Britta känner sig fortfarande vilse

Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?

'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)

'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'

Britta är inte övertygad.

'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.

Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.

Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.

Britta känner sig vilse

Och det kan man ju förstå. Vem känner sig inte vilse nuförtiden? 

Vilse är kanske fel ord? Man har ändå någon egen slags kompass som visar vägen framåt? Om den inte slutat fungera av alla åksjukeframkallande tvära kast, alltså.

Britta har i alla fall, en gång för alla, gjort slag i saken och slutat tänka på Hans. När den stora tillvaron gungar får man hålla hårt i de stöttepelare som finns i den lilla tillvaron, tänker hon. Det gäller att värna den stabilitet och trygghet man har. Benny i det här fallet. (Men även radhuset.)

Alternativet (som inte ska förringas) är att passa på att kasta loss och skita i alla konsekvenser, eftersom hela världen ändå verkar gå rakt åt helvete.

Men så tänker inte Britta, som den ansvarstagande varelse hon är. 

Eller, jo, hon tänkte så i något svagt ögonblick, men inte nu längre.

Nej, nu har hon börjat hålla Benny i handen när de sitter i soffan på kvällarna och tittar på nyheterna. Romantiskt, kan tyckas, men det handlar mer om att hålla ångest stången. En annan människas hand kan göra stor nytta i tider av kaos. Ja, inte vilken människas som helst, hör jag nu att hon kvittrar i mitt öra. Inte Hans hand, bara Bennys.

Ja ja, jag hör vad du säger, Britta.

Örebro har gått sönder

Så känns det.

Jag jobbar inte på den drabbade skolan, och på min skola försöker vi nu skapa trygghet för eleverna så att de vill vara i skolan. Det är det viktigaste just nu.

Januari (du vidriga) lider mot sitt slut

Och jag har överlevt så här långt.

Benny och Britta också. De har uteslutit vissa kolhydrater ur sin kost och de står på ett ben när de knyter skorna. 

Mer än så blev det inte av med deras nyårslöften, och det är kanske bra med tanke på att det är de måttliga förändringarna som blir bestående i längden. Inte de drastiska.

Britta lovade också att sluta tänka på Hans. Ett löfte hon inte sa något om till Benny eftersom han då förmodligen skulle undra varför ett sådant löfte behövde avläggas. 

Något jag också undrar över. 

Benny och Britta lever

De små liven. 

Och de följer Hotell Romantik som går på söndagskvällarna nuförtiden. Britta tycker att programmet är lite sjaskigt men ändå intressant, ur ett samhällsperspektiv. Benny håller med.

Britta: Du ställer aldrig några frågor till mig! Du är precis som den där, vad han nu heter, han med runda glasögon.

Benny: Jag ställer väl frågor till dig?

Britta: Nej, det gör du inte. Du har egentligen aldrig visat något intresse för mig som person. Men tyst nu, jag hör inte vad han svarar.

En halv minuts tystnad, bara TV'n som maler på.

Benny: Han säger att han ska bättra sig ...

Britta: Pyttsan. Faktum är att han inte ställer några frågor till henne, att han inte vill veta något om vem hon är. Jag förstår att hon tappar intresset.

Benny: Men jag har alltid velat veta vem du är!

Britta: Några frågor har du då aldrig ställt.

Benny: Det har du aldrig sagt något om förut?

Britta: Nej ... jag har faktiskt aldrig tänkt på det tidigare ...

Benny: Jag tycker nog att jag har ställt en hel del frågor.

Britta: Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men nu tittar vi på det här, prata kan vi göra sen.

Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER! 

Uppdatering: Tanden

Som alla med stor skärpa minns bet jag av en tand för en tid sedan. Den blev lagad, men nu är den av igen. Åt en mjuk macka den här gången, på väg uppför en smutsig stentrappa till ett möte. Vände tillbaka till mitt arbetsrum och ringde tandläkaren som gav mig en tid i ... håll i er ... 

FEBRUARI! 

Akutvården i det här landet blir sämre och sämre, sanna mina ord. Man kan ju också tycka att det måste vara tandläkarens fel när en nylagad tand bara håller i ett par månader, och att hen skuldmedvetet borde skynda till ...?

Hursomhelst, det här hände för två veckor sedan och bortsett från min oro över den eroderande amalgamfyllningen, har jag inte haft så mycket besvär av den kvarvarande tandspillran. 

Så jag väntar tåligt (som den lugna och fina tandvårdspatient jag är) till 17 februari.

Dagens dialog

Jag: Vilken högstadieskola gick du på?

Min elev: Lillåskolan.

Jag (glad): Jaha! Den gick jag också på! 

Min elev (med tappad haka): Oj! Jag visste inte att den skolan var SÅ gammal!

Jag: Öh ... jo, det är den. Jag gick där när jag var tonåring.

Min elev (med tappad haka nummer två): WOW!  Det är svårt att tänka sig att du har varit tonåring!

Jag: Jo, du. Och det var inte länge sen.

Det bästa med mig

Det bästa med mig är att jag aldrig förlägger saker. 

Tack vare det vet jag alltid var jag har allt när jag behöver det.

Till skillnad från såna som till exempel inte vet var de lagt sin migräntablett och panikar över att deras hund kan ha fått i sig den. Jobbigt! Vem vet vad en migräntablett i en hund kan åstadkomma.

Jag tycker också lite synd om alla som inte hittar jobbnycklarna när de kommer till jobbet. De får stå där och vänta tills någon dyker upp som kan släppa in dem. Sedan får de gå till vaktmästaren och låna extranycklar. Igen. 

Om de dessutom på regelbunden basis förlägger både det ena och det andra här och där i klassrummet och får irra runt, runt och leta medan eleverna följer dem med bekymrade blickar ...

Borde de inte sluta jobba då?