Dagens snärtigaste

För en stund sedan slängde jag in en famn smutstvätt i maskin samtidigt som jag smällde igen dörren till handduksskåpet med rumpan.
Sådana saker kan få mig att känna mig som en tia till husmor fast jag egentligen bara är en fyra.

Om konsten att skaffa bettskena

Idag har jag inte tittat på kungligt bröllop, istället har jag skaffat bettskena. Var och en blir salig på sin tro och min drar mer åt bettskenehållet.
Ny tandläkare fick jag också. En ung. Vart den gamla tagit vägen vet jag inte, bara att han aldrig kommer komma tillbaka. Ops. Hoppas han har hoppat av och dragit till någon grekisk ö. Eller till en stuga i skogen för att skriva en roman.
Den nya började med att berätta att bettskenor inte hjälper mot migrän. Nehej, vad synd, men jag vill ha en i alla fall, sa jag. Jag har ett par bloggkompisar som sluppit sin migrän sedan de skaffade bettskena. Vem litar man mest på, en ung spoling till tandläkare eller två mogna kvinnliga bloggare av den rediga sort som jag har största förtroende för?
Det är egentligen inte så mycket migrän jag har utan alla möjliga andra slags huvudvärkar, sa jag och då var han med på noterna. Klart du ska ha en bettskena, sa han.
Sedan pressade han in en metallskena med blå gegga i min mun så att jag bara kunde säga "Aaa".  I samma veva passade han på att berätta att det var hans första dag på jobbet som tandläkare.
"Aaaa..."
Om du tycker att jag verkar förvirrad...
"Aaa..."
Så är jag det, fniss.
Fniss fniss, svarade tandsköterskan och i det  läget började jag få panik eftersom jag inte kunde svälja med geggrunkan i munnen. Sväljreflexen lever sitt eget liv och om sväljandet hindras känns det extremt jobbigt. Nästan som att inte få luft.
Men uppfostrad som jag är, till att inte få panik så att det är till besvär för andra, satt jag helt stilla. Jag tror inte ens att jag blinkade. I all enkelhet närde jag ett hopp om att tandläkarpojken skulle ta ut skenan innan mina inre mer okontrollerbara överlevnadsmekanismer rullade igång. Det gjorde han.
När jag efter den här pärsen vacklade ut därifrån glömde jag bort att betala. Jag hoppas de inte tror att jag smet.
Den artonde maj får jag min bettskena, borde jag fira då? Och finns det någon grupp på facebook för kvinnor med bettskena? Den typen av frågor börjar nu poppa upp.

Har ändrat mig

Nu ska jag fortsätta på den beiga. Skiter för närvarande i att jag skriver dåligt. Något slags skelett lär väl ändå växa fram, tänker jag, och det kan jag sedan fila på mäpan jag blir allt äldre.
Jag kan se framför mig hur jag på ålderns höst sitter och fnissar förtjust som om det vore första gången jag läste eländet. För jag tycker ju att berättelsen är lite putslustig ibland. Jag älskar den lite till och med. Även om den driver mig till vansinne mellan varven.

Min förmiddag

Denna förmiddag har jag ägnat åt städning. Så himla otippat. Men det är i och för sig alltid när man minst anar det som jag städar för jag kan inte planera sådant i förväg.
Kl. 10.00 på lördagsförmiddagar städar vi, kan man höra ibland. All heder åt människor som kan ha det så, jag kan det inte. Skulle förstöra hela torsdagen, fredagen och lördag morgon för mig.
Plötsliga ryck är vad som funkar här, och ett dylikt fick jag vid 10-tiden idag. Tjofaderittan hambo, det var nästan kul att städa. Städning kanske till och med kan ersätta min författarkarriär nu när jag lägger den på hyllan!
Men nu var jag nästan lolig ha ha. Jag kommer inte lägga någon författarkarriär på någon hylla förrän jag själv ligger död och begraven. Och det kommer dröja eftersom ont krut inte förgås i första taget.

Jo, jag måste ju också berätta att jag satte på kedjan på cykeln idag. Den hoppade för ett par veckor sedan och sen dess har den hängt där som en liten ledsen trasa. Och jag har fått småspringa till jobbet varenda dag och kommit dit svettig och fin. Men nu ska jag cykla. Det är därför jag sitter här så lugnt och fint trots att jag börjar jobba om tio minuter. Och solen skiner.

Va fan liksom och hur kunde det bli så här?

Jag skriver uruselt just nu. Eller kanske inte uruselt, men nästan. Jag får ungefär två poäng på den tiogradiga skalan. Och jag pratar förstås om min beiga roman. Mina inlägg här på bloggen håller ju alltid obegripligt hög klass, vad jag än gnäller om. Ten out of ten.
Det kan vara så att mitt romanskriveri har varit lika dåligt hela tiden utan att jag märkt det eftersom jag lallat omkring med rosafluffiga skygglappar och upptempoknäck i hörlurarna.
Dock tror jag att berättelsen är lite bättre i början. Men sen rullar det snabbt utför.
Och nu har jag inget mer att säga om det.

Om att låta karaktärerna leda vägen

Läser en blogg som heter writerjen och hon skriver idag precis det jag vill höra:

Events in the book must arise out of the characters' needs, not my needs. Plot points must evolve naturally from the characters, rather than being imposed upon them.

It can be a scary lesson, because when I don't know where a story needs to go, it's tempting to impose a structure on it, in a top-down manner. Instead, I need to listen to the characters. They will tell me.

Låter eventuellt lite flummigt, men har man så viljestarka karaktärer som jag har måste man låta dem gå sina egna vägar. Och nu ska jag kolla med de mina vad de vill göra idag.

Det går alltid, och går det inte så går det ändå

Jag överlevde återgången till arbetet idag. Fick dessutom reda på att jag även till hösten får fortsatt halv tjänstledighet för att skriva. Obeskrivligt loligt. Så obeskrivligt loligt att jag råkade hoppa på en kollega när jag berättade om det. Så mycket spratt det i mig av glädje bara av att säga det. Hon skrek till av rädsla så det var inget återhållsamt litet skutt, om ni trodde det.
För även om jag är dålig på utfyllnad i form av beskrivningar så är det författare jag ska bli. Och vill jag något så blir det så, för envisare kärring än den här finns inte. Är det något jag inte vill, däremot, blir det inte fullt så många barn gjorda.  (Det där sista var en liknelse, jag tänker inte skaffa några fler barn i bokstavlig bemärkelse, om någon nu blev orolig för det.)
Jag överväger också att skicka delar av den beiga till en miljöskildringsexpert för kritisk granskning. Kanske känner hon igen sig i beskrivningen när hon läser det här, annars får jag tjonga i hennes medaljong på facebook. (Det där sista var en liknelse som betyder att man puffar och skickar privat meddelande på en och samma gång.)
Eller så ångrar jag mig och sitter här och tjongar i min egen medaljong tills jag blir lite modigare.

Felix Herngren och jag

Felix Herngren kom gående mot mig på Arlanda förra lördagen. Lite märklig känsla i och med att han är en påtaglig del av mitt liv nu för tiden. I form av huvudperson i min tvångsmässiga målbild som ni kanske kommer ihåg. (Den som går ut på att han kommer ringa mig och föreslå att vi över en lunch snackar filmatisering av min bok. Inte kul med stalker-tankar men jag har vant mig.)
Hej Felix, guuud, alltså, jag måste bara berätta...säger man inte när han kommer släntrande mot en på Arlanda. Istället står man där handlingsförlamad och fräscht författaraktig (hoppas jag) och hanterar efter bästa förmåga att man känner honom och ändå blir totalt ignorerad. På min dotter testade jag idén att gå fram och säga hej men hon gjorde tummen ner. Too bad. Man ska inte testa idéer på tonåringar.
Faktum är att han tittade till på mig när han svepte förbi. Med en blick som tycktes undra om inte vi träffats förr. Bara en millesekundsblick, men jag är känslig för dylika ögonkast så jag känner mig ganska säker. Det betyder inte nödvändigtvis att han ville ha kontakt, kanske undrade han bara vem jag var.
Måste för övrigt rycka upp mitt manus ordentligt innan jag tar steget. I morse när jag läste igenom hälften av det beiga eländet var det plötsligt uruselt. Alldeles för korta scener och tvära kast. Och dåligt i största allmänhet. Skitdåligt. Jag var deprimerad hela förmiddagen. Skulle behöva fylla ut varje avsnitt med beskrivningar men det är inte min grej. Eller jo, ibland är det min grej, men de tillfällena är sällsynta diamanter i en never-ending öken av sand och damm. Så jag vet ännu inte hur jag ska lösa det. Kanske blir det bara en varningstext på framsidan: Obs, saknar utfyllnad. Tänk ihop den själv eller läs en annan bok.

Picassomuséet besökte vi också

Jag har aldrig varit något för att gå omkring och vörda storheter men man kan väl göra undantag.
Första delen av muséet gjorde vi riktigt ordentligt. Noggrannt studerade vi hans ungdomsverk som består både av porträtt och landskapsmålningar. Vanligaste kommentaren från dessa två konstexperter (that would be us) var: "Den där skulle jag också kunna måla." Och jag och dottern har inte ens gått konstskola som nådig herrn fick göra, ivrigt påhejad av sin far. Det sistnämnda säger jag inget om, alla föräldrar tycker ju att deras barn har något speciellt när de synar deras konstverk.
Men ändå.
När vi kom in på 1900-talet ökade vi tempot. Picasso hade en blå period, época azul, och under en annan period var han inspirerad av Toulouse Lautrec. Fine. Följande rum blåste vi genom för där hängde de där tavlorna på tudelade ansikten som man ju redan sett hundra gånger. Mitt i allt kom jag att tänka på en biografi om Picasso som jag läste för några år sedan, skriven av hans barnbarn, där det tydligt framgick vilken despot och mansgris han var. Det tänkte jag på och började sakteliga ånga upp mig. Blev liksom mer och mer förbannad allt eftersom hans kvinnoporträtt blev mer och mer skruvade. Och när dörren till sista rummet av utställningen var stängd kom det som en lättnad både för mig och min dotter. Det är lätt att fastna i upphöjda gamla gubbars garn och det var med en nyfödd känsla av frihet vi skyndade ut i solen.
Där köpte vi glass och gick och la oss i en park.

Kom hem igårkväll

Nu kan jag Barcelona. Eller åtminstone Barcelonas parker och innerstadsstränder. Varken jag eller mellandottern är speciellt intresserade av shopping så det blev inte så mycket av det. Ingenting, närmare bestämt.
Istället tog vi seden dit vi kom och la oss ner. I Barcelona ligger folk på rygg och softar varhelst man kan lägga sig ner, och varför inte? Att ligga på rygg och titta upp i himlen slår shopping med hästlängder. I synnerhet när det sker i det avslappnade sorlet av latinotalande människor och gitarrspelande amatörtrubadurer. Dottern och jag spånade om att ta seden hit till vår stad där det (ännu) inte faller sig lika naturligt att lägga sig raklång inne i stan. Vi skulle bli föregångare, trendsättare, framtidens spjutspets. Antar jag.
Det är också det där med den odefinierbara stämningen. Den där lättheten med vilken folk lägger sig ner, tar fram gitarren, picknickar, leker och spelar spel på allmän plats. Eller ligger på magen på en bänk och skriver. Ho la la.
Men jag kanske romantiserar. Bara spanska språkets känsla av galoppritt på en stäpp får mig att lalla lös i små lyckorus. Och återigen börja planera vägen fram till min flytande spanska. Den som skola rinna ut genom min mun en vacker dag. Una dia bella.
Ibland satt vi upp också, ska kanske sägas. En stor del av tisdagen, t ex, då vi åkte dubbeldäckad turistbuss Barcelona runt i cirklar med en babblande guide i form av röd plast i öronen. Efter att ha åkt den turen (de turerna) kan jag meddela att Barcelona är en arkitektofil stad. Det är arkitekter hit och och arkitekter dit. Gaudi var den som nämndes flest gånger men det finns några tusen till, och alla som är intresserade kan maila mig så skickar jag en lista.

Helloe!

Sitter på Stockholms central, om ni undrar.

Många deviser blir det

Strax efter kl 6 imorgon bitti tar jag tåget till Stockholm. Det är så tidigt att jag redan nu känner mig alldeles matt. Jag borde packa, laga mat och duscha, men orkar inte. Så matt känner jag mig.
Till råga på allt måste jag gå till tåget för det går inga bussar så tidigt. Det lär bli två kilometer språngmarsch för jag är alltid ute i sista sekunden. Cykla kan jag inte för kedjan har hoppat av på ett så krångligt sätt att jag inte kan sätta tillbaka den.
Hjälp, vad trött jag känner mig. Men vad gäller packningen är jag kanske nästan klar. Jag packar alltid minimalt. När vi kommer till Barcelona på lördag kommer det regna där men det skiter jag högaktningsfullt i, jag tar inte med mig några regnattiraljer. Bikini tar jag däremot med mig enligt devisen: det blir alltid som man tänker sig. Och jag tänker mig att det blir soligt.
Jag kommer inte gå i bikini i Stockholm, men heller inte i varm jacka eftersom det alltid är varmt på våren enligt devisen: på våren blir det så varmt som man gör sig. En devis som i sin tur kan härledas ur devisen: det är en myt att vädret är utanför våra kroppar, it's all in our heads. Och är det inte där så spelar det ändå ingen roll. Dessutom kan jag inte släpa på varma kläder när jag har minimal packning. Speciellt inte då jag ska springa med den till tåget imorgonbitti.
High five!

På drift i tillvaron

Nu är jag cool och slänger ut ett litet avsnitt ur den beiga, tänkte jag för en stund sedan och började kolla efter en lagom snutt som i någon mån klarar att stå för sig själv.
Varför inte, liksom?
Ja, därför att jag, när det väl kom till kritan, kände att snutten jag valde helt plötsligt inte var tillräckligt stadig på benen. För hackig, för knäpp, för abrupt, för otydlig i stilen och för dålig, helt enkelt.
Så det blir ingen snutt.
Det är konstigt. Ena stunden kan jag läsa igenom något jag skrivit och känna, shit, det här är ju bra! Andra stunden kan jag läsa igenom samma avsnitt och känna, shit, det här är inte bra.
Hur fan ska jag ha det?!
Uuuuuuuuäääääääääääh! (Läs: synd om mig.)

Men på torsdag kväll ska jag i alla fall vara cool. Då ska jag gå på en supercool restaurang i Stockholm som jag aldrig varit på. Jag har kollat in websidan, det är därför jag vet att den har en coolhetsfaktor som våra restauranger här ute i landsorten aldrig kommer i närheten av. (Och då har vi ändå en restaurang i en svamp.)
Frågan är nu bara vad jag ska ha på mig för att smälta in. Jag går dit tillsammans med två Stockholmsbruttor, som förmodligen vet allt om att smälta in i det mesta. Så som Stockholmsbruttor gör. Jag ska i alla fall inte ha rutiga byxor, det var en av dom väldigt tydlig med.
Kanske räcker det med att jag tuggar tuggummi? Och virar håret runt fingret? Och säger eeeeee istället för äääää?
Nu ska vi eeeeeeta!
Har ni eeeeeetit feeeerdigt?
Så vi kan beeeeeetala?
Ja, det sista är samma hos oss, förstås. Vi säger ju inte bääääääätala. Om nu någon trodde det.
Ja, kära nån.
Det kommer nog gå bra, det kommer det säkert.

Inte konstigt att man blir upprymd av alkohol

Idag har jag undervisat kemi. Kolväten, närmare bestämt. Långa, korta, förgrenade och trassliga. Kolväten som kommer ur rumpan på korna och kolväten som man kan köpa på en mack.
Vet ni att det på molekylnivå bara skiljer en enda syreatom mellan kofis och träsprit? Nu vet ni det.
Skillnaden mellan kofis och den alkohol som skvimplar runt i vin och öl är bara: en kolatom, en syreatom och två väteatomer.
Det är inte så stor skillnad, tycker jag. Om ni ser små bubblor i glaset kanske det är lite kofis, rent av. Det skulle jag tro, och jag är kemist så ni kan lita på mig.

Jag är väldigt många saker när man tänker efter: Kemist, matematiker och engelsk. Nej, jag är inte engelsk, men jag kommer inte på någon benämning för någon som är expert på engelska. Expert på engelska, kanske man kan säga i och för sig. Sen är jag författare också, det är ingen hejd på allt jag är, känner jag.
Igår på jympan såg jag lite dryg ut när jag råkade få syn på mig själv i spegelväggen, vilket förvånade mig. Jag som är så ödmjuk, tänkte jag. Men om man beaktar allt jag är, så är det kanske inte så konstig att jag ser lite besserwisseraktig ut. Men speciellt kvinnligt är det inte så jag bestämde mig för att jag inte ska sträcka så förbannat på ryggen när jag jympar hädanefter. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, som min faster brukade säga.

Böcker också

Jag har också böcker i min bokhylla. Just nu ligger jag på magen framför min H-K-hylla, som är den nedersta hyllan i andra sektionen (wow, det låter som att jag har ett bibliotek). Den var igår proppfull vilket var tvunget att åtgärdas eftersom jag behövde ställa in Jonas Karlsson där. Så jag började damma.
Och hittade några pärlor som betytt mycket för mig:

Min mosters migrän av Hanne Vibeke Holst
Ur baksidestexten: "Jag hade en moster som led av migrän i trettiotvå år. Julen 1992 chockade hon hela släkten med att lämna sin man. Sedan dess har hon inte haft migrän en enda gång."
Den fick jag av min syster på min 40-årsdag och jag läste den i april -03. Det står att läsa på försättsbladet.
Den här boken kom att bli mycket speciell för mig, för när jag läste den kände jag för första gången i mitt vuxna liv att jag också kan, och vill, skriva en bok. Den handlade inte så mycket om mostern men om huvudpersonens uppväxt, i vilken jag kände igen mig mycket.

Barnens Ö av PC Jersild
Jag tror inte den behöver någon närmare presentation. Jag läste den som tonåring och kan fortfarande återkalla Persilds skildring av elvaårige Reines alldeles egna sommar i Stockholms innerstad.

Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal
Ur baksidestexten: "...om pojken Memed som revolterar mot förtrycket i sin turkiska hemby. Han flyr upp i bergen och som stråtrövare sätter han skräck i jordägarna..."
På försättsbladet står det att jag läste den 1980 på Koh Samui i Thailand. Jag minns inte att det var där jag läste den men jag minns att jag var helt uppslukad av berättelsen. Jag minns de oändliga bomullsfälten och tistlarna som skar sönder hans fötter. Och jag minns att jag kände att det inte finns någon rättvisa i världen om inte Memed klarar sig. Den här tegelstenen måste jag läsa om. Jag lägger den i min ska-läsa-om-hög.

Minimalismen vik hädan!

Hittade både det ena och det andra när jag dammade bokhyllan igår. En blockflöjt, till exempel, som mellandottern tränade på när hon gick i musikskolan 2001. Diverse verk i lera som jag och döttrarna har skapat. Det äldsta är daterat 1973, en sköldpadda som jag knådade fram mäpan sjuttiotalet ännu var ungt och piggt. En vacker glasflaska fylld med grovkornig sand från en speciell semester som var så underbar att vi tog med ett par deciliter av stranden hem som minne. Det kan ha varit Kreta eller Gotland. En fem centimeter hög vas inköpt av mig i Kina 1980. Och ett hundratal andra grejer.
Vad har ni för roligt i era bokhyllor?

Mäpan dammet yr

Ulrika har lite funderingar på sin blogg över varför man ska skriva 'medan' och inte 'medans' vilket föranledde mig att göra lite efterforskningar. Vad jag fann, efter en stunds grävande, var att man på 1000-talet hade samma problem med att bestämma sig, men då var alternativen 'mipan' och 'mäpan'. Vilket storligen förvånar mig då jag inte har hört talas om det förut.
Under alla omständigheter så har nu Ulrika och jag bestämt att det heter 'mäpan' hädanefter, vi tycker det är en vackrare variant än medan/medans.
Och mäpan jag fortsätter damma min bokhylla kan ni ta och suga på den här reformen.

Ursäkta

Men om några dagar blir mitt liv så där fantastiskt underbart så att man inte riktigt vet var man ska göra av sig själv. Så att man till och med känner det i axlarna och knäna, ni vet.
Det börjar med att jag på torsdag morgon tar tåget upp till Stockholm för att gå på min skrivarkurs. Jag älskar min skrivarkurs. I två dagar ska vi diskutera varandras skrivprojekt. Dessutom får vi ett författarbesök och henne ska vi fråga ut om novell- och romanskrivande.
Som om inte skrivarkursen vore nog ska jag träffa två bloggvänner också. De är lite äldre än vad jag är, så jag kommer känna mig ung då, och det är ju inte alltid man får göra det.
Ja, sen på lördag flyger jag till Barcelona med min sötnos till mellandotter.

Håll med om att det låter loligt!

En promille är bara en tusendel

Fick idag ett tips om en roman av bibliotekarien på min skola.
Det är något för dig, sa hon och berättade att boken handlar om en kvinna som får ett gammalt skrivbord och börjar skriva. När hon många år senare blir av med skrivbordet kan hon inte längre skriva. Ungefär så.
Och jag gick raka vägen till bokhandeln och köpte den i pocket, nu ligger den bredvid mig och lovar massor, känner jag. Ska strax gå och lägga mig med den. Den heter Kärlekens historia och är skriven av Nicole Krauss.
Butiken jag köpte boken i, är min butik. Inte rent formellt, kanske, men det är den butiken som är med i min berättelse (som inte kommer bli utgiven för jag läste nyss att bara ca ett av tusen inskickade manus blir publicerat vilket är en promille, för de som inte vet det, och det är alldeles för lite för att man ska ha en chans, förutom en promilles chans, men det är bara en tusendels chans vilket är väldigt lite).
Och att det är min butik känner jag väldigt tydligt när jag går in där. Mitt mitt mitt, var jag än tittar. Jag går omkring och känner mig hemma och ler i samförstånd åt personalen. De vet dock inte varför. Än.
Hon som tog betalt av mig hade en skylt på bröstet som det stod Gun-Britt på, och det är ju nästan som Solbritt. Fast det är mer klös i min Britt, måste jag säga, den här såg lite trött och sliten ut.
Nu är jag också lite trött och sliten, så nu blir det sängen med Kärlekens historia.

Min mammas frisör

Idag passerade jag en frisör i vår stad som är något alldeles extra, och som ser precis likadan ut som för tjugo år sedan. Han kom och gick på trottoaren i närheten av sin salong och jag svepte förbi på cykel.
Min mamma klippte sig hos honom på åttiotalet och på nittiotalet fram till sin död -94, trots att han var 'jättedyr'. Vad som var jättedyrt på den tiden vet jag inte men oavsett hur mycket pengar det var fråga om så var det värt det, för mamma gick alltid på små moln när hon kom därifrån. Lyriskt försökte hon förklara för oss andra i familjen vad som var så fantastiskt med den här frisören, hur han fick henne att känna sig så vacker och speciell och hur han klippte och grejade i hela två timmar innan han var klar. Jag kan fortfarande se framför mig hur hon strålade. Och hur pappa försökte se ut som att det var okej för honom att mamma klippte sig där.
En gång gick jag dit själv för att mamma insisterade. Jag skulle inte förstå hans storhet förrän jag varit där, menade hon. Det här var i slutet av åttiotalet och jag sa okej då. Jag hade ändå tänkt en tid att jag skulle klippa mig kort så då kunde väl det här underverket till frisör få sätta saxen i mitt hår då.
Vilket han gjorde, efter att hans långa gängliga kropp i en evighet studsat runt mig där jag satt i stolen och studerat och känt på mitt hår och min ansikts- och huvudform för att hitta den perfekta frisyren. Kort med mycket volym bak eftersom det skulle bli så snyggt när jag cyklade (!). Vinddraget skulle lyfta håret bak och resultatet skulle bli ett böljande så fantastiskt att varenda man jag passerade skulle vrida nacken ur led.
Kanske drev han med mig, men med en så allvarlig min i så fall, att jag varken vågade skratta eller protestera. Man kan ju faktiskt misstänka att han var dödligt allvarlig med vartenda ord han sa.
Ja, det jag ville säga med det här var att han inte bevärdigade mig med så mycket som en blick idag när jag cyklade förbi honom. Och då vände jag ändå och cyklade förbi honom igen. Och igen då, eftersom jag skulle till jobbet och inte hem igen. Han måste ha fått dålig syn på gamla dagar. Byt glasögon, gubbe! fick jag lust att ropa, men han kan ju ha blivit döv också och då hade han ju ändå inte hört något. Den stackarn.

Skjut inte upp till imorgon det du kan skjuta upp till i övermorgon

Det blåser så att det tjuter ute men mig gör det inget för jag börjar inte jobba förrän kl.13. Och fram tills dess ska jag skriva och läsa mina skrivkursares inlämningar; jag tror att jag är världens mest priviligierade människa just nu, faktiskt. Ända tills jag vid lunch ska åka på stan och köpa byxor, men varför ska jag göra det egentligen? Det kan jag göra imorgon istället. Eller någon annan dag. Ja, så får det bli.

Pigga och friska ögon med blåbär

Idag satte jag mig vid köksbordet för att äta min lunch tjugo minuter innan jag skulle vara på jobbet och kom ändå dit fyra minuter för tidigt! Det gör till och med mig misstänksam. Kan jag verkligen äta lunch, klä på mig ytterkläderna och cykla till jobbet på sexton minuter? Eh, nej, skulle inte tro det.
Jag skulle tro, om jag finge gissa, att maken har ställt fram köksklockan. Inte för att han behöver det själv men för att hans fru behöver det stödet i tillvaron. Tror han. Jag ska fråga honom när han kommer hem men om jag känner honom rätt kommer han inte erkänna.
Jag hade även tänkt köpa ett par byxor på vägen till jobbet men det hoppade jag över av förklarliga skäl. Nu måste jag göra det i morgon istället.
Sist jag gjorde det gick jag in i butiken där jag köper byxor, sa att jag ville ha likadana som de jag hade på mig och tänkte mig att jag på så sätt skulle slippa prova. Smart, men så enkelt ska det inte vara tydligen. De hade inte kvar byxan jag hade på mig och jag var därför tvungen att köpa ett annat par. "Det här måste gå fort", sa jag till butiksbidrädet och jag såg på henne att hennes puls sköt i höjden. Snabbt som ögat sprang hon runt i butiken och plockade ihop fem par jeans som jag sedan provade i flygande fläng medan hon stod utanför och ängsligt frågade hur det gick. När jag langade ut några jeans jag inte skulle ha passade jag på att förklara att jag inte hade bråttom egentligen utan bara hatar provrum, och då log hon stillsamt. Det var strongt, tycker jag. Jag köpte det par som satt minst dåligt och hon log fortfarande när hon tog betalt. Jag hoppas att hon inte behövde gå ut på lagret och bita bitring sen, det hoppas jag faktiskt. Imorgon är det dags igen, suck. Inte kul.

Dagens dragna slutsats

Tretton minuter innan jag skulle vara på jobbet i morse stod jag med bar överkropp framför badrumsspegeln och ryckte två svarta hårstrån från min haka med en pincett. (Ursäkta bilden jag nu brände fast på era näthinnor men jag känner att informationen är nödvändig för att budskapet i det här inlägget ska gå fram.)
Och två kilometer cykeltramp senare seglade jag in på jobbet en minut för tidigt. Då vände jag ändå tillbaka, efter att jag hade hoppat upp på cykeln, för att hämta min tub hårvax som jag glömt, och som jag måste ha med mig eftersom mitt hår kan se ut hursomhelst när jag kommer till jobbet.
Förutom att denna sedelärande historia visar att jag åkte en minut för tidigt hemifrån, så bevisar den att vi tidsoptimister har rätt rätt rätt! Vi hinner, liksom. Alltid.

Skrev till halv ett i natt

Äter min lunchmacka vid en dator på jobbet och lider av svårartad längtan hem till min beiga roman. JAG VILL SKRIVA! Om jag inte kunde sortera in mitt fabulerande under rubriken 'romanskrivande' skulle jag nog bli orolig över mitt lätt maniska tillstånd. Men nu är det ju romanskrivande det är frågan om dårå. Vilken tur, liksom.

Nä, jag skojade bara

Jag tror inte att jag kommer bli publicerad.
Man kan inte gå omkring och tro alltför mycket om sig själv då högmod föregår fall, som bekant. Och när jag inte blir publicerad kommer jag starta en blogg och låta min berättelse gå där som följetong. Egentligen tycker jag att det är en så bra idé att jag kanske inte ens vill ha någon tråkig traditionell publicering.
Vaknade kl.05.00 i morse och läste en stund för att bli trött och somna om, men icke. Kände att jag måste upp och kolla hur många ord jag skrivit på min beiga nu och det var 18 891 stycken små raringar. Det tycker jag är helt fantastiskt.
Hurra!

Om att ha för mycket självförtroende

Sitter och skriver på min fantastiska beiga roman och kommer att tänka på det där med målbilder. Om att man ska måla upp dem i vackraste färgerna så att man sedan (på något mystiskt sätt) dras dit man vill.
Jag har en fråga: Vad gör man om man har för många målbilder? Som förökar sig i någon slags ohejdad exponentiell utveckling?
Det finns ju ett överflöd av handböcker i hur man skaffar de där målbilderna, men inga i hur man blir av med dem.Varför?
Rätt vad det är kan jag sitta och drömma mig bort i filmatiseringen av min bok till exempel. Den bok som jag skrivit ungefär en tredjedel av, jao. Inte kul. Eller så berättar jag om den på mittuppslaget i Aftonbladet, det har hänt flera gånger.
Det hela är så pinsamt att jag aldrig skulle berätta det för real people, som ni förstår. Och jag försöker verkligen tygla min överloppshjärna, men det är ungefär lika lätt som att lyfta sig själv i håret. Fatta om jag dessutom skulle slänga bensin på den lilla centralenheten i form av vackra målbilder, det skulle kunna sluta i katastrof.
Men jag kommer få min bok publicerad, det kommer jag.
Och Felix Herngren kommer be om att få regissera långfilmen.
Men jag får se, har inte bestämt mig än.

Nu är jag lugn och fin igen

Idag ska jag inte ljuga mer än vanligt, har jag bestämt.
Blev så förbannad i morse när jag läste aprilskämtet i morgontidningen att jag satte kaffet i vrångstrupen. I huvudet började jag frustrerat formulera en sådan där förkrossande avhyvling till insändare som man bara kan skriva när ens adrenalinnivå slår i taket. Famlade samtidigt efter mobilen för att sms:a maken, som är i Paris, och som behövde informeras om galenskaperna.
"Vad är det här för inihelvete jävla skämt?!?" utbrast jag upprört för mig själv utan att ha en tanke på att det kunde vara just ett 1 april-skämt.
Men då, när jag hörde mig själv säga "skämt", trillade poletten ner. Vände snabbt upp tidningens förstasida för att få dagens datum bekräftat och kunde andas ut, det var bara på skoj. Ett dåligt skoj, men ändå. Som jag inte gick på. Inte så att någon hann märka det i alla fall, och det är ju huvudsaken.
Dagens dragna slutsats: Det är bra att prata högt för sig själv.