Nu har jag varit hemma två dygn

I landet vars sydligaste landskap heter Skåne.

Och jag kan meddela att jag känner mig sjukt nöjd med hur jag lyckats med omställningen. Allt jag åstadkommit (sömn, uppackning, tvätt, handling, nyårspynt) har gjorts lugnt, metodiskt, effektivt och perfekt. Lu-met-ef-perf.

Ett förfarande jag verkligen kan rekommendera när man har rest över halva världen på tjugotvå timmar. Ett verkningsfullt sätt att motverka den jetlag som annars riskerar att locka fram ditt trötta, slitna och sämre jag. Liksom miself kan man sedan toppa med att gå till frissan och fixa håret så att man är snygg som fan på nyår. Lu-met-ef-perf-wow!

Återstår att invänta nästa år och uppleva hur det färgas av innevarande års avslut.
Gott Nytt!

Herregud!

Nu måste jag styra upp den här sladdriga bloggen, har ju inte skrivit om Skåne på över en vecka.

Ska jag ha ett tema eller inte, kan man undra.

Om jag ska slira iväg varje gång jag åker bort får jag helt enkelt stanna hemma - det är vad jag känner just nu. Vill inte ens tänka på alla besvikna skåningar när de först får en helt egen blogg och sedan förlorar den i Colombia på något mystiskt sätt. Så amatörmässigt!

Men ändå proffsigt av mig, på något sätt, att inse min fadäs och ta ansvar för den. Väldigt moget och seriöst. Annat kan man inte säga!

Bild på det

Så ni inte tror att jag ljuger, för det gör jag aldrig, och i synnerhet inte när det gäller myror i mat.

Som en liten dekoration ligger de där, de små döda liven på ett vitt flarn av något. Kokos? Jag glömde fråga, myrorna sög nämligen effektivt åt sig all uppmärksamhet. Man kan nästan önska att de hade varit levande så de fått uppleva cirkusen de skapade.

En glimt från det colombianska köket

Nu har jag kommit på en sak jag kan berätta för er om Colombia. De äter myror här. Ganska exotiskt, eller hur. Först såg jag att de såldes på en trottoar här i Bogota. ’Bigbottomed ants’. Man får anta att rumpan är det smaskigaste om man nu tycker om att käka myror.

Andra gången låg de utströdda på en köttbit på en fin restaurang. De gick under namnet lemon ants, och smakade också citron fick jag veta. Alla vid mitt bord utom jag smakade på dem, och vips fick vi in en liten extra skål med de små krypen. De var svarta och hade förhållandevis små rumpor. En aning tilltufsade, benen spretade betänkligt åt alla håll. Kanske hade de gått en brutal död till mötes. Mumsfillibabba.

Inte mitt fel

Vill bara berätta att jag såklart fortfarande bloggar varje dag, om någon undrar. Skulle aldrig svika min blogg genom att skita i den och bara lata mig över julen.

Sen kan ju inte jag hjälpa att de fläckvis saknar internet i Colombia. En omständighet som tyvärr lägger effektiva hinder i vägen för min passionerade bloggaktivitet. Hade jag vetat hade jag åkt någon annanstans, det säger sig självt. För framtida resor ska jag göra en lista över länder med hundra procent täckning. Då kommer jag kunna skriva sjukt intressanta resereportage varenda dag!

Det blir roligt.

Det hade varit lättare om jag hade haft en häst

Det finns alltid frivilliga som gladeligen hjälper till med hästskötsel. Men hur många skulle frivilligt hoppa in och blogga åt mig när jag åker bort?

Inte många!

Den fina balansgången

Som synes försöker jag krampaktigt hitta relevanta ämnen för mina blogginlägg trots att jag befinner mig niohundrafyrtio (eller vad det är) mil från den svenska julen.

Känner mig extremt ambitiös och ansvarstagande gentemot min blogg.

Eller så har jag blivit besatt av tanken att skriva ett inlägg varenda dag, oavsett vad? Ett slags tvångsmässigt beteende som med lite otur kan spåra ur fullständigt.

Det vore tråkigt.

Det blir ingen vit jul i Skåne

Det kan man idag läsa på svt.se. Det är sällan det blir det, skriver de också, så de stackars skåningarna är vana. Man kan anta att de flesta inte ens hoppas?

Om jag inte var i Colombia skulle jag göra en insats för att pigga upp några slumpmässigt utvalda skåningar. Kanske skulle jag skicka en julkram via messenger? Såna kan man för övrigt skicka till flera på en gång, så skänker man mycket glädje med en liten arbetsinsats. Win win.

Fel sorts julgransfot

Nio av tio svenskar har fel sorts julgransfot, står det att läsa på SVTs hemsida (som jag givetvis skulle länka till om jag hade orken). Det är inte utan att man känner en viss vanmakt här borta i Colombia. Hur FAN kan det ha gått till? Nio av tio är en ansenlig mängd feltillverkade julgransfötter. Vi pratar miljontals här.

Vem är den ansvarige för denna fadäs? Vem är den ansvarige för att miljontals granar kommer stå på sniskan? VA?

Snart dags för nyårsviljor

Snart är det nyår, och alltså dags att fundera över strävandemålen för nästa år.

Nej, jag skojar bara. Fy fan, för strävandemål. Jag hatar att sträva. Bara ordet ger mig rysningar. Det ger mig associationer till friktionen som uppstår när man gnider sträva material mot varandra.

Men inför det nya året - vad kan man göra för att bli en bättre människa?

Nej, jag skojar bara! Herregud. Bli en ’bättre’ människa vill jag verkligen inte. Vilken mardröm. Jag får huvudvärk av bara tanken. (En huvudvärk som får läggas till den jag redan har på grund av elva timmar i tub över Atlanten, sex timmars tidsomställning och Bogotas 2 900 m ö h)

Men jag menar - vad vill jag göra nästa år?

Övningsköra med Skåne
Galoppera mera
Arbeta mindre

Det borde väl gå att få till?

Men nu lite Treo.

Och nu är jag på väg till Colombia

Det är tvära kast. Flygplanet jag sitter i ska snart lyfta. Stort flygplan med små små flygplansstolar. Elva timmar över Atlanten. Utan internet...

Jag ska ta körkort

Har inget nämligen. Min skräck för att misslyckas har hittills hindrat mig från att ta det, men nu när jag är femtiofem känner jag att jag borde köra omkring i en bil. Dock vill jag inte byta däck och sådant skit.

När jag berättar för elever att jag inte har körkort (vilket händer då och då) tittar de på mig som om jag vore en alien. Roligt, roligt, men också en signal om att jag kanske borde bli normal, om jag alls ska bli det innan jag dör.

Men nu kommer vi till kärnan: Sen jag första gången berättade för Skåne har han cirka tusen gånger erbjudit sig att övningsköra med mig. Att övningsköra med Skåne kan bli alldeles underbart. Då kan vi ta med två klappstolar och matsäck, och stanna till i en vitsippsbacke, till exempel. Om jag måste övningsköra mycket (och det tror jag) kommer jag få köra runt hela Skåne, och stora delar av Sverige. Med Skåne vid min sida. Om det sen inte blir något körkort så är ju inte det hela världen, tänker jag. Huvudsaken man har trevligt på resan.

Inte konstigt att man inte minns allt

Har ni tänkt på vad mycket som händer i ett liv VARENDA EVIGA DAG?

Det har jag tänkt på.

Nu höll jag på att glömma att skriva dagens inlägg!

Usch, vad glömsk jag håller på att bli. 

Känner mig oerhört lättad över att jag i sista stund kom på det. 

Tar det som ett bevis på att jag inte är på väg att bli dement. 

Var dag - ett liv

När man inte kommer på något att blogga om kan man alltid bulla upp en liten buffé av glimtar från dagen! Var dag är ju fylld av oändligt många intressanta guld- och gruskorn, inte sant. Man bågnar nästan under dem.

Ett slumpmässigt urval från dagens skörd:

Mest spektakulära: Att jag vid lunchtid fotograferades ihop med två uppstoppade strutsar.

Mest effektiva: När jag cyklade till och från strutsfotograferingen. Du milde himmel, som Skåne brukar säga. Ingen kan cykla genom stan som jag!

Dagens snedsteg: I runda slängar två hekto choklad av olika sorter. För att vara en som inte äter godis äter jag ganska mycket av den varan.

Dagens höjdpunkt: Öh ... nej. En jämnintressant dag av styvbent slag. En sådan dag som bygger stommen i livet.

Den här veckan är hysterisk

Jag arbetar både dagar och kvällar, och på fredag åker jag till Colombia direkt efter jobbet.

Den som planerade detta borde ha ett kok stryk.

Nils Holgerssons underbara resa genom Skåne

Det går inte undan! Nils är fortfarande i Skåne trots att vi läst bortåt en femtedel av boken. Jag vet inte hur Selma Lagerlöf tänkte, men i sanningens namn; Skåne är inte en femtedel av Sverige.

Om vi nu låter bli att haka upp oss på Selma Lagerlöfs snedvridna bild av Sverige, så får vi ändå tillstå att hon väcker vårt slumrande intresse för vissa Skåneattiraljer.

Vem vill, till exempel, inte åka till Glimmingehus i sommar efter att ha läst följande rader?

'Den här dagen hamnade de vid ängarna söder om Glimmingehus. Medan gässen åt satt Nils Holgersson vid kanten av en liten damm och blåste i sin vassflöjt.
   Fältet framför borgen verkade vara fyllt av hundratals kullerstenar. Plötsligt upptäckte Nils att stenarna rörde sig. Det var inga stenar, det var råttor! Det kom fler och fler och snart täckte de hela fältet.'

Lördag kväll

I soffan framför Så mycket bättre

Jag: Fan, jag måste skriva ett blogginlägg också ...
Skåne: Varför då?
Jag: Jag har ju bestämt att jag ska skriva ett inlägg om dagen.
Skåne: Åååh, fan? Det låter stressigt ...

Jag skriver på min telefon.

Skåne: Men vad skriver du då? Har du något slags tema?
Jag: Ja, jag har temat Skåne.
Skåne: Va? Skriver du om Skåne varje dag? Nääe?
Jag: Jo, det gör jag. I stort sett varje dag.
Skåne: Åååh, fan ........

Jag längtar efter Skåne

Och min längtan väcker något lyriskt i mig. Kan det vara så att vi alla har en poetisk ådra som får liv när vi möter skåningar som berör oss på djupet? 

Jag lämnar den frågan obesvarad tills vidare.

Här är den dikt som kom upp i mig när jag nyss kom att tänka på min Skåne:

Varför är han så långt borta?

Det gör ont i min aorta!

Har legat vaken sen halv fyra i natt

För några år sedan hade jag en äldre kollega som berättade att när man kommer i övergångsåldern, då blir det hejkon bejkon med sömnen.

Rappakalja, tänkte jag. Det där styr man väl lite som man vill, och jag skulle då inte få några sömnproblem bara för att jag kom i viss ålder. Den typen av person var inte jag, helt enkelt.

Mmmm.

Jag städar

Eller ... rent tekniskt sitter jag ju här och skriver just nu. Men annars städar jag.

Vilket delvis (eller kanske helt) är en konsekvens av Skånes reaktion när han tittade in i min klädkammare sist han var här:

'Åh, du milde himmel!!!'

Vad svarar man på det?

'Nej, det är en klädkammare, ser du inte alla kläder och skor?'

Men nu städar jag alltså ...

Som en liten toffel. Jag som är så självständig och intelligent och självförverkligad!



Jao ... men det är ju inte vilken karl som helst vi snackar om här, det vill jag vara tydlig med. Det är en som är född och uppvuxen i Skåne. En skåning som pratar skånska. The best of the best. Fattar ni?

Vad fan ska jag skriva om idag då?

Ni anar inte vad omöjligt det känns just nu att skriva ett inlägg ...

Fast kanske inte så himla omöjligt ändå, jag är ju redan i full färd.

Frågan är bara hur jag ska avsluta det hela på ett läsvärt sätt? Det finns ju så många trevliga avrundningar att välja på.

Här på min blogg vill jag gärna att en slags konfetti-känsla förmedlas i slutet av varje inlägg. Får gärna vara lite nyårsafton över det hela. Tjo, tjim och faderittan. Ett avslut som ger löften om en spännande och malmasserande fortsättning.

I kombination med en rubrik av typen Vad fan ska jag skriva om idag då? blir texten en fräsch cocktail av sött och salt, beskt och surt. Inget man glömmer i första taget, men heller inget man direkt kommer ihåg. Det känns helt enkelt modernt.

Det uppstyrda bloggandets fröjder

Gud vad jag älskar det här uppstyrda bloggandet. Ett inlägg om dagen, och det är inget att snacka om. Om jag har lust att skriva två, så ba NEJ! Och har jag lust att skita i att skriva överhuvudtaget, så ba NEJ!

Känns så himla fint.

Jag är ju ingen diktare

Men blev så inspirerad av alla julklappsshoppare när jag var på stan nyss.

Diktade ihop en början:

December december vid min barm

så galet mycket julecharm

Sen tog det tvärstopp.

Eller det gjorde det inte; det tar aldrig tvärstopp i mitt huvud, där forsar en ständig ström av 'grejer'. Det är bara det att allt inte är så användbart. I alla fall; den rad som kom till mig direkt efter julecharm var:

Var skall detta sluta?

Vilket i sin tur väckte min lust att rimma på sluta, och vet ni hur många ord det finns som rimmar på det lilla obetydliga ordet? Många!

Kommer granen luta?

Grisetrynet puta?

Jag och Skåne tuta?

Grannen åt oss huta?

Sen har vi skuta, spruta, kluta, truta, muta, gjuta, kuta, ruta, tjuta, gruta (dialektal variant på gryta), skjuta, kruta, spjuta, struta, fjuta... alltså det går inte att få in alla de här orden i en och samma dikt!

Och om det gick, skulle det kännas bra?

Nej!

Jag har kommit på ett nytt ord

Det är väl inte tramsigt ändå? Språket behöver ju förnyas.

Det är ett mycket intelligent ord som har saknats i det svenska ordförrådet under lång tid:

Malmasserande.

Betydelsen är inte fastställd ännu, har endast prövat att använda det några gånger där det flutit in helt naturligt. Ingen som hört det har sett undrande ut, men så är det också ett ord som ligger fint och obekymrat i munnen. Mjukt och avslappnat, som en skiva gravad lax.

Nu är jag sugen på att hitta på fler ord.

Ny månad - nytt bloggliv!

Nu ska jag börja skriva meningsfulla inlägg. Vart och ett av dem ska innehålla något verkligt läsvärt. Super-duper läsvärt. En ny upptäckt, en insikt presenterad ur multipla perspektiv eller en extra begåvad förklaring av en livsgåta, till exempel. Och dessa förslag är bara toppen på det blivande isberget!

Endast understundom kommer jag tillåta mig att tramsa runt. Endast ibland. För man får ju tänka på att livet är kort och att man vill göra ett seriöst avtryck innan man går vidare. Det är helt enkelt dags att börja fundera på hur man vill bli ihågkommen. Som en tramsmaja eller som en extremt intelligent och genomarbetad person?

Sista november

Om jag bara får iväg det här inlägget så har jag klarat utmaningen. Kan ju skriva vad skit som helst, och ba 'skjuts in i ugnen'!

Men som vanligt är jag mån om kvaliteten i mina inlägg. Jag kan inte - hur mycket jag än skulle önska - skicka iväg undermåliga pissetexter. Det går bara inte.

Och det här inlägget skulle givetvis också hålla svinhög kvalitet om det inte var för att jag måste gå och lägga mig nu. Så tråkigt och beklämmande och malmasserande, men ibland har man inget val, för klockan har blivit över tio och då måste man ligga i sängen med släckt lampa.

Nu är november snart slut

Tut tut.

Men såklart tänker jag fortsätta skriva ett blogginlägg om dagen, även i december. Plus hela nästa år. Kanske resten av mitt liv. Bara jag kan behålla den här känslan av att jag måste, att jag inte har något val. Att jag är tvingad oavsett vad!

Jag skulle behöva en assistent som följde mig var än jag gick. En som dels kunde hjälpa mig med rent praktiska saker, men som också höll ordning på mig, och all skit jag måste göra själv. Skriva blogginlägg och duscha, till exempel.

En annan uppgift jag gärna skulle överlåta till en assistent är ansvaret för saker och ting när de går åt helvete. Det vore en lättnad för jag är inte så förtjust i att behöva ta konsekvenserna själv. Börja om från början och förklara mig och stå för det jag gjort - hatar det. Och vad är poängen med det? Kan inte se någon.

Så, om alla får varsin assistent som tar ansvaret och reder upp all dynga som vi (oförskyllt) orsakar ... Skulle det inte bli fred på jorden då? Rent logiskt?

Nu kommer den

Betydelsen av klydderöv, alltså.

KLANTARSEL!

Klydderöv - skånska när den är som vackrast

Klydderöv är ett bedårande skånskt ord med spröd klang- och jubelkänsla. Ett ord som närmast för tankarna till en vit liten vårblomma som girigt lapar aprilsol i mossan tätt intill en trygg skånsk sten.

Men det finns ingen liten vårblomma med det namnet, hur mycket man än bläddrar i sin flora. Sippor, vårlökar och snödroppar avlöser varandra, men klydderövarna lyser med sin sälla frånvaro.

Och efter denna poetiska inledning känner jag att jag nog tyvärr måste vänta till imorgon med att berätta vad klydderöv egentligen betyder, för annars blir det här inläggets stilkrock alltför svår.

Nu är det bra att ha en blogg att pigga upp sig med

För satan vad trist det är att sitta på ett tåg som går åt fel håll. Fullständigt deprimerande är det. Förjävligt med stort f.

Fint då att påminna sig om ett par guldkorn från helgen som gått: fobik och klydderöv.

Jag ska grotta ner mig lite i detta, för att lära sig nya ord är en lång process. Det tar tid innan man fullt ut internaliserat betydelsen, i såväl intellektuell som känslomässig bemärkelse.

För mig väcker allt skånskt positiva känslor och det första jag tänkte på när jag hörde ordet fobik var en söt liten färgglad robot. Jag har funderat på varifrån den associationen kom men har ännu inte kommit fram till någon klarhet. Man kan bara konstatera att man har samlat på sig en uppsjö av kopplingar i hjärnan när man kommit upp i min ålder.

Icke desto mindre intressant att lära sig nya vokabulär!

Om vi tittar på den skånska betydelsen av ordet fobik så dyker idiot upp, i bemärkelsen ’dum i huvudet’. Något helt annat än en söt robot. Vilket gör att en skåning kan få en rynka i pannan om man till exempel kallar henom ’Min söta lilla fobik’. Hur gulligt man än själv tycker att det låter.

Klydderöv är också ett vackert skånskt ord. Så vackert att det tarvar ett helt eget inlägg en helt annan gång. Men som ni förstår kan även detta begrepp leda till språkförbistring om man inte passar sig. Mitt råd är därför att ni väntar med att använda det till höger och vänster tills ni internaliserat den skånska betydelsen.

Gåsen ilsknar till

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är verkligen en trevlig berättelse, det tycker både Skåne och jag, som nu läst kapitel tre och fyra. Nils och hans tamgås har gjort sin första flygtur tillsammans och är i färd att lära känna varandra. En process som kan ta på krafterna, som alla vet.

Tänkvärt citat:

’Ett ord till och jag släpper ner dig i närmaste dike’

På rälsen som går från Örebro till Malmö

Igen.

Tänker att ni vid det här laget måste vara fullständigt utleda på att höra om Skåne hit och Skåne dit. Om det fanns en blogg med tema Blekinge skulle jag förstås följa den med stort intresse, men bli skitless på allt Blekingetjat. Så ni har mina varma sympatier.

Men vad ska jag göra?

Jag kan tyvärr inte sluta blogga nu när jag tycker det är så roligt.

Berith

Ska med Berith på hockey ikväll, och det är sannerligen inte det sämsta. När jag var liten passade hon mig när min mamma och pappa var borta, och nu tar hon med mig på ÖIKs hemmamatcher.

Så himla trofast barnvakt är jag väl ensam om att ha?

Skäller och tjatar gör hon fortfarande, och hon luktar gott. Hon har alltid luktat märkligt gott. Som en redig barnvakt; mjukt och varmt och friskt i ett.

Punkt två:

Imorgon ska jag bestämt åka till Skåne. Han luktar också gott.

Mannen står på förstubron rakt under istapparna

Det skulle aldrig Skåne göra. Dels finns det inga istappar så långt söderut, och dels är han inte korkad.

Nu är det två arbetsdagar kvar tills jag får åka till honom.

Fyrtiotvå timmar tills jag sitter på tåget. Tjugosju vakna. Drar bort mina lektioner också, för då är jag så upptagen att jag inte hinner tänka. Varvid arton timmar återstår.

Arton timmar är jävligt lång tid.


Dagens ord på Skrivpuff: Mannen står på förstubron under istapparna

Då var jag här igen

Men snart kommer jag sova i min sköna säng. Den är så skön, så skön. Lagom hård och lagom mjuk. Sval och varm om vartannat. Två täcken, ett med vitt påslakan och ett med beige. Fem fluffiga kuddar med  fantastisk spänst. Ett öppet fönster som sipprar in vinterluft.

Men först ska jag förstås skriva mitt dagliga blogginlägg med skånskt tema.

Och då kan jag berätta att jag åker till Skåne på fredag. Tågstationen ligger bredvid mitt jobb, jag har utsikt över den från mitt skrivbord, så jag går direkt från jobbet till perrongen. Kliver på tåget, byter i Mjölby och kliver av i Malmö där Skåne väntar på plattformen.

Gonatt.

Jag har så mycket att skriva om

Så många ämnen och endast ett blogginlägg om dagen.

Ligger i soffan och funderar på om jag skriva om mina döende ormbunkar, mitt återbesök hos vaxpropps-Christer eller skånsk kärlek?

Det som är speciellt med det sistnämnda spörsmålet är det faktum att skånsk kärlek är helt väsensskild från annan kärlek. Jag vet, för jag har jämfört. Frågan är nu om jag ska redogöra för skillnaderna. Am I gonna drop the bomb or not? What details make skanish love so extraordinary?

Jag tror jag avstår, för annars kommer alla romantiska svinalängor på Österlen fyllas till brädden av människor som vill uppleva äkta skånsk kärlek. Inte för att jag missunnar dem, men jag tycker inte om trängsel. Trängsel är för övrigt inte bra för kärlekskranka heller, och det är ju framförallt deras eget väl och ve jag tänker på.

Vid det här laget kanske ni undrar hur jag gör för att komma på stoff till alla mina intressanta blogginlägg? Det undrar jag också.

Friskvårdssystemet i det här landet

Ett fungerande friskvårdssystem vill vi alla ha. Det ska vara genomtänkt och det ska vara rättvist.

Men är det så?

För att få klarhet har jag tagit på mig att jämföra Örebro och Malmö, avseende kommunanställdas möjligheter till ett friskt och hälsosamt liv, och jag har kommit fram till följande halsbrytande fakta:

Om man är anställd i Örebro kommun får man tusen kronor per år i friskvårdscheck.

Om man är anställd i Malmö kommun får man ettusen femhundra kronor per år för att röra på fläsket.

En orättvisa som kan få den bästa att vingla till och förlora förtroendet för systemet. Hur är det möjligt? Varifrån får Malmö alla pengar? Kommer de från Danmark? Är det feta bidraget en kvarleva från Edvard Perssons dagar?

Man blir upprörd, det blir man.

Vårt första bråk

Handlade om en lakritsrem.

Det var i påskas och vi hade tagit in på ett litet pensionat på Österlen. Ägarna hade inrett pittoreska rum i det som tidigare varit en svinalänga, och miljön hade inte kunnat vara mer romantisk. Den som känner mig är eventuellt inte så förvånad över att jag där och då satte igång ett bråk om en lakritsrem, men andra kanske finner det besynnerligt. I alla fall de som lyckas ha en obruten romantisk helg när de åker iväg på en sådan. Om de nu existerar?

Nå, för mig känns det inte så främmande att bråka om en lakritsrem, men Skåne var inte så van vid det, vilket komplicerade konflikten en aning. Han: Jag tror inte det här är SANT, vi bråkar om en LAKRITSREM?! 

Och?

Jag ska inte bli långrandig men jag minns att jag hann hota med att göra slut innan vändpunkten kom, och det var Skåne inte heller van vid, kan jag säga.

Ska skona er från fler detaljer, vill bara berätta att jag nu slutat att hota om att göra slut. Funkar tyvärr inte eftersom han vet att jag inte vill bli av med honom.

Överger Skåne i jul

Känner ett behov av att fortsätta blogga varje dag även i december, för det är ju så roligt. Problemet är bara att jag över julen kommer vara i Colombia av alla ställen. Har de internet där? Jag vet bara att det landet ligger på sjuttonde plats på listan över världens farligaste länder. Bättre än om det hade legat på sextonde plats, men ändå lite läskigt. Tänker att jag ska undvika konflikter i möjligaste mån. Speciellt väpnade.

En liten detalj

Idag ska det handla om min vaxpropp, för jag tänker att det är trevligt att varje dag berätta om något som varit aktuellt under dagen. Kan vara något stort och viktigt, eller en liten detalj.

Den här berättelsen startade redan för några månader sedan då jag sist hällde revaxör i mitt högra öra, och det gjorde ont som fan. Alla som har läst 1177 vet att då är det dags att ringa vårdcentralen. Gjorde det förra veckan, när det var dags att rensa min hörselgång igen, och fick en tid för spolning.

En distriktsköterska gjorde sitt allra bästa, all heder åt henne. Men vaxproppen satt där den satt, 'inte ens litegrann' kom ut. När hon gav upp var hon röd i hela ansiktet av ansträngningen, och jag ljuger inte. Hon hade kört så hårt att hon bad mig upprepa en mening och sträcka upp armarna över huvudet för att försäkra sig om att hon inte hade framkallat en stroke.

Tillbaka till vårdcentralen idag, och tid den här gången med läkaren Christer; en medelålders man med polisonger och lösaktig blick. (Kanske inte relevant i sammanhanget, men jag kände sådan glädje över att jag träffat min lilla Skåne.)

Christer tittade  länge i mitt öra med sin lilla strut, utan att se någonting överhuvudtaget, och sen sög han ut proppen. Det är inte alltid glamoröst att vara läkare, kan vi väl vara överens om. När vaxet var ute kunde han fortfarande inte se något, så nästa vecka ska jag dit igen. Han sa att det kanske beror på trång hörselgång, men vad mig anbelangar kan det väl lika väl vara hans strut som det är fel på. Kanske var den igentäppt?

Halvtid

Måste bara säga vad imponerad jag är över alla mina blogginlägg. Halvvägs in i månaden november, och jag har bloggat varenda jävla dag.

Dessutom har jag lyckats hålla mig till ämnet (Skåne) - den lilla godingen löper som en röd tråd genom alla mina inlägg och skänker värme och glädje på färden.

Nu ser jag fram emot att få ta del av alla blogginlägg som kommer se dagens ljus här under andra halvan av november. Det känns för närvarande som att jag har världens mest spännande fritidssysselsättning!

Och idag?

Vill inte tjata om Skåne, men vad mer finns att skriva om?

Medan jag funderar på det kan jag berätta att Skåne och jag har börjat läsa Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Idén föddes i somras när vi funderade på olika sätt att kombinera våra gemensamma intressen läsning och svenska landskap. Jag läser och Skåne lyssnar, och fram till dags dato har vi (jag) läst två kapitel. Nils Holgersson har precis kravlat sig upp på gåsen som ska (antar jag) ta honom runt landet.

Favoritcitat så här långt:

'Nils var inte särskilt snäll. Nej, han var dum och lat och det gick dåligt för honom i skolan.'

Den första gång jag såg dig,

det var en sommardag,
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.

Så vackert! Och texten stämmer nästan på pricken, fast det var på eftermiddan, och vad beträffar blommorna så hade jag ingen koll på dem. Hade full sjå att hålla reda på alla singlar, för det vimlade av dem, etthundrafem stycken närmare bestämt.

I alla fall så bjöd Skåne upp mig, men det var många som gjorde det, så det var svårt att sålla agnarna från vetet, om man säger så. Och det hann bli söndag morgon innan jag för första gången såg honom öppna munnen och säga något. Minns att han satt ner och lutade sig en aning bakåt.

'Oj, han verkar trevlig', tänkte jag.

Sen frågade en Anders från Halmstad om jag ville ha skjuts in till Göteborg, och jag tackade ja.

Na na

Om det finns något pris för det mest regelbundna bloggandet så borde jag få det. Kan inte minnas att jag någonsin bloggat mer regelbundet än nu.

Vilket känns väldigt bra, för det är väldigt, väldigt roligt att blogga varje dag. För att inte tala om lärorikt; min bloggteknik har utvecklats med ett jättesprång. Förr i tiden satt jag oftast i ensamhet och filade i evigheter på mina inlägg, som en annan eunuck.

Nu däremot - tack vare ett inlägg om dagen hela november - har jag blivit tvungen att snabbt som fan slänga ihop dem under ibland ytterst märkliga och komplicerade omständigheter. Tekniken kan sammanfattas: Jag grabbar tag i mitt tangentbord, inspirerar mig själv (na na) och bara kör. Får ta max fem minuter.

Det intressanta i sufflén är att inläggen ändå håller så hög kvalitet. Man häpnar lite lätt.

Sitter i köket med levande ljus på bordet

Mittemot sitter Skåne och pysslar med sitt i svart t-shirt, ett turkost armbandsur och glasögon med guldbågar. I bakgrunden: fem zinkbyttor, varav tre är tomma, en innehåller färsk oregano och en mörkgrön livsbejakande persilja.

Inte konstigt att man är kär, herregud. Inte många svenska 'landskap' som är så vackra i november.

Just nu koncentrerar han sig på sin i-pad samtidigt som han pratar lite med sig själv. Och där tog han fram en röd penna och skrev något på ett papper.

Det är något speciellt med honom, det är det.

Fredag

Och dags att äntligen skjuta upp allt som 'ska fixas i helgen' till nästa helg.

Förutom bloggandet, förstås, för det kämpar man ju på med oavsett vad, eftersom det är så viktigt. Spelar ingen roll om känslan är en marsch i kvicksand upp till midjan där motvinden närmar sig orkanstyrka; man ger liksom inte upp!

Tillbaka till Börje

Kolla, kolla:

”Jag tror jag vill gå nu”, försökte han och Ingela bromsade in så abrupt att han med full fart fortsatte in i hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
     ”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”
     ”Ja, i Frankrike är det säkert tillåtet”, mumlade Börje.
     ”Förmodligen”, sa Ingela. ”De är liksom mer livsbejakande där.”
     ”Jo”, sa han och knådade höger sittkota.

Det här skrevs mer än fyra år innan jag såg Skåne för första gången, och känslan av Börje i den här lilla textstumpen är väldigt mycket Skåne. Det hade kunnat vara Skåne, vilken dag som helst, och det kan jag säga trots att jag aldrig ens har sett honom på en pakethållare.

Men jag har en känsla av att ni inte tror på att man kan skriva fram det man vill ha, så det här beviset känns lite som att kasta pärlor för svinen.

Planen är att jag ska skriva ett inlägg idag också

Herregud.

En av konsekvenserna av detta idoga bloggande är att jag ännu inte sett veckans avsnitt av australiensiska Gift vid första ögonkastet, trots att det funnits på SVTplay sedan i måndags.

Bra eller dåligt? Jag har inte tid att fundera på det, måste ju skriva det här inlägget.

Hur långt behöver det vara? Just ja, det är ju jag som bestämmer det.

Jag jobbar också

Det skulle man inte kunna tro, så mycket som jag bloggar nuförtiden.

Jag har ett roligt jobb, och det är ju tur. Idag satte jag mina elever på att utforska San Fransisco, och det var vederkvickande. Uppgiften var att hitta trevliga aktiviteter med romantisk touch för femtio-plussare. En sammanställning som kan vara bra för dem att ha när de kommer upp i den åldern, tyckte de.

På en mattelektion hittade vi på olika algebraiska uttryck för sidorna i en rektangel med omkretsen 10x + 24. Det var jätteroligt, enligt mina elever, som engagerade sig i uppgiften med hull och hår. När de höll på som bäst kom jag på att Skåne har formen av en rektangel, på ett ungefär. Faktum är att jag tror att det är det mest rektangulära landskapet i hela Sverige.

En märklig slump måste jag säga.

Börje

Det kan vara så att jag har skrivit fram Skåne. Att han så att säga är min produkt.

Insåg det i helgen när jag berättade för honom om en roman jag påbörjade för några år sedan, med en Börje i huvudrollen. En intressant, lyhörd och kärleksfull man av ordinärt slag. Lite kortare än Skåne, och boende i Örebro, men annars är likheterna slående. Alltså, verkligen slående ...!

Skitmärkligt.

De har inte samma namn, men det är ju oväsentligheter. Det jag jobbade fram när jag skrev var en manlig personlighet av ett visst slag, och nu har jag honom. Alla små detaljer - hur de (Börje och Skåne) tänker, resonerar, känner och rör sig - stämmer på pricken. Det spelar ingen roll hur rubbat det låter, det är icke desto mindre sant, och givetvis är jag själv förvånad, vore konstigt annars. (Skåne såg också ganska konfunderad ut.)

Frågan är nu om jag ska skriva en självhjälpsbok på temat 'skaffa dig en ... ' ? Vad du nu vill skaffa, kan ju funka på vad som helst, egentligen. En karl, en älskling eller en hund, till exempel.

Intressant detta att blogga varje dag

Man vet liksom inte vad man ska lyckas klämma ur sig.

Idag får det bli en djupdykning i skåningarnas anarkistiska böjningar av våra oregelbundna verb, då det är ett ämne som känns aktuellt. Att de svänger till uttalet är allom bekant, men att de böjer våra oregelbundna verb som fan läser bibeln är nog inte lika känt.

Intressant exempel:

’Jag har byttat skor.’

Och var är byttan, får man lust att fråga, eller hur? Bytt är byttat och kommer aldrig mer tillbaka, ja?

Nej.

Ytterligare ett exempel:

’Hästen som vant höllte avståndet till de andra hästarna.’

Vant och höllte ...?

Hmm?

Okej okej, det låter väldigt gulligt, jag medger det.

Och det gäller sannerligen för ’byttat’ också. Om jag ska vara ärlig så blir man helt jävla bortkollrad när någon pratar på det sättet. Man vill bara höra mer och mer och skiter fullständigt i att flektionerna egentligen är åt helvete. Man börjar tänka på att vårt språk är i ständig förändring och att det förmodligen är någon skitnödig medelålders akademiker från Stockholm som bestämt att det ska heta bytt, vann och höll, och att alla ska rätta sig efter det.

Ett slags förtryck av en minoritetsbefolkning, skulle man också kunna säga.

Och, nej, jag har ännu inte berättat för Skåne att han är ledmotivet (och alla andra motiv) i min lilla blogg. Måste hitta rätt plats, tillfälle, stämning och tonläge först.

Ingenting går fort här i Skåne

Inte heller utveckling, så det har inte hänt så mycket sedan gårdagens samtal.

Frågan jag skulle vilja ha svar på innan jag går vidare är hur skåningar generellt sett reagerar när de får reda på att deras flick/pojkvän har en blogg med dem själva som tema?

Om det var jag skulle jag tycka att det var fantastiskt intressant och trevligt. Och om det dessutom visade sig att denne pojkvän hade bloggat om mig i hela sex månader skulle jag känna att jag var otroligt värdefull, på gränsen till ovärderlig. Vidare skulle jag låta bli att läsa inläggen då jag skulle förstå min pojkväns behov av att skriva vad han ville om mig utan att jag blandade mig i.

Men hur funkar skåningar? Söta skåningar, alltså.

Två steg framåt och ett tillbaka!

’Du vet att jag har en blogg, visst?’
’Öh ... ja, en du bloggade på förr ...?’
’Mmm, men det händer väl att jag skriver någon gång nuförtiden också.’
’Jaha?’
’Jodå, så kan det vara.’
Tystnad.
’Och nu är det så att jag bestämt att jag ska skriva ett inlägg varje dag här i november.’
’Jaha? Vad skriver du om dårå?’
’Om dig, HAHAHA, nej, jag skojar bara’

På tåg mot Skåne

Detta obegripligt fantastiska landskap.

Det blir en ny erfarenhet att blogga när jag är på plats i den skånska myllan. Det kan låta märkligt, men min skåning vet inte att jag sedan ungefär ett halvår tillbaka har en skånsk blogg. En blogg som är rena rama hyllningen till honom själv, jag har ju till och med tillägnat honom en dikt. Och han har ingen aning.

Är det verkligen normalt?

I sanningens namn har jag inte speciellt många hemligheter för honom, han har liksom fått veta allt den kraken. Utom denna lilla detalj; att jag har en blogg där han är temat. :)

Frågan är om han ska få veta det? Jag kan annars säga att jag ska skriva ett viktigt mail när jag tar fram datorn. Ett viktigt mail om dagen. Det kan vara så att han går på det. Men det kan också vara så att han inte gör det, för han har en förmåga att se igenom mig när jag ljuger, den lilla luringen.

Ett av problemen med att berätta sanningen för honom är att jag då måste visa hur man läser en blogg när man har många inlägg att ta sig igenom. Nerifrån och upp, ni vet. Scrolla, scrolla, scrolla  innan man börjar läsa. Ett projekt som jag inte vet om jag vill ge mig in på. Inte för att skåningar är sämre än andra på att scrolla, men ni fattar.

Den slutsats vi alltså kan dra är att om jag mot förmodan inte publicerar något inlägg imorgon så beror det inte på mig utan på de komplicerade omständigheterna jag befinner mig i.

Dags att bädda för framgång

Ett inlägg varje dag i november månad; det bjuder på nya utmaningar. Ikväll, till exempel, har jag verkligen inte tid. Bonde söker fru på TV, och dessutom behöver jag packa och ringa min bank. Samtidigt som jag alltså ska skriva ett väl genomtänkt och intressant blogginlägg, jag som är så dålig på multitasking!

Nåja. Jag kanske blir bra på det den här månaden.

Behöver bara tänka igenom upplägget ordentligt. Med struktur och rutiner kan man komma långt. Först och främst behövs en röd tråd och en ram för att få lite stil på inläggen. En slags stomme som håller in och släpper ut på de rätta ställena, och som därtill har den övergripande kontrollen som jag själv inte har. En personal trainer i garderoben, om ni förstår liknelsen.

Vidare bör givetvis mitt skånska bloggtema utvecklas till nya nivåer. Min vision är att temat och stommen i ett symbiotiskt tillstånd växer samman och ge näring åt varandra som de små näringsbollar de är.

Så vad kan gå fel?

Inte mycket!

Najblöurajmöu (vem kom på skånskan egentligen?)

NaBloWrimo - vilken strålande idé!

Ska vara Tjockisensjunger för att komma på något så briljant.

Ursprungsidén NaNoWrimo (National Novel Writing Month) kan man däremot diskutera; vem fan kan skriva en roman på en månad? Kanske någon, men hur blir den romanen? Kanske bra, vad vet jag, men författaren lär bli utbränd. Själv skulle jag i alla fall få ont i nacken.

När jag i framtiden blir författare kommer jag bara skriva ungefär tre timmar om dagen, just med tanke på min nacke. Men också med tanke på min skåning, som jag vill ägna ca fem timmar om dagen. När man träffas sent i livet får man dubbla samvarotiden (grundlagen sjätte kapitlet). Den lilla valpen vi ska köpa kommer också behöva sin beskärda del av min tid, och ibland kommer jag behöva hoppa in och vicka som lärare för att dra in lite pengar.

Men tillbaka till ämnet: NaBloWrimo

Gud så roligt! Och man behöver inte begränsa sig till ett inlägg om dagen för Tjockisensjunger säger att man ska skriva minst ett om dagen. Yay!

Ser trött ut idag

Och det speglar mitt inre tillstånd.

I förrförra inlägget utgjöt jag min lycka över att jag fått till kuddarna i soffan så himla skönt. De som jag lutade mig emot, alltså. Har inte lyckats med det sedan dess, och jag förstår inte hur det kan vara möjligt. Det är fyra kuddar som ska placeras så att min rygg och nacke får optimal vila, hur kan det vara så svårt? Fattar inte. Kuddjävlar.

Men å andra sidan fattar jag heller inte att friidrottare, som tävlar i VM och OS, inte en gång för alla kan få till tekniken. De tränar ju hela tiden! Dag ut och dag in, och ändå är det rena rama lotteriet om de ska lyckas med avstampet, eller vad det är, när det väl gäller.

Med det sagt ska jag nu kolla på avsnitt fem av australiensiska Gift vid första ögonkastet. Det antyds att Jess och Dave redan under bröllopsresan diskuterar skilsmässa, och då ska man veta att dessa honeymoons endast är tre dygn långa! De som verkade komma så väl överens under första dygnet, hur kunde det gå så snett???

Det ska jag nu ta reda på.

Följdverkningar av att vara i en relation

Viktuppgång

Eftersom jag återupptäckt GODIS. Det är väldigt gott. Jag slutade äta sötsaker för kanske två - tre år sedan, men nu har jag hittat hem igen. I synnerhet till lakrits, choklad och efterrätter med grädde i. Godsaker som med fördel inmundigas i SOFFAN.

Emojis-missbruk

Om jag inte skickar tillräckligt många emojisar så tror min skåning att mina känslor har svalnat. Alltså blir det några hundra varje dag. Kanske kan verka lite hysteriskt, men alla som känner en skåning vet vad jag pratar om.

Blödighet

Kollade i eftermiddags på fyra avsnitt av den senaste australiensiska Gift vid första ögonkastet och tårarna rann i floder. So not me! Vad fan har hänt?

Kan i och för sig bero på att jag har bihåleinflammation, jag blir alltid öppnare och mer ödmjuk inför livet när bihålorna spökar. Maginfluensa har samma effekt. Känslan av att livet är ett underverk, bara man inte har bihåleinflammation eller maginfluensa. Det i kombination med påminnelsen om att man kan åka till Nya Zeeland på honeymoon kan väl få vem som helst att gråta rännilar? Jodå.

En dikt till Skåne

Nu ligger jag jävligt skönt i soffan, måste bara säga det först. Det är inte alltid jag lyckas bulla upp kuddarna på ett optimalt sätt, men nu har det alltså hänt. Och jag tänker att jag kommer skriva ett ovanligt långt, innehållsrikt och viktigt inlägg bara för det.

Inlägget:

Skåne, Skåne vackra land
gräs och grus och mycket sand
söt och go med fin diftong
ljuder som en sällsam gong

Likt en dingdong äppelkorg
likt en prins med egen borg
kom du in i mitt liv en dag
med hästar, skoj och andra förslag

Jag tänkte: det här kan aldrig stämma
känns inte alls som hämma
en karl som är så här
måste vara lite sär

en mördare av någon sort?
eller bara några hjärnceller kort?
För någon som är så bra,
kan väl inte finnas, hurra?


Och där tog dikten slut för idag. Inspirationen flödade i början men ebbade ut i slutet när jag hade uttryckt det som pockade på. Kanske kommer en fortsättning, men sitt inte och vänta imorgon bitti, för det är i nuläget oklart när nästa skov av inspiration kommer över mig. Kan dröja bortåt ett år.

Att andas

Att andas har aldrig varit min grej. Jag gör det för att jag måste, men det är fan inget nöje. Jag kan komma på en ofantlig mängd aktiviteter jag gillar bättre.

Som tur är tänker jag sällan på min andning, har man levt femtiofem år orkar man liksom inte längre. Men så kommer någon jävel och vittnar om att hen varit i skogen eller vid havet och 'fyllt' lungorna med 'fantastisk' luft.

Jag tror de ljuger. Det kan vara så att de även ljuger för sig själva, att det är ett slags självbedrägeri. Ett sätt att överleva. Och förmodligen förstår de inte hur omgivningens förtroende för dem sjunker som ett blysänke när de mal på om sina sprängfyllda lungor.

Var får de luft ifrån, kan man undra? Kan de inte bara krypa ner i ett hål och täppa för?


Dagens ord på Skrivpuff: Andas

Nä, så där var det förstås inte

Kursen i motiverande samtal hade jag inte gått då, den går jag nu. En mycket intressant kurs, speciellt om man hade varit en maskin att programmera, för man får lära sig precis vad man ska säga och svara i olika situationer, och hur man ska göra det. Så himla fint att ha ett sådant facit i livet. Det enda som ställer till det är att man är en vanlig jävla människa, men det kanske går att fila bort.

I alla fall så lyckades jag ragga upp min skåning utan motiverande-samtal-kursen i bagaget, och det är jag väldigt glad för. Han och jag är en utmärkt kombo, för vi är båda defekta och tilltrasslade och kan haka i och ur varandras palissader på ett fruktbart och uppiggande sätt.

Och så pratar han skånska också, den lilla guldklimpen.

Lite kärlek är väl inte så mycket begärt

Kanske var jag påflugen den där gången, men jag önskade bara lite kärlek. Ett djupt allmänmänskligt behov som är helt normalt. I krig och kärlek är allt tillåtet, och jag tog tillfället i akt och körde järnet. 

'Men jag trivs ganska bra med att vara singel', pep han och jag hummade förstående. Vi satt mittemot varandra, han hade mörkblå fluga och våra knän snuddade.

'Man kan ju tro att man trivs med något, för att man inte vet bättre', förklarade jag, och skänkte en tacksam tanke till kursen i motiverande samtal jag fått gå på jobbet. 'Säg mig, vad är viktigt för dig i livet, nu när du trätt in i den sista tredjedelen?'

Hur gör ni när ni raggar?

Hon slog ned ögonen och dröjde litet med svaret

Jag tog tag i en bok i bokhyllan, öppnade den, satte ner fingret och läste meningen Hon slog ned ögonen och dröjde litet med svaret.

En hänryckt mening, eller hur?

Som opåkallat för mina tankar till Skåne.

Dock var det i vårt fall han som slog ned ögonen och dröjde med svaret. Tåligt satt jag där och väntade. Såg på honom med stadig blick och förundrades över att han såg rädd snarare än lättad ut. En man som blir uppraggad av mig borde väl se lättad ut? Tänker att han borde känna sig ... förlöst? Eller åtminstone lite förnöjd?

Men, nej då.

Obegripligt

Obegripligt är ett fint ord.

Vidare är det lätt att applicera det på mitt liv nuförtiden. Avståndet mellan Skåne och Örebro, till exempel. Hur kunde det bli så långt och utdraget? Smålands skogar tar liksom aldrig slut, hur kunde de bli så vitt utgrenade? Man kan också undra varför tåget nödvändigtvis alltid ska stanna i Nässjö. Där bor det väl inte så många människor ändå?

Svår

Alla fina knep var som bortblåsta i morse när jag vaknade, och nu är jag för trött för lyssna på Daily Mix eller titta ut genom vardagsrumsfönstret. Titta ut genom vardagsrumsfönstret känns för övrigt som ett väldigt dåligt sätt att komma på något att skriva om. Ett tips som kom till i ren desperation, om jag får säga det själv.

Tur då att jag fick en påminnelse om Skrivpuff. En klangfull sida som droppar ett eller några ord varje dag, för var och en att väva ihop en tilldragande text kring. Dagens ord är svår, och det passar mig bra för jag är ju en tämligen svår människa. Ibland undrar jag varför just jag blev så svår, men jag har ännu inte funnit något svar.

Hur kläcker man ur sig fler blogginlägg?

Jag är i behov av tips, så jag hittar på några:

1. På morgonen ställer jag alarmet på en viss tidpunkt under dagen (vilken som helst), och skriver ner en rad utan att tänka när mobilen sätter igång (t ex kvart över två). På kvällen skriver jag ett inlägg som utgår från den inspirerande raden jag skrev ner i all hast, när jag var mitt uppe något annat.

2. Varje morgon när jag kliver ur sängen (min sämsta tidpunkt på dygnet) går jag raka vägen ut ur sovrummet, genom hallen och in i vardagsrummet där jag plockar fram och öppnar SAOL, blundar och pekar på ett ord, öppnar ögonen och kollar vilket ord det är. På kvällen skriver jag ett inlägg med ordet som rubrik.

3. Varje morgon när jag kliver ur sängen (fortfarande min sämsta tidpunkt på dygnet) går jag raka vägen ut ur sovrummet, genom hallen och in i vardagsrummet där jag plockar fram och öppnar SAOL, blundar och pekar på ett ord, öppnar ögonen och kollar vilket ord det är. På kvällen skriver jag ett inlägg med ordet som slutkläm.

4. Varje kväll när jag kommer hem loggar jag in på Spotify och sätter på min Daily Mix. Skriver ett inlägg som hämtar sin flegma och näring ur den första låten som spelas. (Kan bli många inlägg om kärlek, men hey det är ju ett intressant ämne!)

5. Varje kväll när jag kommer hem går jag direkt fram till mitt vardagsrumsfönster, tittar ut och skriver ett inlägg om den första detalj som min blick faller på. (Kan bli många inlägg om tvättstugor, men det är ju ett ganska outforskat ämne om man bortser från aspekten den griniga tanten som går bananas över kvarlämnat ludd i torktumlaren.)

Sen kan man ju också göra något galet och bara rakt upp och ner återge hur det gick, det funkar alltid.


Huvudsaken att man skriver!!! Inte sant?

Tack och lov för SVT Play

När relationerna på jobbet gnisslar som en gammal godsvagn är det fint att komma hem och se det senaste avsnittet av norska Gift vid första ögonkastet, eller hur.

Så.

Jag vet inte vad folk i allmänhet anser, men jag känner att hon med långkoftan och hennes man är det mest givna paret. Surprise, liksom, men kärlek kan ju ploppa upp på de mest oväntade ställen, som Skåne brukar säga. Nu drar långkoftan till Polen i fyra dagar (cliffhanger), men min känsla är att deras äktenskap kommer hålla för den prövningen.

Är lite mer tveksam till han med krulligt hår och hans tvåbenta mindfullnessfru. Tvåveckorskrisen har slagit till, och de travade därför i detta avsnitt iväg till prästen för att få hjälp att 'hitta glädjen i förhållandet och vardagen'. Jag har aldrig förr hört talas om något par som sökt hjälp för att hitta glädjen i förhållandet två veckor efter att de träffats, och min bedömning är att deras framtidsutsikter är mycket begränsade.

Det tredje paret är ändå det mest dödsdömda. Det enda som svänger där är fruns hästsvans. Jag lider faktiskt med dem, och Skåne känner samma sak. Hur orkar de ens ta sig igenom dessa veckor med TV-kameror upptryckta i ansiktet? De borde fan få något pris.

Dear Blog

Fick en så rar kommentar från DDT som typ uttryckte en önskan om att jag ska blogga oftare. Såg den igår kväll och nu bloggar jag för fullt som synes. Jag är så svag för uppmuntran. Jag antar att det är en defekt, men det kan också vara en skavank eller perturbation av något slag.

Läget:

SKÅNE. Jag är så jävla kär. Hur ska jag förklara ... Det känns som att jag kan gå rakt in i honom och bara vara där och vila. Fattar ni? Jag kan säga att det hade inte jag gjort för ett år sedan.

JOBBET. Befinner mig i en utvecklande konflikt på jobbet där jag av överordnade utsetts till en jävla gnällspik. Man får vara glad för de utmärkelser man får, vissa får inga alls.

Lite underligt ändå, med tanke på att jag alltid är kvittrande glad och aldrig får psykbryt på dåliga ogenomtänkta organisationsförändringar. Eller var det just det jag fick i veckan? Mitt minne är lite ... oorganiserat. Tovigt och svullet.

Men om man säger så här: Om inte mina överordnade hade en sådan förkärlek för FORTOCHFEL, så kanske jag inte skulle behöva knapra så mycket valium?

Googla dina problem om du vill bli av med dem

Jag kan meddela att min relationsångest har varit som bortblåst sedan jag googlade den. Jättekonstigt, men verkligen trevligt att slippa diverse ångestattacker och andra debacle. Att känna sig normal, som en vanlig ostörd människa, är ju en fantastiskt skön känsla.

För nyansernas skull ska väl sägas att jag har en del andra problem (än relationsångesten) som inte varit möjliga att googla bort, trots idoga försök. Men jag tänker så här: Kan man komma till rätta med en av sina perturbationer genom ett litet googeli googilej får man vara nöjd.


perturbation  störning

kollabera  sjunka samman, kollapsa

kastratsångare  manlig sångare som genom kastrering före målbrottet bibehållit sin ljusa sångröst


(Ni har ingen aning om alla ord som finns i min SAOL ...! Jag blir nästan rädd på riktigt.)

Jag har googlat

Och kommit på att jag lider av relationsångest. Därav mina tvära kast.

Jag antar att de försvinner nu när jag vet det?

Är just nu på väg från Malmö till Örebro

Åker första klass för första gången i mitt liv och känner att jag lätt skulle kunna vänja mig vid det. I synnerhet som det är den billigaste resan jag gjort på den här sträckan (Malmö - Örebro). SJ's prissättning är inget för nervösa människor, är man känslig för godtycklighet så ska man nog ta bilen.

Men jag älskar SJ. Man kan dra paralleller till människor jag älskar, ingen av dem är felfria, inte SJ heller. Och brukar man inte säga att det är de där sprickorna i fasaden som får kärleken att svämma över? Man kan säga så här; av 'ting' som förgyller mitt liv hör SJ till mina absoluta älsklingar. Trots den godtyckliga prissättningen. Bara en sådan sak som att tågen nästan alltid är i tid. Trots alla hinder på vägen. Och när man blir försenad får man tillbaka en del av de pengar man betalade för biljetten!

Dagen före midsommarafton blev jag försenad fem timmar när jag skulle till Malmö. Fastnade i Mjölby tillsammans med arton andra Skåneresenärer. Den gången fick jag hjälpa SJ att styra upp situationen eftersom alla tåg söder om Stockholm stod still och SJ alltså hade lite att stå i. Fixade (tillsammans med en SJ-anställd jag hade i mobilen) en skolbuss för tretton (barn) och lyckades klämma in sjutton av oss i den (alla vuxna). Ibland har man nytta av att ha jobbat som lärare i tjugo år, och det känns fint. Den artonde, en kostymklädd medelålders man med portfölj och godmodig min, ringde 'min' SJ-anställda upp efter att jag talat om för henne att det skulle ske. Så det ordnade sig nog för honom också.

Skolbussen hade varken bagageutrymme eller hyllor så det var inte så många luftfickor i bussen efter att alla och allt packats in, och det kändes som att underredet skrapade i vägen när det kom gupp, men stämningen var på topp kan jag säga. En kvinna utropade lyckligt att hon var glad att tåget hade blivit inställt för annars hade hon ju inte lärt känna alla dessa trevliga människor. Och jag blev fett tårögd av alla tack jag fick för att jag så redigt tagit tag i den till synes hopplösa situationen och löst den på ett så fint sätt. När vi tre på natten rullade in i Malmö hade det börjat dagas. Efter att chauffören sagt 'hej då mina kära vänner!' klev jag ur skolbussen och möttes av min skåning som avlastade mig från all packning och sedan körde iväg med mig i midsommarnatten.

Som grädde på moset fick jag häromdagen ett mail från SJ där de meddelade att jag får tillbaka hela biljettpriset. Min resa från Örebro till Malmö dagen före midsommarafton denna sommar 2017 blev alltså GRATIS. Man kan inte annat än älska SJ efter en sådan upplevelse.

Jag skojade bara

Det är fortfarande Skåne som gäller!

Förslag på andra landskap har haglat in, och vad gäller dessa (Ångermanland och Värmland) så är de redan avklarade för min del. Ångermanland testade jag i trettiotre år och jag kan ärligt säga att jag aldrig i hela mitt liv varit mer färdig med ett landskap.

I Värmland har jag bara tagit några snabba stickprov, men de gav inte någon vidare mersmak, måste jag tyvärr säga. Inte för att det är något fel på värmlänningar, de kan ju inte hjälpa att de är som de är, och jag är inte den dömande typen och heller inte den som har svårt att acceptera det jag inte kan förändra och lämna ett landskap åt sitt eget öde när det behövs. Men detta folkslag väcker en del funderingar av skilda slag, inte sant?

Hursomhelst, nu känns det som att vi borde prata om mina tvära kast.

Men jag tror vi skiter i det.

Det var Skåne det

Vad finns det mer för trevliga landskap i det här landet?

En skånsk signal på väg mot mitt huvud?

Att det blir långt mellan inläggen på den här bloggen får man skylla på Skåne. Hade det funnits fler skånska infallsvinklar på livet hade jag så klart bloggat oftare, men nu blir det som det blir.

I brist på skånska infallsvinklar kan man publicera en bild på sig själv på väg mot yttersta havsbandet utanför Örebro. Notera det vita lodräta strecket på himlen som pekar på moi. Det kan vara ett skånskt tecken.

Milde himmel

Så vitt jag vet finns ingen närkingsk/skånsk ordbok? Jävligt konstigt, men jag tar genast på mig att fixa en. Jag börjar med svordomar eftersom de ligger mig varmt om hjärtat.

Närkingska först, i fet stil, och skånska sen, enligt ordbokskonstens alla regler.

helvete!  milde himmel!

jävla skit!  milde himmel!

fa-an!  milde himmel!

Man kan i sitt stilla sinne undra om skåningar kan svära överhuvudtaget?

Det verkar inte så om man utgår från mitt undersökningsmaterial. Ett material som i och för sig bara består av en skåning, men då denne umgås med andra skåningar, och människan ju är ett flockdjur, kan man dra slutsatsen att mitt resultat har giltighet för hela den skånska populationen.

Snabbtåg gör mig illamående

Sitter på ett tåg mellan Skåne och Örebro och knappar på min mobil, så om den här texten blir svängig vet ni anledningen. De här snabbtågen är inte att leka med, de ligger och slirar i kurvorna i flera hundra kilometer i timmen och gör att man själv (inkl magsäck och tarmar) stundtals befinner sig i fyrtiofem graders vinkel mot jordytan. Vilket osökt får mig att tänka på skåningen jag skaffat och alla intressanta samtal vi haft i helgen. Milda himlar.

Kommer inte just nu så här på stående arm på något av dem så jag får be att återkomma till dessa. Här och nu (i detta sälla ögonblick plus att snabbtåg gör mig illamående) säger jag bara: Det står alla fritt att skaffa en egen skåning för att få veta mer om hur de är.  Tips: Var bestämd och förklara att det är bra för dem att lära känna dig!

Alla kan skaffa sig en egen skåning

Ett tips bara.

Om man gör det kan man diskutera diverse ämnen och jämföra det skånska perspektivet med sitt eget för att utveckla sin tolerans gentemot andra kulturer.

Igår diskuterade jag ämnet ordning med den skåning jag själv har skaffat. (Jo, jag har skaffat en, tyckte det var lika bra.) Jag förklarade för honom att man kan applicera en tiogradig skala på detta ämne, ordning, där ett är kaos och tio är fascistoida fasoner. Då förstår man att det är bra att exempelvis ha en icke-fungerande brandvarnare och trassliga sladdar lite här och där; att det verkligen inte är något att oroa sig över utan snarare ett sundhetstecken.

Det kan vara så att skåningen inte på momangen säger ja amen till den teori man lägger fram, vilken den än månde vara, men just det kan ju leda till intressanta och tvärkulturella samtal. Hur man skalar ägg är också ett ämne med stor potential om man nu har en skåning att tillgå. Och har man inte det tycker jag att man skaffar en, ni anar inte hur stort utbyte man kan ha av dem.

PS

Det är inte för att min nära omgivning är less på att höra om min nya skånska hobby som jag börjat blogga igen, det ska ni inte tro.

Men det är klart att det är en befrielse för mig att få breda ut mig om Skåne nånstans.

Om inte Nilla kan komma till Skåne får Skåne komma till Nilla

Visst låter det helt underbart! En fulländad fusion av de två vackraste landskapen i Sverige. En skånsk liten krydda skola breda ut sig på Närkeslätten, sätta alla gullvivor i gungning och ekkronor på svaj. Svartån, det trögflytande åbäket, kommer glittra som aldrig förr och syrenerna blomma som voro de galna.

Håller som bäst på att förbereda mig. Dammsuger och torkar golvet, vattnar krukväxterna för att ge dem en frodig lyster. Lägger alla grejer på rätt plats, tvättar och far runt med min elektrostatiska dammvippa. Bäddar rent och byter gardiner.

Det är kolossalt trevligt att Skåne visar intresse för Närke, tycker jag. Under många år var ju Danmark mycket intressantare. Eller om det var Danmark som var intresserat av Skåne ...?

Nå, det hör till historien, och den skiter jag fullständigt i just nu.

Har fått förslaget att skriva om Göteborg istället, för att ragga läsare

Naj!

För det första vore det att svika Skåne. Dessutom finns det inget att skriva om Göteborg. Min syster bor där, men så mycket mer av intresse har inte den stan att bjuda på, tyvärr.

Annat är det med Skåne, som ju dignar av fantastiska saker. Man blir verkligen hänförd när man kommer dit. Man känner att livet plötsligt har ytterligare en dimension att bjuda på; en som är späckad med skånska attiraljer.
Kan avslöja att jag enbart för den här bloggens skull nuförtiden åker till Skåne med ganska stor regelbundenhet. Började redan i vintras för att lägga grunden till den rad skånska inlägg som ni här kan glädjas åt. Jag anser nämligen att om man ska blogga så ska man göra det ordentligt.

Det är fan inte lätt att ha skånskt tema på sin blogg

Vad ska man skriva om liksom ... ?

Att skriva om medelålderskrisen var mycket enklare. Inte för att Skåne är ointressant, men så himla intressant är det inte heller, om man gör en rättvis analys.

En sak jag dock tycker är lite kittlande är att flabba betyder prata i Skåne. I Örebro (och i svenska akademins ordlista) betyder flabba skratta. Jag undrar hur det kan ha undgått skåningarna? Tittar de aldrig på svensk TV? Har de inga kompisar utanför Skånes gränser? Åker de aldrig hemifrån? Sitter de fullständigt fast i den skånska myllan?
Man kan undra, men så länge de verkar nöjda och glada har jag inget behov av att rätta dem. Mitt lärarkall till trots. Jag undrar bara hur fan det gick till.

Jao ... vad kan man mer skriva om Skåne ..................? .....................?

Det känns som att det finns risk för att den här bloggen självdör just på grund av Skåne. Synd på en så sprudlande och livaktig blogg, men i allt elände känns det i alla fall bra att felet är Skånes och inte blogginnehavarens. Känner mig oerhört lättad över det.

Hur orkar skåningarna snacka skånska hela dagarna?

Det är dagens fundering på denna min skånska blogg.

Ta ordet snudan, till exempel. För oss vanliga människor blir uttalet av ordet som det stavas, från vänster till höger  s - n - u - d - a - n. Logiskt och konsekvent. En skåning har det inte lika lätt. Först måste hen ersätta det raka u-ljudet med diftongen öu, öööuuu, som trycks fram i gommen med ett lagom dallrande vibrato. Därefter kommer ett d som inte alls är ett d utan ljudet som skapas när en slapp och otyglad tunga (nästan) nuddar främre tandraden. Och n:et på slutet ska vi inte tala om, för det låter inte som ett n utan snarare som en upptryckt padda i gommen.

Nåja, alla kan inte prata närkingska, det förstår jag också. Och skåningarna själva verkar ju inte lida, så jag tänker inte ta upp problemet med dem om jag råkar åka till Skåne. Vad man i och för sig kan göra för att bidra till en förändring är att se ut som ett frågetecken närhelst en skåning öppnar munnen. Kanske kommer de då inse att det vore en välsignelse både för dem och oss vanliga svenskar att de styrde upp sina tungor något.

Dags att byta bloggtema

Jag har ändrat temat på den här bloggen - från medelålderskris till Skåne. Ett helt logiskt litet changemang om man betänker att jag har haft förstnämnda temat i åtta år. Under åtta år hinner man fullständigt tömma ut ett ämnesområde, även om man gör en och annan paus, så jag har inget annat val än att byta nu.

Inte för att jag vet så speciellt mycket om Skåne, men det är väl en utmärkt anledning till att ha det som tema. Väldigt pepp är jag i alla fall på att skapa en skånsk feeling här. Eller på att anlägga ett skånskt perspektiv på de existentiella frågor som förmodligen även fortsättningsvis kommer behandlas.

Vi börjar lite lätt med dagens väder i delar av Skåne: Mulet och runt tio grader. Imorgon väntas det bli halvklart med en temperatur på elva grader medan vi här i Örebro får mulet och åtta grader. Jääävligt orättvist, men jag är ändå glad för skåningarnas skull. :)

Hej folket

Att leva mitt liv tar både tid och kraft, därav en och annan paus i mitt bloggande.

Att återge vad som hänt mig sedan sist är av olika skäl ett omöjligt företag, så jag fortsätter med mina vanliga nonsensinlägg som slumpvist springer likt fyrverkeripjäser ur min hjärna när jag som minst anar det.

Nya intressen jag dragit på mig senaste året:

Ridning
Krukväxter
Skånska

Man kan bara konstatera att livet är ganska oförutsägbart, och det är ju kul.