Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!

Reflektion 2

Gunnar

En sliskig manipulativ skitstövel är på väg att växa fram. En genomvidrig typ. Funderar på om jag helt sonika borde byta ut honom?

Karin

Karin borde definitivt dumpa Gunnar, frågan är varför hon inte redan gjort det. Vad vinner hon på att vara tillsammans med honom? Ingenting, så vitt jag kan se.

Britta

Britta har förmodligen på gränsen till livsfarligt högt blodtryck. Hon borde också lämna sin man, om inte annat så för blodtryckets skull.

Benny

Vad ska man säga om Benny? Vet inte riktigt vilket fack jag ska stoppa honom. Har svårt att tro att Bennysar, som denna, ens existerar. Ändå känns han bekant på något lurigt sätt.


Jag fortsätter skriva dialogerna ett tag till för att se vad som händer. Kan bli regelrätt krig, men det är ju bara på papper i så fall. De här fyra personerna finns ju inte på riktigt, SOM TUR ÄR.

Karin och Gunnar del 7

Karin: 'Britta har skickat en länk om en mansgrupp ...'

Gunnar: 'Har Fitta skickat en länk om en mansgrupp?'

Karin: 'Men gud, lägg av! Alltså, varför håller du på så där?!'

Gunnar: 'Jag skojar ju bara, gumman. Skulle aldrig säga så när någon annan än du hör, det vet du ju.'

Karin: 'Det skulle kanske vara bra för dig med en sån här grupp ... Känner du dig ibland otillräcklig som partner, vän eller arbetskamrat?'

Gunnar: 'Va? Nej, det gör jag verkligen inte.'

Karin: 'Saknar du ibland seriösa och mogna vänskapsrelationer?'

Gunnar: 'Nej, varför skulle jag göra det?'

Karin: 'Känner du dig ibland som en vilsen pojke i en vuxen kropp?'

Gunnar: 'Ha ha, nej ... en vilsen pojke i en vuxen kropp ... verkligen inte.'

Karin: 'Är du nyfiken på nya förhållningssätt?'

Gunnar: 'Vad är det här, ett förhör?'

Karin: 'Skulle du vilja lära dig nya sätt att hantera konflikter?'

Gunnar: 'En sån kurs var jag ju på i höstas. Men allvarligt talat, det var inget nytt de hade att komma med. När man befinner sig i hetluften som jag gör då lär man sig med tiden att hantera konflikter. Gör man inte det så åker man.'

Karin: 'Jag tror att du skulle ha stort utbyte av en mansgrupp.'

Gunnar: 'Jag säger inte att det är fel med mansgrupper, jag tror de fyller en viktig funktion för många.'

Karin: 'Men du kan inte tänka dig att vara med i en?'

Gunnar: 'Jo, det skulle jag absolut kunna, det handlar inte om det.'

Karin: 'Vad handlar det om då?'

Gunnar: 'Hur skulle jag ha tid med det? Du klagar ju ständigt på att jag är borta för mycket redan som det är. Vill du att jag är borta ännu mer, eller?'

Karin: 'Ja, det skulle jag inte ha något emot.'

Benny och Britta del 7

Britta: 'Känner du dig ibland otillräcklig som partner, vän eller arbetskamrat?'

Benny: 'Va?'

Britta: 'Känner du dig ibland otillräcklig som partner, vän eller arbetskamrat?'

Benny: 'Nej, det tycker jag väl inte ...?'

Britta: 'Saknar du ibland seriösa och mogna vänskapsrelationer?'

Benny: 'Nej, det tycker jag väl inte ... Vad är det du läser?'

Britta: 'Känner du dig ibland som en vilsen pojke i en vuxen kropp?'

Benny: 'Nej, det tycker jag väl inte ...'

Britta: 'Är du nyfiken på nya förhållningssätt?'

Benny: 'Nya förhållningssätt? Vad är det du läser?'

Britta: 'Skulle du vilja lära dig nya sätt att hantera konflikter?'

Benny: 'Jag har inte funderat på det, men det vore kanske bra ...?'

Britta: 'Då anmäler jag dig till den här mansgruppen; MMM - mjuka och manliga män.'

Benny: 'Va? Nä, det vet jag inte ...?'

Britta: 'Du vill ju lära dig nya sätt att hantera konflikter!'

Benny: 'Jo, men inte i en mansgrupp! Varför skulle jag vara med i en sådan? Jag har inget behov av det.'

Britta: 'Hur kan du veta det innan du har provat. Jag anmäler dig.'

Benny: 'Nej!'

Britta: 'Va?'

Benny: 'Jag sa nej, jag tänker inte vara med i någon mansgrupp.'

Britta: 'Varför då?'

Benny: 'För att jag inte vill!'

Britta: 'Nähä?'

Tystnad.

Britta: 'Det var värst vad du tog i, det var ju bara ett förslag.'

Reflektion

Nu ska Benny och Britta hem till Karin och Gunnar på middag nästa lördag, och hur ska det gå, kan man undra. Katastrofscenarierna avlöser varandra i mitt huvud.

Å andra sidan har de ju uppenbarligen ätit middag ihop förr och det torde ha funkat någorlunda, annars skulle de väl inte göra det igen? Inte lätt när man inte känner folk så bra, då vet man inte vad som händer när man tussar ihop dem.

Sen är det ju ändå så i det här landet att folk beter sig när det krävs. De värsta konfliktämnena lämnar man liksom i hemmets lugna vrå. Såvida inte för mycket alkohol kommer in i bilden, förstås, men då kan man ju skylla på den.

Middagen får nog dröja. Det är en hel vecka kvar, och mycket kan hända på sju dagar. Jag tror Britta och Karin får träffas på stan för en fika, det känns som en bra förberedelse. Det kommer förmodligen ha en konfliktdämpande effekt, på vilket sätt vet jag inte, men har inte de två kvinnorna förmågan att smörja kugghjulen när det behövs? I alla fall Karin. Britta är väl lite mer av en osäkrad handgranat, men man vet aldrig hur en persons karaktär förändras när hen hamnar i en ny situation. Hen kan bli helt personlighetsförändrad.

God fortsättning så länge!

Benny och Britta del 6

Britta: 'Fick ett sms från Karin. Hon undrar om vi vill komma på middag nästa lördag.'

Benny: 'Jaha? Vill vi det?'

Britta: 'Vi? Hur ska jag veta vad du vill?'

Benny: 'Jag menar, vad tycker du?'

Britta: 'Nej, det menar du inte.'

Benny: 'Nej ... '

Britta: 'Jag svarade att vi kommer.'

Benny: 'Det gjorde du rätt i.'

Karin och Gunnar del 6

Gunnar: 'Ah, sitter du här?'

Karin: 'Japp.'

Gunnar: 'Vad skönt det ser ut.'

Karin: 'Mmm. Solen värmer här mot väggen.'

Gunnar går in, sätter på sig shorts, hämtar en solstol (för Karin har bara tagit ut en) och ställer stolen bredvid Karins mot söderväggen.

Karin tar tag i sitt ena lår och granskar det.

Karin: 'Jag får bara mer och mer celluliter.'

Gunnar: 'Jaha? Vad kan man göra åt det då?'

Karin: 'Vad man kan göra åt det?!'

Gunnar: 'Ja?'

Karin: 'Varför ska jag göra något åt det?'

Gunnar: 'Jag menar bara om du är missnöjd med dem, alltså.'

Karin: 'Om jag är missnöjd! Det torde väl vara du som är missnöjd, som börjar snacka om att göra något åt dem. Varför ska jag göra något åt dem?'

Gunnar: 'Om man kan göra något så är det väl inget fel med det.'

Karin: 'Inget fel med det?'

Gunnar: 'Nej, det tycker jag väl inte ...'

Karin: 'Då kanske du skulle ta tag i dina hängbröst?'

Gunnar: 'Hängbröst? Jag har väl inga hängbröst!'

Karin: 'Åh, då måste jag ha sett fel. Gunnar har inga hängbröst som slänger och dänger när han rör på sig, det är bara jag som ser dåligt.'

Gunnar: 'Nu är du barnslig, tycker jag.'

Karin: 'Japp. Jag ser dåligt och är barnslig.'

Dumpa din kille

En bloggutmaning som pågår i december har Dumpa din kille som tema idag, och vem kan motstå det ämnet? Inte för att jag har så många genomförda dumpningar på min lista; men några har jag lyckats skrapa ihop trots ca trettio års äktenskap. Ett äktenskapet som slutade med att jag (moi!) blev dumpad, hur obegripligt det än låter.

Nåja, jag tog igen det sen. Det första klavertrampet (efter min skilsmässa) dumpade jag på sms. Att dumpa på sms är osnyggt, jag vet, men tror mig; han förtjänade det. Nog om den lilla vännen.

Nummer två dumpade jag också på sms, men vi hade bara setts två gånger vilket jag tycker är en förmildrande omständighet. Så här i efterhand kan jag se att jag panikdumpade för att undvika att själv bli dumpad.

Nummer tre dumpade jag i ett telefonsamtal. Vi hade då träffats i fyra månader. Det var ett långt telefonsamtal med mycket tårar från min sida, men med ens vi lagt på torkade tårarna och jag kände mig lycklig och fri.

För länge sedan, när jag var ung, dumpade jag en gång genom att göra mig otillgänglig. Det var innan internet och mobiltelefonerna, då det var lätt att bara försvinna från en persons radar. Vid ett tillfälle långt senare stötte jag ihop med honom, och först då förstod jag att det inte var en bra dumpning. Hur korkad var jag, kan man undra.

Fyra dumpningar, alltså. I kategorin Kvantitet går före kvalitet är det godkänt.

Benny och Britta del 5

Benny: 'Hör du Grönsiskan?'

Britta: 'Om jag hade kunnat hålla isär allt kvitter ...'

Benny: 'Ja, men det är de man hör. Lyssna!'

Britta: 'Okej, jag hör.'

Fågelkvitter.

Benny: 'Oj, här har vildsvinen varit.'

Britta: 'Usch, jag gillar inte dem.'

Benny: 'Det är ingen fara, de håller sig undan.'

Fågelkvitter.

Britta: 'Ska vi sätta oss på stocken där framme? I solen. Nu är jag kaffesugen.'

Benny: 'Där blir det fint att sitta.'

Två sittunderlägg, två muggar kaffe och två smörgåsar med falukorv på en stock i solen.

Benny: 'Vill du sitta till höger eller vänster?'

Britta: 'Herregud, det spelar väl ingen roll!'

Benny: 'Då sätter jag mig här.'

Britta: 'Då flyttar jag mitt sittunderlägg till andra sidan om dig, för annars kommer det snart vara i skuggan.'

Benny: 'Det gör du rätt i.'

Korvmackorna tuggas långsamt till grönsiskornas sång.

Benny: 'Det här är livet på en pinne.'

Britta: 'Jo, det kan jag väl hålla med om.'

Karin och Gunnar del 5

Gunnar: 'Godmorgon, älskling! Hur har min solskensstråle sovit?'

Karin: 'Jag bjuder hit Benny och Britta nästa lördag, det är vår tur.'

Gunnar: 'Va, Benny och Britta?'

Karin: 'Japp.'

Gunnar: 'Men nästa helg ...? Vi skulle behöva ta det lugnt för en gångs skull, tycker du inte? Bara du och jag ... inga planer, bara mysa.'

Karin: 'Nix. Jag vill få det gjort innan påsk.'

Gunnar: 'Du tycker ju inte ens om att umgås med dem?'

Karin: 'Det gör jag väl! Britta har jag inget emot. Jag fattar inte att hon fortfarande är gift med Benny, men det är ju hennes val.'

Gunnar: 'Val och val, när man älskar någon på riktigt bryter man inte upp hursomhelst. Det är helt enkelt för svårt.'

Karin: 'Stackars krakar som drabbas av den sortens kärlek ...'

Gunnar: 'Min kärlek till dig kommer aldrig dö ut.'

Karin: 'Kärlek kan falna, tack och lov. Det har hänt förr.'

Gunnar: 'Varför är du så grinig? Du är alltid så grinig nuförtiden. Jag vill mötas av ett glatt ansikte när jag vaknar bredvid min fru på lördagsmorgonen. Inte ett surt.'

Karin: 'Det står dig fritt att gifta om dig.'

Gunnar: 'Men sluta, nu är du löjlig. Jag går upp och sätter på kaffe så kan du ligga här och morna dig så länge du behöver.'

Karin: 'Nej, jag måste ringa Britta.'

Benny och Britta del 4

Britta: 'Nu går jag och lägger mig.'

Benny: 'Jaha?'

Britta: 'Vadå jaha?'

Benny: 'Nä, ingenting ... tänkte bara att du kanske ville sova i sovrummet.'

Britta: 'När du har slutat snarka.'

Benny: 'Ja, ja.'

Britta: 'Varför är det jag som sover i gästrummet, förresten? Varför är det inte du som gör det?'

Benny: 'Jag vet inte, det har ju bara blivit så ...'

Britta: 'Benny! Det är ingenting som bara bliiir.'

Benny: 'Nej, såklart, men jag har inte gjort något. Det är du som har gått och lagt dig i gästrummet.'

Britta: 'Ja, jag har valt att göra det eftersom jag är den enda av oss två som GÖR något åt ohållbara situationer.'

Benny: 'Ja, det är ju du som har valt.'

Britta: 'Eller inte! Du har valt att blunda för problemen, och alltså är det jag som måste ta ansvaret, SOM VANLIGT.'

Benny: 'Men jag vill ju sova med dig ...? Jag har ingenting emot det.'

Britta: 'Varför fixar du inte din snarkning då? Det skulle du göra om du verkligen ville att vi sov tillsammans. Men du fixar den inte; alltså är du inte så angelägen. Och det är jag som hamnar i gästrummet.'

Benny: 'Jo, jag är angelägen.'

Britta: 'Visa det då.'

Benny. 'Jag provade ju den där tennisbollen i tröjan.'

Britta: 'Och hur funkade det på en skala?'

Benny: 'Inte så bra.'

Britta: 'Och?'

Benny: 'Ja, jag har ju tänkt att jag ska prova den där näsgrejen också, den du pratade om.'

Britta: 'Tänkt?'

Benny: 'Ja, det har inte riktigt blivit av än. Var köper man en sån?'

Britta: 'INTE FAN VET JAG! Det är väl DU som ska fixa det, inte JAG.'

Benny: 'Absolut, jag undrade bara. Kan man googla på det?'

Karin och Gunnar del 4

Gunnar: 'Mottagningen är klockan tre imorgon.'

Karin: 'Jag vet.'

Gunnar: 'Sen börjar festen klockan sju.'

Karin: 'Jag vet.'

Gunnar: 'Vad har du tänkt att ha på dig?'

Karin: 'Jag vet inte.'

Gunnar: 'Inte? Behöver du köpa något nytt, kanske?'

Karin: 'Nej, verkligen inte. Jag har hela klädkammaren full med klänningar.'

Gunnar: 'Är du på dåligt humör?'

Karin: 'Lägg av. Jag vill inte följa med, bara. Hatar sådana där tillställningar.'

Gunnar: 'Nja, du brukar tycka det är trevligt när du väl är där.'

Karin: 'Det brukar jag inte.'

Gunnar: 'Men du kanske kan göra det för min skull då? Jag gör ju ganska mycket för din skull.'

Karin: 'Vadå?'

Gunnar: 'Folk kommer undra om du inte kommer. Det kommer spekuleras både hit och dit ...'

Karin: 'Spekuleras om vadå?'

Gunnar: 'Ja ... varför inte du följer med. Kan ju finnas en uppsjö av anledningar till det, tänker folk.'

Karin: 'Men låt dem spekulera då! Har de inget annat att göra så låt dem hållas.'

Gunnar: 'Fast det bästa är ändå att undvika spekulationer.'

Karin: 'Jag fattar inte varför folk ska lägga sig i vad jag gör.'

Gunnar: 'Håller med dig! Men du vet hur folk är.'

Karin: 'Idioter.'

Gunnar: 'Se det som ett jobb. Som mitt jobb, alltså. Som att du stöttar mig i mitt arbete, vilket ju i slutänden även kommer dig till godo. Tycker du att det är för mycket begärt av mig?'

Karin: 'Jag spyr när jag tänker på den där mottagningen.'

Gunnar: 'Det blir nog bra, gumman. Vi behöver bara vara där någon timme. Max en och en halv.'

Benny och Britta del 3

Britta: 'Hur kunde det bli du och jag egentligen?'

Benny: 'Det var ju för att du kom och hälsade på mig i Gislaved.'

Britta: 'Ja, det var anledningen rent praktiskt. Men vad var det jag såg hos dig? Det är det jag undrar.'

Benny: 'Du sa att du aldrig tidigare hade träffat någon som jag, minns jag.'

Britta: 'Det finns ingen mer som du.'

Benny: 'Nej, precis. Du tyckte om att jag hade bruna ögon, och du tyckte det var gulligt med snus under läppen.'

Britta: 'Jag är glad att du slutat med snusandet, ändå.'

Benny: 'Ja, men du tyckte det var gulligt.'

Britta: 'Du var söt på den tiden. Luggen hängde i ögonen.'

Benny: 'Ska jag skaffa peruk, kanske?'

Britta: 'Sen var du snäll också, det var nog det; att du var snäll.'

Benny: 'Det sa alltid mamma också; att jag var hennes snälla pojke.'

Britta: 'Varför gör du alltid som jag säger? Varför har du aldrig någon egen vilja?'

Benny: 'Men, det har jag väl?'

Britta: 'Nej, det har du inte! Du gör ALLTID som jag säger! Det är faktiskt jobbigt.'

Benny: 'Jag vill ju bara att du ska vara nöjd.'

Britta: 'Jaha, men som du ser blir jag inte det.'

Benny: 'Vad ska jag göra för att du ska bli det då?'

Britta: 'INTE ALLTID GÖRA SOM JAG SÄGER. Herregud! Jag behöver lite motstånd, ska det vara så svårt att förstå?'

Benny: 'Nej ... men jag gillar inte bråk ... det vet du ju. Jag föredrar lugn och ro. Harmoni.'

Britta: 'Harmoni? Jag blir galen ... JAG BLIR FAN GALEN!'

Benny: 'Skrik inte.'

Karin och Gunnar del 3

Gunnar: 'Kom och sätt dig älskling!'

Karin: 'Ja, ja.'

Gunnar: 'Närmare, så jag får klämma lite på dig.'

Karin: 'Ja, ja.'

Gunnar: 'Hur mår min lilla pudding?'

Karin: 'Hur mår du själv?'

Gunnar: 'Det knallar, tackar som frågar.'

Tankepaus.

Karin: 'Vi har det rätt bra ändå, du och jag. Om man jämför.'

Gunnar: 'Det har vi verkligen!'

Karin: 'Mmm.'

Gunnar: 'Om man jämför med vad?'

Karin: 'Ta Benny och Britta, till exempel.'

Gunnar: 'Ja ...?'

Karin: 'Varför skiljer de sig inte?'

Gunnar: 'Ingen aning.'

Karin: 'De nöter ner varandra mer och mer för varje år som går med sina ständiga konflikter. Jag förstår inte hur de orkar.'

Gunnar: 'Nä ...'

Karin: 'De är i grund och botten för olika. Britta som är så intresserad av kultur, litteratur, musik ... Kan Benny ens läsa?'

Gunnar: 'Jo, det kan han.'

Karin: 'Ja, det är klart han kan. Men om man ska vara krass tror jag det är väldigt svårt att få en fungerande relation när den ena är akademiker och den andra inte är det. Man vill ju kunna diskutera saker och ting.'

Gunnar: 'Jo, det är klart.'

Karin: 'Frågan är om Britta har något utbyte av Benny överhuvudtaget.'

Gunnar: 'Det kan vi inte veta, vi ser ju inte allt.'

Karin: 'Aj, nyps inte! Vet du vad Britta fick i födelsedagspresent sist? Ett presentkort till en underklädesaffär. Man har inte mycket innanför pannbenet när man ger sin fru en sådan present.'

Gunnar: 'Oj då, det var djärvt. Om hon inte hade önskat sig det?'

Karin: 'Nej, det hade hon verkligen inte. Men det är just det här som är problemet med outbildade män i vår ålder; de tänker inte med hjärnan.'

Gunnar: 'Nä ...'

Karin: 'Inte för att det är din bästa gren heller, men det är ändå skillnad.'

Gunnar: 'Ja, jo ...'

Benny och Britta del 2

Benny: 'Falukorv och makaroner, det är grejer det.'

Britta: 'Prata inte med mat i munnen!'

Benny: 'F'låt.'

Britta: 'Nästa gång jag ber dig köpa något annorlunda ska jag skriva ner det med stora bokstäver på ett papper till dig. MAKRILL, eller vad det nu kan bli.'

Benny: 'Fast falukorv, makaroner och ketchup är inte dumt.'

Britta: 'Men kan du sluta prata med mat i munnen!'

Benny: 'F'låt.'

Britta: 'Vi kan inte bara äta korv och makaroner, och ibland är det roligt att pröva något nytt, faktiskt.'

Benny (efter att han tuggat färdigt såklart): 'Fast makrill är inte något nytt, det åt vi en annan gång.'

Britta: 'Inte med gräslöksfraiche. Tanken var att jag skulle göra en gräslöksfraiche till makrillen, men nu blev det inget av med det.'

Benny: 'Gräslök mitt i vintern ...?'

Britta: 'PRATA INTE MED MAT I MUNNEN!'

Benny: 'F'låt.'

Karin och Gunnar del 2

Gunnar: 'Ta inte det här som kritik nu, älskling.'

Karin: 'Vilket?'

Gunnar: 'Fisken är fantastisk, men den hade vunnit på att vara i ugnen ett par minuter till.'

Karin: 'Ett par minuter till?'

Gunnar: 'Ta det inte som kritik, sa jag. Du är duktig på att laga fisk, det vet du att jag tycker. Bara två minuter till, sen hade den varit perfekt.'

Karin: 'Bara två minuter till och sen hade den varit perfekt?'

Gunnar: 'Ta det inte som kritik, sa jag. Jag förstår inte varför du ska ta allt som kritik.'

Karin: 'Jag tar det inte som kritik, jag tar det som en synnerligen korkad kommentar från någon som inte vet hur man kokar ägg.'

Gunnar: 'Du är rolig du älskling. Rolig och en fantastisk kock.'

Karin: 'Som tar ut fisken för tidigt ur ugnen ...?'

Gunnar: 'Bara ett par minuter, och jag kan ha fel.'

Eva och Albert

'Vill du ha makrill ikväll?'

'Ikväll ...?'

'Ja, om du har lust att stanna, alltså.'

'Jag måste kolla ... skulle kanske hjälpa en kompis med en grej.'

'Okej, jag förstår.'

Tystnad.

'Sa du makrill ...?'

'Ja, lite rökt makrill och en fräsch potatissallad, ett glas vitt. Det vore väl gott?'

'Alltså jag gillar inte sån där mat.'

'Sån där vadå? Gillar du inte fisk?'

'Jo, jag gillar fisk, men inte skaldjur och sånt.'

'Men vänta här nu. Makrill är inget skaldjur, det är fisk.'

'Ja, jag vet, men det är sånt där som jag inte gillar bara. Skaldjur och sånt.'

Karin och Gunnar del 1

Karin: 'Var är makrillen?'

Gunnar: 'Oj, den ligger kvar i bilen. Jag hämtar den.'

Karin: 'Tack det vore fantastiskt bra ... helt underbart ...'

Gunnar: 'Oroa dig inte, jag hämtar den.'

Fem minuter senare.

Karin: 'Gunnar! Vad gör du där ute?'

Gunnar: 'Ingenting! Letar efter makrillen, älskling!'

Karin: 'Du sa ju att den var i bilen?'

Gunnar: 'Ja, någonstans här ... i bilen.'

Karin: 'Ska jag behöva hämta den själv?'

Gunnar: 'Nej, nej, absolut inte, det här fixar jag.'

Fem minuter senare.

Karin: 'Potatisen är snart klar!'

Gunnar: 'Men makrillen behöver inte så lång tid i ugnen väl?'

Karin: 'Har du fortfarande inte hittat den? Herregud att man ska behöva göra allt själv.'

Gunnar: 'Nej då, här är den! Den låg i handskfacket!'

Benny och Britta del 1

Britta: 'Köpte du makrill?'

Benny: 'Skulle jag köpa makrill?'

Britta: 'Jaaa, du skulle köpa makrill.'

Benny: 'Det visste jag inte ...'

Britta: 'Hur kunde du inte veta det? Jag sa åt dig i morse och påminde dig på lunchen!'

Benny: 'Aha, du menar krillen?'

Britta: 'Krillen?'

Benny: 'Jag tyckte du sa krill, och någon sån hade de inte.'

Britta: 'Va?'

Benny: 'Vi saluför inte krill, sa de. Det är plankton, inte människoföda.'

Britta: 'HUR KAN DU TRO ATT JAG BER DIG KÖPA PLANKTON?'

Benny: 'Skrik inte.'

Britta: 'Vad fan ska jag göra då? NÄR JAG ÄR GIFT MED EN IDIOT! Nu har vi ingen makrill till middagen, så vad tycker du att vi ska äta?'

Benny: 'Inte makrill, i alla fall.'

Åh vad jag älskar min vardag

Tänkte jag inte när alarmet ljöd för en dryg timme sedan. Som ur tomma intet var första tanken att ringa min chef och säga upp mig, och varifrån kom DEN idén? Man undrar ibland vad som händer i ens huvud. Det är inget man styr över, i alla fall.

Nu har jag varit ute med hundarna plus ätit frukost. The dogs sitter på varsin sida om mig i soffan och säger med sitt uppfordrande kroppsspråk ATT DET ÄR DAGS ATT FÅ FRUKOST, även för dem. Precis nu när Adventskalendern började, ack ja. Kommer missa några av tomtefarens 'ho ho ho' när han irrar omkring och letar efter sig själv, och hur jag ska överleva det har jag ingen aning om.

Om att skriva dagbok

Jag har skrivit dagbok hela mitt liv, eller i alla fall sedan jag var sju. Googlade 'skriva dagbok' för en stund sedan för att få en djupare förståelse för fenomenet. Fann ett antal intressanta fakta om oss dagboksskrivare:

1. Vi är mer effektiva och har lättare att fokusera. Jag som hatar effektivitet! Men jag kanske är effektivare än jag tror då. Och fokusera, det kan jag. Har fokuserat hål i huvudet på rätt många genom åren.

2. Vi har lättare att sortera tankarna. Är inte det samma sak som första punkten? Antagligen inte en dagboksskrivare som gjort listan.

3. Stressen minskar. Ja, jo. Åtminstone under själva skrivandet för då kan man ju inte stressa runt.

4. Kreativiteten ökar. Skojar du? Man kan också få för mycket av det goda, kan jag meddela. Men man får väl skylla sig själv när man börjar skriva dagbok vid sju års ålder.

5. Minnet förbättras. Hm? Då undrar jag i mitt stilla sinne hur mycket icke-dagboksskrivare glömmer? De kan ju inte minnas ett skit.


Det fanns två punkter till men jag tar inte med dom. Den ena kommer jag inte ihåg och den andra handlade om emotionell intelligens - ett alldeles för skitnödigt begrepp för min smak.

Adventskalendern

Två avsnitt har visats, och frågan hänger som en smocka i luften:

VAD SER TOMTEMOR I TOMTEFAR?

Jag fattar det ICKE. Vem, vid sina sinnens fulla bruk, vill vara ihop med en sån man som tomtefaren i årets julkalender? Seriöst, alltså.

Hur ska vi beskriva honom? Jag vet uppriktigt sagt inte, för det görs sannerligen inte i en handvändning. För att få hans vardag att rulla på måste både tomtemor OCH deras gemensamma barn i tolvårsåldern serva och curla all sin vakna tid. Tomtefar kan inte ta sig ur sängen själv, han sätter skumtomtar i halsen och han kan inte fixa sin egen frukost. Och det är bara början. Han är HELT inkompetent, både som tomte och pappa. Hur han är som partner vill jag inte ens tänka på.

Om tomtemor hade lämnat honom i dagens avsnitt hade det varit fullständigt begripligt. Istället ser hon ut att tycka det är JÄTTEROLIGT att ta hand om sin förvuxna bäbis, och det är HÄR jag känner att hela julkalenderprojektet hamnar i en trovärdighetskris. Varför ställer hon upp på att vara hans hushållerska, morsa, projektledare, personliga assistent, krockkudde och psykolog? Det är det enda jag kan tänka på när han lallar omkring som en idiot i sin för trånga tomtedräkt. Handlar det om en medberoendeproblematik av något slag?

Tredje avsnittet ger förhoppningsvis några ledtrådar.

December

December är här, och med den rara månaden tomtar och julmusik en masse.

Ja ja, jag kommer nog överleva det också. Mina tre döttrar kommer hem (till mig) och stannar över juldagarna och det är poängen med julen för min del. Innebär en liten kamp för mig att parera alla deras förväntningar på julfirandet, men jag har redan börjat.

Var och en fixar det den vill ha med på julbordet. Den är bra, i synnerhet som två är allätare, en vegetarian och en (that would be me) halvvegetarian.

Julklappsspelet är den bästa uppfinningen sedan raggsockan. Idén kommer faktiskt från en av mina telningar och jag håller krampaktigt fast vid den som den värdelösa julklappsköpare jag är. Man köper bara en eller två klappar och sedan fördelas de slumpmässigt i en lattjolajban lek.

Klimathotet anbefaller minimalistisk julpyntning. Härligt att känna sig som en miljöhjälte när man hängt upp sin tomte och sina två julstjärnor och stannar därvid. Att det handlar mer om lathet än miljömedvetenhet behöver man ju inte skylta med.

Julen är en högtid som firas årligen för att människan behöver vila. Obs, detta gäller även mammor. Enligt traditionen ska vilan äga rum i en lada, men nuförtiden sker den allt oftare i det egna hemmet, vilket är okej så länge man inte får för sig att hemmet måste julstädas. JULSTÄDNING är ett kapitel för sig, när blev den en del av julfirandet? Rotar man i julfirandets historiska utveckling upptäcker man sannolikt att den är ett påhitt från de krafter som vill fjättra kvinnan vid spisen. Skulle inte förvåna mig ett dugg.

Glad första advent på er!

November del 10 - avdelningen jobbnöjen

Var till reningsverket på studiebesök med mina elever idag, och solen lyste över den snöbeklädda nejden. SOLEN. Så satans otippat, men fint. Gick en rundvandring utomhus bland slambassängerna och bara NJÖT. Jo, det luktade bajs, men man kan inte få allt. Försökte förklara det för eleverna när de höll på med sina 'uuuäärk'. Tonåringar är så känsliga. Jag vet inte vad de trodde det skulle lukta på reningsverket. Vaniljstång?

Men de kommer nog mogna med tiden. När studiebesöket var över följde jag dem till busshållplatsen och meddelade att jag själv skulle springa tillbaka till skolan. Skrockande över deras tappade hakor drog jag iväg i rask takt och kom fram samtidigt med bussen. En aning omoget kanske men man måste ju visa att man äger, inte sant. Frågan är om inte det är själva kärnan i lärarjobbet? Har i alla fall inte stött på någon annan kärna under mina tjugotvå yrkesverksamma år.

November del 9 - avdelningen kristerapi

Det är fortfarande november.

Helt otroligt, man fattar inte hur det är möjligt. Molntäcket (den grå sörjan i luften) släpar i backen och mörkret firar dagligen nya triumfer. Årets skitmånad alla kategorier, skulle jag utbrista om inte januari vore ännu värre. Januari är verkligen värst. Varför finns ens den månaden? Där kan vi snacka grått och meningslöst.

December är ju inte heller så jävla kul om man ska vara ärlig. Det är förvisso skönt att vara ledig mellan jul och nyår men jag spyr redan nu när jag tänker på alla chokladaskar. Alladin - allvarligt talat! Förstör hela julen för mig.

Februari däremot, det är en trevlig månad. Lite lagom på alla sätt och vis. Julen är utstädad och mörkret lättar. Våren lurar runt hörnet. Maginfluensorna avlöser varandra, vilket ger oss perspektiv på livet. Inget är som ett friskt glas vatten när man legat och spytt i ett dygn, som jag alltid brukar säga. Då förstår man vad som är viktigt i livet.

Känns skönt att avsluta detta inlägg i positiv anda, så nu skriver jag inget mer ikväll.

November del 8 - avdelningen fromma nöjen

Idag har jag varit till tandläkaren och blivit ompysslad. Mina tänder fick godkänt, vilket man får vara tacksam för i min ålder.

Jag tycker om att gå till tandläkaren, en känsla som har hängt med ända sedan jag var sju år och gick dit själv första gången. Tog bussen in till stan, klev av på Drottninggatan och sedan tripp trapp upp till tredje våningen där man fick bokmärken om man var duktig.

Minns från just det här första tillfället att alla vitrockar var alldeles till sig i trasorna över att jag kom själv. När jag dessutom sa att jag inte behövde bedövning när det skulle borras visste deras entusiasm inga gränser. Så fortsatte det under min barndom; jag sa nej till bedövning vid varje lagning (blev ganska många eftersom det fanns för mycket saft och kalaspuffar i mitt barndomshem) och varje gång fick jag höra hur otroligt duktig jag var. Visst gjorde det ont ibland, men det gick ju över snabbt och berömmet efteråt vägde tyngre. Först när jag blev vuxen och insåg att man inte alltid måste vara så jävla duktig tackade jag ja till bedövning.

Hursomhelst! Ett tips för att muntra upp november: Gå till tandläkaren.

November del 7 - avdelningen dunkla nöjen

Kollade igår upp en gammal klasskompis från gymnasietiden. En fördel med facebook är att man kan hitta kreti och pleti. Ni vet hur det är; man vill inte kontakta folk och fä, men veta hur de har fixat sina liv vill man ju. På facebook har alla fixat sina liv, så även den här gamla kompisen. Och hon var sig tamejfan precis lik, hur kan vissa knappt förändras mellan tjugo och femtiosju?

Hon har två söner som ser nästan jämnåriga ut. Ganska unga, så hon måste ha fått dem när hon var en bra bit över fyrtio. De är lika henne, speciellt den ena, så det är ingen tvekan om släktskapet. Någon pappa till barnen såg jag inte röken av, men mitt ex syns inte på min facebooksida heller, bevare mig väl (sa egyptiern och blev balsamerad.) Vidare har hon en katt, och en del vänner. Ingen bil, men hon bor ju i Stockholm där man klarar sig bra utan.

Det som förvånade mig mest var en kommentar av en kille i ett av kommentarsfälten. En som gick i min parallellklass på högstadiet. Han undrade om hon ville följa med och paddla i hans kanot, hoppsan hejsan! Frågan är om de tagit upp bekantskapen nu på äldre dagar? Eller om de har varit kompisar hela tiden, men det verkar lurt.

Nåja. Hon får leva sitt liv så lever jag mitt.

November del 6

Kollar på längdskidåkning och förundras över att de åker så fort. I nedförslöporna är det inte så konstigt, men när de åker på plant underlag! Helt otroligt vad snabbt det går. Ska väl inte jämföra med mig själv, men när jag åker går det farligt mycket långsammare. Även när jag var ung, och faktiskt åkte lite längd då och då, var jag inte i närheten av deras hastighet.

I år ska jag åka några gånger har jag tänkt. Jag har ju bil och kan ratta upp den till Kilsbergen. Behöver bara falla lite snö först. Mitt förkylningshelvete måste också gå över. Vet inte varför just jag drabbats men det är väl någon där uppe som vill att jag ska ha en snorig käftsmäll.

Man får klaga lite när man blir förkyld. Som sagt är jag glad och tacksam, men snor och huvudvärk är fan inte kul. Båda delar tynger ner humöret ganska rejält. Ett humör som redan dignar av ett grått och mörkt november. Och inte blir det bättre av att svt1 visar en massa hurtfriska atleter fara fram i skidspåren.

Man får trösta sig med att de nog inte har det så lätt i sin privata del av livet. En relation med en elitidrottare kanske fungerar på ytan, men under ytan måste det ju vara ren katastrof. Träning, träning, träning, tävling. Svettiga kläder som hänger på tork i hemmets alla vrår. 'Nej, tyvärr kan vi inte åka på en romantisk utflykt den helgen för då är det SM.'

Man har det rätt bra ändå.

November del 5 - grädde på moset

Jag har drabbats av en ordentlig förkylning och sitter här i min soffa och snörvlar. Eländigt kan man tycka, men i sanningens namn är jag GLAD. Att leva är att känna, och även om en redig förkylning trubbar av lukt- och smaksinnena, så känner man att man lever. Snor och huvudvärk har den effekten, vilket gör mig tacksam och oändligt ödmjuk. Inser att chansen är stor att min förkylning kommer gå över och att jag om några månader kommer få uppleva min femtioåttonde vår. Vad mer kan man begära av livet?

Ett och annat kanske, som de bortskämdas skara förmodligen skulle pipa om de fick chansen. För det är ett satans gnäll i det här landet vid den här tiden på året. Det är för grått och för mörkt och för regnigt och för kallt och gud vet allt. Jag har arbetskompisar som tycker de är några slags hjältar bara för att de tar sig till jobbet på mornarna. Med pust och stånk kommer de in i arbetsrummet och utgjuter sig över sakernas tillstånd. De låter som om de precis gått igenom ett lidande av överjordiska mått, de bortskämda små asen.

Jag lovar att när de väl ligger på sina dödsbäddar kommer de med saknad tänka på de där mornarna i november när de släpade sig till jobbet och väl där hade privilegiet att klaga vitt och brett. När vi lider känner vi, och det är det som är så bra. När vi njuter känner vi också, men som alla vid det här laget vet finns ingen glädje utan sorg. Heller ingen njutning utan lidande.

Så TACK för förkylningen.

November del 4 - en filosofisk analys

Vid jämförelse med årets övriga månader är november värst, inte sant. Månaden då man upplever att man fan inte orkar mer och ger upp. Månaden då botten är nådd. Då allt bara kan bli bättre. Månaden man bara ska ta sig igenom, man behöver inte ens göra det på ett stilfullt sätt, bara ta sig igenom med livet i behåll.

Med den vetskapen i ryggen kan man chilla och ta det lite lugnt, och så borde man ju allvarligt talat ha det varje månad. Ta det soft på kvällarna, glo på dekadenta TV-program, läsa en bok om man känner för att höja den kulturella nivån något, äta något lättlagat, eller varför inte mackor. Alternativt något dyrt och extra gott för att sätta lite guldkant på en svår tid. Vidare kan vi sakta ner. Ingen far runt som en tätting i november, det spar vi till december.

Summa summarum - november är inte så illa ändå. Men! Vi måste fortsätta låtsas att det är det annars faller det tillåtande och kravlösa upplägget.

Så fy FAN vad november är jobbigt! Skandal är vad det är!

November del 3

Dagens novembernotering:

Frågade idag mina elever vad man kan göra för att muntra upp sig i november, denna dystra deprimerande månad. Deras svar: träna och vara utomhus. De är så lurade de stackarna.

Jag kontrade med förslaget att klä sig i grått och svart (mina kläder idag) och möttes av förbryllade ansiktsuttryck. Inte ett enda fniss. Tonåringar och humor - en usel kombo.

November del 2

Har bestämt mig för att ägna mig åt cocooning denna november. Det betyder ungefär att gå i ide. Något jag inte kan göra på veckorna, förstås, för jag arbetar måndag till fredag, gubevars. Men helgerna! Har skrivit 'ledig' i kalendern på alla lördagar och söndagar (utom den sista lördagen då jag har specialplaner).

LEDIG.

Så jävla skönt. Ledig betyder i och för sig inte ledig, men det betyder att jag inte har några planer, annat än att slå dank hemma.

Slå dank hemma betyder i och för sig inte direkt slå dank, utan snarare städa, tvätta, fixa tusen grejer (var kommer alla grejer som behöver fixas ifrån?!) och tillgodose Ninjas* behov. Men så underbart att bara göra det!

Året efter min skilsmässa för snart sju år sedan hade jag också mycket egentid, som det så piffigt heter. Så mycket att jag tröttnade och blev social. Nu har jag behov av att gå åt andra hållet, och bli asocial. I alla fall några helger. Det blir roligt!

*

November i mitt hjärta

Var extremt trött igår kväll när jag kom hem från jobbet. Tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Förmodligen beroende på alla steg i veckan.) Orkade knappt engagera mig i Idol. Vaknade med migrän i morse. Två Treo och en sumatriptan senare gick jag ut för att lapa i mig det ytterst lilla ljus som erbjöds idag. Ninja och jag gick till hundlekplatsen där Ninja for omkring med sina lekkompisar i leran. Eftersom jag vill framstå som en hundvänlig person hälsade jag leende på de andra hundarna och var kladdig från topp till tå när vi gick därifrån. Leriga tassavtryck och hunddregel, so not me.

Skönt ändå att komma ut i det grådisiga dagsljuset. Man vet ju hur gott det gör eftersom man har hört det tusen gånger. Det duggregnade, vilket friskar upp, vare sig man vill det eller inte. Att se hundar köra rally i gyttja har också sina fördelar, om man i stunden kan förtränga brottningsmatchen som väntar hemma när man ska tvätta nämnda hund i badkaret. Och förtränga dåtid och framtid kan man ju, för om det är något vi människor värdesätter nuförtiden så är det att vara i nuet, inte sant. Ingen kan ha missat vikten av det, som det tjatats om det senaste två decennierna. Det är 2000-talets stora grej, kan man säga. Nyckeln till ett fint och hållbart liv både fysiskt och psykiskt.

Nu är klockan fem över fyra och det är redan mörkt ute. Men då ska man tänka på att det blir ljust igen imorgon. Inte ljustLJUST, men lite mindre mörkt än nu i alla fall, och det är ju roligt.

Back to freedom

Vad ska man säga om gårdagens inlägg?

Att vi lever i en hysterisk tid? Att något är allvarligt fel?

I alla fall så har jag idag slutat räkna steg. Bestämde mig när jag i morse läste mitt inlägg as of yesterday. Det får ju finnas gränser. Ligger nu still i soffan. Har datorn på bröstet, suger på lakrits och funderar på om jag ska kolla på ett par avsnitt av Första dejten.

Ordningen sålunda återställd. Säga vad man säga vill, men man vill inte bli en del av nutidens sjuka prestations slash effektivitetskultur.

Och hjärtappen har jag förpassat till internets mest avlägsna begravningsplats slash soptipp slash destruktionsanläggning. DÄR DEN HÖR HEMMA.

En snabb sammanfattning av dagen

Upp ur sängen, på med kläder utanpå pyjamasen, ut med hunden. Knatade på ovanligt bra eftersom jag vill ha ihop så många steg som möjligt i min hjärtapp. In och fixade frukost, åt den framför TV'n. Drog fram dammsugaren tjugo i åtta, hann med två rum, hallen och köket. Fem över åtta var jag på jobbet.

Mattelektion, engelsklektion, mattelektion och lunch. Mattekonferens, planering, konferens och mer planering. Cyklade hem och tog ut hunden. Gick ganska många steg. Hemma igen åt jag youghurt och sedan bar det av till ättelägg för att äta riktig mat och titta på Bonde söker fru. Drog hem igen och tog ut hunden på nära tvåtusen steg. Nu sängen.

Ingen tycker om mig

Ingen tycker om mig

Bara för jag äter mask

Nej, jag skojar bara. Jag är otroligt omtyckt, fattar knappt själv vidden av det.

Men jag behövde något att skriva, för det måste man ha när man bloggar, och då dök den där populära gamla dängan upp.

Håll till godo:

Långa och slibbiga,
korta och klibbiga,
ligger dom i min ask.
Schluuurp!

Bloggsugen

Har dock inget att skriva om så det får bli lite hitte-på.

Hitte-på:

Skåne och jag brukar spela Wordfeud, något jag introducerade honom i tidigt i vår bekantskap. Generellt sett deltar inte jag i tävlingar, för jag HATAR att förlora. Wordfeudspelet utgör dock ett undantag eftersom jag alltid vinner matcherna där, om jag vill det.

Senaste året/åren har jag varit storsint och låtit Skåne vinna mellan varven, för att han inte ska ge upp och vilja sluta spela. Sådana gånger kan jag ta förlust. Jag har ju då, så att säga, själv valt den.

Häromkvällen la jag som vanligt ett ord på ett spel. Det blir i regel ett ord per kväll; en normalt sett trevlig avslutning på dagen. Just det här spelet hade jag inte tänkt att Skåne skulle få vinna, och jag såg inte käftsmällen komma förrän den var ett faktum: ÖKÄNT för 228 poäng.

Både Ö och Ä på trepoängsbrickor plus två eller tre DO hade han snott åt sig, och jag ballade ur fullständigt! Kunde inte ens säga God natt den kvällen, på grund av förlamande bitterhet. (Förståeligt, ändå.) Kände mig missförstådd och extremt förfördelad. Funderade på att göra slut. Somnade i vredesmod. Drömde mardrömmar om att förlora i Wordfeud. Vaknade med nävarna knutna och kroppen spänd som en gitarrsträng. Fastnade med håret i sänggaveln (bambu) och bet mig i tungan så det svartnade för ögonen. Fick kramp i benet när jag försökte kliva ur sängen.


Och där får jag lov att stänga igen butiken för nu orkar jag inte hitta på mer. Det blev ändå en berättelse som på ett intressant sätt gestaltar vad en livlig tävlingsinstinkt med tillhörande skuggproblematik kan få för konsekvenser. Bra jobbat, skulle jag vilja säga!

Skåne levererade

Men helgen gick naturvidrigt snabbt. Vips var den över, och jag och Ninja på väg hem igen. Hur kan tid gå så fort? Det kändes nästan surrealistiskt att kliva av på perrongen i Örebro igen, tyckte både Ninja och jag. Som om hela Skånehelgen bara varit en dröm. Och det kanske den var. Vem vet egentligen? Kanske är hela livet en dröm. Skulle inte förvåna mig.

Nåväl. Nu har två dygn till passerat utan några större fadäser. Botten på min kompostpåse rämnade utanför grannens dörr igår kväll, men med tanke på hur flinkt jag svepte upp innehållet igen så blev det sammantaget en positiv upplevelse. Missade min tid till tvättstugan, också detta igår kväll, men jag tänker att det aldrig skulle ha hänt utan anledning. Antagligen behövde jag vila eller liknande. Glömde bort att jag hade bjudit in en Sydafrikan till en lektion idag, för att berätta för mina elever om Sydafrika. Kom på det när hon stod där i dörren vid lektionens början. Men därmed fick hon lära sig att lärare också är människor, alltså blev det en win-win.

Och i övrigt går det också bra.

Ett år sedan sist

Av diverse skäl. Men nu sitter jag på tåget till Malmö igen. Hurra! Med på resan har jag en av mina kompisar - Ninja. Hon hjälper mig att hålla koll på grannen som ju kan vara suspekt även om han vid en första anblick verkar vara en ganska ordinär typ.

Själv håller jag på att svälta ihjäl på grund av glömda mackor i kylskåpet på jobbet. Man får inte gå in med hund på Pressbyrån på stationen i Mjölby, så nu är jag HUNGRIG. Skåne ska ta med två bananer när han hämtar mig (oss), snällt får man säga. Jag har redan sett en bild på dem. När skåningar gör något gör de det ordentligt, det ligger i deras natur.

Trettio minuter kvar!

(Tills jag får äta upp dem.)

Då har jag krockat också då

En ytterst liten krock, men ändå. Touchade en annan bil när jag backade ut ur en parkeringsruta, och det får man inte göra. Gubevars. Själv tycker jag att det hade varit värre om jag hade kört på en bil i hög fart, men det sa jag inte.

Nu blir det verkstad, speciellt för min bil som fick en repa. Därefter kommer den här fadäsen övergå till ett lärdomstillfälle. Och då kommer jag vara glad att det här hände, så att jag fick lära mig något nytt.

Nya landvinningar

Hade ett ärende utanför stan i morse och när jag kom ut på motorvägen fick jag tårar i ögonen på grund av påfart som gick som en flygande dans. Det händer ganska ofta nuförtiden, men ändå. Lyckan! Har börjat älska påfarter.

Vidare har jag pumpat mina bildäck. Något jag inte visste att jag någonsin skulle behöva göra, men nu vet jag bättre. Tänkte att jag måste åka till en verkstad när varningslampan plötsligt lyste på instrumentbrädan, men efter att ha ventilerat krissituationen med Skåne åkte jag till en mack. Jag skulle 'kolla lufttrycket' och därefter pumpa om behov fanns. Mmm, lätt som en plätt. NOT. För hur ska man veta hur man gör det när man aldrig gjort det? Man får vara glad att man har talang för att be om hjälp såna gånger. Vet egentligen inte hur jag gör, men jag får alltid hjälp när jag ber om det. Kan vara så att jag ser ut som ett hjälplöst bortkommet kvinnfolk i stort behov av en kompetent man, MEN SKITSAMMA. Tänker jag om det.

När jag svängt in på macken frågade jag sålunda en ung kille som höll på med sin egen bil om han kunde hjälpa mig. Hans bil såg ut som ett skrotupplag, men det behöver ju inte betyda inkompetens och det visade sig att han var en hejare på att pumpa däck. Hade jag inte hejdat honom hade han pumpat alla fyra, men jag ville ju pröva själv också. Det förstod han, och med lugn och tydlighet lärde han mig hur man gör. Först si och sen så och tryck här och håll där. Värsta superpedagogen, trots sin ringa ålder.

Kände mig glad när jag lämnade macken. Tänkte att meningen med livet nog är att man ska KLARA AV DET. Inte att man ska vara nöjd och tacksam och sån skit. Bara KLARA AV DET. Ett problem i taget.

Veckan som gick

Första veckan på ordinarie schema har passerat och känslan är rörig men god. Andra jobbar med papper, djur, mat, tekniska prylar och jag vet inte vad. Jag jobbar med elever. De gör min dag, måndag till fredag varenda vecka. Nästan lika söta som Skåne. Nästan lika besvärliga också, mellan varven, men när jag lindat dem färdigt runt mitt finger är de som små lamm. För det mesta. (Ibland får jag linda som fan, men det är en annan historia.)

Skåne är inte lika lättlindad, men han är ju heller inte min elev. Räknar man på det (vilket man givetvis gör) har nog han lärt mig mer än jag lärt honom. Om ordning och reda, till exempel. Om att köra bil. Om att meningen med livet är att ha en skåning i det.

Jag vet att man inte ska generalisera, men skåningar - de är obeskrivliga. Bara dialekten kan ju få vem som helst ur balans. På ett positivt sätt, alltså. Den (dialekten) spelar på varenda sträng man har i kroppen, som om man vore en jäkla nyckelharpa. På en föreläsning på jobbet i våras, till exempel, var föreläsaren från Skåne och jag bara skrek rakt ut när hon började prata. Jag visste inte att hon var skåning och blev överraskad, annars hade jag förstås hållit tillbaka mina hästar, ska sägas. Är jag förberedd kan jag absolut behärska mig.

Men nu var det ju mina elever det här inlägget handlade om. De ljuvliga små människorna.

På allmän begäran

Eftersom folk ber och bönar (well, två personer i alla fall) att jag ska berätta mer om Skåne kommer här några intressanta detaljer:

1. Han hade fluga och blå kostym på sig när jag fick upp ögonen för honom. The eye-opening evening, om ni fattar.

2. Andra gången jag tog tåget ner till Malmö kom han för att möta mig på stationen i solglasögon (det här var en kväll i februari) och svart långhårig peruk. Jag kände inte igen honom och tog rulltrappan upp till gatuplanet innan han hann blinka.

3. Han läser flera år gamla nummer av Illustrerad vetenskap och Hänt i veckan som han fått av sin bror för att han tycker att det är synd att slänga dem. Jag har försökt övertala honom att göra sig av med dem olästa, men vid närmare eftertanke är ju denna halvgalna sysselsättning ganska charmig, visst? Och undrar jag vilken civilstatus någon kändis hade för fem år sedan så har jag någon att fråga, det är ju också bra.

4. Han tycker om nötter, lakrits, vispgrädde, kaffe, hundar och sina kläder. Och mig, som tur är!

Efter denna uttömmande skildring antar jag att ni har fått en tydligare bild. Annars kan jag säkert klämma ur mig några fler detaljer vad det lider, håll bara ut så länge.

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

Klargörande

Jag förstår att det kan bli en aning tjatigt för de som envisas med att läsa vartenda jäkla inlägg här. Skåne hit och Skåne dit, man kan tro att han är ett överjordiskt fenomen av något slag.

Det är han inte. Vill bara vara tydlig med det: Han är en vanlig människa. En vanlig skåning som råkat komma min väg med sina högst ordinära egenskaper. Tänk ordinär, och ni har Skåne framför er.

Men som alltid finns det grädde på moset och det är väl det som sipprar ut här på bloggen ibland. De små guldkornen i hans alldaglighet. Skulle kunna räkna upp dem och göra en lista. Men orkar icke. Det kanske man gör när man är nykär, men inte när man har varit ihop i två och ett halvt år. Det finns gränser och den här går vid ett och ett halvt år eftersom 'förälskelsen tar så mycket energi'. Man orkar alltså inte längre än så. (Källa: MåBra) Det hela kan förklaras evolutionärt; när det gått arton månader har man hunnit fortplanta sig, och tåget växlar då in på ett mindre energiskt spår där tryggheten och bekvämligheten är prio ett.

Men nog om det.

Skåne är en vanlig människa, det var bara det jag ville ha sagt.

Fördelarna med körkort

En ny värld har öppnat sig sedan jag skaffade körkort och bil. Nu ska jag exempelvis åka till en återvinningscentral och dumpa en massa skit. BARA SÅ DÄR. Svänga förbi och lasta ur.

Helt fantastiskt.

Sedan har vi Kilsbergen. En hel värld av skog och berg och sjöar och på vintern skidspår. Åkte runt där förra veckan med dotter på kringelkrokiga vägar och hittade den allra näpnaste vik med sandbotten och kristallklart vatten där det var helt folktomt. Detta är kanske vardagsmat för människor boende på andra ställen i Sverige, men om man bor i Örebro är det:

Helt fantastiskt!

Vidare kan man åka hit och dit för skojs skull, och det är i sanning också helt fantastiskt.

(Nu kan man undra varför jag väntade så länge med att ta det där körkortet, men då får man tänka på att jag behövde träffa Skåne först så att jag hade någon att övningsköra med. Det här inlägget ska handla om fördelarna med körkort, och inte om Skåne, men tänk er den mest perfekte privata handledaren för övningskörning, fast ännu lite bättre. Där har ni honom. Dessutom är han ovanligt söt att se på, som en karamell, vilket man inte har någon större glädje av när man kör, men har man bara parkerat på ett bra ställe så kan man sitta och glo sig mätt.)

Om ni kommer på fler fördelar med att ha körkort får ni gärna dela med er.

Det säkra före det osäkra

Min körskolelärare sa en gång till mig att jag kommer vara med om en och annan incident när jag fått mitt körkort. Incidenter är både bra och dåliga, sa hon, men mest bra, för man lär sig av dem.

Så, igår var jag med om en incident.

Kom körande på höger sida på en väg som svängde, och där, precis i svängen stod en bil vid vänster sida av vägen med motorhuven öppen och två kvinnor bredvid. En av dem vinkade till mig (en medelålders och solbränd med långt blont hår i krusiga vågor och mjukisbyxor, ni vet sorten) och jag stannade och drog ner fönstret.

'Har du starka nypor? Vi behöver hjälp att öppna ett lock.'

Jag svarade tjänstvilligt att jag väl i alla fall kunde försöka, förstod dock inte hur det skulle gå till. På min sida av vägen fanns ingen vägren att stå på, och man kan ju inte parkera mitt i körbanan. I synnerhet inte när man befinner sig efter en krök och inte syns för bilar som kommer farande bakom en. Tänkte att en u-sväng nog skulle funka och la in backen för att kunna göra en som förhoppningsvis skulle ta mig runt till andra sidan där hennes bil stod.

U-sväng, alltså. För man vill ju så gärna hjälpa till om man kan, och inte vara en egoistisk skitstövel i trafiken. När jag ska göra u-sväng behöver jag ta sats och när jag som bäst höll på med det såg jag en vit bil i backspegeln, på väg rakt mot mig. Inte i hög hastighet, tack och lov, men blicken jag fick av föraren när han passerade mig var inte nådig, och det tackar jag för. Man behöver en uppsträckning då och då, och det här var för mig definitivt ett sådant tillfälle. Man kan ju för i helvete inte stå still mitt i körbanan direkt efter en krök! Det fattar vilken idiot som helst.

Så jag trampade på gasen och körde vidare. Sa inget till kvinnan i fråga, gjorde en ansats till att vinka hej då, men det blev inte mycket till vinkning. Hade gärna velat förklara att jag bara haft körkort i en och en halv månad, men rädslan för att det skulle dyka upp ytterligare en bil piskade iväg mig. Obönhörligt.

Denna incidents lärdom: Stanna inte bilen mitt i körbanan efter en kurva.

Nej, inte ens om någon ber dig om det.

En av mina upplivande störningar

Har skrivit 'blogga' på min att-göra-lista idag och då är det ju bara att göra det. Tack vare mitt bloggande, som pågått till och från i över tio år nu, vet jag att de flesta blogginläggen kommer till av att jag sätter mig framför datorn, och inte av att jag får en idé till vad jag ska skriva om.

Intressant att notera med tanke på mitt övriga skrivande.

Sätt dig framför datorn, och det skola bli skrivet.

Hade planerat in tio dagar för skrivande i juli, det blev tre. En vink om att jag nästa år ska planera in trettio, för då kanske det blir tio? En dag för skrivande innebär för mig minst fyra timmar i något av mina skrivprojekt. Bloggandet räknas inte. Det är inget projekt. Vet inte riktigt vad det är. För det mesta roligt, och om inte roligt så i alla fall kravlöst. I min blogg (ja, här alltså) kan jag skita i syfte och målsättning, det är det bästa. Inga långsiktiga planer, inga kortsiktiga heller. Få läsare som bryr sig, även om jag förstås högt och heligt värderar de arma krakarna.

Fast kravlöst och kravlöst, jag vill ju ha kvar de läsare som fortfarande återkommer. Mitt (hemliga) knep är att få till ett avslut med ordentligt schvung i varje inlägg. Ett avslut som trycker ut energi i världen, och gör den en aning rikare. Kan bli sittande i timmar (nåja, i alla fall halvtimmar) bara för att få till de där sista orden. Hjärnan i baklås, träsmak i arslet, ömmande muskler i nacken. Jävligt jobbigt och kravfyllt, faktiskt.

Så, vad har ni för störningar?

Bilen går bra

Jag utgår från att alla undrar. Jag utgår också från att alla som ser mig låsa upp min lilla svarta och sätta mig på förarplatsen tänker WOW. Nej, det utgår jag inte ifrån, jag vet att ingen bryr sig, men jag är imponerad.

Jag har kört ungefär sjuttio mil den vecka som gått sedan jag köpte bilen. Tycker om att ratta mig fram i stan och på landsbygd, men inte så mycket på motorväg för där är hastigheterna för höga. Ogillar speciellt påfarter där andra bilar smyger upp bakom mig både till höger och vänster samtidigt som jag måste köra i minst nittio. Tänker så positivt jag bara kan i de situationerna, frågan är dock hur långt det räcker.

Igår tankade jag själv för första gången. Sammanlagt 0,33 liter vilket jag först upptäckte när jag var på väg ifrån macken och såg att mätaren fortfarande var nära noll. Anledningen var att jag hade tryckt tankgrejen för långt och för hårt in i hålet, antog killen som hjälpte mig när jag kom tillbaka. Han visade mig hur jag skulle göra och lämnade mig när bensinen pumpades in i min bil som den skulle. Så skönt att man kan be om hjälp, inte sant. När tickandet på pumpen avstannade drog jag ut snabeln, precis som killen instruerat, och sprutade ner både bilen och mina byxor. Körde in grejen igen, snabbt som fan, och sedan stod jag där en stund och fullständigt sket i bilarna som stod i kö. Man kommer ibland till en gräns, och där var min. Helt kolugn stod jag där, indränkt i bensin, blickade ut över de köande bilarna och tog mig den tid jag behövde.

Nåväl, en stund senare drog jag ut snabeln, satte mig bakom ratten (i min lilla svarta) och gled ut från stationen. Åkte till en biltvätt där jag högtrycksspolade både bilen och mig, och när jag kom till Beriths kolonilott (tre kvart senare än uppgjort) sa Berith att jag inte luktade minsta lilla bensin. Jag älskar den kvinnan.

Imorgon ska jag köra till Småland helt själv. Bara jag i bilen. Tjugo mil, delvis motorväg. I regn. Varför, kan man undra.

DÄRFÖR.

Attention, please

Vill bara säga att om en svart liten bil fräser förbi så kan det vara jag.

Dagens reflektioner

Sällan har väl en skåning passat så bra in i det närkingska landskapet som min skåning. Det är något med hans kroppshållning, den harmonierar med Närkeslätten. Och när jag tog en bild av honom utanför Örebro slott förra sommaren upptäckte jag att han var som skapt för att stå där utanför slottsporten och vakta. Mustaschen ton i ton med stenväggen.

Nu är han på väg hit, han kör sin bil, kanske längs med Vätterns strand just nu. Att köra längs med Vätterns östra sida är en fröjd, det är så vackert att man nästan smäller av och inte kan njuta av det hela. Min Skåne är också vacker, och liksom Vättern långsmal och djup. Och hans ögon glittrar i ljust, ljust blått.

Ja, det var väl det jag hade att säga idag.

En liten skrivövning i all anspråkslöshet

Tiden stannade inte upp (som man kunde ha förväntat sig med tanke på händelsens dignitet) för att jag tog körkort. Dagarna har trippat på, och jag har:

1) Fått mitt körkort på posten
2) Kört bil upp till Åre med min syster
3) Kört HELT SJÄLV mellan Åre och Järpen (samma dag var det en trafikolycka på just den sträckan, men jag var inte inblandad!)
3) Gått skrivarkurs Skriv ditt liv
4) Börjat skriva mitt liv
5) Spenderat tre dagar i Östersund

En av uppgifterna på skrivarkursen:

Skriv en text som inkluderar orden på listan!

Uppkörning

På vägen in mot centrum:

Han: Du har kört med Elin?
Jag: Ja, och några lektioner med de andra också.
Han: Tycker du att det har gått bra?
Jag: Ja, det har varit jättebra, jättebra.

Tystnad.

Jag: Sedan har jag övningskört med min särbo också. Han bor i Malmö.
Han: Jaha, det var långt bort, ett riktigt långdistansförhållande! Det kan inte vara lätt ...
Jag: Jo, det har funkat i två och ett halvt år nu. Det får vara så här tills vi flyttar ihop.
Han: Mmm, det kanske är bra att ha det så? Då får man längta lite efter varandra ...?
Jag: Ja.

En kvart senare, på motorvägen:

Han: Var ska ni flytta ihop någonstans då?
Jag: Han får flytta hit.
Han: Jaha? Ha ha!

Ha ha? Om jag inte hade haft fullt sjå med att hålla koll på vägen, trafiken runt omkring och min hastighetsmätare hade jag frågat honom vad som var så roligt. Men nu var jag upptagen av min uppkörning så jag lät det passera.

Tillbaka vid Trafikverket, när jag parkerat, lagt växeln i parkeringsläge och slutat andas, sa han att min körning gått 'fint som snus'. Fint som snus! Jag älskar det uttrycket (från och med nu).

Han: Du är godkänd.
Han igen: Du har körkort nu, grattis!

WOW, liksom.

Han: Du har visat att du kan köra på ett trafiksäkert och bla bla bla bla sätt.
Han igen: Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla, och körkortet kommer på posten.

Hans 'ha ha' föll bara bort, helt enkelt. Istället tackade jag honom skitmycket; tack, tack, tack, tack, tack, tack! Klart överdrivet så här i efterhand, men när man är GLAD blir man liksom helt bäng i huvudet.

JA, JA. Nu lämnar jag detta bakom mig och går vidare i mitt liv. MED KÖRKORT!

Vad ska du göra i sommar?

Jag ska ta körkort. Det vill säga, jag ska förhoppningsvis ta körkort. Kanske.

Jag ska i alla fall ta det där jäkla körkortet innan året är slut. Om inte så ska jag ta det nästa vår. Och går inte det så har jag ju nästa sommar på mig.

Under alla omständigheter ska jag köra upp i sommar. Första, andra och tredje uppkörningen kommer jag få tider till den här sommaren. Den fjärde gången får man inte förtur, och därför får man vänta länge på den, kanske kan det bli i november? Femte gången får man inte heller förtur till så den kanske blir i februari? Eller januari, för jag har hört att det inte är så många som vill köra upp mitt i vintern. 

Jag läste om en på flash back som klarade körkortet på tjugofemte uppkörningen. Det var inte dåligt gjort, tycker jag. Den personen måste ha en uthållighet utöver det vanliga. Och ett extremt dynamiskt mindset. Jag har motsatsen; ett statiskt mindset, och det innebär att man bryter ihop redan efter första misslyckandet och aldrig mer vill försöka. Medan den dynamiska hjärnan tänker: Vad kan jag lära av det här fiaskot? Och så är de uppe på fötterna och på det igen.

Om det är någon som har ett dynamiskt mindset att sälja så ring mig.

På temat otippat

Sedan ett halvår tillbaka driver jag ett hund- och kattpensionat i mina tre rum och kök, och vem hade kunnat tro det? Definitivt inte jag, i alla fall.

Har tre ickebetalande gäster; en katt och två hundar. Bara roligt hela tiden, och var det inte därför man skaffade barn en gång i tiden? För att så småningom få rå om deras husdjur?

Jo, det måste det ha varit.

Och det är givande, må ni tro, för att dammsuga och rolla bort katt- och hundhår gillar jag en masse. Göra rent kattlådor också. Har aldrig förr haft katt så det är en ny erfarenhet. Kisset och bajset suger till sig sanden och bildar små och stora klumpar som man fiskar upp med en spade. Varning för att slänga dem i toaletten. Då bildas cement. Varning också för att slappa till och glömma att städa kattlådan, då bajsas det bredvid den.

Men det allra guldigaste guldkornet är ändå alla hundpromenader. Eftersom den ena hunden är ett litet troll på tolv år som endast vill nosa upp harbajs på gräsmattan utanför mitt hus (harbajs är hennes bästa) och den andra är en treårig finsk lapphund med ett motionsbehov jämförbart med en vildhästs, så behöver de tas ut en och en. Det gör åtta sköna hundpromenader varje dag. De två första direkt när jag kommit ur sängen på morgonen (och klivit i byxor och gummistövlar), och de två sista innan jag åter stupar i nämnda säng.

Eftersom den rara tolvåringen första tiden pinkade revir i min säng, får båda hundarna sova i hallen nuförtiden. Den söta katten pinkade istället i mina skor, vilket jag just då kunde uppleva som ett irritationsmoment, men som jag nu i efterhand såklart ser charmen med. Det var en livlig och intrikat tid i mitt liv. Stunder jag kommer bära med mig, ta fram och skrocka förtjust över när jag blir gammal och de små rara liven inte längre lever.

Hur länge nu små troll lever, kan man undra ibland.

På långpromenad

När man måste ägna fredagskvällen åt att hantera kränkningar

Jag fick en anonym kommentar:

'Obviously like your web site however you have to check the spelling on quite a few of your posts. Many of them are rife with spelling issues and I in finding it very bothersome to tell you the truth then again I will surely come again.'


Dear Anonym,

I don't make any spelling mistakes, but I write in a language you don't know.

It's called Swedish.

Love,

Nilla


Ett bra svar, om jag får säga det själv. Ett personligt men inte privat. Ett svar som är professionellt och ändå inte dignar av förakt gentemot stackaren som skrev kommentaren.

Sen känner jag givetvis förakt, det fattar ju vem som helst med hjärncellerna innanför pannbenet.

I really despise that little shitty thing!

From the bloody bottom of my heart!

And FYI

I NEVER MAKE SPELLING MISTAKES.

Vissa klichéer är så klichéartade att de inte ens händer i verkligheten

En sån hände mig idag.

Man bara, neeej det här händer inte, och alltså händer det inte.

Jag stod vid whiteboardtavlan och beskrev engagerat matematikens värld för mina elever när jag plötsligt la märke till att flera av dem inte visste åt vilket håll de skulle titta. Som pingpongbollar for deras blickar fram och tillbaka (de är ju väluppfostrade, krakarna) och jag bara visste: min gylf var på vid gavel.

Här hade jag kunnat göra pinan kort med ett 'oj, ha ha' och snabbt dragit upp blixtlåset. Så blev det inte, för min instinktiva reaktion var att låtsas som att det regnade, och jag fortsatte lugnt förklara (hur man kan använda algebra för att bevisa att kvadraten på det mittersta talet i en aritmetisk talföljd om tre tal minus produkten av första och tredje talet är lika med kvadraten på differensen mellan två av talen).

Så på det hela taget ovärdigt.

För att hjälpa upp situationen växlade jag mellan att stå i vinklar som inte visade min framsida, och att dölja gylfpartiet med armar och händer. Drog i blusen också, som inte var tillräckligt lång för att dölja spektaklet. Kände hur mina kinder hettade, lämnade whiteboardtavlan och satte mig bredvid en elev långt bak i klassrummet. Tänkte att jag där kunde smyga upp blixtlåset utan att någon lade märke till det. En omöjlighet, insåg jag snart, så jag reste på mig, gick ut ur klassrummet, drog upp gylfen och gick in igen som om ingenting hänt. 

Så elegant!

Och tack vare allt mankemang från min sida så tänkte förmodligen mina elever att de sett fel där i början, och att min gylf varit stängd hela tiden. Det är det bästa av allt.

Nu har jag skånsk ordning och reda i min verktygslåda

Hur klarade jag mig innan?

Inte alls, har jag förstått. Hade systemet allt-ihopslängt-i-en-plastlåda, vilket också är ett system. Men inte ett bra, förstås, om man jämför med det skånska.

I vårt sydligaste landskap är en verktygslåda en verktygslåda, med en uppsjö av fack i olika storlekar. Som av en händelse övningskörde jag förra helgen till Biltema och köpte en. Min skånska influenser visade vägen. Till i förmiddags har den lilla grå plastpuddingen (verktygslådan, alltså) stått i min trapp och undrat var den hamnat. Men inte nu längre. För as we speak står den i min skrubb, fylld med alla grejer jag hade i min plastlåda uppsorterade i perfekt ordning. En skånsk, sålunda.

Sorteringsarbetet tog större delen av förmiddagen, för jag var tvungen att gå igenom varenda pryttel, en i taget. Det som var mest tidsödande: att fundera ut vad det var för pryttlar. En del var helt obegripliga. Förmodligen delar av något annat, men vad? Om man inte kommer på det kan man inte slänga dem, för tänk om man plötsligt saknar en pryttel som hör till någon grej som inte funkar för att man har slängt bort en viktig liten del?

Men nu är de i alla fall inordnade i fack, de små oklara tingestarna.

Det är de säkert tacksamma över.

Misslyckanden är inte min grej

Därför är jag glad att vi i vårt tidevarv har avskaffat misslyckanden och istället infört lärtillfällen. Det gör att man blir glad istället för ledsen när något inte går som planerat.

Ta exemplet uppkörning. Klarar man inte den, för att man helt enkelt kör för dåligt, så får man en massa utvecklande feed back och man lär sig betydligt mer än man annars skulle ha lärt sig. Vem tackar nej till det? Nuförtiden, alltså, för annat var det förr i tiden, när ett misslyckande var ett misslyckande. Då kunde folk skrika och gråta, bli deprimerade och dra täcket över huvudet, ligga på köksgolvet och snyta sig i mattfransarna och jag vet inte vad. Det var ovärdigt, kan inte beskriva det på något annat sätt. Så skönt att slippa sådana debacle och istället bara vara glad hela tiden.

Som var och en förstår hoppas jag på att få köra upp ett antal gånger. Ju fler desto bättre. Därför blev jag också uppiggad av att jag på dagens körlektion hade stora problem med att komma ut på motorvägen. Det var nära att jag hade fått parkera bilen där i slutet av påfarten.

Sådant blir man kuggad för, sa min körlärare.

Ja men det låter ju hoppingivande, sa jag.

Ytterligare en helg närmare döden

Om man tänker så blir man lite mer ödmjuk, inte sant. Man är tacksam för varje helg man får uppleva, oavsett kvaliteten på dem.

Kvaliteten på mina helger varierar betänkligt, det måste jag i ärlighetens namn säga. Ena helgen kan vara så fantastisk att man aldrig hört talas om maken, medan nästa närmast kan liknas vid en dynghög av värsta sorten.

Fast för det mesta är helgerna förstås en mix av de två lägena, då de båda i verkligheten svårligen kan skiljas åt. Ingen fantastisk helg utan sina illaluktande inslag, och ingen skithelg utan sina bedårande guldkanter. Till slut är de så ihopblandade att det är rent omöjligt att hålla isär dem. Man vet bara att de ramlar över en varenda fredag och att man i bästa fall kommer ur dem levande på måndag morgon.

Ja, så upplever jag mina helger. Hur upplever ni era?

Skåne Skåne Skåne

I eftermiddag kommer Skåne hit, så jag har inte tid att sitta här vid min blogg och idka flegma. Behöver ju förbereda hans mottagande. Det tar en arbetsdag, ungefär.

Förutom de vanliga förberedelserna så har jag inför just detta besök köpt boken Liten parlör för älskande av David Levithan. Drygt två hundra vokabulär (avvikande, adj till zenit, s) och en liten text till varje ord. Jag har tjuvbläddrat lite och i sanningens namn verkar den inte så intressant som den skulle kunna vara. Men det är mycket luft på boksidorna så vi kan ju skriva våra egna små texter. Dikter och sonetter, till exempel. Men kanske en och annan novell också.

Eller inte, med tanke på den långa raden av påbörjade projekt som vi har bakom oss.

Vi skulle behöva en tredje person i det här förhållandet, som har ansvar för att följa upp och avsluta det som påbörjas. En slags assistent, kanske. Gärna med talang för uppstyrning och administration. Någon som kan väga upp Skånes och min lättja. En arbetsmyra, that is!

Boktips

Efter min skilsmässa för mer än sex år sedan förändrades min förmåga att läsa romaner. Jag kom inte in i berättelserna och gav upp en bit in i varje bok. Läste kanske tre hela romaner de första två åren och de tvingade jag mig igenom. Bestämde hur många sidor jag skulle läsa en viss dag och kämpade mig fram sida för sida.

Min läsförmåga är fortfarande inte helt återställd, men det går framåt. Läser just nu Testamente av Nina Wähä. I den halsbrytande romanen finns en skildring av den frihet hennes karaktär Siri upplever när hon skiljer sig efter många års äktenskap, och jag känner igen mig. För det var dubbelt. Trots att jag inte ville bli lämnad (för en betydligt yngre kvinna; mitt liv var en sån kliché) så tog det inte många månader förrän jag upplevde en frihetskänsla som inte kunde jämföras med något jag hade upplevt innan det. En slags lycka. Stundtals.

Nina Wähäs roman är läsvärd, och det var egentligen dit jag ville komma. Den handlar om en gigantisk familj i finska Tornedalen som är långt utanför den svenska lagom-normen, vilket är både befriande och läskigt. Jag håller andan mellan varven (eftersom jag inte har möjlighet att ingripa och sätta säkerhetsbälte och hjälm på karaktärerna), förfasar mig och tänker att det här kan aldrig gå väl.

Men vet inte eftersom jag har halva boken kvar att läsa!

Helgens mest intressanta situationer

1. Körde på liten krokig landsväg utan vägren när jag plötsligt hade en cyklist frenetiskt trampande framför mig. Kunde inte hålla ut så mycket och ge cyklisten vingelutrymme eftersom det samtidigt kom en mötande bil. Skåne klagade. 'Man måste ge vingelutrymme!'

2. Vid en motorvägspåfart hann jag inte kolla döda vinkeln innan jag körde ut och bad därför Skåne kolla åt mig. Skåne arg.

3. Ett par gånger, på liten krokig landsväg, hojtade Skåne att jag körde för nära vägrenen. Jag förklarade att jag inte kan titta i höger sidospegel samtidigt som jag håller koll framåt. Skåne sa att jag måste det.

4. Placerade mig fel när jag skulle in i en rondell och ta första avfarten till höger. Glömde blinka också. Skåne klagade, men jag förklarade att han så klart inte kan förvänta sig att jag ska köra perfekt när jag håller på och lär mig.

5. Kom in i något som heter tift-rondellen utanför Linköping. Tift-rondellen är egentligen en trafikplats och inte en rondell och där var det ett enda virrvarr. Jag hann aldrig orientera mig så jag åkte ur den åt fel håll. Dessutom missade jag en väjningsplikt där inne någonstans. Skåne skärrad.


I övrigt körde jag som en GUD.

Sextio är det nya tjugo

Har hängt upp och ner i en bil idag. Så ser halkan ut nuförtiden; mycket mer avancerad än den var för några decennier sedan. Tre artonåringar, som också håller på att ta körkort, tittade på, och det kändes bra att visa dem att kvinnor som närmar sig sextio kan. (Något de kommer ha glädje av senare i livet, även om de inte fattar det nu.) Jag vet inte hur jag såg ut (där jag hängde) för det fanns ingen spegel men jag kände mig spänstig och bekväm med situationen.

Check på halkan!

Det gick enligt plan

Vi såg den franska filmen på den kommunala biografen, och vi konverserade på franska på vägen hem, om än bara med små 'oui oui' från Skånes sida.

Intressant film ändå. Dramatisk kurva är inget för fransk film, här tas alla budskap och händelser (som i en svensk film skulle ta hus i helvete) emot med som mest ett höjt ögonbryn. Det var en soppa av otrohetsaffärer och alla inblandade var franskt oberörda från topp till tå. Det blir väl så när en hel nation regelbundet ligger utanför sitt eget revir; det blir en vana. Inget att hetsa upp sig över. Det kan tvärtom bli en fjäder i hatten om man lyckas sköta både äktenskap och diverse otrohetsaffärer med en air av loj likgiltighet.

Nu säger inte jag (och Skåne) att alla fransmän ligger runt, men tveklöst hör det till deras kultur. Det är som med svenskarna och köttbullarna. De som inte äter köttbullar har inte samma kontakt med den svenska folksjälen som köttbullsätarna. Därav följer att den fransman/fransyska som troget stannar i den äktenskapliga bädden inte fullt ut har förstått vad kultur är.

Efter denna filmanalys känner jag att det får dröja ett tag till vi går och ser nästa franska film. Behöver minst två feelgood från Hollywood och en svensk i genren Jultomten är far till alla barnen innan jag åter kan ta del av den franska lättvindigheten.

Jag antar att intresset vid det här laget är begränsat

MEN!

Ikväll kommer Skåne hit.

Så på det hela taget fantastiskt, om jag får säga vad jag tycker.

Det går en fransk film på vår kommunala biograf och jag överväger ivrigt köp av två biljetter. Skåne är intresserad av det franska språket, så det passar så bra, i synnerhet som jag också är det.

Det är också något speciellt med franska filmer och deras loja känsla av förstoppad hetta. Man kan inte annat än svepas med. Ingenting speciellt händer, ändå sitter man där andlös ända till slutet. Ute i friska luften igen känner man sig märkligt vederkvickad, och under promenaden hem, som inledningsvis slingrar sig förbi Örebro slott, faller det sig naturligt att konversera un peu på franska.

Ett upplägg som inte kan gå fel.

Skojade bara

Jag snodde inte karlns Paulin-müsli. Så kan man faktiskt inte göra, det är olagligt.

Skulle det ändå hända, och jag blev åtalad, så vore ju en rättegångsprocedur en bra erfarenhet och lärdom att ha med framöver i livet, visst? Det är så man får tänka. Man kan kalla det konstruktivt tänkande. Till skillnad från det positiva tänkandet är det konstruktiva tänkandet mer konstruktivt, om ni förstår?

Okej ...

Säg att vi har en bäver som stängs in i en flätad korg. Den positivt tänkande bävern börjar genast övertyga sig själv om att den har ett jättefint liv i sin flätade korg. Den kommer hitta diverse fördelar med att leva instängd och skriva upp dem på små lappar som fästs på korgens insida. Där sitter bävern sedan i alla sina dagar och läser på sina lappar.

Den konstruktivt tänkande bävern, däremot, kommer gnaga sig ut och fundera på hur erfarenheten av att vara instängd kan användas, och vad man kan göra med resterna av den flätade korgen.

SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE att vara en konstruktiv bäver.

End of message.

Karln som handlar för mycket på COOP

Han ja, kanske ni tänker, för vi har väl alla stått bakom honom i kön. Jag gjorde det igår. En överfylld kundvagn som han i maklig takt tömde, en vara i taget, samtidigt som han var mycket mer engagerad i ett samtal på mobilen. Ibland stannade hans arm till med en matvara i handen, på vägen från vagnen till varubandet, och blev hängande där blixtstill medan hans koncentration helt slukades av samtalet han var i. Mig sket han fullständigt i, trots att jag stod precis bakom och hade bråttom.

Jag tittade uppfordrande på honom, för vad annat kan man göra i det här jävla landet?

'Kan du lägga undan mobilen och sätta lite fart?' hade känts fint att säga. Det gör jag titt som tätt på jobbet, så jag har vanan inne. Men sa jag det till karln på COOP skulle uppmärksamheten antagligen hamna på mitt beteende istället för på hans, och det vill man ju inte riskera. Det är då passivt aggressiva blickar kan komma till pass, men när karleländet inte ens uppfattar dem, vad gör man då?

Jag snodde en Paulins müsli av honom när jag packade ner mina varor.

Hur skulle ni ha gjort?

Jag ska få en assistent

Det sa de på nyheterna igår kväll.

'Lärarassistenter ska bli verklighet i hela landet.'

'Lärarassistenterna ska bli ett stöd för lärarna.'

Fantastiskt. Jag vill ha en tystlåten med bra kondition.

Jag förstår att jag bara ska få ha den här assistenten på jobbet, och jag kommer acceptera det, absolut. Men om hen vill följa med mig hem då? Alltså om det är hen som vill och inte jag som tjatat?

Skåne in da house

Skåne och jag på ålderdomshemmet om trettio år:

Jag: Du e söt.
Skåne: Naj, duuu e söt.
Jag: Nej, duuuuu e söt.
Skåne: Naj, duuuuuuu e söt.
Jag: Nej, duuuuuuuuuuuuuu e söt.


Lite vakuum i denna stund, för Skåne har satt sig på tåget söderut. Helgen har som vanligt gått fort, man hinner inte så mycket på ett och tre kvarts dygn. Men som synes ovan har det varit en helg i framtidens tecken, det är ju viktigt att se framåt så att man inte fastnar i det förgångna och börjar älta det faktum att två tredjedelar av våra liv hann förflyta innan våra vägar korsades.

Vi har även planerat kommande påskhelg, vilken ligger tre veckor framåt. Då ska jag övningsköra Närke runt med Skåne som handledare. Vi har bokat en hyrbil, en Volvo V40 med automatväxel.

SÅ JÄVLA ROLIGT!

Tycker jag. Skåne är nervös, men som jag säger till honom: Vad är det värsta som kan hända??? Då blir han lite lugnare. Eller, det blir han inte, om sanningen ska fram, men då säger jag att det är okej att vara nervös. Huvudsaken är ju att inte jag är det, som ska sitta bakom ratten.

Alltså, det ska bli såååå roligt detta! Det är bland det roligaste jag har planerat i hela mitt liv.

Vissa dagar ...

Efter en natt med endast fem timmars sömn började dagen med ett möte på jobbet kvart över sju. Elev med morgonpigg förälder. Sedan har det gått i ett. Hit och dit och upp och ner i trappor har präglat dagen. Som vanligt har mitt arbete krävt en pigg och problemlösande hjärna. Något jag inte haft.

Dagen avslutades, kan man säga, med att jag gjorde upp en affär sittandes på toa när jag kom hem från jobbet. Så kan det bli när man tar med sig mobilen överallt. Den ringde och jag svarade. Köpte en avloppsanläggning för nittiotvå tusen - på toa. Förlåt, eller vad ska man säga? Personen i fråga visste ju inte att jag satt där jag satt. Jag ansträngde mig att låta normal. Som att jag satt i köket eller liknande. (Gjorde köksljud.)

Frågan är om man av anständighetsskäl borde lämna mobilen utanför toan? Eller om det nuförtiden är helt naturligt att sitta på toa och prata i telefon?

Mmmmm ...? Jag gissar på alternativ nummer två.

Nillas lilla oberäkneliga

Vad jag är nöjd med det bloggnamnet! Inte bara för att det passar på min mischmasch-blogg utan också för att jag därmed kan skriva om vad skit som helst.

Som om jag inte brukar det, kan vän av ordning invända, MEN ÄNDÅ! Tjoho, liksom.

Sitter vid mitt köksfönster och kollar ut på min lilla gata där en bil står parkerad med halvljuset på. Har undrat ett tag nu om den inte ska köra iväg någon gång. Den behöver backa någon meter, sen blinka till vänster och svänga ut. Det är så jag hade gjort. Så småningom kommer även min bil stå parkerad där ute.

Hade körlektion i fredags. Jag körde inne i stan och på leder. Tränade på att byta filer, och det gick superbra, men det är en sak att fräsa omkring när man har en körlärare vid sin sida. När jag så småningom är själv i bilen blir det kanske inte lika lätt.

NÅVÄL. Om man vill byta till vänsterfil och blinkar, saktar bakomvarande bil in något så att man smidigt kan glida in framför den. Man kommunicerar med sin blinkers, och jag älskar kommunikation så det här är verkligen något för mig. Om bilen ifråga inte saktar in ska man inte göra filbytet, då fortsätter man rakt fram även om det innebär att man inte kommer dit man ska. För det är som i livet i allmänhet, all kommunikation fungerar inte, och man åker hellre fel än tar fajten med de som inte vill kommunicera med en.

Att ta körlektioner är bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Det blir lite tråkigt när de tar slut. Men ett körkort kan ju funka som plåster på såren, absolut.

Jag är bra på mycket

Men inte på att hålla en röd tråd.

'En pedagogisk blogg med skånskt perspektiv', när kläckte jag den idén? Kan ha varit när jag var nykär. I alla fall vad gäller 'skånskt perspektiv'. Varifrån 'pedagogisk blogg' kom kan man fråga sig.

Sedan har vi namnet 'Nillas medelålderskrisfrågespalt'. När någonsin var denna blogg en frågespalt? När någonsin var jag medelålders? Och vad är en medelålderskris? Kan inte påminna mig att jag har utrett de penséerna.

Nej, den här bloggen har växlat tema lika ofta som jag bytt intresseområde under de tio år som gått. Det som för tillfället befunnit sig överst i mitt huvud har stöpts om till inläggs-format och hamnat här som en oberäknelig pladuska.

Och det är ju okej.

För vad är det för folk som har en stadig röd tråd genom livet? Ja, inte är de helt normala, i alla fall. Räls-människorna kan man kalla dem, eftersom deras liv verkar gå som på räls. Man ser dem lite här och där. Gör man inte det kan man kolla efter en air av planhushållning. Har de blogg så bloggar de outtröttligt med samma tema år efter år.

Man får helt enkelt vara glad över att man inte är en av dem. För nu vill jag inte ha en pedagogisk medelålderskrisfrågespalt med skånskt perspektiv längre, och då måste jag ju få ändra. Det jag vill ha är en körblogg, för mitt huvudintresse just nu är att ta körkort.

Sedan vill jag ha en novellskrivarblogg, för att skriva noveller är också mitt huvudintresse dessa dagar. Tänker heller inte skippa Skåne, för den lilla puddingen är i sanning också ett av mina huvudintressen, trots att han kan vara lite besvärlig ibland.

Jag får ta en nypa frigörelse (körkortet), en nypa livets sötma (Skåne) och en nypa andra allvarliga grejer (mitt skrivande) och mixa ihop dem till en trevlig bloggrubrik. Kan inte gå fel.

Nu har jag tappat bort Skåne igen

Man kan inte ha en blogg med 'skånskt perspektiv' om man glömmer bort att skriva om sin skånska guldklimp.

Så, en liten uppdatering:

Han har blivit väldigt duktig på att åka tåg mellan Malmö och Örebro, för det senaste halvåret är det bara han som åkt.

Han fortsätter gnälla på mitt hems organisation och genomtänkta system. Han försöker låta bli, det får man ge honom, men då och då slinker någon liten grinig kommentar ut.

Förra helgens:

Skåne: 'Den här bestickkorgen fyller ju ingen funktion ...'

Jag: 'Nähä ...? Varför inte?'

Skåne: 'Det är ju penslar och sån skit i den!'

Jag: '???'


Den här helgens:

Skåne: 'Ska vi ta med de här tomglasen när vi går ut?'

Jag: 'Nä, varför det?'

Skåne: 'Det blir så trångt här.' (läs: under diskbänken)

Jag: '???'

Passiv aggressivitet

Jag fortsätter på temat människans tillkortakommanden och önskar slå ett slag för den passiva aggressiviteten. Är det någon som någonsin hört talas om det beteendet i positiva ordalag?

Nej, jag tänkte väl det. Så illa ansett är det.

Ibland kan man tro att passiv aggressivitet till och med är värre än aktiv dito. Men så länge aktiv aggressivitet är förbjudet beteende för kvinnor så måste man ju ägna sig åt den passiva, eller hur?

Ta en arbetsplats inom offentliga sektorn, vilken som helst. Tänk en kvinna, Beata, som får nog av att hon får allt mer att göra på grund av att närmaste kollegan Pillan alltid kommer för sent tillbaka från rasterna. Tänk dig att Beata, när hon försiktigt ifrågasätter de sena ankomsterna, får höra olika ursäkter (från Pillan-aset) varje gång, den ena mindre trovärdig än den andra.

Tänk nu att Beata en eftermiddag, när hon är överhopad av arbete, går in i personalrummet där Pillan sitter med sin kaffekopp på övertid. Att hon går fram till bordet, slår näven i det så kaffet skvimplar och ryter 'Nu får det fan vara slut på ditt maskande!'

Nej, det kan man knappt tänka sig, eller hur. Vad är hon för monster till kvinna, den där Beata? Hon måste helt klart tygla sig, annars blir det omplacering eller jag vet inte vad.

Så, vilka alternativ återstår när man i sanning skulle behöva slå näven i bordet? Passiv aggressivitet! Eller svälja orättvisan med ett leende på läpparna, och jobba lite effektivare så att kollegan kan fortsätta med sina för långa raster.

Valet är fritt.

En människas mognadsgrad är dynamisk

Jag har begrundat mitt beteende på danspasset häromdagen, och kommit fram till att mognad inte är något statiskt, om nu någon trodde det. Man är inte mogen, punkt, bara för att man är femtiosju. Människan fungerar inte så.

Tvärtom; ena stunden kan hon vara drottningen av moget beteende, för att i nästa regrediera flera decennier. Ni vet hur det är. Man fastnar i prestige och kan inte komma loss. Vet att man är ute och cyklar, men i helvete att man erkänner det. Anklagar andra hejvilt, enligt devisen anfall är bästa försvar. Eller spelar dum, för ibland funkar det riktigt bra att låtsas att man inte fattar det man visst fattar. Ett tips bara, för de som är dåliga på att regrediera.

Att regrediera är en konst. Inser man det så kommer man inte känna sig som en dålig och misslyckad människa när man beter sig som en femåring. Man kommer istället se det som ett tillfälle att utforska sig själv. Det finns så mycket att upptäcka när man gör det. Tyvärr vågar inte alla. Det finns de som är rädda för att komma i kontakt med sin inre femåring. Vissa menar att den inte ens finns där. Det skulle jag vilja påstå är omoget om något!

En prestationistas bekännelser

Idag har jag dansat på Friskis och Svettis. Det var länge sedan sist. Passet hette Dans Crescendo och jag läste på hemsidan att jag skulle förvänta mig 'lite trixiga steg'.

Ja ja, tänkte jag. Vad är väl lite trixiga steg i min livskarusell? Och man dansar så gott man kan, inget mer krävs. Jag är heller inte lika rädd att göra fel längre, och bryr mig inte så mycket om att andra ser mina tillkortakommanden.

Så jag ställde mig inte allra längst bak.

Men nästan. För säkerhets skull.

Tre block med koreografi gicks igenom med en jäkla fart. I första blocket var jag hjälpligt med. I andra var det två (eller tre?) snurrar som var 'trixiga' och mer eller mindre förstörde resten. När vi kom till block tre var min hjärna fullmatad av koreografin för block ett och två. Gjorde mitt bästa för att hänga med men låg en halv sekund efter alla andra. Plus att jag gick åt fel håll och gjorde andra klumpedunsfel.

Så, hur regerade jag då på detta lilla tillkortakommande?

Jag tyckte det var skitjobbigt! Skitjobbigt att inte hänga med. Skitjobbigt att snubbla runt. Skitjobbigt att jag hade personer bakom som såg mig. Mer och mer irriterad blev jag under passets gång. Och när den jävla dansledaren i slutet vände på hela gänget så att jag hamnade nästan längst fram började jag bokstavligt talat hata henne.

Verkligen moget. Och man inser att man är körd. Man kommer aldrig bli en bättre människa. Man får fortsätta dras med sina underhaltiga sidor i ur och skur.

En insikt som ändå ger lite glädje, så som insikter gör. Även ett uns tacksamhet infinner sig, över att livet sätter mig på plats när min självbild far iväg. Annars skulle den kunna få ofantliga proportioner, för det är så min självbild är funtad.

Sådär, nu blev det ändå lite hopp om livet i slutet av det här i övrigt deprimerande inlägget. Det får man vara glad för.

Livet smyger runt knutarna del 2

Idag körde jag dubbellektion, så vi hann med både stadskörning, fickparkering (satan vad bra jag är på det), en tur på mindre landsväg utanför stan och en halvmil på höghastighetsväg med mitträcke. Jag kör som en gud, bortsett från att jag inte har så bra koll framåt, så det måste jag träna mer på.

Det blir en del småprat med körläraren om ditt och datt när man sitter i samma bil i en och en halv timme, och när vi babblade på som bäst hörde jag mig själv säga: 'Jaaa, livet smyger runt knutarna.' Det bara kom, som vilket uttjatat uttryck som helst. Helt oplanerat var det, vilket jag tycker är intressant.

Någon reaktion från min lärare? Nej. Nu var jag ju tvungen att kolla ut genom framrutan och hade inte möjlighet att se hennes ansiktsuttryck, men hon var helt tyst. Inte ett ljud. Å andra sidan sa jag inte heller något, när personen jag pratade med i onsdags levererade uttrycket. Jag var bara  imponerad i det tysta. Stum av förundran. Det kan hon också ha varit.

Man kan vidare spekulera i huruvida hon också kommer skriva ett blogginlägg om det hela, men sannolikheten för det är nog mycket liten. För hur många människor i detta avlånga land skriver blogginlägg om uttryck som 'livet smyger runt knutarna'?  Inte många.