Innan de ens fått i sig frukost ...

'Man skulle gå på konsert oftare', säger Britta, mer till sig själv än till Benny. Det är morgonen efter och mörka moln tornar upp sig på himlen. Det är kvavt och alldeles för varmt, men snart ska regnet piska ner och skingra den blytunga luften; så att det går att andas igen. 

'Ja, det var trevligt', svarar Benny och kastar en liknöjd blick på Britta. 'Vi kan gå på någon mer om du vill ...'

(Att inte ha några förväntningar på varandra är en komplicerad konst som de än så länge är nybörjare i.)

'Om jag vill ...?', undrar Britta försiktigt. 'Vad vill du då?'

'Jo, absolut. Det vore jättetrevligt.'

'Vore?'

'Ja?' 

'Jag känner inte att du vill, och då ska vi inte.'

'Jo, det vill jag väl.'

'Väl?'

'Ja?'

'Ja?' härmar Britta, som om hon vore fem. Någonting släpper i henne. Uppförandekoden?

'Ja ...?'

'JAAA?!?'

Hoppsan, där rann det över. När hon istället skulle kunna vara lugn och samlad och acceptera att Benny för det mesta inte har någon uttalad vilja. (Bara när hon berättade att hon varit otrogen, då jävlar hade han vilja minsann ...) 

Men det är varmt och kvavt, inte det bästa klimatet för jämnt humör.

'Du behöver inte skrika', påpekar Benny. 

'Jag skrek inte.'

'Du höjde rösten, i alla fall', svarar Benny. 'Utan anledning.'

'Utan anledning?! Vad VET DU OM DET?' skriker Britta, om det nu är värmen eller något annat som gör det. Med gråt som hotar tar hon trappan upp till övervåningen och smäller igen dörren till sovrummet så hårt hon kan (och hon kan hårt). Det är tyst i femton sekunder sen öppnas dörren åter där uppe och Britta skyndar ner igen.

'Det står en polisbil här utanför!'

Vem som helst förstår att polisen inte rycker ut för att någon skriker argt i ett litet radhus (av alla ställen), ändå blir både Benny och Britta sams i ett kick. De trängs vid fönstret i hallen och ser en uniformerad yngling kliva ur passagerarsätet. Han går mot deras egen ytterdörr och knackar på.

'Vad i helskotta', mumlar Benny och öppnar dörren.

'God morgon, vi är från polisen', säger polismannen som blott ser ut att vara en gosse. 'Jag undrar om ni sett till er granne på sistone? Damen som bor till höger här.'

'Nej', svarar båda i kör, så samstämmiga plötsligt. Den kvinnan ser de sällan, trots att hon är närmaste grannen på den sidan. Vägg i vägg.

'Har det hänt något?' frågar Benny.

'Det är det vi ska ta reda på', svarar gossen. 'Tack så länge, vi återkommer.'

Konserten

Om man endast ska dela boende ska man inte gå på konsert tillsammans, men nu var ju biljetterna redan inhandlade så då får man pallra sig iväg. Man slänger inte bort dyra konsertbiljetter och krångligt blir det om man ska sälja dem. Dessutom: att gå på konsert under bar himmel hör sommaren till, de har bara inte kommit iväg de senaste somrarna.

Britta köper en klänning eftersom man kan behöva köpa något ibland. Den lyser i gyllene gult, som honung och öronvax. Benny matchar med jeans och ljusblå skjorta och berättar för Britta att hon klär i klänningen. Verkligen! När de cyklar iväg knastrar hjulen i gruset och kjolen, den vackra klänningskjolen, står som en spärrballong över pakethållaren.

I kön vid ingången tar vinden tag i Brittas hår. Benny för det åt sidan och pussar hennes kind. De följer strömmen in mot scenen och där, mitt i folkhavet, får de tränga ihop sig och stå nära. Britta sjunger med i refrängerna och Benny vaggar från sida till sida. Ingen som ser dem anar att kvinnan i gult nyligen varit otrogen. Och kanske var hon inte det heller? Inte på riktigt.

Ikväll: en stund på jorden, och Benny och Britta är nästan lyckliga.

Om konsten att vara nöjd med det lilla

Senare den dagen kommer Britta till en ny insikt. Ansträngningar i all ära, men det är sänkta förväntningar som är nyckeln. De behöver helt enkelt jobba på att nöja sig.

Efter några timmars lojt pysslande på varsitt håll sitter de återigen uteplatsen, nu med kaffe och pinnglass. De sitter i skuggan under sitt randiga parasoll för det är outhärdligt varmt i solen, sådär så att luften vibrerar och stenplattorna tycks förångas.

'Människor har nuförtiden väldigt höga krav på sina kärleksrelationer', suckar Britta. 'De ska vara så livgivande och roliga hela tiden.'

Benny lyssnar med en bekymmersrynka i sin rödsvettiga panna.

'Om man sänker förväntningarna kan man komma långt.' 

'Vilka förväntningar?'

'Tänk så här: Om man i första hand ser relationen som en ekonomisk uppgörelse - för det är ju onekligen billigare att vara två än en i ett hushåll - då kommer alla eventuella övriga fördelar bli positiva överraskningar', klargör Britta och särar på benen för att inte låren ska klibba ihop. 'Om ens make är snäll och arbetsam, som min pappas faster brukade säga, då ska man vara tacksam och glad. Och det ligger banne mig något i det!'

'Var det inte hon som blev slagen ...?'

'Jo, hennes karl uppfyllde inte kriterierna, men det gör ju du.' 

Benny höjer på ögonbrynen.

'Och det är ju helt andra tider nu, helt andra krav.' Britta hugger tag i pocketboken hon tog med ut och använder den som solfjäder. 'Krav som gått överstyr. Allt ska vara så underbart hela tiden, gud vad jag är trött på det!'

'Ja, det är ju det lilla i vardagen som är det stora', mumlar Benny. 'Men ska vi bara dela boende, menar du? Inget annat?'

'Bara boende.'

'Okej ...?'

'Och sen får vi se vad som händer!' 

Hemma

'Benny, hjärtat ...'

'Ja?'

'Folkuniversitet har en massa intressanta kurser. Jag kollade och hittade en som heter Personlig utveckling inifrån och ut. Den börjar i höst.'

'Skulle vi gå på den, menar du?'

'Ja, vad tror du om det?'

Det är lördag förmiddag och det har gått åtta dagar sedan Benny kom hem igen. De sitter på uteplatsen i solen och äter frukost så som par äter frukost på lördagar; långsamt och lättjefullt. På bordet trängs körsbärstomater, ärtskott, gurkskivor och jordgubbar. Danskt rågbröd under en kökshandduk. Smöret i byttan har smält och ostens kanter börjar stelna. De tunna skivorna av prosciutto och salami, som borde ha förpassats till kylskåpet för länge sedan, svettas i den vindstilla sommarvärmen. Frukost ska vara en utdragen historia när man är två som äter den, eftersom det är mysigt. Kaffekoppen ska fyllas på minst två gånger och samtalet ska flöda.

Och det går så där, skulle jag vilja påstå. Jag som ser det utifrån. Varför ska det vara så svårt?

'Personlig utveckling inifrån och ut?’

'Mm, den handlar om att våga vidga sina vyer, pröva på nya saker.' Britta skär en skiva ost. 'Jag tror att du skulle må bra av det.'

'Det känner jag inget behov av.'

'Inte?'

'Nej.'

'Då ska du inte göra det.'

Skrammel och motorljud från en flakmoppe hörs uppifrån gatan. De följer moppen med blicken tills den är utom synhåll, från vänster till höger.

Britta sträcker på sig och sluter ögonen mot solen, tuggar och sväljer osten.

’Mmm.’

Flakmoppen dyker upp igen, från höger den här gången. Den måste ha vänt längre ner på gatan. Förarens blonda hår fladdrar i vinden, på flaket ligger en svart sopsäck, eller vad det är.

’Usch, vad fort hon kör.’

’Ja, den där är förmodligen trimmad’, svarar Benny och häller upp en halv kopp ljummet kaffe ur termosen som är vackert grön men bara håller värmen i en halvtimme.

’Det ska bli kul att gå på den där konserten.’ Britta tar en tugga av en jordgubbe.

’Ja, det var en bra idé. Vilken artist var det, sa du?’

’Miss Li.’

’Jaha, jag vet inte riktigt vem av dem det är, men det blir nog kul.’

’Det tror jag.’

Om huvudvärk som smyger sig på

Och det går som det ofta gör efter ett abrupt uppbrott på grund av otrohet; parterna börjar så sakteliga minnas det som var bra i relationen. Känslor poppar upp och längtan tillbaka till soffan framför TV:n drabbar med full kraft. Det som innan krisen upplevdes tråkigt och hjärndödande är nu det enda man vill ha. Den förutsägbara tryggheten. Lugnet. Inga upprivna känslor, ingen ovisshet om vad som väntar härnäst.

Inte för att jag vet, men jag kan tänka mig.

Benny åkte hem till Rönnbärsgatan (jo, det är där de bor) och blev kvar. De pratade ut och Britta tassade leende på tå runt Benny något dygn, sen föll de tillbaka i sina vanliga gamla hjulspår. Inte så bra, kanske, men vad kan man egentligen kräva av en kärleksrelation som är inne på tjugonde året? Jo, även Benny och Britta har hört talas om par som varit tillsammans länge och nästan aldrig är irriterade på varandra, men finns de på riktigt? Britta är skeptisk. Det är dock inte Benny. Om Britta bara lugnar ner sig kommer de själva ha en fin, konfliktfri relation. Och just nu verkar det som att Britta har gått igenom en metamorfos. Hon säger att hon inte fram till dags dato har förstått att uppskatta Benny på det sätt han förtjänar, med tanke på den stabila, trygga och kärleksfulla man han är. Så Benny är full av hopp.

Det är något med Britta som ger mig huvudvärk, men jag ska inte måla fan på väggen. Kris betyder utveckling, och rent hypotetiskt kan det leda till att de tu framöver blir mer samspelta och harmoniska. Några påminnelselappar på kylskåpet om vikten av tacksamhet och acceptans, för att Britta inte ska glömma. Sen så.

Brittas svar

En självupptagen jävla kärring ...? Britta läser förvirrad sms:et igen.

En självupptagen jävla kärring ...? 

Är det det hon är? Britta ser ut att tänka men hjärncellerna är obegripligt sega, klibbar som ihop. Hon läser sms:et ytterligare en gång. Självupptagen? Hur är man när man är självupptagen? Är det samma sak som att vara egoistisk? Bara tänka på sig själv? Inte se hur andra har det? Inte bry sig om hur andra har det?

Britta googlar definitionen av självupptagen och måste därefter lägga sig på sängen, blunda och fokusera på sitt innanmäte. Hjärtat, lungorna, magen. Hennes kropp sjunker allt djupare ner i sängen som är deras, den de köpte tillsammans när de flyttade ihop. Nu påminner den om det de hade; kärleken som hon har slarvat bort. Britta sätter sig hastigt upp. Hon är en självupptagen jävla kärring! Benny har rätt. Hur kunde hon dras till det där benranglet Hans, locka honom till sig och dra in honom i materialrummet? Saknar hon helt konsekvenstänk? Tänkte hon inte på Bennys känslor överhuvudtaget? Han som har allt hon kan önska: omtänksamhet, jämnmod, behaglig kroppslukt, hull ... Det är ju med Benny hon hör ihop!

Så tänker hon där hon sitter käpprak på sängen och nu i huvudet försöker få fatt på svar på Bennys fråga. Varför är hon en självupptagen jävla kärring? Varför, varför, varför?

Mobilen plingar till igen. Ett till sms från Benny, där han undrar om de kan ses. Ett spydigt här var det tvära kast far genom hennes huvud, men nu ska hon inte vara sån. För i helvete! Hon har ju precis insett att det är hon som behöver skärpa sig, inte han. Han är inte heller perfekt, så klart, men inte långt ifrån och dessutom ser hon med nya ögon på livet nu. Så som det kan bli när man fått en käftsmäll. Alla Bennys irriterande egenskaper har blåst bort eftersom de endast handlar om små oviktiga struntsaker. 

Hon skyndar sig att skriva att de kan ses närhelst det passar honom men hejdar sig och inser att hon kanske inte ska låta alltför het på gröten? För det gäller att inte tappa bort sig själv i en sån här prekär situation. Kan hon närhelst det passar honom? Nej, faktiskt inte. Om de ska kunna mötas och gå vidare behöver hon sätta sina gränser, även om hon betett sig självupptaget och tanklöst, vilket hon givetvis tänker be om förlåtelse för. Hon ska sluta vara självupptagen, absolut. Men hon tänker inte bli menlös för det.

Jag kan på fredag klockan fem, skriver hon (och tänker att han sen kan stanna kvar över natten). Och lägger till: Eller på lördag klockan fyra. Med ett swoosh far sms:et iväg.

I Nils klädkammare

Benny och pappa Nils befinner sig fortfarande i klädkammaren. Det innebär inte att de suttit där alla veckor sedan jag skrev sist, men ändå orimligt länge. Två vuxna män som gömmer sig i en klädkammare för att slippa konfrontera en familjemedlem; det känns helt enkelt inte värdigt. Nils har tryckt ner dörrhandtaget, till synes beredd att ta sig ut och fånga upp Britta åt sin son, men skjutit upp dörren har han inte gjort.

’Hon kanske vill säga förlåt?' föreslår han.

'Det kommer hon inte göra, hon tycker inte ens att det var någon stor grej, bara en liten olyckshändelse som jag inte borde bry mig om', säger Benny med en röst som gnäller som ett gammalt osmort gångjärn. Han har satt sig på kassaskåpet med armarna i kors, och där tänker han sitta kvar, det ser man på honom. Förmodligen ända tills Britta förstått vad hon ställt till med och kommer krypande på alla fyra. 'Hon har inga känslor i kroppen!'

Nils undrar om inte denna avsaknad av känslor bara är tillfällig? 'Hon kommer kanske snart vara sig själv igen? Den gamla vanliga omtänksamma Britta.'

'Britta har aldrig varit omtänksam', fnyser Benny.

'Nä, nä ...' 

'En självupptagen kärring är vad hon är.'

'Ja, ja ...' 

'En självupptagen jävla kärring.'

'Mmm, men har du frågat henne varför?' undrar Nils och man måste beundra hans förmåga att då och då lyfta blicken och klämma till med en konstruktiv fråga. Man skulle kunna tro att han är utbildad psykolog, men han har ingen akademisk utbildning alls; en pensionerad autodidakt frisör är allt han är, och Benny blänger på sin far.

'Tycker du att jag ska fråga henne varför hon är en självupptagen jävla kärring?' 

'Nej, det kanske inte skulle falla så väl ut', medger Nils, men nu är Benny uppe på benen och på väg ut ur klädkammaren. På bänken i köket hittar han sin mobil och sedan är han i full färd med att sms:a. Han lägger ifrån sig mobilen och ser så där nöjd ut som man bara gör när man tvålat till någon man verkligen hade behov av att tvåla till. 

'Ha!' 

'Va?' Nils kommer ut i köket och undrar vad som händer.

'Jag skrev och frågade varför hon är en självupptagen jävla kärring!' All bitterhet och självömkan är puts väck. På stadiga ben och rak i ryggen blickar Benny ut genom fönstret bort mot tallarna som sträcker sig mot himlen med sina vackra kronor. 'Tack för rådet!'

Genomlysning av läget

Vilken soppa Britta och Benny har försatt sig i! Klantskallar, kan man onekligen tänka. 

Om vi ska bena upp oredan så kan vi konstatera följande:

Benny gör för närvarande inte någonting för att ta sig ur den. Det får man dock ha visst överseende med, med tanke på att det är Britta som varit otrogen. Benny behöver ges utrymme att i lugn och ro genomleva de känslostormar som Brittas svekfulla beteende har aktiverat. Att bli bedragen gör ont. Om man kan undvika att bli påmind om smärtan genom att hålla avstånd så gör man kanske det; håller avstånd. Det är begripligt.

Britta, å andra sidan, kanske i detta nu står och kikar in genom Nils köksfönster, vilket i sammanhanget får betraktas som en konstruktiv handling även om den av motparten kan upplevas si och så. Dock kan man tycka att den som hoppat över skaklarna och därmed orsakat skadan får finna sig i att vara tålmodig. Vilket är enkelt att säga men svårare att leva upp till när känslor av skuld, skam och panik river runt i kroppen. Även om Britta har sig själv att skylla, är det inte kul att vara övergiven och inte kunna påverka detta tillstånd. Det borde hon ha tänkt på när hon kastade sig ut på stormigt hav, enbart driven av lust och längtan, men nu gjorde hon inte det. Hennes längtan efter något odefinierbart hon saknade i livet var för stark. Kanske ville hon till exempel bara bli sedd för en jävla gångs skull?

Det är komplicerat att vara människa. Än mer komplicerat kommer det förmodligen bli när de ska ta sig ur den här soppan. Jag bävar.

PLING PLONG

Nils dörrklocka skär genom luften. Var de döva på sextiotalet när de byggde de här husen? Förmodligen. Både Benny och Nils hoppar högt där de sitter vid matbordet och äter fläsk och bruna bönor. 

'Vem kan det vara?' frågar Benny så rappt att Nils rycker till igen.

Nils vet inte, säger att det kan vara försäljare eller Jehovas Vittnen, några andra brukar inte ringa på. Han lägger ifrån sig besticken och reser sig för att gå och kika i nyckelhålet. 'Ingen ko på isen', säger han när han försvinner ut i hallen. 

Några sekunder senare står Nils i dörröppningen till köket och viskar att det är Britta som står utanför. 'Det är Britta!'

'Va?'

'Det är Britta! Ska jag öppna?' 

'Nej, för sjutton gubbar!' väser Benny och vinkar otåligt till Nils att komma och sätta sig. Pappa Nils tassar försiktigt in och sjunker ner på sin stol vid köksbordet precis då dörrklockan återigen skär rakt igenom deras trumhinnor. Tysta och orörliga sitter de vid bordet och väntar. Deras andning är ljudlös, lätt som molntussar. Förr eller senare kommer Britta ge upp, tänker de. Förr eller senare.

Någon minut går och Benny kommer på att Britta mycket väl kan vara på väg runt huset för att kika in genom Nils köksfönster. Det skulle inte förvåna honom ett dugg. Han smyger upp och flyttar flinkt tallrikarna med sina böner och sitt fläsk till diskbänken - bakom diskstället. Nils är snart med på noterna och inom kort står de i lägenhetens lavendeldoftande och välorganiserade klädkammare och lyssnar till sina hjärtslag, eftersom inget annat hörs. Skjortor, koftor, kavajer och byxor i grått och beige hänger på galgar i långa rader. På hyllan ovanför ligger kuddar, täcken och filtar i prydliga högar. På motsatta väggen fylls hyllorna av rutiga lådor i papp, var och en med inramad etikett som med prydliga bokstäver anger innehållet. I ett hörn på golvet står ett kassaskåp för värdesaker och viktiga papper som behöver skyddas från stöld och brand. Benny har då och då under åren med Britta föreslagit att också de ska strukturera upp klädkammaren och skaffa kassaskåp, men utan framgång. ’Onödigt’, har varit Brittas dom.

Nu är frågan om det yttre hotet Britta är kvar i trapphuset eller om hon står och spanar in genom köksfönstret. Klädkammaren är belägen mitt i lägenheten, innanför sovrummet, och har den nackdelen att de varken ser eller hör vad som rör sig utanför ytterväggarna. Nils sätter sig på kassaskåpet och ser på Benny.

’Är det inte bättre att du hör med henne vad hon vill?’

En tanke som inte slagit Benny i tumultet som uppstått.

’Vad menar du?’

’Hon kanske har något viktigt att säga?’

’Vad skulle det vara?’

På det har Nils inget svar. Hur ska han veta? Han känner inte Britta särskilt väl. Vartefter åren gått har han träffat henne alltmer sällan. 

’Ingen aning’, säger Nils. ’Man skulle behöva fråga.’

När jag skriver fiktion

Shit, vilken pretentiös rubrik! 

När jag skriver fiktion 

Skämskudde på den.

Hursomhelst. 

När jag skriver fiktion 

(trumvirvel) 

är mitt problem att det inte blir mycket skrivet. 

Bara när jag sätter mig vid datorn.

Vilket sker alldeles för sällan.

I alla fall om det jag skriver ska bli något.

(Så att jag själv, en gång för alla, blir något.)

(Va?! Är man ingenting om man inte skriver färdigt en fiktiv berättelse???)

(Det var som fan.)

Skulle behöva en kurs med tidsramar (eller det engelska 'deadlines' vilket bättre motsvarar mina behov eftersom ordet död ingår).

Jag behöver en piska.

(Om jag nu ska bli något (att hänga i julgranen).)

Utan piska är jag ett rö för vinden,

som bara skriver då och då, när andan faller på.

Inte många ord per tidsenhet,

om man säger så.