Kris = utveckling?

Om det inte vore för attityden skulle Britta utan problem skaka av sig Bennys gamla otrohetsaffärer på ett kick. Men vilken normal människa berättar så obekymrat om sina vänsterprassel? Som om det är ett helt normalt beteende att bedra sin närmaste. Något som alla gör då och då. 

Och vad är det som säger att Benny talar sanning när han säger att han inte varit otrogen de senaste tjugo åren? Britta inser att hon fan inte kan lita på det. Att han plötsligt skulle avsluta ett systematiskt hoppande över skaklarna för att han träffade henne, det har hon svårt att tro.

Hon hör att han knackar på altandörren där nere, men hon har ingen lust att gå ner och öppna. Där kan han stå och frysa. 

’Britta!’

’Nej’, tänker Britta och sluter ögonen. Hon ligger i sängen och är fortfarande upprörd, men det är en upprördhet som så sakteliga sipprar bort. Det är sängen. Britta har en skön säng, och nu drar hon ett djupt andetag och känner hur den bär, vaggar och omfamnar henne i ett. Hon slappnar av och tänker att hon aldrig haft en bättre säng. Aldrig. Och det är väl inte hela världen ändå, med ett tiotal affärer för över tjugo år sedan?

’Britta!’

Dessutom har hon ju själv varit otrogen. Nyligen. Så vem är hon att döma? 

'BRITTA!'

Oj, vad han skriker, det är inte likt Benny. Britta kan skönja ett stråk av desperation i hans röst. Han kanske borde tänka på grannarna men på något sätt tycker Britta det känns bra att han inte gör det. Kanske skiter han i vad grannarna tycker för att hon själv är viktigare? Hon inser med ens att det bara finns en väg framåt för dem, och det är att vara ärlig. Hon drar av sig den mossgröna ullfilten som värmer så gott, slänger benen över sängkanten, sätter på sig tofflorna och tassar på lätta steg ner för trappen. 'Benny!' ropar hon när hon får syn på honom. 'Jag har också varit otrogen, det var för bara några veckor sen!'

Det är inte lätt

Och där sitter Britta, så nära Benny. Hans arm runt hennes späda kroppshydda. Förnimmelsen av hans hjärtslag genom jackans tyg ger henne ett ögonblick av totalt lugn. Mjuk och tung i kroppen ber hon Benny berätta något om sig själv, något hon inte vet.

'Nä, det vet jag inte vad det skulle vara ...' svarar han undvikande och Brittas känsla av lugn försvinner i ett nafs. 'Vadå, vet inte', undrar hon och får svaret att det inte finns något att berätta, direkt. 

'Direkt? Vad menar du med det?’

’Inget speciellt…’

’Du var fyrtio år när vi träffades, det måste vara massor jag inte vet om dig.'

'Det har inte hänt så mycket i mitt liv.’'

'Okej, men berätta nån detalj jag inte vet.'

'Tja, om vi ska berätta grejer så har jag varit otrogen några gånger. Innan jag träffade dig, alltså.'

'Va?!'

'Men det var aldrig meningen, det bara blev så. Jag var på fel plats vid fel tillfälle.

'På fel plats vid fel tillfälle! Det var den sämsta ursäkten jag hört. Hur många gånger då?'

'Som jag var otrogen?' 

'Ja!'

'Hu, jag vet inte. Ett tiotal gånger kanske?' Benny tittar utforskande på Britta, som om han söker svaret hos henne.

'Ett tiotal gånger?!'

'Ja, men du ska veta att jag ångrade mig ibland.'

'Du ångrade dig ibland?'

'Ja, för det är ju inte alltid roligt efteråt, när man kommer hem.'

Och här borde ju Britta kunna relatera, med tanke på de sömnlösa nätter som följde på hennes eget snedsteg med den där Hans i bibliotekets materialrum. Ändå sitter hon just nu bredvid Benny och ser ut som att hon själv aldrig i hela sitt liv varit otrogen. Som om otrohet vore en abnorm anomali, eller nåt.

'Men det är inte alltid så lätt om nån är väldigt påstridig', fortsätter Benny.

'Va?! Det är väl bara att säga nej!'

'Det är inte alltid så lätt, faktiskt. Vissa kvinnor är som bulldozers.'

'Som bulldozers?!’

’Ibland känns det som det.’

’Men stackars dig då!' Britta frigör sig från Bennys arm, stampar sig in genom altandörren och drar igen den så att det ryker om dörrbromsen. 

Och kvar vid klotgrillen på altanen sitter Benny och ångrar att han berättade. Han vet ju så väl att det bästa är att hålla tyst.

Britta känner sig fortfarande vilse

Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?

'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)

'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'

Britta är inte övertygad.

'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.

Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.

Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.