Hallå

Har ni märkt att jag ändrat glada tillrop till galna tillrop? Läste genom och sorterade alla kommentarer jag fått sedan jag startade den här bloggen och kände bara: well, well, well...oh.

Titeln klar! Om jag inte ändrar mig, förstås.

Är för närvarande helt insnöad i min beiga roman. Befinner mig i en korridor som behöver viss skildring. Om inte ena dottern kommit hem tillsammans med en kompis och bett om mat hade jag kanske varit ute ur korridoren vid det här laget men nu är det alltså inte fallet.

Häromdagen, när jag satt på min cykel på väg hem, kom en titel farande. Bara så där. Under det dryga år jag nu skrivit på min roman har jag inte haft en susning om vad den ska heta. Den beiga romanen, har varit arbetsnamnet men som titel känns den lite...beige, kanske. Men så kom då ett riktigt förslag där jag kryssade fram mellan bilar på Kungsgatan. Det är verkligen intressant det där; hur de bra idéerna bara kommer nerdimpande när man som minst har planerat det. Det var en mening i mitt manus som poppade upp. Och jag bara: "Men vänta här! Den kan jag ju ha som titel!"
Det var kul.
Det är en mening jag tycker om, och som säger något om något. Förutom det den säger i sitt sammanhang i texten. Ni fattar. En mening som innehåller ordet 'vinkel'. Är man mattelärare så är man. Någonstans ska väl det märkas?

Knep för att komma ihåg alla koder och slikt

Om jag tar koden på mitt visa kort och multiplicerar den med mina fyra sista siffror,
och till det lägger mitt lösenord för bloggen,
och sedan dividerar resultatet med mitt mobilnummer minus lösenordet till jobbdatorn,
då blir svaret noll!

Smart, va?

Det nya femtio, oh yea...

Jag fattar.
Femtio är fantastiskt.
Jag kan inte tolka era beskrivningar av 'det nya trettio' på något annat sätt, och nu längtar jag halvt ihjäl mig! Den bästa ålder ever, som jag helt galet självsäkert kommer kliva in i med mognaste leendet på läpparna.
Käck, rik, lugn och tyst blir man - finns det något i övrigt att önska?
Skulle vara grått hår i stenhård permanent, mönstrade krimplinklänningar och fotriktiga skor, då. Och lite henna, Marimekko och Gudrun Sjödén på det. Skinn på näsan, glimt i blicken och en body to die for. Tid till yoga, ridning, romanskrivande och allmänt njutande av livet utan att behöva be om ursäkt.
In the fucking blink of an eye you turn into a woman who knows what she wants, how she wants it and when she wants what she wants! Som trär in armarna och knäpper ihop förklädet runt sin rundlagda body to die for och bakar en bulle mäpan skägget växer och ögonvitorna gulnar.
Gimme gimme fifty now!

Joe

Nu är det bara ett år kvar till jag fyller femtio. Fantastisk ålder fyrtionio är! Hoppas jag. Femtio, däremot... Frågan är om man inte då kommer börja kokettera med att man är i medelålderskrisen för att verka yngre än man är? För den lär väl i sanningens namn vara över då? Femtio är ju rätt gammalt, om man säger. Jag associerar till flintskalle, öronhår, brun kostym och färgerna grå och beige när jag tänker på femtio.
Vad associerar ni till?

Näe

Är det enda jag har att säga idag.
Jag hoppas att ni har något att eget att tillägga annars blir det här ett ganska menlöst inlägg.

Ja, men nu skriver jag!

Sjuhundraelva ord hittills idag och jag ska skriva två-tre timmar till. Lyckan! Den är nästan oslagbar.
Jag älskar mina karaktärer, har jag sagt det? Alla på sitt sätt, även om vissa kan vara satans irriterande ibland. Kan man bli kär i människolymlar man själv fantiserar ihop? Svaret är: JAAA!

Kanske skulle det gå lite fortare om jag inte bloggade så mycket, men det tror jag inte.

Guuud, vad jag längtar tills jag skrivit klart min berättelse! Åh, ni kan aldrig fatta hur det är att vara en så slow writer som jag. Det känns lite som att befinna sig i en segdragen förlossning där livmoderhalsen varit öppen tre centimeter i en evighet. Drygt trettio tusen centimeter öppen, om man ska överföra det till min beiga. (Hur många meter blir det?) När jag har fått ihop fyrtio tusen ord är jag öppen fyra centimeter. Femtio tusen ord, fem centimeter. Och eftersom jag inte kommer komma upp till hundra tusen ord - tio centimeter - så kommer aldrig den här romanen se gryningsljuset.
Så känns det. Förstår ni?

Men håller det här på att bli en matblogg nu? Vad otippat.

Tro det eller ej, men jag har lagat Burgundisk gryta idag också. Måste vara inne i någon slags burgundish period.
Ner i den här grytan körde jag lite sidfläsk (med mixern) eftersom vissa igår påstod att det ska vara lite sådant fläsk i. Jag är inte den som är den och bestämde mig sålunda för att kolla om sidfläskidén verkligen stämde. Resultatet jag kom fram till är att man kan ha sidfläsk i, men om man inte vill det kan man låta bli. Använd bara inte mixer i grytan, såvida du inte vill ha rödvinssås i hela köket, jag skojade bara om det. Hacka istället sidfläsket på skärbrädan innan det läggs i.
Nu, så här i efterdyningarna av den andra burgundiska grytan den här helgen, står jag med en halv flaska oanvänt rött vin och funderar på vad jag ska göra med det. Vad tror ni om Coq au vin till lunch imorgon? Coq au vin au lundi. Det betyder Måndagstupp i vin, jag kom på det själv.

Man kan dra slutsatsen att jag väckt ett visst intresse för Burgundisk gryta!

Ja, Burgundisk gryta, det är grejer det.
Den innehåller så många kul saker: högrev i tre x tre centimeter stora bitar, gul lök, vitlök, morötter, purjolök, salt, svartpeppar, lagerblad, timjan, persilja, margarin, vetemjöl, köttbuljongtärning, rött vin och vatten. (Och för er som oroar er för alkoholen i vinet kan jag meddela att den kokar bort.)
Himla gott som ni hör. För att göra grytan extra festlig kan man mot slutet lägga i frästa hela champinjoner. Den delen av receptet läste jag inte förrän i slutet av grytkokandet (tar en och en halv timme), då klockan var halv tio på kvällen, och eftersom jag ville ha en extra festlig gryta - förstås - cyklade jag då ut i regn och rusk för att köpa champinjoner.
Nåväl, resultatet blev fantastiskt och den burgundiska grytan tog sig därmed genom det nålsöga alla grytor som vill vara med i min beiga roman måste genom.

Enligt mina egna osäkra spekulationer kommer Burgundisk gryta ursprungligen från burgunderna. Ett germanskt folkslag som man inte har så bra koll på då de flöt omkring lite i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige kanske, ungefär 200 år efter Kristus. Men man kan i alla fall dra slutsatsen att hela idén med att koka kött i rödvin kommer därifrån. (Varför skulle det annars heta Burgundisk gryta?)
Vi hoppar några år framåt och hittar Burgund som på fjortonhundratalet var ett kungarike i Frankrike. Man kan med gott fog anta att Burgunds befolkning, som höll sig mer still än burgunderna gjorde ettusentvåhundra år tidigare, också åt burgundisk gryta. Enligt obekräftade källor på internet kan man slå fast att de på grund av den här grytan sällan led av blodbrist. Hur det sedan kom att påverka franska revolutionen kan man bara spekulera i, men man har ju hört att det var en blodig revolution.
Allt om mat kallar grytan lite slarvigt för En klassisk fransk gryta, och jag antar att man kan göra det om man skiter i detaljerna och vördnaden för det historiska. Värre är att de har apelsinskal i sitt recept. Apelsinskal av alla grejer! Sedan när odlas det apelsiner i norra Tyskland, Danmark och södra Sverige? På Jesu tid flögs ju inte apelsiner in från Spanien, precis.

Nu ska jag äta äppelkaka. Jag tror inte ni vill veta var den kommer från, eller hur?

Om att skriva blogginlägg *not*

Om det inte vore för att jag ikväll måste göra en burgundisk gryta som research, och dessutom titta på Babel, så skulle jag skriva ett jätteintressant inlägg. Det är jag helt säker på.

Dagens medelålderskrisfrågespaltfråga: Finns det möjligtvis någon annan väg att gå i livet, än den som leder till döden? Tacksam för svar.

Vred nacken ur led när jag cyklade hem från jobbet idag. Mot mig kom yngsta barnet i familjen som bodde granne med oss när jag växte upp. Jag har inte sett honom sedan dess, vad jag vet. Ändå såg jag direkt att det var han. Eller, det gjorde jag inte; jag såg direkt att det var hans pappa. Där går Hans-Torbjörn (kan vi kalla honom) med sin grånade kalufs, tänkte jag. Tills jag kom närmare och fick en känsla av att något inte stämde. Hans-Torbjörn var pappa på sjuttiotalet, jag var barn. Hans-Torbjörn borde se lite äldre ut, eller? Då slog det mig att det var Hans-Torbjörns yngsta son. En verkligt obehaglig insikt. Den lilla plutten, flera år yngre än jag, gråhårig! Vart är världen på väg?

Hade en liknande påfrestande upplevelse för någon tid sedan på ett köpcentrum utanför sta'n. I en affär fick jag syn på Elisabeth (kan vi kalla henne) som gick i min parallellklass på högstadiet. Med ett litet barn på höften. Hej, Elisabeth, har du blivit mamma? sa jag inte, för även här drabbades jag av en känsla av att något inte stämde. Och efter en stund av skvalpande i overklighetens vakum insåg jag att det måste vara Elisabeths dotter jag hade framför mig. Hon såg ut att vara i tjugofemårsåldern, och vilken fyrtioåttaåring gör det? Om man nu tänker efter, vilket man i och för sig helst inte gör.

Mycket ska man behöva vara med om. Fi fan. Men jag tänker att man kanske vänjer sig. Att man, när man varit med om tillräckligt många dylika skräckupplevelser, liksom glider in i ett accepterande av sakernas tillstånd, börjar känna sig ett med sitt åldrande och mognar. Blir en gammal människa begåvad med ett värdigt lugn. Tänk Moder Theresa, typ.

Eller så dör man av en hjärtattack när man nått gränsen för vad man klarar av.

Lite hängfärdig

Jag har skrivit ganska intensivt på min beiga i några dagar. Fort, är synd att säga - that'll be the day - men intensivt. Så idag prppprrrft gick luften ur mig. Oombedda frågor poppade upp, som: Vad håller jag på och skriver egentligen? och Vem är jag att skriva den här berättelsen? Eller snarare: Uuuuääää, vem är lilla värdelösa jag som inbillar mig att jag kan skriva en roman, snörvel. Inte någon vacker syn, men ni slapp ju se spektaklet. Kände mig ganska hängfärdig där ett tag, och känner mig fortfarande lite vilse i pannkakan. Min berättelse skriver sig till stora delar självt, och jag hoppsar för det mesta bara bredvid, kan man säga. Jag är ytterst tveksam till att ta något slags slutgiltigt ansvar för alltihopa. Måste man det?

Research (för att ge sina karaktärer ett trovärdigt ordförråd)

Sms 1 till yngsta: Använder du ordet 'vischan'?

Svar: vad betyder det?

Sms 2 till yngsta: Vad kallar du 'ute på landet'?

Svar: utanför stan? långt åt helvetet? landet?

Sms 3 till yngsta: Ok, tack! *smajli*


”Alltså, han bor långt åt helvete utanför sta’n så de är vana vid att han sover över hos kompisar”, svarade han innan Melvin hann öppna munnen. ”Och sista bussen har gått nu, tror jag.”


Tack stumpan!

Ska jag behöva sova hungrig, va? Är det så? Va?

Nu när jag ska gå och lägga mig, då är jag hungrig! Bara för att jag inte haft tid att äta så noga idag. Sketahungrig, faktiskt. Och inte kan man ställa sig och laga middag halv elva på kvällen, det går faktiskt inte.
Satans skit.

Jag skriver

Skriver, skriver, skriver. Är hungrig men har liksom inte tid med sådana trivialiteter som att laga och äta mat.
JAG ÄLSKAR MITT SKRIVANDE! Om ni fattar. Helst skulle jag vilja berätta ALLT om min beiga för er, men jag har förstått att vissa inte vill veta allt om en berättelse innan de börjar läsa den. Satans förbövlade surpuppor. Men samtidigt är ni förstås små honungsdoppade raringar som säger att ni vill läsa den när den är klar. <3
Nåja, jag gör som ni säger och sluter mig som en mussla. Inte ett ord om handlingen ska hädanefter komma över mina läppar.
Och nu tillbaka till Slottsparken en rå, fuktig och kall natt i november till min hemliga roman.

Det tar på krafterna att vara jag

När jag kom hem från jobbet satte jag mig i fåtöljen med en kopp kaffe, en macka och en bok; det gäller att passa på mäpan myshösten slår sin lov runt husknuten. En kvart senare sov jag som en klubbad där jag satt, med halva mackan hängande ut genom munnen, boken i ena handen och kaffekoppen i den andra. Först när maken kom hem två och en halv timme senare vaknade jag till.
Och hur trötta har ni varit ikväll då?

Men ändå

Jag kom av mig lite där i rutschandet, för egentligen: Är inte 'medelålders käring med kulturell läggning' en ganska smickrande beskrivning? Medelålders är det inget fel att vara, och käring kallar man ju någon man har kär. Och kulturell läggning måste ändå anses vara bättre än en del andra läggningar, inte sant?

Ändå. Jag kan se framför mig hur bokcirkelselementen skulle spärra upp ögonen om de kom in här, med tanke på det seriösa intryck jag gjorde igår i bokdiskussionen. Ett intryck så seriöst att det inte riktigt går att få ihop med den något mindre seriösa sida jag visar upp här. Det skär sig svårt kan jag tala om. Scizofreni, skulle de kanske tänka. Herregud, jag vet inte VAD de skulle tänka, faktiskt.

Inte om de galningar som följer en sådan här blogg heller, faktisch.

Todiloo!

Nu har jag ätit grillade revbensspjäll.
Först köpte jag dem på ICA, där de hade grillats i deras see-through ugn. Sedan cyklade jag hem och åt dem. De var lite kryddiga så där som välkryddade revbensspjäll kan vara när de har kryddats mycket.
I cykelkorgen på vägen hem svalnade de en aning för det är kyligt ute idag. Pissljumma revbensspjäll är inte så gott, men beggars cannot be choosers, det var bara att klämma i sig dem. Pressa, pressa. Med kryddor och allt.

Rutschfaderittan

Nu måste jag skynda mig att skriva nya inlägg så att de föregående snabbt rutschar ner i underjorden, det finns nämligen en liten risk att element från gårdagskvällens bokcirkel hittar in hit och jag vill ju inte att de ska se att jag refererade till dem som 'medelålders käringar med kulturell läggning', det vore förfärligt pinsamt. Och nu har jag ju upprepat det ('medelålders käringar med kulturell läggning', alltså) i det här inlägget, så nytt inlägg kommer SNART. Och sen ett till strax därefter. Och ett till och ett till. Hur många inlägg bakåt läser folk?
Inte så många, får vi verkligen hoppas.

Fast jag skojade ju bara förstås

Jag är inte det minsta nervös, faktisch. Lika cool, lugn och fin som vanligt. Det är ju bara ett gäng medelålders käringar med kulturell läggning, hur svårt kan det vara? Inte ett dugg svårt, det är vad jag har sagt hela tiden till de två jag känner sedan tidigare, och som ska vara med i den här bokcirkeln. Var inte så nervösa! har jag sagt. Ni ger ett alltför rangligt intryck om ni ska gå omkring och vara så där ängsliga och nervsprattliga. Ni duger trots allt som ni är! har jag sagt. Ta på er någon gammal trasa och var er själva! Det är vad jag har sagt.
De har tur som känner en medelålderskrisexpert.

Bokcirkeldebut

Tack för alla fina stajlingråd men jag tror jag tar och satsar på bokdiskussionen istället för kläderna. Jag kan vara den här cirkelns högintellektuella anti-käring. Anti kommersiella strömningar, anti mode och anti kläder. Anti slöseri med pengar, anti shoppingcentra och anti hela jävla systemet!
En sådan käring ska jag vara imorgon, det blir bra.

(Om ni tycker att jag verkar lite nervös så är det för att åtta av de elva deltagarna i den här speciella bokcirkeln är helt okända för mig, och när man träffar nytt folk vill man ju göra ett gediget första intryck. Det är första intrycket som gäller, det vet alla. Gör man bort sig då kan man hälsa hem. FYI.)

Boknördar får gärna komma med råd

Ska på mitt livs första bokcirkelträff imorgon och känner bara: VAD SKA JAG HA PÅ MIG?

Bara typ en tredjedel kvar

Och jag känner att jag börjar närma mig slutet på min roman. Snart ska alla olikfärgade beiga trådar knytas ihop till en raffig tofs. Hur det nu ska gå till. Vad polkagristråden anbelangar så har min huvudkaraktär ännu inte fått ut den rödvitrandiga innebandyklubban ur klädkammaren. Den har kommit i skymundan för en del annat trassel. Men snart så. Jag vet ännu inte hur, men ut ska den.
Och här tar jag gärna emot utsmugglingstips. Klubban är ganska lång, och av fin-fin kvalité. Grannen som inte får se den bor på nedre botten och heter Bruno.

Men förresten alltså

Funderar på att radera föregående inlägg innan jag hamnar i en sådan där skrivkramp. Vad kan man kräva av en författare, egentligen? Inte så mycket, tycker jag faktiskt. Meningar som flyger fram likt sommarsvalor; man kan få skrivkramp för mindre. Har man karaktärer som Solbritt, Eilert och Bruno att hålla styr på får man vara glad om man alls lyckas hålla dem kvar i manuset, meningar som flyger fram likt sommarsvalor, my ass!
Känner också att jag bör varudeklarera den beiga i departementet snygga metaforer. Det händer att jag försöker, men nittionio procent av dessa försökskaniner försvinner ut via delete-knappen. Metaforen blir hängande som ett hånskrattande spöke över det i texten jag försökte metaforisera, och jag bara DELETE-DELETE-DELETE. Överhuvudtaget är jag helt säker på att den mest använda knappen på min dator är just delete-knappen. Den lilla raringen där uppe i tangentbordets högra hörn. Jag kan lugnt slå fast att jag aldrig skulle bli klar med någon roman om jag skrev  på den gamla reseskrivmaskin som tronade på mitt skrivbord när jag växte upp. Och varje pappersark jag faktiskt fick ihop skulle stå för sig själv tack vare all tipp-ex. Kanske skulle jag kunna göra ett konstverk av dem, men knappast en roman.
Men (med tanke på att jag en vacker dag ska försöka sälja mitt beiga underverk) : På resten av punkterna är jag förstås sketabra. Uj uj uj, ni anar inte. (Inte jag heller ungefär varannan dag, men det är en annan sak.)

Hur fångar man läsaren?

Är det verkligen en medelålderskrisfråga, kanske någon tänker. Svar: ja. Försåvitt man är i medelåldern och skriver. Jag vet flera stycken.

För att hitta ett svar ska jag gå in i mig själv och rota. Vad drar in mig i en bok? Vad får mig att vilja fortsätta läsa?

Jo, det ska jag tala om:

1. Jag är svag för direkta tilltal. Kan vara en inledande replik eller en monolog direkt från huvudkaraktären.

2. Om jag redan första sidorna får en skildring av en ofullkomlig huvudkaraktär som jag kan känna med så är jag fast.

3. Skickligt använd ironi och jag faller, oh, vad jag älskar det!

4. Snygga metaforer är jag också svag för, sådana stryker jag ofta under så att jag kan gå tillbaka och läsa om dem. Mums.

5. Ett lättläst språk vill jag helst ha, meningar som flyger fram likt sommarsvalor, ni vet.

6. Dialoger tycker jag om, de ger mig som läsare direkt tillgång till karaktärernas beteende i olika situationer, och man får själv nöjet att tolka både karaktärerna och situationerna.


Well, du som frågade. Nu är det bara att du sätter dig och skriver.

Hur får man ett mystiskt självförtroende?

Nä, hörreni, om vi skulle ta och ta tag i det där mystiska självförtroendet? Man kan verkligen undra hur, men om vi bara skriver på så kanske ett svar helt oväntat växer fram?
Ett mystiskt självförtroende...
Först tror jag att vi behöver reda ut själva begreppet mystiskt självförtroende, därefter kan vi gå in på hur man förvärvar ett slikt.
Ett mystiskt självförtroende, alltså.
(Vem fan ställde den här frågan?)
Men allvarligt talat, ett mystiskt självförtroende måste vara ett självförtroende som är sort of mystiskt. Sådana som dryga översittare har, till exempel. Självgodheten liksom pyser ur öronen och han/hon: Men nu är det faktiskt så hääär, förstår du. Snörp.
Var får de typerna sina självförtroenden ifrån? Mystiskt är bara förnamnet.
Nå, du svarar förstås: Öh, nej, det är faktiskt inte så där.
Och han/hon: Fast, jooo, nu är det ju så hääär, vet du. Du inser det bara inte. Sedan flashar de av ett jag-vet-bäst-leende och du får verkligen motsatsen till ståpäls, om du fattar. Tänk att du är en ut- och invänd igelkott och att dina franska nerver vrider sig som spetsade maskar på taggarna. Satan vad irriterad du är! Och du inser att ett mystiskt självförtroende vill du verkligen inte ha. Du känner liksom hur du bara älskar ditt eget normala medelålderskrissjälvförtroende. Mer än alla mystiska självförtroenden i världen!
Och vad är det då för idé att jag beskriver hur du får ett mystiskt självförtroende? Alltså, det är ju helt onödigt.

Morgongymnastik

Jag är lite lätt fixerad vid antalet ord när jag skriver min beiga. Nu på morgonen har jag skrivit trehundratrettioåtta stycken. Three hundred and thirty-eight, för mina amerikanska läsare. (Jag har flera stycken. Mina ryska skiter jag i för jag har en känsla av att de inte är helt seriösa med sina htp://1347.0.1:ly/2zadfxQpip.ru - websidor.)
Be as it may (som vi säger på engelska), TREHUNDRATRETTIOÅTTA ord på två timmar! Det innebär ett genomsnitt på etthundrasextionio ord i timmen. Eller, om man vill bryta ner det ytterligare: 2,82 ord i minuten. Det värdet är avrundat.
Nå, jag tänker mig att min roman i färdigt skick kommer innehålla i runda slängar femtiotusen ord. Fifty thousand words. Det är en inte så lång roman. Not so long novel. Av dessa femtiotusen ord har jag redan skrivit trettiotretusenfyrahundrasjuttiosju.
Så, min fråga till er nu: Hur många minuter har jag kvar att skriva?

Lite polkagrisrandigt och lite beige, blanda ihop och låt jäsa en vecka i klädkammaren

Känner mig helt obloggig för närvarande, och det beror på att det beiga skrivandet flyter fram som en frisk norrländsk älv i utförsbacke. Hej, vad det går, liksom, och inte mycket har man att säga till om.
Är lite orolig för min huvudkaraktär - hur hon klarar av alla påfrestningar hennes arma psyke utsätts för är en gåta. Hon lever på en föreställning om att hon är bra på att hantera saker och ting, inte minst alla jobbiga människor som kommer i hennes väg, men oss emellan: det går inte så himla bra, faktiskt. Alls.
Tvärtom, problemen hopar sig. Just nu har hon, till exempel, en polkagrisrandig innebandyklubba i sin klädkammare som hon måste smuggla ut ur hyreshuset hon bor i utan att en viss besvärlig granne ser. Vem försätter sig i en sådan situation? Ja, inte skulle jag göra det, i alla fall.

Renée Karlsson del 2

När jag cyklade hem från stan nyss (har varit på bio med min yngsta) var jag verkligen verkligen nyfiken på om Renée Karlsson hade kommenterat. Hoppas hoppas hoppas, tänkte jag. Att några andra skulle ha gjort det höll jag för uteslutet, men då glömde jag ju bort att människan, och bloggmänniskan i synnerhet, är av en särdeles engagerad natur.

Renée Karlssons blogg har gått upp i rök och jag saknar den, det vara bara det. Problemet med bloggvänner man tycker om, är att de plötsligt bara kan försvinna, och att man då inte kan få tag i dem såvida man inte varit förutseende nog att samla på sig e-mailadress eller telefonnummer.

Eftersom uppläxning tydligen inte passade Mme Karlsson försöker jag istället med en dikt:

Renée, Renée hör min sång!
Kom tillbaka på en gång!
Få är bloggar med sån fjång.
Som din.

Renée Karlsson

Skärp dig!

Bara en massa hemligheter

Jag har fått en award av Helena som nyligen bivit med blogg. Tack Helena!

Med awarden förljer att jag ska skriva klart nedanstående meningar, vilket innebär att jag får chansen att avslöja lite hemligheter om mig själv. Don't tell anyone.

När ingen ser/hör mig har jag livliga diskussioner med mig själv, sällan kommer så mycket klokskap till utryck. Ibland dansas och sjunges det också.

Jag går aldrig hemifrån utan jag springer ner för trappen och hoppar upp på cykeln. Always late.

Min blogg heter som den gör för att den själv rätt kvickt styrde in sig på diverse medelålderskrisaktiga spörsmål. Jag kunde blott häpet sitta och se på.
Nilla, eftersom jag i början av mitt bloggande var väldigt noga med min anonymitet, ville absolut inte att någon skulle förstå att det var jag. Nu, snart tre år senare, kallar diverse människor mig för Nilla vilket känns interesting, om än lite schizofrent.

Om jag vågade så skulle jag säga upp mig.

Om tio år kommer jag att ha gett ut tre romaner, och jag har börjat skriva på min fjärde.

 

Det är jämna plågor

Efter en tjofaderittanvecka på jobbet ligger jag nu nerbäddad i sängen med svår huvudvärk. Det är inte lätt, ska Gudarna veta, när ens kollegor inte gör som man säger. När de bara skiter i att jag får migrän av för många kringvevade egna viljor. Som de där kompisarna man hade i slutet av sextiotalet, de som inte kunde jojja lugnt och fint upp och ner utan slungade runt jojjon i helt oberäkneliga banor med fara för andras liv. Japp, de kom jag helt osökt tänka på nu. Ni kan se jojjon som en metafor för den egna viljan, om ni vill. Vill ni se den som en metafor för något annat, så go ahead.

Eftersom jag har migrän måste jag nu ligga till sängs och läsa böcker hela helgen. Hittade nyligen en med titeln No! I Don't Want to Join a Bookclub, skriven av Virginia Ironside. Den handlar om en medelålders kvinna som fan inte tänker gå med i en bokcirkel bara för att hon börjar bli till åren kommen. Jag läser också Niceville av Kathryn Stockett, är på sidan fyrahundrafem, och Min kamp 1 av han Knausgaard, så jag har det jag gör. Be en bön för att jag inte blandar ihop dem, för jag ska diskutera den sistnämnda på en bokcirkelträff snart.
Jorå, jag har ju liksom gått med i en bokcirkel.