Fy fan alltså

Britta vaknar med ett ryck. Dagsljuset silar in mellan persiennerna, det är morgon och hon har sovit. Kroppen; ett minfält att hantera. Tryck över bröstet, stickningar i händerna, blytunga ben och surr i öronen. Ett mörker som bokstavligen hotar att sluka henne. 

Hon kravlar ur sängen och går fram till spegeln som de en gång köpte på en auktion; en dag mitt i sommaren, ute på landet. Nunan som möter henne har inget existensberättigande. Den, och kroppen som hör till, borde ligga död och begraven sen länge. Hon studerar sig själv, noggrant, följer varje rynka, noterar hudens grå och blå skiftningar, och hon förstår varför Benny lämnat henne.

Paniken sköljer genom Britta och hon står som bredvid och förstår inte varför. Så himla viktig är inte Benny. Hon var kär i början, men hur trött har hon inte varit på honom från tid till annan? Hon är den sortens människa som inte har så stort behov av en man. Inte av så mycket annat folk heller. Hon är en fri fågel. En självständig fri fågel.

Som kroknar en aning nu, måste man ändå säga. Kanske för att det är skillnad på att lämna och att bli lämnad? När man blir lämnad har man inget att säga till om, man är helt utlämnad till den andres nyckfullhet och dåliga omdöme. För det går inte att tvinga någon att stanna, det inser Britta och det kan vara ur den vissheten som ångesten springer. 

Att hon blivit avvisad kanske också har med saken att göra. Inte för att det är så farligt, egentligen, men det kan riva upp sår från barndomen. Britta blev förvisso inte avvisad som liten, men man vet aldrig hur psyket fungerar, det beror på så många olika faktorer. Framförallt gener. Sammantaget är det för komplext för att vara möjligt att reda ut.

Måsar skriker utanför hennes fönster. Hon skulle kunna döda dem. Hundra procent.

Ska man vara ärlig eller inte?

Benny står där han står, utelåst. Mellan stenplattorna, som de sedan länge tänkt byta ut mot sån där snygg skiffer, skjuter ogräset upp som vildar på rövarstråt. Han ser Britta komma ner för trappen och ropa något, men hör inte vad. Han kan förstå att hon blev upprörd, men det var ju så länge sen. Och visst har Britta rätt i att han kunde ha sagt nej, varför gjorde han inte det? Susanne borde han verkligen inte gett efter för. Han tyckte aldrig om henne, försökte till varje pris undvika att komma i hennes väg. Agge, däremot, henne kan han inte ångra ens om han försöker. De andra; det var som det var, han hade svårt att säga nej. Inte mer med det. Någon gång var det väl också han själv som tog initiativet, trots att han visste att det inte skulle kännas så bra efteråt. 

'Jag har också varit otrogen.' Britta står i altandörren och vinkar in Benny. 'Kom in, det är kallt.'

När Benny inte rör på sig tar Britta tag i hans jackärm och manar på honom. 'Jag ska berätta allt, det är inget du behöver oroa dig för.' Hon släpper inte ärmen förrän han står vid soffan. 'Sätt dig!'

Benny står kvar.

'Jag förstår om det här kommer oväntat, men det var ett misstag och det är över. Tro mig, det betydde ingenting.' 

Brittas lättnad är obeskrivlig. Äntligen kan hon säga sanningen. Äntligen ska all skit fram i ljuset och ut ur huset! Varför har det tagit så lång tid att inse något så självklart? Ska man behöva fylla sextio för att förstå det mest basala om hur man ska leva sitt liv?

'Har du varit otrogen?'

'Benny! Det betydde ingenting.' 

'När?'

'Sätt dig ner, snälla. Vi behöver prata i lugn och ro.'

Benny står kvar.

'Det var för ett tag sen, men det spelar ingen roll, för det är över nu.'

'Vem?'

'Det spelar ingen roll.'

'Är det någon jag känner?'

Britta suckar. 'Ja, om vi nu ska vara helt ärliga mot varandra, och det ska vi ju, så var det han Hans, Veras nya. Men det spelar ingen roll!'

'Hans? Ingen roll? Det spelar väl en JÄVLA roll! 

Britta tar ett steg baklänges. 

'Om du låter mig berätta kommer du förstå att det inte spelar någon roll. Det betydde ingenting och dessutom var det katastrofalt ... dåligt. Han var klumpig och ... ja, jag vet inte varför det hände överhuvudtaget.'

'Men det hände?'

Britta ser på Benny. Han står fortfarande och han har inga planer på att sätta sig ned. Svarar hon fel nu kommer han gå och inte komma tillbaka, det ser hon på honom.

'Nej, det hände inte.' Britta fäster blicken på Bennys panna. 'Det hände inte för det blev aldrig nåt.'

En sanning med modifikation, men vem vet vad som hände i det där jävla materialrummet? 

'Var han här, hemma hos oss?'

'Nej, nej, nej. Han kom till biblioteket och vi gick in i materialrummet för att leta efter en bok.'

Från och med nu ska hennes och Bennys relation bygga på sanning och ärlighet. Öppen kommunikation. Hon vill förklara för Benny vad bra det kommer bli, men först måste hon få honom att fatta att det som hände var fullständigt obetydligt för henne.

'Det betydde verkligen ingenting.'

Och nu går Benny. Han klampar upp för trappen på ett sätt som är helt olikt honom och Brittas känsla av eufori byts raskt ut mot ren och skär skräck. 

'Jag vill bara vara ärlig mot dig!'

Tre minuter senare lämnar Benny deras lilla radhus bakom sig, med en resväska och de kläder han går och står i. Kanske åker han till sin nittioåriga pappa. 

Vad som händer härnäst har jag ingen aning om, men nu vet vi i alla fall vad som hände när Britta berättade.

Benny drog.

Kärleksakt eller fadäs?

Men var det verkligen otrohet, i ordets sanna bemärkelse? Britta stannar upp på sista trappsteget. Hon ser konturerna av Benny utanför altandörren, hans huvud nerböjt som om han studerade ogräset mellan stenplattorna. Har han hört hennes bekännelse? Hon vet inte.

Otrohet eller inte? Det funderar hon på nu, ena foten på trappsteget, den andra dinglande i luften, avvaktande. Det var inte ett särskilt angenämt möte de hade där i materialrummet. I alla fall inte enligt Britta, vad Hans tycker är oklart, eftersom de varken då eller därefter pratade om det hela. Det var valhänt och forcerat och de kom aldrig riktigt till skott, om man säger så. Brittas arm kom i kläm och allt gick för fort. Ingen tid att känna in och pröva sig fram. Nej, fy sjutton, känner Britta så här i efterhand.

Benny ser på henne på andra sidan altandörren. Han ler uppmuntrande. Hennes ena fot dinglar fortfarande i luften. Ska hon berätta eller inte? 

Jamen, det är väl lika bra.

Kris = utveckling?

Om det inte vore för attityden skulle Britta utan problem skaka av sig Bennys gamla otrohetsaffärer på ett kick. Men vilken normal människa berättar så obekymrat om sina vänsterprassel? Som om det är ett helt normalt beteende att bedra sin närmaste. Något som alla gör då och då. 

Och vad är det som säger att Benny talar sanning när han säger att han inte varit otrogen de senaste tjugo åren? Britta inser att hon fan inte kan lita på det. Att han plötsligt skulle avsluta ett systematiskt hoppande över skaklarna för att han träffade henne, det har hon svårt att tro.

Hon hör att han knackar på altandörren där nere, men hon har ingen lust att gå ner och öppna. Där kan han stå och frysa. 

’Britta!’

’Nej’, tänker Britta och sluter ögonen. Hon ligger i sängen och är fortfarande upprörd, men det är en upprördhet som så sakteliga sipprar bort. Det är sängen. Britta har en skön säng, och nu drar hon ett djupt andetag och känner hur den bär, vaggar och omfamnar henne i ett. Hon slappnar av och tänker att hon aldrig haft en bättre säng. Aldrig. Och det är väl inte hela världen ändå, med ett tiotal affärer för över tjugo år sedan?

’Britta!’

Dessutom har hon ju själv varit otrogen. Nyligen. Så vem är hon att döma? 

'BRITTA!'

Oj, vad han skriker, det är inte likt Benny. Britta kan skönja ett stråk av desperation i hans röst. Han kanske borde tänka på grannarna men på något sätt tycker Britta det känns bra att han inte gör det. Kanske skiter han i vad grannarna tycker för att hon själv är viktigare? Hon inser med ens att det bara finns en väg framåt för dem, och det är att vara ärlig. Hon drar av sig den mossgröna ullfilten som värmer så gott, slänger benen över sängkanten, sätter på sig tofflorna och tassar på lätta steg ner för trappen. 'Benny!' ropar hon när hon får syn på honom. 'Jag har också varit otrogen, det var för bara några veckor sen!'

Det är inte lätt

Och där sitter Britta, så nära Benny. Hans arm runt hennes späda kroppshydda. Förnimmelsen av hans hjärtslag genom jackans tyg ger henne ett ögonblick av totalt lugn. Mjuk och tung i kroppen ber hon Benny berätta något om sig själv, något hon inte vet.

'Nä, det vet jag inte vad det skulle vara ...' svarar han undvikande och Brittas känsla av lugn försvinner i ett nafs. 'Vadå, vet inte', undrar hon och får svaret att det inte finns något att berätta, direkt. 

'Direkt? Vad menar du med det?’

’Inget speciellt…’

’Du var fyrtio år när vi träffades, det måste vara massor jag inte vet om dig.'

'Det har inte hänt så mycket i mitt liv.’'

'Okej, men berätta nån detalj jag inte vet.'

'Tja, om vi ska berätta grejer så har jag varit otrogen några gånger. Innan jag träffade dig, alltså.'

'Va?!'

'Men det var aldrig meningen, det bara blev så. Jag var på fel plats vid fel tillfälle.

'På fel plats vid fel tillfälle! Det var den sämsta ursäkten jag hört. Hur många gånger då?'

'Som jag var otrogen?' 

'Ja!'

'Hu, jag vet inte. Ett tiotal gånger kanske?' Benny tittar utforskande på Britta, som om han söker svaret hos henne.

'Ett tiotal gånger?!'

'Ja, men du ska veta att jag ångrade mig ibland.'

'Du ångrade dig ibland?'

'Ja, för det är ju inte alltid roligt efteråt, när man kommer hem.'

Och här borde ju Britta kunna relatera, med tanke på de sömnlösa nätter som följde på hennes eget snedsteg med den där Hans i bibliotekets materialrum. Ändå sitter hon just nu bredvid Benny och ser ut som att hon själv aldrig i hela sitt liv varit otrogen. Som om otrohet vore en abnorm anomali, eller nåt.

'Men det är inte alltid så lätt om nån är väldigt påstridig', fortsätter Benny.

'Va?! Det är väl bara att säga nej!'

'Det är inte alltid så lätt, faktiskt. Vissa kvinnor är som bulldozers.'

'Som bulldozers?!’

’Ibland känns det som det.’

’Men stackars dig då!' Britta frigör sig från Bennys arm, stampar sig in genom altandörren och drar igen den så att det ryker om dörrbromsen. 

Och kvar vid klotgrillen på altanen sitter Benny och ångrar att han berättade. Han vet ju så väl att det bästa är att hålla tyst.

Britta känner sig fortfarande vilse

Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?

'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)

'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'

Britta är inte övertygad.

'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.

Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.

Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.

Britta känner sig vilse

Och det kan man ju förstå. Vem känner sig inte vilse nuförtiden? 

Vilse är kanske fel ord? Man har ändå någon egen slags kompass som visar vägen framåt? Om den inte slutat fungera av alla åksjukeframkallande tvära kast, alltså.

Britta har i alla fall, en gång för alla, gjort slag i saken och slutat tänka på Hans. När den stora tillvaron gungar får man hålla hårt i de stöttepelare som finns i den lilla tillvaron, tänker hon. Det gäller att värna den stabilitet och trygghet man har. Benny i det här fallet. (Men även radhuset.)

Alternativet (som inte ska förringas) är att passa på att kasta loss och skita i alla konsekvenser, eftersom hela världen ändå verkar gå rakt åt helvete.

Men så tänker inte Britta, som den ansvarstagande varelse hon är. 

Eller, jo, hon tänkte så i något svagt ögonblick, men inte nu längre.

Nej, nu har hon börjat hålla Benny i handen när de sitter i soffan på kvällarna och tittar på nyheterna. Romantiskt, kan tyckas, men det handlar mer om att hålla ångest stången. En annan människas hand kan göra stor nytta i tider av kaos. Ja, inte vilken människas som helst, hör jag nu att hon kvittrar i mitt öra. Inte Hans hand, bara Bennys.

Ja ja, jag hör vad du säger, Britta.

Örebro har gått sönder

Så känns det.

Jag jobbar inte på den drabbade skolan, och på min skola försöker vi nu skapa trygghet för eleverna så att de vill vara i skolan. Det är det viktigaste just nu.

Januari (du vidriga) lider mot sitt slut

Och jag har överlevt så här långt.

Benny och Britta också. De har uteslutit vissa kolhydrater ur sin kost och de står på ett ben när de knyter skorna. 

Mer än så blev det inte av med deras nyårslöften, och det är kanske bra med tanke på att det är de måttliga förändringarna som blir bestående i längden. Inte de drastiska.

Britta lovade också att sluta tänka på Hans. Ett löfte hon inte sa något om till Benny eftersom han då förmodligen skulle undra varför ett sådant löfte behövde avläggas. 

Något jag också undrar över. 

Benny och Britta lever

De små liven. 

Och de följer Hotell Romantik som går på söndagskvällarna nuförtiden. Britta tycker att programmet är lite sjaskigt men ändå intressant, ur ett samhällsperspektiv. Benny håller med.

Britta: Du ställer aldrig några frågor till mig! Du är precis som den där, vad han nu heter, han med runda glasögon.

Benny: Jag ställer väl frågor till dig?

Britta: Nej, det gör du inte. Du har egentligen aldrig visat något intresse för mig som person. Men tyst nu, jag hör inte vad han svarar.

En halv minuts tystnad, bara TV'n som maler på.

Benny: Han säger att han ska bättra sig ...

Britta: Pyttsan. Faktum är att han inte ställer några frågor till henne, att han inte vill veta något om vem hon är. Jag förstår att hon tappar intresset.

Benny: Men jag har alltid velat veta vem du är!

Britta: Några frågor har du då aldrig ställt.

Benny: Det har du aldrig sagt något om förut?

Britta: Nej ... jag har faktiskt aldrig tänkt på det tidigare ...

Benny: Jag tycker nog att jag har ställt en hel del frågor.

Britta: Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men nu tittar vi på det här, prata kan vi göra sen.

Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER!