Denne Ragnar, som är huvudperson i Lena Anderssons roman Sveas son, är född 1932. Det var det år som socialdemokratin tog över makten och påbörjade sitt långa, mödosamma omformande av Sverige.
Men nu var det fika det skulle handla om. När pensionären Ragnar fikar 1999 går det till som följer:
När han åt av bakelsen i små tuggor höll han vänsterhanden kupad under teskeden som högerhanden förde till munnen. Mellan varje tugga drack han en klunk av det svarta bryggkaffet. Det fanns inget ungefärligt över hans bakelseätande och kaffedrickande, endast systematik och njutning i sällsam förening.
Första meningen:
Intressant med en så detaljerad beskrivning av förandet av skeden från assietten till munnen, något jag får lust att träna på. (Alltså skildrandet, inte själva förandet.) Men om jag också ska ge Lena lite konstruktiv kritik: Varför inte nämna vilken bakelse det var? Jag vill veta.
Andra meningen:
En mening som skickligt bygger grunden för den tredje meningen.
Tredje meningen:
Kronan på verket. Här äts inte tanklöst och slarvigt, liksom är fallet i senare generationer. Här äts med 'systematik och njutning'. Känner svagt igen min mormor i den skildringen. Hon drack aldrig eftermiddagskaffet, med tillhörande kaffebröd, förrän alla hushållssysslor var slutförda och alla dammfria ting i hemmet var på rätt plats. Då sänkte hon sig ner på köksstolen med sin kopp kaffe, sin kaka och sin veckotidning. Strök över bordsduken med handen och lyfte kaffekoppen till munnen. Det var också systematik på hög nivå, även om den kanske inte såg exakt likadan ut som Ragnars.
Nu ska jag läsa vidare!