Det gick

Varför oroa sig när man inte behöver? Det var ju inte hela världen det där. En av snickarna dök upp, den yngsta plutten, och han lyssnade och justerade så att nästan allt blev bra. Det som inte blev bra ska vi återkomma om, när det gått en tid och vi har hunnit utvärdera. Det är bara golvet i köket, inte så viktigt.

Nä, men alltså, det gick bra. Problemet är nog mest att jag hatar obekväma situationer, vilket betyder att jag oftare drabbas av dem, enligt lagen om världens samlade karma. Ju mer jag försöker undvika obekväma situationer desto fler får jag på halsen. Hurra, eller nåt.

Imorgon blir det inte roligt

Dimman ligger tät runt vårt hus, och här inne gror ångesten inför morgondagen. Då kommer de gulliga och söta snickarna som byggde vårt hus för att lyssna på våra klagomål. 

Så jävla jobbigt! 

Jag hatar att klaga på raringar. Det får mig att känna mig som ett svin. Dessutom är de duktiga och yrkesstolta, de små liven. 

Något som tydligen plötsligt blivit min sak att hantera. Hur fan gick det till? Jag blir nästan förbannad när jag tänker på det. Varför ska jag samtidigt både klaga och skydda dem jag klagar på? Låter det inte som en uppgift för mycket? 

Hade de skitit i yrkesstoltheten, och varit råbarkade och otrevliga, hade allt varit så mycket lättare. Då hade jag kanske till och med längtat till imorgon.

'Det är väl inte så farligt, de är säkert vana vid att justera saker i efterhand', säger Skåne. 

Nej, Skåne, jag tror faktiskt inte det. Jag tror att stämningen kommer vara fruktansvärd när de är här. Ångestfylld, pinsam och hemsk. Och vi kommer göra mos av deras yrkesstolthet.

Uppdatering: Trodde att min ångest skulle dämpas av att skriva av mig i ovanstående inlägg, men det gjorde den inte.

Den luftiga känslan till trots

Jag måste ändå medge att jag saknar varjedags-bloggandet. Det var så mysigt när jag la mig för att sova och kom på att jag ju glömt att blogga. Att jag snabbt var tvungen att klämma ur mig några klämmiga rader innan sömnen övermannade mig, trots att huvudet var blankt som ett oskrivet blad.

Det var tider det.

När man bloggar varannan dag

Jag är verkligen nöjd med mitt brutna nyårslöfte om att blogga varje dag. Det är så skönt att blogga varannan dag, man får liksom luftigare inlägg på det viset. Än slank jag hit varannan dag och än slank jag någon annanstans dagen emellan. 

Har aldrig fattat ett bättre beslut.

Nackdelen med att åka buss

Två eftermiddagar i rad har jag nu sprungit som en galning till bussen. Jag som inte ens kan springa. Men framförallt kan jag inte beräkna tiden det tar att gå en sträcka, tydligen. Alla gånger jag kommit till bussen med andan i halsen (milt uttryckt) går inte heller att räkna, för detta har pågått sedan jag var i tioårsåldern.

Varför komma till busshållplatsen för tidigt och stå där och slösa bort dyrbara minuter av mitt liv? 

Verkar vara mitt motto.

Idag slog jag något slags rekord i fulspring. (Betänk att jag inte kan springa.) På tolv minuter tog jag mig från mitt jobb till Centralstationen varifrån alla bussarna ut på landet går. Enligt min gps är sträckan 1,7 km. Det betyder en snittid på 7 minuter på kilometern. Det låter inte så märkvärdigt, men med tanke på att jag varvade gång och löpning (oh, det lät bra) sprang jag betydligt fortare när jag väl sprang. Kanske hade jag då ett tempo runt fem minuter på kilometern? Dessutom sprang jag något längre än 1,7 km, för jag sprang för långt. Bussplatserna är alfabetiskt ordnade och jag skulle till L, men sprang till J eftersom jag kom från fel håll och fick vända och springa tillbaka till L. Flämtande och med ett struphuvud som nästan bultade sönder. På ryggen en stor ryggsäck innehållande dator, tre nyckelknippor, tom matlåda, paraply och plånbok. Det hela en aning ovärdigt för en kvinna som fyllt sextio, men jag ville hem.

Det går bra att fråga om något verkar oklart.

Hallå Toyota

Åker buss till och från jobbet nu, eftersom min bil är på verkstan. 

Jag har fått veta vad felet är och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. En sensor som sitter vid hjullagren har gått sönder. Hjullagren i fråga byttes ut för ungefär en månad sedan av samma verkstad. Jag fick beskedet på telefon och frågade om sensorns kollaps kunde ha något samband med bytet av hjullagren och fick till svar: 'Jo, det är möjligt'.

Va?

Ska man inte kunna förvänta sig att en auktoriserad Toyotaverkstad byter hjullager utan att sabba pinalerna runt omkring så att hela bilen brakar?

Det ska jag fråga när jag hämtar den.

Det är bra nu

Jag har haft mina prövningar i livet, men just nu känns allt bra. 

Kärleken, barnen, hemmet, jobbet.

Man kan bli nervös för mindre. 

Ska man vara krass så är det ju bara en tidsfråga innan det skiter sig igen.

Livet är ett äventyr

Jag brukar ofta, för döva öron, säga att varje dag är ett äventyr. Det är så mycket som händer från morgon till kväll, både stort och smått. Och för första gången i livet. Till exempel idag:

I förmiddags blev jag bjuden på hemmagjord kladdkaka av en arbetskompis som heter Anna. Jag visste inte ens att hon kunde baka, men det kunde hon.

På eftermiddagen kom mitt tvååriga barnbarn och hälsade på mig på jobbet. Han smälte in som om han inte gjort annat än hängt på lärarrum i sitt korta liv, men faktum är att det var första gången han var på mommas jobb.

Efter jobbet gick jag till optikern och hämtade ut nya glasögon. Det har jag gjort många gånger förr, men de har aldrig förrän nu kostat över tio tusen kronor.

På vägen hem, i min lilla bil, började plötsligt de flesta av panelens varningslampor lysa. Jag svängde av från motorvägen och upptäckte då att bromsen inte fungerade som den brukar. Det ledde till att jag fick stanna och ringa efter en bärgare (en supertrevlig Amanda) och det har banne mig aldrig hänt mig förut.

Det är spännande att leva, annat kan man inte säga.

Vidare på temat jobbdemens

Berättade en rolig historia för mina kollegor idag. Den enda jag kan utantill. Lärde mig den för kanske fyra decennier sedan. Någon i arbetsrummet drog en vits om gubbar och då fick jag lust att berätta min:

Det var två gamla gubbar på ett hem som stod och tittade ut genom fönstret. 'Titta, det ligger en gubbe på vägen', sa den ena till den andra. 'Va? Jag ser ingen gubbe?' 'Jo, där borta i vägkröken!' 'Nej, jag ser ingen.' 'Jodå, titta där - en jordgubbe!'

Mina kollegor såg måttligt roade ut. Ett par skrattade artigt. En sa att det var en gullig historia. Gullig?! Den är ju skitrolig!

Först någon halvtimme senare slog det mig att jag berättat den fel. Att jag missat själva poängen. Hur kan detta hända? Hur kunde jag berätta så fel, och framförallt: hur kunde jag tro att den blev rolig när den inte blev det? Oroväckande är bara förnamnet.

Läs nu om historien och stoppa in ett hallon istället för en jordgubbe så ser ni vad rolig den är. Tråkigt för mina arbetskompisar att de missade det, men vi kanske hamnar på samma hem vad det lider, och då lär jag väl sitta och dra den där med diverse bär i. Till allas fromma.

Skolstart

En liten glimt från dagens förvärvsarbete:

'Elevernas schema, har du det?'

'Elevernas schema?'

'Ja, vi fick det i torsdags. Du sa att du skulle kopiera upp det till eleverna ...?'

'Va, sa jag?'

'Ja, det gjorde du ...'

'Det har jag inget minne av. Men jag går och kollar.'

Jag promenerar iväg till arbetsrummet, bläddrar i högarna av papper som ska delas ut till eleverna. I C-klassens hög ligger elevernas scheman, uppkopierade. Jag utbrister 'just, ja!' och går tillbaka till min kollega.

'De låg där! Jag hade kopierat.'

'Det var väl det jag tänkte.'

Vad som helst

Man kan skriva vad som helst på sin blogg. Exempelvis kan man berätta att man är på sidan 131 i Sveas son, och börjar tycka att den är lite tråkig. Förlåt Lena Andersson, men jag tycker att den ironiska tonen i berättelsen är tjatig. (Ska jag säga, som jämnt skriver ironiskt. Jag kan inget annat.) 

Kritiken mot folkhemsbygget är stundtals klockren, ändå blir det torrt. Jag blir inte berörd, som Idoljuryn brukar säga. Jag vill känna något när jag läser. Jag vill känna att Ragnar är en människa, och inte en maskin. Jag skulle tycka synd om hans barn om inte de också var små fyrkantiga enerverande folkhemsvarelser.

Men, jag har bara läst halva boken. Finstämdheten kanske kommer i andra halvan.

På en skola någonstans i Sverige

 

Mina mentala processer

Läste på nätet att ens 'mentala processer' kan ta skada av tvångsmässiga beteenden. 

Trist!

Det innebär att jag kanske måste bryta mitt nyårslöfte om att blogga varje dag hela året, för att rädda det jag har kvar av mina processer. I sanningens namn är det lite sjukt att jag hängt i som jag har; i sju och en halv månad har jag skrivit inlägg varenda dag. Jag har förmodligen redan hunnit bli rätt störd utan att själv vara medveten om det. 

Alltså kan det bli så att jag måste sluta upp med mitt dagliga bloggande. Å andra sidan kommer jag börja skrika när jag nyser, så det går nog på ett ut.

Dans ska inte underskattas

Vi fick dansa en koreografi till Fight Song och det var roligt. Femtio gymnasielärare med varierande talang  gjorde sitt bästa och det ska inte föraktas. Det är en fin sång och jag blev påmind om hur roligt det är att dansa. Ska lära Skåne stegen.

Men det allra roligaste idag var när jag i en konversation hörde 'man får provligga lite' istället för 'man får lite billigare'. Vi var några som pratade om för- och nackdelar med att gå i pension. Hur kunde hon prata så slarvigt? Det är min undran idag.

Utmattad

Man blir det av att jobba, vilket jag nu gjort i en dag. Redan efter förmiddagsfikat kände jag mattheten komma krypande. Efter lunch satt jag i en samlingssal och gäspade så att jag fick skämmas.

Imorgon förmiddag ska vi dansa, ty det gäller för rektorerna att fylla dessa förarbetsdagar, som det heter i skolans värld. Dagarna innan vi börjar jobba, alltså. Veckan då man fikar, minglar och dansar. 

Nja, kanske man planerar lite också. 

Men det är fan inte mycket.

En sida av att bo på landet

Att åka buss och bli upphämtad vid ändhållplatsen. 

Pågår as we speak.

Tillbaka till Ragnar

Det vill säga Ragnar i Lena Anderssons Sveas son, för alla som läser lite glest. 

Denne Ragnar gick i folkskola, som de flesta barn på den tiden. Efter folkskolan kunde man gå vidare till realskolan om man hade de rätta förutsättningarna på plats. Det hade inte Ragnar.

Ragnar förstod att realskolan inte var för honom. Den var för de spinkiga som ständigt var förkylda och hade en ingenjör till far.

Det här känner jag igen från min pappa, även han var född på trettiotalet. Han var bäst i matte i sin klass, ändå seglade de spinkiga snorungarna förbi honom in på realskolan, medan han fick hanka sig fram på andra vägar. Jag förstår att han var bitter. 

Som var och en förstår handlar detta inte om spinkiga personer i sig. Det är väl ganska självklart att de ska få utbilda sig? De ständigt förkylda kan man ju också känna med. Verkligen. Men ska de få utbilda sig på allmän bekostnad? Det är frågan.

Prioriteringar del 2

Ikväll ser det också mörkt ut för bloggen. Den här gången på grund av Mumintrollen. Mitt lilla barnbarn har nu somnat med boken tätt tryckt mot bröstet, vilket han alltid gör nuförtiden. Han ligger här bredvid mig och snusar med nappen i munnen och, som sagt, muminboken nära, nära.

Ja, ni fattar, vem kan koncentrera sig på blogginlägg då?

Prioriteringar

Har inte tid att blogga ikväll på grund av godis.

Jantelagen

Det sägs att jantelagen är en typisk svensk företeelse. Är den en produkt av folkhemsbygget där systemet krävde att alla ordnade in sig för att resultatet skulle bli lyckat? Hursomhelst kan domen bli hård om 'man tror att man är något', och skammen förlamande.

Ragnar tycker om att spela fotboll, och han är bra på det, men slutar att spela ändå.

För att inte bli en sådan som inte förstod att det var över fastän andra såg det och beklämdes, lade han av abrupt och tidigare än vad som hade behövts.

Igenkänning på det. När jag i min ungdom misslyckades med min fjärde (eller var det femte?) uppkörning svor jag på att aldrig mer försöka. Det tog mig tjugofem år att omförhandla det beslutet.

Han tänkte inte bli en av dessa sorgliga människor som fallit offer för övertron på den egna förmågan.

Nej, fy! Finns det något skamligare än att tro att man ska klara något och sedan misslyckas kapitalt? I synnerhet om alla människor runt en redan på förhand trodde sig veta att det skulle bli ett magplask. Burr, på den. Förvisso har det på senare år blivit poppis att misslyckas och 'lära av sina misstag', men frågan är om inte skam över specifika företeelser tar några generationer på sig att tyna bort?

Vidare på temat fika

Denne Ragnar, som är huvudperson i Lena Anderssons roman Sveas son, är född 1932. Det var det år som socialdemokratin tog över makten och påbörjade sitt långa, mödosamma omformande av Sverige. 

Men nu var det fika det skulle handla om. När pensionären Ragnar fikar 1999 går det till som följer:

När han åt av bakelsen i små tuggor höll han vänsterhanden kupad under teskeden som högerhanden förde till munnen. Mellan varje tugga drack han en klunk av det svarta bryggkaffet. Det fanns inget ungefärligt över hans bakelseätande och kaffedrickande, endast systematik och njutning i sällsam förening.

Första meningen:

Intressant med en så detaljerad beskrivning av förandet av skeden från assietten till munnen, något jag får lust att träna på. (Alltså skildrandet, inte själva förandet.) Men om jag också ska ge Lena lite konstruktiv kritik: Varför inte nämna vilken bakelse det var? Jag vill veta.

Andra meningen:

En mening som skickligt bygger grunden för den tredje meningen.

Tredje meningen:

Kronan på verket. Här äts inte tanklöst och slarvigt, liksom är fallet i senare generationer. Här äts med 'systematik och njutning'. Känner svagt igen min mormor i den skildringen. Hon drack aldrig eftermiddagskaffet, med tillhörande kaffebröd, förrän alla hushållssysslor var slutförda och alla dammfria ting i hemmet var på rätt plats. Då sänkte hon sig ner på köksstolen med sin kopp kaffe, sin kaka och sin veckotidning. Strök över bordsduken med handen och lyfte kaffekoppen till munnen. Det var också systematik på hög nivå, även om den kanske inte såg exakt likadan ut som Ragnars.

Nu ska jag läsa vidare!

De första meningarna

De två första meningarna jag strök under i Lena Anderssons Sveas son lyder som följer:

Det är gott med karlsbaderbulle. Den är liksom kort i konsistensen.

En obegriplig och ändå så klockren beskrivning av en karlsbaderbulle. En konsistens kan vara mycket, men kort? Helt ologiskt och helt underbart. Man förstår inte hur mycket man än försöker.

Vidare tycker jag om användandet av ordet 'liksom'. Jag har själv använt det tusen gånger och varje gång haft komplex över det, men inte nu längre. Lena Anderssons användande av 'liksom' ger ordet en tyngd som jag inte visste att det hade, vilket känns som en befrielse. 

Imorgon kanske nästa understrykning kommer. Den handlar också om fika.