack! Vad snäll du är!

Jag: - Det var så lite så.

Jag undrar!

När jag ska sluta gå till jobbet på nätterna?
I natt missade jag en friluftsdag. Jag märkte inte att jag hade missat den förrän den var över och då är det illa. Hade jag lektioner i tomma klassrum, kan man undra.
Sedan kom jag på att jag glömt bort att informera mina elever om att det var kulturtemadag nästa dag. Klockan var 21 på kvällen och jag letade febrilt i min pärm efter schemat för temadagen så att jag skulle kunna sätta mig och ringa runt till min klass och berätta när de skulle vara på en viss föreställning, och berätta att de inte skulle ha mattelektion kl.08 på morgonen. Det var för mycket papper i pärmen och alla papper var hala och gled ur mina händer. Usch, vad stressigt det kändes.

Kanske min hjärna tror att jag borde vara på jobbet? Att anledningen till att jag inte gått dit hittills den här hösten är att jag har missat att terminen har börjat? Kan vara så.

Min skrivarkurs

Till på onsdag ska jag skriva en dialog som utspelar sig i mitt kök.
Den ska vara en A4 lång och skildra en konflikt.
Tralala.
Jag som aldrig har bråkat i mitt kök, hur ska det här gå?
Haha.
Man kan ju börja med en replik och se vad som kommer sedan.

Exempelvis:

"Älskling, när du ägnade tre timmar åt att göra rent kylskåpet glömde du visst inre vänstra hörnet på femte hyllan..."

eller

"Mamma, vad äckligt det luktar, vad får vi till middag?"

eller

(till mamman i familjen)
"Oj, sitter du fortfarande vid datorn...? Du håller inte på att bli beroende?"

eller

(till barnen)
"En av er tar ut soporna och den andra tömmer diskmaskinen, ni får själva bestämma vem som gör vad."

Inget av det här har lett till konflikt i vårt hem förstås, men man kan ju tänka sig hur det låter i andra familjer.

I'm a slow blogger too

Som ni kanske märker.

Slow writing

Idag har jag skrivit en halv A4 på min roman.
Man skulle kunna tro att mitt skrivande går trögt men nej då.
Det är bara det att jag är en slow writer. Jag skriver långsamt, tänker, letar rätt formuleringar och liknelser, slår i synonymordboken.
Sedan läser jag igenom texten och ändrar det jag känner behöver ändras. Och därefter läser jag igenom den igen tio gånger för att fila.
Klart som fan det tar tid, men jag kan inte och vill inte skriva på något annat sätt.
Så, nu har jag tagit konsekvensen och mailat min chef om att jag inte vill börja jobba igen i januari, att jag behöver VILL VILL VILL vara ledig till augusti.
Jag har inte fått svar än.

Akupunktur: fem brödrostar

Nu har jag fått akupunktur två gånger mot min huvudvärk och jag är helt såld.
I en halvtimme får jag ligga på magen på en skön brits, med en kudde under fötterna så de kommer upp lite, och ansiktet i en sån där ring med utsikt mot golvet. Sjukgymnasten sticker i tre nålar på var sida om nacken som han sedan med jämna mellanrum kommer och vrider runt. Det känns. Ont. Och skönt. Som när man får ömma muskler masserade ungefär.
Vill du lyssna på radio, frågar han. Mm, säger jag. Vilken kanal, undrar han. Ta vad du har, säger jag och sedan ligger jag där och lyssnar förstrött på Lotta Bromé när hon snackar med sin lite hesa släpiga Lotta Bromé-röst om det eeena och det aaandra. När hon sen spelar någon låt som jag tycker så där alldeles väldigt mycket om så får jag nästan tårar i ögonen för att det känns så skönt att ligga där och bli ompysslad med nålar som snurras runt i ömma muskler och lyssna på den där låten som är så himla bra.
Om det här dessutom hjälper mot huvudvärk är det ju helt fantastiskt. Jag hoppas det tar ganska många behandlingar.

Välkommen Eilert!

En ny karaktär har dykt upp i min roman.
Han heter Eilert.
Eilert, liksom?
Var kom det ifrån?
Han verkar ganska patetisk men jag har bara träffat honom litegrann, så det är svårt att säga hur han egentligen är.
Det lär visa sig.

På min gata i stan händer det grejer (kanske inte så mycket som det händer på era gator, men ändå)

Nu har den nye grannen varit här igen. Med sig hade han en tjej. Och var det inte märkeskläder de hade på sig så vet jag inte vad. Hon såg ut som en som rider, han som en tvättäkta brat. Bakåtslick, uppslagen trenchcoatkrage och hela kittet.
Men jag har inga fördomar, de kan säkert vara trevliga. Och jag kan mycket väl ha missat någon obrattig detalj för jag ville ju inte stå där och pressa näsan mot fönsterrutan.
Nu råkade jag stå där ändå. Just vid mitt köksfönster har jag en köksbänk, och där stod jag av en slump och försökte få bort en klibbig degklump, ett blivande franskt lantbröd, från händerna. Inte mycket att titta på men det tyckte tydligen de för jag märkte att de kollade. Jag flyttade mig lite från ena sidan av fönstret till den andra och tittade lite förstrött på buskarna utanför för att de inte skulle få intrycket att jag glodde tillbaka.
Nu kommer jag förmodligen ha en byggarbetsplats att titta på framöver när jag bakar och lagar mat. Huset de köpt är byggt på femtiotalet och har mig veterligen aldrig renoverats. Jag tror att det bara finns en toa till exempel. Inte för att man kan dra några slutsatser bara baserat på deras märkeskläder men två toaletter vill de nog i alla fall ha. Och en hel del annat, om jag får gissa. Men veta kan man ju inte.

Som en liten missfärgad (beige) bakelse guppar den nu omkring i cyberspejs

Nu har jag skickat in början på mitt skrivprojekt!
Hjälp, liksom.
Min största rädsla är att tonen inte går hem.
Att de som ska ge respons tänker: Men, oj, den där människan som skrivit detta kan inte ha alla hästar eller getter eller kossor eller vadenuär i stallet. Och vilket gravitationsfritt solsystem har tagit in henne i sin omloppsbana?
Den typen av reaktioner är jag mest rädd för.

Blogger HALLÅ!

Alltså, jag inser att jag kanske inte kan kräva så himla mycket i det här fallet i och med att jag inte betalar Blogger för att blogga, men NÄR tänkte ni komma till rätta med ERROR 503???
Jag blir galen när varannan av de genomtänkta, välformulerade och kloka! (i synnerhet kloka) kommentarer jag skriver hos mina bloggvänner bara går upp i rök: Service unavailable error 503.
DU på blogger som har hand om just det 503:e felet:
Se mig! Hör mig! Fixa mig!
Oj, fixa felet, menar jag.
Skynda, skynda innan jag freakar ur och börjar gå bärsärkagång i kvarteret blir irriterad.

Dagens filosofiska cirkelresonemang

Mitt vardagsliv ger inte så mycket till min blogg nuförtiden. Inte så mycket händer, förutom i min fantasi, förstås.
Idag har jag gjort äppelkaka. Sådana har jag gjort i massor denna höst eftersom jag hunnit.
Jag har också smygkikat i köksfönstret på någon som jag tror tänker köpa huset mittemot vårt. Det är en ganska stor happening. Inte mitt smygande, alltså, utan det faktum att vi snart får nya grannar.

Den här, om han nu är vår nya granne, såg lite skitnödig tråkig ut, måste jag säga. Å andra sidan så ser jag ju inte så jävla rolig ut själv, så det jämnar väl ut sig. Eller, det som jämnar ut sig är nog hans snobbighet, som jag tyckte mig ana, i kombination med min osnobbighet. Osnobbighet som i jag-bär-mina-kläder-tills-de-går-sönder-och-jag-skulle-aldrig-köpa-något-för-ett-märkes-skull. Eventuellt skulle en del påstå att det också är en form av snobbighet och kanske har de en poäng där. En snobb är nog, när man tänker efter, någon som fördömer andra i samma veva som den upphöjer sig själv.
Och så gör ju alltid aldrig jag. Gör jag inte. Alls. Bara när jag skymtar en person genom fönstret som jag direkt kan se inte håller måttet.
Och så.
Men han såg skitnödig ut.
Så det så.
Och så var han i trettioårsåldern också.
Såna vet man ju hur de är.

Tänk om man inte kunde ljuga! Det vore inte roligt.

Då har jag ljugit ihop dagens A4. Duktigt jobbat.

Jag minns en gång när jag var sju år och min bästis sa att hennes mamma sagt åt henne att inte lyssna på allt som jag sa.
Jag förstod ingenting, varför det?!
Det är för att du ljuger så mycket, svarade min bästis sanningsenligt. Nettan hette hon förresten, hon flyttade till Västerås sen.
Jag tänkte och tänkte, försökte verkligen komma på vad jag hade ljugit om men kunde bara komma ihåg en enda sak: att jag hade fått en guldhamster. Det hade jag inte. Det var inte så himla mycket ljugande, tyckte jag. Inte så mycket som Nettans mamma fick det att låta som i alla fall.
Efter det hade jag en känsla av att det inte var bra att ljuga, att man liksom var en sämre människa då. Och varje gång jag gjorde det fick jag dåligt samvete.

Tills nu. Äntligen inser jag att det är i ljugarbranschen jag hör hemma. Pga av Nettans mamma tog det fyrtio år innan jag hittade rätt men NU har jag tagit tjänstledigt för att sitta och ljuga dagarna i ända. Och aldrig har jag väl varit lyckligare.
Jag hoppas Nettans mamma läser det här och att hon lär sig en läxa.

Måndagsmorgon

Ljuvliga måndag!
Vaknade av att morgonsolen gjorde en tavla på väggen över sängen. Nu sitter jag i köket med macka och kaffe och knappar på min dator (obviously). Ute är himlen sommarblå men gula löv och glittrande frost snackar höst.
Om en timme ska jag vara hos sjukgymnast och testa akupunktur mot min huvudvärk. Det blir intressant.
Sen ska jag skriva skriva skriva. Har bestämt mig för att bli lite mer strukturerad (ähum). Känns som att jag har haft den typen av föresatser förr men nu gäller det mitt skrivande, och inget annat tråkigt, och då blir det väl annorlunda? Ska skriva en A4 om dagen på mitt projekt. Sen kommer jag förmodligen kassera tre sidor av fyra, det har jag gjort hittills, men enda sättet att få något att kassera, och något som duger att spara, är ju att skriva som sjutton. Det är en nästan magisk känsla att gå in i den världen som jag skapar via mitt tangentbord. Om man tänker rationellt så är det jag som styr och bestämmer varenda detalj i berättelsen, ändå känns det som att den lever sitt eget liv, som att det som växer fram är utom min kontroll. Oj, kan jag känna när jag läser igenom vad jag skrivit. Det blir något som jag inte såg medan jag skrev. Det är häftigt.

Min udda lördag

Idag har jag en sån dag som jag nästan aldrig har.
Jag har t ex shoppat kläder och skor.
Det är inte min favoritsysselsättning.
När jag ska köpa jeans och möts av en skylt som säger 25% rabatt på jeans så känner jag bara:
FÖR I HELVETE, om jag hittade ett enda jävla par jeans som PASSADE så skulle jag SÅ skita i priset.
Till slut köpte jag ett par stretch med resår i midjan. Tveksamt om de går under namnet jeans.
Sen köpte jag ett par skor, nu kan jag slänga mina gamla trasiga.
En tunika blev det också, detta gudabenådade plagg som döljer det mesta mellan halsen och knäna. Ja, det var en ganska lång tunika. Och bred.
Anledningen till att jag överhuvudtaget gav mig ut i kläd- och skoaffärer på en lördag är en middag och show med maken och hans arbetskompisar ikväll. Det hör till ovanligheterna att jag ger mig ut i natten på det viset, men nu kommer jag i alla fall vara snygg i mina resårjeans och min tunika. Den sistnämnda är beige förresten. Jag kan blunda och stryka med handen på tyget och tänka på min beiga roman om jag får tråkigt.
En bonus av dagens shopping är att jag nu har kläder till nästa år då jag ska lansera min roman på bokmässan. Eller vilket år det nu blir. Då är man ju gärna lite uppklädd, tänker jag.
Det blir roligt.

På temat behövs verkligen lördagarna?

Det är ju trevligt med lördagar.
Och så.
Men mycket skriva blir det inte.

Vad mycket man kan hinna på fem minuter!

Idag har jag träffat en bloggkompis för första gången!
I fem minuter varade träffen.
Det var väldigt kul.
När jag sa att jag skulle sakna hennes blogg i helgen (då hon är bortrest) sa hon: Nä...?
Jo, sa jag då.
Vi hann också prata om sjuka barn, humor, fester och kemi.
Minst en av oss måste ha varit en jävel på att babbla, helt enkelt.

Så kan det gå

Skrev för ett tag sedan om min äldsta och mellandotters problem med sina datorer. De köpte samma typ av HP-dator för ett och ett halvt år sedan och för ett tag sedan, när garantin gått ut, drabbades båda datorerna av överhettning, brummande fläktar och skärmflimmer.
Jag genomgick en helvetes massa krångel för att få datorerna reklamerade; ärligt talat, de gör allt för att man inte ska orka. Om det skrev jag här för några veckor sen, som sagt.
En kille från HP som hittat min blogg hörde av sig: Hej, jag har läst på din blogg att du har problem med era datorer...
Nu har de lagat äldstas dator och uppdaterat den så att den är som ny. Mellandotterns dator hann lägga av helt innan jag lämnade in den och nu har hon fått en ny. Hon hämtade ut den igår.
Vad ska man säga?
Det lönar sig att ha en blogg.

Idag är också en dag

Sov till 10.20!
Totalt oplanerat.
Och här satt ni allihopa på rad imorse och väntade på ett inlägg, förstår jag. Alltmedan jag låg i sängen och snarkade med öppen mun. Jag har vitt påslakan med beigegrå blommor på. Mitt huvud, med sin bruna kalufs (några få inslag av grått), ligger normalt sett på kudden och ett ben sticker för det mesta ut, men resten av mig är dolt under täcket när jag sover.
Det var dagens bild. Alla bilder kan inte vara vackra.

I natt har jag varit uppe flera gånger pga av akut illamående. Frusit har jag också gjort. Jag tror att jag är lite sjuk. Men det känns okej, jag slipper ju oroa mig för hur det löser sig på jobbet när jag inte kommer dit. Jag kan istället sitta här, utan någon ängslan, och vara precis så sjuk som jag känner mig.
Som grädde på moset visade det sig också att det inte var den här veckan jag skulle lämna in mitt skrivprojekt (början på min beiga roman) utan nästa vecka. Helt fantastiskt lugnt och skönt känns det.
Och nu en kopp kaffe.

Hur man skaffar en ny scrambler

Skulle göra en betalning på nätet när jag upptäckte att min lilla scrambler, som man måste använda, signalerade slut på batterierna. Kan den få slut på batterierna, liksom?
Mindes att någon sagt någon gång att det bara är att gå in på banken och få en ny om man behövde, att de har en massa scramblers i sina lådor som bara ligger och väntar på att kunder ska komma och hämta dem, så jag hoppade upp på cykeln och trampade in till stan.
Inne på banken tog jag en nummerlapp och ställde mig för att vänta. Ganska snart insåg jag att det var krypfart på kön och att det skulle ta minst en halvtimme för att få be om en scrambler. Jobbigt. Jag hade en beige parkas på mig där jag stod och väntade väluppfostrat och vägde på än det ena och än det andra benet. Som om inte det räckte så stod jag i ett hörn av lokalen.
Nej, tänkte jag, om jag skulle ta för mig lite, ta lite plats. Och så gick jag helt resolut fram till en bankpersonal som inte såg så upptagen ut.
"Jag skulle bara hämta ut en sån här scrambler", sa jag och viftade med min gamla. "Onödigt att vänta i den långa kön, liksom." Jag lät lite lagom kaxig, sådär som folk som tar plats låter.
"Jaha? Vad är det för fel på din då?", sa kvinnan på andra sidan disken. Av någon anledning såg hon förvånad ut.
"Slut på batterierna", sa jag.
Hon var tyst ett par sekunder.
"Ja... men batterier kan man byta", sa hon sedan och tittade på mig med en blick som helt klart avslöjade att hon placerade mig i kategorin korkade kunder.
"Hm", sa jag. "Men jag har ingen sån där liten skruvmejsel för att öppna batteriluckan. Och så vet jag inte vad det ska vara för batterier."
"Okeeej...", sa hon. "Du kan köpa batterierna i affärer som säljer batterier...Du kan också beställa via en länk på bankens hemsida, jag kan hjälpa dig om du inte vet hur man gör...?"
Maj Gadd, det är klart jag vet vad en länk är, jag har ju till och med en blogg!
"Jaha...men skruvmejseln då?", sa jag. Jag hade ju redan blåst alla intelligenspoäng så varför inte.
Nu såg hon faktiskt lite osäker ut. Jag insåg att jag snart skulle vara i hamn.
"Det finns såna där små etuier att köpa med en uppsättning små skruvmejslar. Och de kan ju vara bra att ha till annat man ska fixa också. När man ska skruva andra saker och så..." Hennes tålamod prövades, det kunde man höra på rösten.
"Jaha", svarade jag och kom i detsamma på att det ju skulle ta tid för mig att få de där batterierna om jag beställde dem, och att jag behövde dem idag!
"Men jag behöver scramblern idag", sa jag.
Då gav hon upp.
"Okej, jag ska se om jag har någon i min låda här borta", sa hon, och det var klart att hon hade! Jag fick den i ett litet vadderat paket. Med en sladd. Vad man ska ha sladden till vet jag inte men jag har lagt den i vår sladdlåda i hallen.
Och nu har jag en alldeles ny och fin topnotch scrambler!
'Cause I'm worth it.

Hallå Jonas Karlsson!

Nu har jag läst båda de novellsamlingar som Jonas Karlsson har gett ut. Framlänges och baklänges.
Jag undrar vad Jonas Karlsson tänker att jag ska läsa nu?

Vad är väl en bal på slottet

Ikväll har mitt liv varit så där perfekt som det alltid borde vara. Suck, liksom.
Det började sent i eftermiddags med att jag cyklade upp till stan och mötte yngsta dottern. Hon ville att jag skulle följa med och köpa hårfärg och foundation. Hennes pojkvän var också med. Vi gick till Åhléns där pojkvännen och jag var smakråd i ungefär två timmar innan hon bestämde vilken färg hon ville ha. Det blev en rödaktig. Det kommer bli jättefint, hon passar i alla hårfärger.
Sen åkte vi hem där mellandottern och yngstas pojkvän fixade tacos medan yngsta gjorde hundgodistårtor till hundarna eftersom minstinghunden Nellie fyller tre idag. Och jag, jag svängde ihop en kanelbullssmet! Alltihop skedde samtidigt i köket, det var jättemysigt. När hundarna fick sina tårtor avstannade all annan aktivitet, vi sjöng Ja må dom leva (om vi bara hade sjungit för lilla Nellie hade det inte varit så kul för Nabbe), och alla tittade på voffsingarna när de åt upp sina tårtor. Det tog 20 sekunder.
När maten var klar åt vi. Tacosgrönsakerna var fantastiskt fint hackade, så små bitar orkar jag aldrig skära. Pojkvännen har ett trick när han skär gurka, han har försökt lära mig det tidigare, men jag är lite tröglärd. När jag ätit klart var det en lagom kvart kvar till Desperate Housewives började, så då hann jag kavla ut bulldegen, dunka på kanel, äta lite deg och dela upp det hela i småbullar.
Äntligen fick vi sen titta på Desperate Housewives! I den här familjen tycker vi verkligen att det är på tiden att de är tillbaka. I andra reklampausen slängde jag fram O'boy och en korg med varma kanelbullar på soffbordet. Då kände jag mig som en riktig bullmamma! Trots att jag bara bakar bullar ungefär en gång per år.
Nu har jag varit ute och gått med Nabbe, han behövde gå av sig lite tårta, det var ju inte han som fyllde år.
Köket ser ut som ett bombnedslag, men det tar jag itu med imorgon.

Observera

Jag menar beeesch, inte bäääsch.
Dessutom är det lite rosa mellan raderna.

Fyra nyanser av beige

Nu har jag läst igenom det jag skrivit och som jag ska lämna in för respons imorgon kväll. (Känslan: jag hänger och dinglar i en bit tandtråd över ett stup.)
Jag måste säga att det blir en väldigt beige berättelse. Väldigt beige. (Ni får gärna skriva en kommentar om att ni gillar beiga berättelser.)
Nu ska jag tvätta sängkläder, kanske känns det bättre sen.

Kanelbullar, mandelskorpor och gräddtårta

Det blev inga kanelbullar igår för mig, kanelbullens dag till trots. Det kan jag inte tillskriva min fantastiska karaktär, tvärtom, det berodde på lathet. Eller, lathet och lathet, det är ett så tråkigt ord; avsaknad av ork, snarare.
Jag cyklade i alla fall iväg och köpte jäst och det andra som ska vara i kanelbullar, men sen tog orken slut. Nu måste jag baka kanelbullar idag istället. Aj, då. Idag som det är mandelskorpans dag enligt Spader Madame och det måste stämma för hon har aldrig ljugit i hela sitt liv, det är jag helt säker på.
Så det blir väl till att trycka i sig både kanelbullar och mandelskorpor idag. Lite gräddtårta också, för jag missade gräddtårtans dag i söndags.

Apropå att skriva (f'låt att jag tjatar)

Det finns någonting som jag försöker fånga i min roman. (Ja, nu skriver jag roman, jag är lite less på mitt konstrande.) Än så länge vet jag inte vad det är, det där jag ska fånga, för det är lite luddigt i kanterna. Man kan säga att det hittills mest är en känsla som är lite mjuk och studsig. En rosa känsla, fast inte romantiskt rosa, mer jordnära rosa. Beige, kanske.
När jag kommer på vad det är ska jag tala om det. Fast det beror på vad det är, förresten. Man kan inte berätta vad som helst, ju.

Och nu känner jag att jag inte är klok som skriver i min blogg att jag tar tjänsledigt för att skriva en bok. Vad tänker jag med? Hur kommer det kännas när det sen inte blev någon bok och alla vet? Jag som hatar att misslyckas när andra ser på. Hur ska det gå, hade jag tänkt?

Den där skrivarlyan

Har under eftermiddagen suttit och skrivit på mitt projekt. (Roman skulle man också kunna kalla det, om man var lite daring.)
Helt inne i den världen har jag varit med dess halvjobbiga lilla huvudperson (som inte är jag).
Så kände jag vad hungrig jag var, och ena dottern kom också och hungergnällde lite, så jag lämnade mitt projekt (som man skulle kunna kalla roman om man vågade) och ställde mig vid spisen för att hacka lök, strimla fläskfilé och choppa bacon. Vad händer? Jo, projektet (som man skulle kunna kalla romanen) fortsatte att rulla på i mitt huvud och jag fick inte stopp på det. Blablablabla; den ena bra formuleringen efter den andra vevades fram utan att jag kunde skriva ner det eftersom jag lagade mat. Min hjärna har ingen stoppknapp, det visste jag i och för sig förut, men nu blev det extra tydligt. Bla bla bla bla bla bla bladderibludder. Ingen hejd på det.
Det känns som att detta fenomen är ytterligare ett tecken på att jag behöver en skrivarlya. En lya där det är nära mellan spisen och skrivbordet, eller, en lya med kock.

Mina modesta krav

Om jag hade en liten skrivarlya med utsikt, kanske över hagar, ängar, en sjö och en kulle, en lya med en liten balkong vars dörr skulle stå öppen. Ett litet, ganska stort rum med stora fönster och träpersienner som silade solljuset så där som på film. Och några stora gröna krukväxter på fönsterbrädan i marmor, så att kvällssolens ljus, när persiennen var uppdragen då, bäddade in hela lägenheten i ett brokigt guldskimmer.
Och så en öppen spis i ett hörn för kalla vintermornar, och alla kvällar när jag ville lyssna på eldens sprakande och knastrande. Ett stort vackert vitmålat bord framför fönstret, där jag dagtid skulle sitta med min dator, en stor kopp kaffe och den milsvida utsikten. Ett litet kök, precis lagom stort för en, där jag kunde slänga ihop äppelkaka och gräddtårta när andan föll på och jag behövde lite tilltugg till kaffet.
Då skulle jag nog kunna skriva en roman.

Nähä

Det var tydligen ingen som ville testa den där aktiviteten i förra inlägget.
Förutom trettio ryssar som passade på att kika in kl.18.51. (Vadan dessa punktliga massbesök från andra länder?)
Jag antar att detta kan innebära en del konflikter i ryska mataffärer de närmaste dagarna. Lite som på den gamla sovjettiden då de också slogs om matvarorna.
Det var inte mitt fel, kommer jag säga om någon frågar.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 5

Känner att jag behöver spänna bågen och skruva fjädern ett varv. Hotta upp mina idéer, helt enkelt.
Till min hjälp har jag tagit Knasterfaster (hon är lyckligt ovetande) som lanserade en aktivitet i en kommentar till mitt förra inlägg.
Nu kör vi.
Det hela går ut på att ta en fylld kundvagn i en affär, dvs en vagn som någon annan redan fyllt med mat, och gå till kassan och betala. Så enkelt och så genialt.
Det finns flera intressanta delar i den här aktiviteten. Dels är det spännande att komma hem och se vad man handlat, och dels skulle det säkert innebära att man fick pröva något nytt i matväg.
Men det roligaste med det hela skulle förstås vara att se reaktionen hos den person som fyllt kundvagnen. Vad skulle han/hon säga? Och vad skulle han/hon göra när man vägrade att lämna ifrån sig vagnen?
Den här grejen har jag inte testat själv, tänkte att ni skulle få göra det först enligt samma princip som jag låter maken ta sitt ägg före mig på helgmornarna så jag kan se på hans om jag behöver koka mitt lite längre. (Det kanske var en långsökt parallell men eftersom ni är mina läsare så fattar ni som vanligt vad jag menar.)
Jag ser fram emot era rapporter.

Drömde

Att jag tog en fullpackad kundvagn från grannen och körde in den i vår trädgård, in bakom huset och baxade upp den på altanen. (Fem trappsteg.)
Sen stod den där med sitt lilla berg av matvaror.
Någon dag senare tittade grannen förbi och fick syn på vagnen. Jag bad tusen gånger om ursäkt och hänvisade till min allmänna grad av förvirring, sa att jag inte hade den blekaste aning om varför jag hade tagit deras mat, och det hade jag inte heller. Jag förstod ingenting.
Tur att jag är vaken nu, tillbaka till mitt vanliga skärpta jag.

Idag har jag inte legat på kullen

så mycket.

Gasen i botten

Nu har jag plötsligt fullt upp i min lilla tillvaro av migrän och kullar.
Nästa vecka ska jag lämna in mitt pågående skrivprojekt, dvs, ja, det jag skriver på, eller hur man nu ska uttrycka det. För respons. Alltså, det jag skriver på ska få respons. (Här skulle jag vilja uttrycka ett Edvard Munch-skri; Oooooooooooaaaah! Jag hoppas ni uppfattar fasan och skräcken.)
Jag måste få ihop berättelsen (alla mina lösa trådar) till något som hänger ihop. Spännande att se om det är möjligt. Sen ska det hela förhoppningsvis bli begripligt även för andra än mig själv. Här är jag lite orolig. Ibland tänker jag att nog bara jag själv och min syster kommer förstå det jag skriver. Det finns nämligen en hel massa grejer mellan raderna. Vilket i och för sig är bra, men allt ska helst inte befinna sig där.
I alla fall så sitter jag och småskrockar när jag skriver, och det är ju bra i sig. Jag kanske får nöja mig med det. Att i livet ha hittat ett sätt att roa sig själv är väl inte det sämsta. Behöver man egentligen ha högre mål än så?
Hursomhelst, så är inte mitt skrivprojekt det enda jag har att göra, nej, dessutom ska jag städa, blogga, jympa och laga mat t ex.
Hur hann jag jobba när jag jobbade? Det kan man verkligen undra.

Min dag i sammanfattning

Dagen har gått i jobbets tecken, kors i taket. Precis så där lagom mycket jobb som man alltid borde ha.
När jag tog en promenad i solskenet i förmiddags stötte jag ihop med min chef. Han sa att allt funkar bra på jobbet men inte lika bra som när jag är där. Han kan ha skämtat. Men det kan jag inte tänka mig.
Sedan fick jag ett mail från en elev som jag haft lite mailkontakt med ang en mattekurs. Häromdagen när jag mailade henne kände jag att jag saknade mina elever lite grann.
"Jag saknar er lite." skrev jag.
Idag kom svaret:
"Vi saknar dig också...LITE!"
Att hon skrev "lite" med stora bokstäver måste betyda att dom saknar mig mycket. Jag kan inte tolka det på något annat sätt.
Ja, det var jobbet det.

Jag har också varit upp på kullen idag igen. Kanske borde jag inte berätta det, vissa kanske då tror att jag klivit över till andra sidan av den där gränsen jag nämnde igår, den som dras mellan de som är normala och de som inte är det. Men jag tänjer bara lite på den, kan man säga. För att se vad som händer.
Tog min gröna jacka idag så att eventuella iakttagare boende nära kullen kunde få tänka att det i alla fall inte vara samma människa idag, som den som klättrade upp igår.
Om jag hade haft med mig en laddad kamera hade ni (kanske) fått se en bild av utsikten. Man ser stans två äldsta kyrkor, de höga krämarhusen, vår nyrenoverade fotbollsarena, universitet, sjukhuset och en massa andra hus. I horisonten ser man de blå bergen.
Jag hade med mig min Jonas Karlsson-bok men jag orkade aldrig ta upp den. Jag låg där en stund och min mörkgröna jacka och mina svarta jeans blev alldeles varma i solen. Hade det inte varit för en envis fluga så hade jag kanske somnat.

Många promenader blir det idag

Nu har jag ägnat mig åt egen diagnostisering slash analys slash behandlingsplanering och kommit fram till att min stela onda nacke med tillhörande förgreningar uppåt och neråt kan ha (pyttelite) att göra med mina datorvanor.
Jag kan ha fel förstås, men tio-tolv timmar framför datorn per dag, när man dessutom sitter "så HÄR" enligt tonårsdotter (nåt med att jag drar upp axlarna till öronen och slår ner varje tangent som om jag dödade mygg med pekfingrarna) kan kanske bidra till min värk?
Näe?
Eller joe?

Idag ska jag bara ha fyra timmars datortid. Blir jag inte bra av det så återgår jag till business as usual imorgon.

Dagens medelålderskrisaktivitet

Inte långt ifrån där jag bor finns en hög kulle. På vintern används den till pulkaåkning, inklämd som den är mellan tre stora bostadsområden nära stan. Under de snöfria månaderna används den just inte alls, då tronar den där som en malplacerad fjälltopp klädd i ogrässkrud.
Nu i eftermiddags, när min migrän äntligen började mattas av, gick jag upp på kullen där man vid vackert väder, som idag, har utsikt över hela stan. Sedan la jag mig där på toppen.
Jag tänkte att det var helt underbart att ligga där i solen och lyssna på stadens brus runtomkring. Jag tänkte också att det här är på gränsen för vad man kan kalla normalt beteende och hoppades att ingen skulle se mig trots min klart lysande röda jacka. Och att ingen skulle råka dyka upp. Inte för att det vore så sannolikt; skulle möjligtvis vara några tonåringar med önskan om att få vara ifred, men helt säker kunde jag ju inte vara. Tänk om någon vuxen hade kommit klättrande och fått syn på mig liggande där på rygg. Det hade varit väldigt pinsamt. Jag funderade en stund på om jag i så fall skulle blunda och låtsas som ingenting eller om det vore bättre att snabbt hoppa upp, borsta av gräset och mumla någon ursäkt.
Å andra sidan, vilken vuxen skulle komma klättrande dit upp utan anledning mitt på en vardag?
Hade någon dykt upp så hade jag verkligen undrat. Det är liksom inte en sån kulle.

Nä nu jävlar!

Ska jag bli av med min migrän och skriva en roman!

Men först en promenad.

Zomig

Har testat en ny medicin mot migrän ikväll: Zomig. Nu väntar jag bara på effekten.

Vanliga biverkningar på Zomig är: Stickningar i fingrar och tår, trötthet, yrsel, värmekänsla, huvudvärk (!), hjärtklappning, näsblod, illamående, kräkningar, magsmärta, muskelsvaghet, kraftlöshet och åtstramande känsla i svalg, hals, armar, ben och bröstkorg.

Så om jag börjar känna mig lite risig kan jag trösta mig med att det är helt normalt.


UPPDATERING: Zomig lindrade tillfälligt men nu har jag lika ont igen, och jag är så FRUKTANSVÄRT LESS på denna jävla huvudvärk. Jag antar att ni antecknar.

Dagens börsnoteringar

Jag längtar sönder efter den här tiden imorgon för då kommer min migrän släppa.
Just nu känns det som att jag har en stor sten intryckt mellan hjärnan och skallbenet. Då, imorgon eftermiddag, kommer jag ha lite sockerdrickakänsla i huvudet, som kolsyrabubblor som stiger och sen, poff, är huvudvärken borta.

För övrigt har en grävskopa grävt ett hål i asfalten lite längre ner på min gata idag. Inte lika spännande som igår men jag tänkte att ni ville veta i alla fall.

Hej Jonas Karlsson

Läser Jonas Karlsson och inser att jag älskar honom.
Inser också att det kanske inte passar sig och hur kan man älska någon man aldrig träffat och bla bla bla.
Men det gör jag.
Punktos slutos.

Ganska normalt, men ändå

Plötsligt tutade en bil till här utanför på min lilla villagata.
Jag lovar, alla hemmavarande grannar gjorde som jag; slängde sig fram till fönstret (jag i migränslowmotion) och kollade vad? vad? vad? En liten vit bil, modell billigare, bromsade in ett par hus bort. Föraren hade en svart stickad mössa neddragen över öronen.
Det var grannens dotter, snett över gatan, som blev upphämtad av sin pojkvän. Ganska normalt egentligen, att en pojkvän tutar på sin flickvän när han kommer för att hämta henne.
Men ändå.
Ni fattar.

Migrän är Guds straff till de smarta (säger vi)

Måndagar som denna är jag extra glad att jag inte jobbar; jag har nämligen migränen från helvetet. Min migrän från helvetet, allt är ju relativt. Det innebär att jag kan sitta vid datorn och göra vissa andra saker också, bara jag sorterar bort aktiviteter som innebär förflyttning i höjdled och bara jag gör, allt jag gör, mycket långsamt.
När jag har denna typ av huvudvärk så åker jag nio av tio gånger till jobbet och går omkring där som en stelopererad nittioåring i slowmotion. Det är för att jag är idiotkorkad som jag gör så. Men nu behöver jag inte åka till jobbet. Hurra.

Om smala och tjocka pinnar

Till dig som googlade: Min pinne är så smal  och hamnade på min blogg:

Ursäkta, men jag kan inte ta hand om alla problem!

Och vilken pinne pratar vi om här?
Om det är en lärare som har problem med sin pekpinne så vill jag bara säga: Var glad att du har en pekpinne överhuvudtaget! Det är verkligen ingen självklarhet i dessa bistra besparingstider.
Om det är frågan om en pinne för korvgrillning, som är så smal att den går av när du sätter på korven, så föreslår jag att du letar reda på en tjockare pinne. (Dock ska den inte vara så tjock att korven går av.)

Några andra pinnar kan jag inte komma på i stunden, inga som har med medelålderskrisen att göra i alla fall.

Sydkorea hey hey

Kl. 08.53 i morse tittade 55 personer i Sydkorea in på min blogg. Lite spännande, tycker jag. Varför, liksom?
Kanske satt femtiofem elever i en datasal i Seoul för att lära sig nybörjarsvenska på ett modernt sätt? Och nu kan de ordet medelålderskrisfrågespalt, deras första svenska ord! För visst måste väl det populära svenska språket finnas som elevens val i Sydkorea?
Inte?
Ja, men det kanske bara var en slump då; läraren slumpgooglade fram just min websida av alla som finns i världen och samma sida kom i ett nafs även upp på alla elevdatorer. Och där satt femtiofem sydkoreaner och tittade på bilden av mig som togs på en tågstation i Sverige 1968. Så måste det ha varit.
Om det inte var en konferens för Asienstationerade svenska företagsledare. Att flertalet av dem följer min blogg är väl inte så förvånande, även utlandssvenskar lär ju drabbas av medelålderskrisen. Möjligtvis kan man tycka att det är lite konstigt att samtliga går in på min blogg exakt samma minut, men de kanske har ett tight schema på den där konferensen.
I vilket fall som helst så känner jag mig ganska internationell idag. Nilla goes Marco Polo, typ.

Om att köra fast i sängen

Gick och la mig i sängen för att läsa klart Sputnik älskling och körde fast. Vaknade en timme senare, boken ihopslagen (den var i Grekland när jag tappade taget om den) och lakanen i en enda röra.
Nu är frågan om jag kan hitta tillbaka till den där grekiska ön och ro berättelsen i land. Jag tror Murakami behöver min hjälp för karaktärerna i hans bok är en aning sömngångaraktiga.
En är försvunnen och de andra två sitter mest och snackar, äter och tittar hit och dit istället för att leta. Jag tror jag somnade pga identifikation med de sistnämnda. Intrasslandet av mig själv i lakanen handlar förmodligen om frustrationen den försvunne känner när kompisarna inte gör något.
Nu måste jag ge hundarna mat.

Fortfarande förkyld

Men jag ska inte klaga, sitter här vid min dator insvept i stor varm norsk lusekofta. Andningsvägarna är hyfsat fria, men jag är lite matt. Ska snart äta vitlökspudding till lunch.
Förmiddagen har gått i skrivandets tecken. Det är väldigt intressant att skriva för man får se vad som händer. Wow, liksom, känner jag ibland, nu är det ju jättespännande. Det är inga biljakter och mord, utan sånt som jag tycker är spännande. Blickar och prat, till exempel.
I mitt riktiga liv händer inte så mycket spännande nuförtiden.
På lördag kommer maken hem från Italien, det är i och för sig lite thrilleraktigt för då får jag se om han köpt choklad till mig. Eftersom jag officiellt inte äter choklad (men däremot inofficiellt) så vet jag inte hur han gör. Kanske tänker han att han inte ska lura mig i fördärvet genom att köpa en massa italiensk choklad i vackra kartonger, kanske känner han att han vill stötta mig i allt jag gör, även mitt godisstopp. (Här skulle man kunna invända att choklad inte är godis.)
Å andra sidan kanske han tänker att jag ju är så smal att lite choklad inte kan skada, och att jag dessutom är värd det. Kan vara så. I synnerhet som han läser min blogg.

JAG ÄR FÖRKYLD!

Satan vad orättvist.

Rädda min pizza!

GT idag:
"GRÄSTORP. Invånarna i Grästorp skäms - nazistiska Svenskarnas parti har fått ett mandat i kommunfullmäktige.
Nu vill partiet göra om Sverige och få etniska svenskar att ta över pizzeriorna.
- Det kan lika gärna vara svenska pizzabagare, säger partiledaren Daniel Höglund, 32."


Alltså, vad är det med svenska män i 30-årsåldern?!
Inser de inte att det här innebär att pizzerior kan komma att måsta läggas ner?
Borde vi inte göra slag i saken och slänga ut dom?
Åtminstone de som heter Daniel, tycker jag. Och Dan, för de är ungefär av samma skrot och korn.

När 40+(+) har tråkigt

Påbörjar inlägg, sen ba, nä förresten.
Kollar facebook och funderar ut uppdatering: "Sitter vid datorn", men nä tråkigt.
Snörvlar lite pga av förkylning, nä va tråkigt. Ja, usch ba.
Påbörjar nytt inlägg, sen ba fy va tråkigt. Raderar och kollar facebook, nä, kommer inte på något att uppdatera. "Kokar makaroner", kanske, men nä det är jag ju redan klar med. Och bergis ingen kommer "gilla".
Påbörjar nytt inlägg. Publicerar skiten.

Vik hädan ditt odjur!

Nu har jag skrivit åtta sidor.
Det låter inte så mycket men det är det. Jag läser igenom allt jag skriver hundra gånger ungefär och ändrar och filar och lägger till och tar bort, så det tar lite tid.
Och det är så roligt att jag har svårt att slita mig från datorn, verkligen jättesvårt.
Vilket ger mig dåligt samvete eftersom jag inte får så mycket annat gjort.
Dåligt samvete? Vafalls?!
Jag är ledig ett halvår för att skriva och så får jag dåligt samvete när jag gör det!
Går det att suga ut det, kanske? Det går ju att suga fett, tänker jag.
Cyanid kan också vara ett alternativ. Bara man prickar rätt så att inte intelligensen eller nåt ryker.
Åderlåtning?
Saltpetersyra?
Dekapitering?
Andra idéer?

Om man vill ha besökare...

...till sin blogg ska man tydligen skriva "SD ut ur riksdagen" som rubrik.
Min statistikmätare har slagit i kökstaket.
Helt plötsligt har jag dessutom en massa besökare från alla möjliga länder. Antar att det är journalister världen över som bevakar det svenska valet ur Nillas perspektiv.
(Ja, men vad skulle det annars vara?!)

SD ut ur riksdagen! Tja la la la la!

När man surfar runt i bloggvärlden märker man väldigt tydligt att det var över 94% av de röstande som inte röstade på Sverigedemokraterna.
Alltid nåt.
Nästa val hoppas jag innerligt att vi kommer vara över 96%.

Om vanmakt och dess konsekvenser

Idag går jag inte och röstar för det gjorde jag i fredags.

Min främsta önskan inför kvällen är att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen.
Om de ändå gör det är min önskan att de etablerade partierna, och framförallt de som styrt Sverige de senaste fyra åren, inser att de starkt bidragit till Sverigedemokraternas popularitet genom att försämra livsvillkoren för de människor som har det svårast i vårt samhälle. Det är nämligen ur den gruppen som Sverigedemokraterna hämtar flest röster. Det är deras vanmakt som placerar SD i maktens korridorer.
Den här utvecklingen har vi sett förr, till exempel i Tyskland på trettiotalet, ett årtionde då fattigdomen bland stora grupper tyskar ökade kraftigt.
Ett samhälle med stora skillnader mellan de som har och de som inte har blir ett otryggt samhälle för alla. Men allra mest så för de som blir utsedda till syndabockar.

Om konsten att stilla sin häftiga själ (eller nåt)

Känner mig, i konsumentupplysningens namn, nödgad att stilla era förväntningar något. Om man läst den här bloggen (som påstår sig vara min) de senaste dagarna om hur jag skriver och skriver och skriver så att adrenafinet sprutar, så kan man eventuellt få intrycket att den där boken, som det pratas om, snart är klar.
På sin plats är därför att förtälja att jag sammanlagt vid det här laget skrivit fyra sidor, varav två, vid genomläsning igår, var långt under gränsen för vad som kan sägas vara acceptabelt. Såvida inte sömnigt mediokert babblande kan betraktas som en ny genre.
Men ändå; fyra sidor är bara en ungefärlig femtiondedel av den tänkta slutprodukten.
Till er som redan står och trampar utanför bokhandlarna, alltså. Gå hem och läs en bok av någon som redan fått en utgiven. Så länge.

Morgonstunden i internetlunden

När jag vaknar kravlar jag mig ur sängen. (Ja, kravlar. Jag vet inte vad jag gör i sängen på nätterna men på mornarna är kroppen helt mörbultad, t o m fotsulorna.)
Sen går jag in i köket och sätter på datorn utan att passera gå. Det finns ju så mycket roligt i den, datorn alltså, och något kan ha hänt under natten. Måste kolla. Och måste skriva.
Apropå adrenafiner så är jag mer eller mindre besatt av mitt skrivprojekt, skriver sida efter sida. Det blir så bra! Slänger ut en alldeles särdeles bra del någonstans i cyberrymden och får ganska ljumma reaktioner. Ja, ni läste rätt: ljumma reaktioner! Inser att det jag skriver kanske inte är så bra, att jag perhaps möjligtvis överskattar min briljans en smula. Skiter i det och skriver vidare. Förträngning är överlevandets moder.
När jag skrivit klart boken ska jag läsa igenom den. Blir spännande att se vad den handlar om.

Om adrenafiner

Mika upptäckte ett ord i mitt föregående inlägg som hon inte sett förut: adrenafiner.
Det är inte så konstigt att hon inte kände igen det för jag hittade på det då, förut idag, när jag skrev det inlägget. Och jag är fortfarande osäker på vad det betyder, kan jag tillägga.
Jag tog första delen i adrenalin och satte ihop det med andra delen i endorfiner, jag tycker det blev bra. Det borde ha något att göra med en kraftig rush av positivt slag, tänker jag. När man är supertaggad på något och bara woohooo gör det.
Går och lägger sig och sover t ex.

Lite tlött

Och så var det lilla huvudet som hotar att trilla av eftersom det är blytungt av för lite sömn och för mycket adrenafiner. För att inte tala om alla ord som trängs där inne. Idag har det skrivits ner minst tvåtusen, tror jag. Ändå är de kvar i hjärngångarna; far fram och tillbaka på repeat. repeat. repeat.
Jag tror jag måste sova middag.

Rolig skrivövning

Har på morgonen skickat in en miljöskildring. (Min skrivarkurs.)
Den var kul att göra. Man skulle beskriva ett rum i två korta texter. I den första utan att ta med några synintryck, bara hörsel-, lukt- och känselditos. Den andra texten skulle beskriva samma rum med just synintryck.
Jag satte mig igår på golvet inne i vårt minsta rum och blundade. Alla intryck skrev jag ner i en mindmap. (Jo, då tittade jag.) När jag var klar med det mindmappade jag ner en massa synintryck. Med allt detta material satte jag mig sedan och komponerade ihop de två texterna. En riktigt rolig uppgift. Jag ser mitt lilla rum med lite nya ögon nu. Jag uppfattade saker när jag satt där som jag inte sett/uppfattat förut. Kan rekommenderas om man tycker det är kul att måla med ord.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 4 (eller vilken del det nu är)

När man nu är medelålders, och roligheterna kanske inte längre regnar över en som de gjorde när man var ung och fräsch som en nyponros, då får man ha lite fantasi.

Roliga aktiviteter att slå till med:

* Man kan ringa HP (eller annat valfritt företag) och låta som en snobbish expert på reklamationer. När de talar om att de ännu inte fått in ens reklamerade dator (eller vad det nu kan vara, pizza kanske) meddelar man vänligt, med nasal stämma och fina scheljud, att man återkommer inom kort.
För att kontrollera.
Att de tar hand om ens dator (eller pizza).
På ett profeschsionellt sätt.
Tillika ett gratis dito.

* En annan rolig sak är att plocka ur diskmaskinen i takt till musik, det svänger!

Jympa i spegelsalen

Har varit på Friskisjympa i kväll. Denna gång i spegelsalen. I den salen har jag inte jympat på väldigt länge, och jag förstod genast varför när jag kom in där; det är inte kul att se sig själv i en spegelvägg när man skuttar runt.
Föreställningen man har av att vara cool och lite, lite snygg och smidig rasar som ett korthus.
Jag konstaterade också att jag är betydligt mer omfångsrik än man skulle kunna tro, när man inte ser sig själv i en spegelvägg. Mina lår är som stammar. Här känns det engelska ordet trunks egentligen bättre, men eftersom det inte bara betyder stam utan även elefantsnabel så väljer jag ordet stam. Rediga stammar.
Att flicksnärtorna är spädare än jag kan jag leva med, men alla dessa medelålders tanter med långa smala ben! Jag tror det är den typen som bryter lårbenshalsen sen på gamla dar.Det är min teori. Inte sällan har de dessutom en ordentlig bilring som hänger som en bullig ballerinakjol strax ovanför sparrisbenen.
Det kan inte vara kul.

Glöm inte

De gröna bönorna, flickor!

Det kanske dröjer lite innan boken ligger på bokhandelsdiskarna

Idag ska jag skriva som sagt.

Men först ska jag äta frukost.
Och ringa HP och boka tid hos Synsam och ändra en vårdcentralstid och betala en räkningsjävel och sätta in pengar på yngsta dotterns konto och dammsuga (herregud, jag tog ut dammsugaren för tre dagar sedan och har inte kommit till skott ännu) och ge respons på tre kursares skrivövningar och börja jobba med en ny miljöbeskrivning som ska vara inne onsdag kväll och läsa kurslitteratur (Om konsten att skriva och läsa av Olof Lagercrantz) som ska vara utläst torsdag morgon och röja på diskbänken (usch, vad där ser ut).

Men sen!

Sverige på tolv timmar i bil

Idag har jag tyvärr inte kunnat skriva på boken för jag har varit ute och åkt. Sextio mil ungefär. Det regnade men det gjorde inget för vi satt i bilen.
Eftersom jag åkt runt så mycket kan jag ge er den senaste uppdateringen på den svenska höstfronten: skogen börjar skifta i gult.
När jag satt där i bilen och åkte och åkte passade jag på att tänka ut en massa bra saker i min boks handling. Som vad som ska hända i mitten, t ex.
Nu längtar jag jättejättejättemycket till imorgon för då ska jag fortsätta skriva!

För övrigt

Så vill jag bara skriva!
Har börjat på en bok som kommer bli sketabra.

HP Pavilion dv4 del 3

Hur gick det med den där reklamationen? Det kan man inte veta förrän om ca tre veckor.
En valp i 18-årsåldern stod bakom disken när jag kom dit. Det är svårt att ställa en sån till svars för hela Netonnet. Och HP därtill. Han hade bruna oroliga ögon och en underläpp som hotade att börja darra när som helst. Jag blåste upp mig när jag langade fram datorn, det kan vara förklaringen. Ville att det skulle synas att nu var det allvar. Jag skyndade mig att tagga ner när jag såg effekten. Försökte vara bestämd på ett mer avslappnat sätt. Det gick sådär. Jag blev väldigt trött för det tog ungefär en halvtimme för killen att fylla i reklamationsformuläret. Han frågade sin arbetskompis flera gånger hur han skulle göra. Arbetskompisen var också osäker på det. Jag tror aldrig de gjort en reklamation förut. Jag funderade ett tag på att sätta mig ner på en stol en bit bort för jag började känna av min ischias när jag stod där och väntade, men jag förblev stående.
När formuläret var färdigifyllt och utskrivet visade han mig var jag skulle skriva under. Skriva under? Jo, jag skulle skriva under att jag stod för kostnaden för frakt, hantering och undersökning om det visade sig att HP inte tyckte att jag hade någon anledning att reklamera. Vad kan det bli fråga om för pengar? frågade jag. Det kan man inte veta, svarade valparna. Jag sa då att jag inte tänkte skriva under på att jag ska betala utan att ha en aning om vad summan kan komma att uppgå till. Kan man inte reklamera annars? undrade jag. Nej, svarade de. Men det är ju inte klokt, sa jag.  Då ringde de efter en överordnad som kom och gav mig ett "special"löfte om att kostnaden max skulle bli 500 kr.
Det kan inte vara många som reklamerar varor, sa jag. Nej, det är inte så vanligt, sa chefkillen. Och så log han.
Allvarligt talat, hur stor är chansen att de ska godkänna min reklamation? Att många människor har precis samma problem med den här datorn hjälper inte. HP säger ändå att det bara är en slump. Och vad kan jag sätta emot då? Har jag råd att driva en process? Nej, det har jag inte. De som påstår att marknadsekonomin är självreglerande för konsumenternas bästa HAR FEL! Vi är tämligen maktlösa.
När jag cyklade därifrån kyldes jag ner av ett stilla duggregn. Det var skönt. När jag kom in till stan köpte jag ett pingvinkort. Sen cyklade jag hem.

HP Pavilion dv4 del 2

Nu ska jag cykla till den där butiken som inte har telefonnummer och reklamera en av datorerna. Usch, säger jag. Det blir inte kul. Vem vill vara en jobbig sur tant, liksom? Inte jag. Fast ibland faller det sig onekligen naturligt.
Det är klart, jag skulle ju kunna strunta i reklamationen och istället säga att jag vill köpa en ny dator. En som är bra för tanter i 48-årsåldern, kunde jag säga. Jag kunde också flika in att jag inte vet så mycket om datorer, om geggabite och sånt. Då skulle jag bli mött med ett leende brett som en lagårdsvägg. Helt säkert. De skulle slåss om mig, försäljarslynglarna. Men så kul ska vi inte ha.
Jag har laddat med ganska mycket kålpudding. Så jag har lite energi att bränna. Det kan behövas, tror jag.

Förlåt att jag tjatar men jag går ju en skrivarkurs dårå

Idag har jag kommit på vad jag ska ha för skrivprojekt på min kurs. En väldigt bra idé, känns det som. Jag kan tyvärr inte berätta om den för det låter som värsta hittepåt. Och det är det också. Sånt hittepå som man höll på med när man lekte som barn. Jag tror att jag lekte för lite när jag var liten. Det är därför jag måste tramsa och hitta på en massa nu.
Sen har jag också kommit på idag att jag har kommit in på samma kurs som mina kurskamrater.Det har sakta men säkert sjunkit in. Jag är en av dem. Som kommit in på textprover. Av någon anledning blev jag antagen, jag skulle vilja veta vilken. Jag kan inte ens minnas vilka texter jag skickade in när jag sökte. Jag har verkligen försökt minnas men det är som ett svart hål i hjärnan. Eller en rörig grop för jag skickade in texter till tre olika skolor och jag skickade olika texter i varje ansökan, även olika många. Jag kan inte erinra mig att det fanns någon text som var tillräckligt bra för att platsa i gänget jag nu är en del av.
Jag kan ha kommit in för att jag är annorlunda. Eller av misstag. Nej, inte av misstag, det skulle inte kännas bra. Men annorlunda är okej. Den udda tanten. Den galna udda tanten. Den coola galna udda tanten. Typ.

HP Pavilion dv4 del 1

Av en slump har jag tre personer i min närhet som för ca ett och ett halvt år sedan köpte samma typ av dator: HP Pavilion dv4.
Av en slump har alla tre nu exakt samma problem med sina datorer; överhettning, bullrande fläktar och flimmer på skärmen. Av en slump? SKULLE INTE TRO DET!
Garantin på ett år har gått ut förstås, men om det är ett konstruktionsfel har man ändå rätt att få datorn lagad, eller ersatt med en ny. (Jag har juristkontakter.)
Så nu jävlar! Ska vi reklamera!

Om jag verkar en aning uppångad så beror det på all tid jag i eftermiddag lagt ner på att försöka få tag på en levande människa att prata med om detta på återförsäljarföretaget (netonnet). Herregud, säger jag bara. Producenterna av  telefonsvarare måste skära guld med täljkniv nu för tiden. Det tar typ tio minuter att lyssna igenom förstamenyn, när man sen valt en siffra kommer man till en ny meny som hurtigt läses upp för att man ska välja en ny siffra, för att sedan få en ny meny på x antal alternativ uppläst för sig, och när man sen ytterligare en gång valt en siffra är där ett meddelande inspelat om att man kan hitta informationen på hemsidan. Klick.
Man inser i detta läge att man måste välja ett annat alternativ för att få en pratbar person på tråden och får då ringa upp och lyssna om på alltihop! Och sen fick jag göra det en gång till för personen jag fick tag i sa åt mig att ringa butiken där jag köpt datorn men dit går det inte att ringa för de har inga telefontider! Inte ens ett telefonnummer! Hahahahaha. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Peta in telefonköer här och där så får ni bilden klar för er.

Kan det verkligen vara lagligt att fresta på människors nerver på detta vis? Och min tid! Är den inte värd ett skit? Nej, det är den förstås inte. Dessutom är det säkert rätt många som ger upp där någonstans bland alla menyer och köer, och då slipper de ju den kunden...

Well oh well oh well

Alltså, det kanske inte direkt är så att den här folkhögskolan har tagit in ett antal blivande författarstjärnor plus en snart 48-årig tant som inte kan skriva alls. Förmodligen har de inte lagt upp hela kursen som ett experiment av typen: Går det att lära ett hopplöst medelålders fall skriva om man omger henne med tillräckligt många talanger?
Riktigt så är det kanske inte.
Men.
Denna första uppgift var en miljöbeskrivning. Man skulle välja en plats och sen skildra den i ord. Detta är något jag i princip inte gjort förut. Miljöbeskrivningar är för mig nytt nytt nytt. Det är det uppenbarligen inte för de andra som skrev helt underbara beskrivningar. De målade med ord, liknelser och metaforer på ett sätt som jag, i bästa fall, kan lära mig. Jag ska lära mig! Vill vill vill!
Någon annan vecka, när det är något annat tema, t ex medelålderskrisen, DÅ jäklar!

Mina egna problem igen!

Jag har precis läst igenom fem av mina skrivkursares första skrivövning och HERREGUD vad bra de skriver!!! Jag är helt tagen. Författarämnena står som spön i backen.
Rimligtvis borde jag känna mig helt knäckt av att de andra skriver mycket bättre än jag men jag har inte kommit dit ännu. Är bara helt uppfylld av texterna jag läst, känner mig fucking LYCKLIG.

Den som väntar på något gott...

Pratade igårkväll med en vän om detta ever-so-interesting klimakteriefenomen.
Berättade om alla förluster som man, enligt professor Lars-Åke , ska drabbas av.
Om klimakteriesymptom som minskad förmåga att koncentrera sig på arbetsuppgifter, förlorad sexlust, förlorad spänsighet, försämrat minne, brist på godmodighet och förnöjsamhet osv. Blablablabla.
Men om det där är symptom på klimakteriet så är det ju bara tillfälligt, påpekade min kloka vän. Då kommer ju allt tillbaka sen.
Japp. Så måste det vara. Såklart. Det är bara att vänta.

Hur vet man att man är i klimakteriet?

Den intressanta frågan fick jag i en kommentar till mitt förra inlägg.

Well, how would I know, var min första instinktiva reaktion. Det är ju inte så att jag är i klimakteriet, eller så.
Sen kom jag på att jag är expert på medelålderskrisen, så jag googlade.
Här är sålunda några påstådda symptom enligt klimakteriet.nu:

Värmevallningar
"Kraftig svettning samt blossande ansiktsrodnad som sprider sig ned på halsens framsida."
Och då pratar vi inte lite svett i pannan utan en svettproduktion som lätt fyller en uppblåsbar pool. (Det har man ju hört talas om.)

Glömska och koncentrationssvårigheter
"Man får svårare att koncentrera sig på jobbet, man tappar bort saker och får sämre minne."
Det här är bullshit. Vad jag kan minnas har jag aldrig varit så skärpt, klarsynt som nu när jag närmar mig femtio.

Jag tror jag ger mig där för jag blir så förbannad när jag läser om alla symptom, t ex ilska, som de raddar upp och förklarar med hormoner, när det egentligen handlar om rättmätig ilska!
GE MIG LIKA LÖN FÖR LIKVÄRDIGT ARBETE, så kan jag snacka hormoner sen.

Dagens klimakterietips

Kom på att det här ju är en medelålderskrisfrågespalt! Jag har haft så många egna problem på sistone att jag glömt bort att ta hand om era. My selfish bastard.

Dagens klimakterietips
Idag kan jag tipsa om gröna bönor. Äter man tillräckligt många så kommer man ur klimakteriet, för de innehåller nämligen östrogen.
Man kan äta dem råa förstås, men även stekta eller kokade. Östrogenet klarar nämligen upphettning. En fin idé är att gratinera dem i ugnen med parmesan. Eller äta dem som snacks framför tv:n dippade i någon lämplig sås.
Man kan också, av symboliska skäl, trä ett halsband av ett gäng och bära det runt halsen. Eller runt midjan, det beror på vad man känner för. (Om jag får säga vad jag tror så kommer det hänga runt halsen till en början men sen åka ner runt midjan... Oh yay, *blink blink*, liksom. Det är vad jag tror.)

Innan du vet ordet av är klimakteriebesvären ett minne blott. Lycka till!

Måndag morgon

Nu kan jag inte klaga på måndagmornar längre.
Fan.

Vilken text tycker ni mest om?

Ibland tänker jag att jag ska sluta tramsa och styra upp bloggskutan något. Bli mer seriös.
Men jag lyckas aldrig. Hur jag än försöker. Som ur underjorden sipprar alltid tramset fram och tar över. Det är inte mitt fel, känner jag. Det kan inte vara mitt fel. Hur skulle det kunna vara mitt fel?

På min gravsten kommer något av följande stå:

Det är något bortom tramset

Mor har slutat tramsa

Här vilar ett dött trams