Det är sådana här gånger (läs: vid tandvärk/tandutdragningar) som man inser vad som är värt något i livet. Att det lilla är det stora. Aldrig mer kommer man kräva något utöver det nödvändiga, för slipper man bara värken så är man saligare än man någonsin varit. Man kan ägna resten av sitt liv i total anspråkslöshet, kanske sittande på en gräsmatta med ett glas vatten, iklädd fula kläder som inte sitter åt någonstans.
Så känns det, och det slår mig att jag kanske håller på att bli buddhist?
7 kommentarer:
Jag är på. Buddist javisst!
Har du fortfarande ont? Dubbla rosa ...
Buddist, javisst! Trevliga människor det där!
Känner igen euforin! Aldrig var livet så värt att leva som när helvetesmigränen från underjorden slutade. Kan lite grann sakna det nu när både migränen och spänningsvärken är puts väck. Sakna euforin alltså!
Knaster: Okej, behöver vi åka till Tibet och kolla läget?
Åsa: Ja, men det blir allt bättre. Har inte testat de rosa pillren...
Spader: Ja?
Renée: Maginfluensa funkar också, och det kan man ju skaffa sig om man ger sig fan på det.
Ja, bokar du två enkla till Tibet?
Haha, det vore något.
Skicka en kommentar