Män

Har bestämt mig för att ta en paus från A Suitable Boy, åtminstone terminen ut. Att vara lärare i maj kostar på, och man har verkligen inte tid att läsa skönlitteratur, det förstår alla som har något i skallen. Den energi man har går åt till att tänka så det knakar, och till att springa hit och dit hela dagarna eftersom man ständigt glömmer saker. Det gäller alla lärare, inte bara mig. Alla kvinnliga lärare, det vill säga. Männen tar det lugnare, liksom de gör inom alla yrken. Män är såna förebilder när det gäller nedvarvning. De förstår på djupet att inget står och faller med dem själva och att någon annan kommer fixa vad det nu är de borde göra. Aldrig att de skulle hispa runt och stressa ihjäl sig för att få allt gjort. Nej, de åker hem istället, som de hälsofrämjande varelser de är.

Men det gäller inte alla män, förstås. Skåne (som ibland är in här och läser) är mycket ansvarsfull och slutför alltid det han tar på sig. Han är som en klippa i det avseendet. Ja, i alla avseenden, faktiskt. Och det betyder inte att han hispar runt och stressar för att få allt gjort, han gör det han ska lugnt och metodiskt. Som i helgen, till exempel, då han 'styrde upp' min bod på landet. Allt jag hade där åkte ut och lades i olika högar på gräsmattan. Eller travar, snarare. Ordnade travar. Sen åkte det mesta in igen, på ett helt nytt sätt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mer välorganiserad bod, och det säger ju en hel del om vissa män. De är inte som män i allmänhet!

Som belöning för bedriften med boden läste jag sedan högt ur Gösta Berlings saga (f'låt A Suitable Boy). Mina och Skånes två första gemensamma år harvade vi oss igenom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och nu har vi tagit oss an en ny Selma Lagerlöf. Jag tänker att det är såna små projekt som skapar glädje och samhörighet i ett kärleksförhållande. Om inte den ena (jag säger inte vem) envisades med att somna hela tiden, vill säga. Hur fan ska man då kunna få en gemensam upplevelse? För att inte tala om hur frustrerande det är att läsa högt för någon man måste väcka gång efter annan ... Ett knep jag har är att plötsligt skrika en mening i texten. Högt som fan. Då rycker han till minsann, och spärrar upp sina skånska blå ögon. Lite gulligt, men mest irriterande ändå. BERÄTTA VAD SOM HÄNT! säger jag, men det kan han förstås inte. Ändå försöker han, vilket också är lite gulligt, men även irriterande såklart.

Hursomhelst, vi ska givetvis igenom Gösta Berlings saga, jag kommer inte ge mig. Vi började läsa den i julas och är nu på sidan tjugo typ. Det innebär en hastighet av fyra sidor i månaden. Det gör ungefär sju år och åtta månaders läsning, all in all. Ska det verkligen behöva ta så lång tid, kan man undra? Svaret är förmodligen ja.

Nej då, jag har inte gett upp

Jag läser och läser. Är på sidan trettiofem nu. Jag struntar i att hålla koll på takten, för gör jag det så blir jag bara stressad.

Inte mycket har hänt sedan sist. Lata (yngsta dottern som med hjälp av sin mor ska bli med man) har varit på Zoo med sin bästa väninna, Malati. En ung kvinna med mycket stake i, och sådana karaktärer är ju alltid uppiggande. De påminner mig om att jag också skulle vilja ha mycket stake. Mer än jag redan har alltså, för ibland dignar det av den varan, ska sägas. Speciellt i trygga situationer där jag vet att jag inte kommer åka ut med huvudet före för att jag kaxar upp mig. I mer otrygga situationer lyser min stake ofta med sin frånvaro, tyvärr. Då kommer mina smidiga, lättsamma och tillmötesgående sidor fram, och tvi vale för dem. Lägg till behagfull, samarbetsvillig och lojal och vi har en dödande cocktail som bränner ut människor på löpande band. 

Det ser dock inte ut att bli fallet i A Suitable Boy, för i den här romanen har jag ännu inte stött på några smidiga och lättsamma personer. De flesta verkar vara ganska komplicerade (läs: jävligt jobbiga). Möjligtvis med undantag av Lata då, som än så länge är vänligt sinnad och på gott humör, trots att hennes morsa hotar med att gifta bort henne inom kort. För hennes skull hoppas jag att hennes vänliga sinne kommer sina någonstans runt sidan hundra. Att gå omkring och vara godmodig när man är omgiven av så många idioter är inte hälsosamt, det vet jag av egen erfarenhet.

Spännande ska det bli att läsa fortsättningen!

Köteori

Började läsa sidan tjugo i A Suitable Boy imorse men tappade totalt fokus när en specialist i köteori tog till orda på radion. Han uttalade sig om Sveriges vaccinationsprogram. Vi kan bli effektivare, var hans budskap. Vi kan ha ett system som undanröjer problemet med människor som avbokar sina tider.

WOW!

En specialist i köteori.

Googlade och upptäckte att man kan läsa köteori på Linköpings universitet.

WOW! 

Finns detta som akademiskt ämne internationellt, eller är det bara i Sverige? Kan man doktorera i ämnet? Är det människor som tycker om att köa som söker sig dit, eller är det de som hatar det?

Är det någon av mina (fem) kära bloggläsare som läst köteori och kan berätta mer?

Nå, nu ska jag återuppta läsandet av min indiska roman. Jag var själv i Indien 1980. Minns att de inte hade kösystem överhuvudtaget, och att jag saknade det. Vid ett tillfälle, när vi skulle köpa tågbiljetter, tog min pojkvän saken i egna händer och ordnade en kö och ställde sig själv först i den. Handlingskraft av postkolonial karaktär, eller vad man nu ska kalla det. Minnen, minnen.

Nu ska jag läsa sidan tjugo.

Sidan nitton

Jag är på sidan nitton. Som jag sa kommer den här läsningen ta tid.

Lyssnade på Lundströms bokradio imorse, där det samtalades om Sylvia Plaths liv med utgångspunkt från Elin Cullheds roman om Plaths sista år i livet. Fick lust att läsa om Glaskupan, som jag läste för många år sedan, för att se den berättelsen med de ögon jag har idag. Fick också lust att läsa Cullheds roman; en 'fantasiroman' hon skrev eftersom hon känner en stark identifikation med Plath.

Men det blir inget av med det. Jag läser ju som bekant A Suitable Boy de närmaste tre åren eller så.

Värt att notera:

Brudens äldre bror, Arun 'fell in torrid, rapturous and elegant love' för några år sedan. Självklart ledde det till giftermål. Själv har jag aldrig fallen in elegant love, och jag undrar hur en sådan förälskelse ser ut. Speciellt som han Arun verkar vara ett svin. En intressant beskrivning är det i alla fall. To fall in elegant love. Bilderna på min näthinna avlöser varandra.

Ett annat svin har dykt upp, och det är brudgummens far, Mr Mahesh Kapoor. Han tar sig friheten att mitt under bröllopet bete sig som ett arsle. Förolämpar sin fru och frågar prästen hur länge detta 'mumbo jumbo' ska pågå. Allt bara för att en bekant till honom står och konverserar en 'Chief Minister' som han själv vill prata med. Män kan vara så omogna att man baxnar. Även indiska, tydligen. Surprise, surprise. Not.

Långsamhetens lov

Det visade sig att jag behövde läsa om från början. Det är alltför många personer att hålla reda på för att man utan problem ska kunna glida in på sjätte sidan.

För att få lite ordning och reda i persongalleriet:

Modern heter Mrs Rupa Mehra. Det är hennes kamp berättelsen ska skildra.

Hennes barn:

Arun, som är gift med Meenakshi. De har tillsammans flickebarnet Aparna.

Savita, som i detta nu gifter sig med Pran Kapoor (som egentligen är för mager, men 'Savita will fatten him up', så det problemet kommer snart vara löst).

Varun, som jag tror är av hankön, alltså en son.

Lata, den yngsta dottern, och föremålet för moderns ansträngningar i denna roman.

Om jag läser fem sidor i veckan kommer jag behöva 1 535/5 = 307 veckor till att läsa hela boken. Det innebär ungefär 307/52 år, vilket med andra siffror är strax under 6 år. 

Säg 6 år, för att ha ett uns av marginal.

Om jag ökar ambitionen till tio sidor per vecka kommer jag bli klar på tre år.

I sanningens namn; min läsning av A Suitable Boy känns som ett underbart och livgivande litet projekt i grenen långsamt läsande. Jag tror att jag satsar på tio sidor i veckan, men jag tänker inte slå fast något i förväg, det får helt enkelt bli som det blir.

Fem sidor eller tio sidor. Tre år eller sex år. Kanske 4,5 år om det visar sig att jag landar på ett medelvärde av 7,5 sidor i veckan. Under alla omständigheter underbart.

A Suitable Boy

Läser A Suitable Boy av den indiska författaren Vikram Seth, och vilken fantastisk bok det är! Den handlar om en mors försök att hitta en lämplig ung man till sin dotter, och att det inte är ett enkelt projekt modern ger sig in på förstår man av sidomfånget: 1 535 sidor. Vem behöver så många sidor för att berätta om någonting överhuvudtaget? Den som har en väldigt rafflande historia med många förvecklingar, får man anta. Jag har bara läst fem sidor än så länge (förra veckan) och ser vansinnigt mycket fram emot de kommande 1 530. En av mina döttrar satte boken i händerna på mig för att jag ska få djupare inblick i liv som levs i Indien, och jag är tacksam såklart.

Jag kan ännu inte recensera hela boken, men de första sidorna är lovande. Modern verkar vara en handlingskraftig kvinna och det ska bli ett nöje att följa hennes ansträngningar. Rent skrivtekniskt är det också intressant. Hur fyller man så många sidor med ett så pass begränsat ämne? 

Nå, de fem sidor jag läst sätter en skön ton som väcker minnen av morsorna i Jane Austens böcker. Kvinnliga nidbilder får man väl lov att säga, men ändå så underbara karaktärer i sitt oförblommerade martyrskap. A Suitable Boy börjar på en äldre dotters, Savitas, bröllop, och modern ba: 'Everything I do is for you, and no one appreciates me. I have chosen such a good boy for Savita, and all everyone does is complain.'

Ha ha ha! 

Men ärligt talat: Vilken moder känner inte igen sig i den självömkande harangen? Ni vet när man anstränger sig som fan, och ungarna sen inte uppskattar det. Så jag kan förstå Mrs Rupa Mehra. Om man är uppfostrad att serva sin omgivning och sen bara får skit för det, då blir man inte glad.

Nu ska jag läsa sidorna sex till tio.

När får man gå i pension?

Mina tre vuxna barn plus en blivande svärson råkade komma hem samtidigt i veckan. Full fart på jobbet hela dagarna plus full fart hemma hela kvällarna = död mamma.

Jag känner av att jag närmar mig sextio, och det är tråkigt. Inte att närma mig sextio i sig, men att inte orka hålla samma tempo som jag orkat tidigare. Att känna sig som en slaktad julgris när man ska upp på morgonen och en klubbad säl när man landar i sängen på kvällen.

Å andra sidan är det kanske bra, för det behöver mötas med VILA, och vila är väl ändå något av det allra bästa i livet. Jag älskar verkligen att vila.

Men tyvärr inte idag. Har prov och uppsatser med mig hem som jag bara måste beta av. Och sen, redan imorgon bitti, kommer en till arbetsvecka med fullt ös från måndag till fredag.

Hur ska jag orka? 

Vem har planerat mitt liv? 

Om det inte varit jag hade jag gjort slarvsylta av det aset.

Äntligen!

Skåne har börjat packa. I sommar flyttar han hit. 

SÅ JÄVLA PÅ TIDEN, tycker jag som inser att livet kan ta slut när som helst. Förhoppningsvis lever man till runt åttio, men det finns ju inga garantier, SOM BEKANT!

Slutligen har Skåne förstått det. Efter mina enträgna förklaringar av livets villkor. 'Du kanske dör imorgon och då kommer vi aldrig få bo tillsammans', och hundra liknande haranger har gått på repeat i fyra år. Skåne har dödsångest och det har jag utnyttjat. Mina osjälviska mål helgar medlen ju.

För det är för hans egen skull jag tjatat hit honom. JAG klarar mig bra på egna ben, men han behöver liksom mig. Inte för det mest basala, han klarar av att bo själv och laga sin mat, men han behöver ju ha ROLIGT också. Lite fart och fläkt i tillvaron. ÄNTLIGEN har han fattat det. 

Jag borde fira.

Britta och jag

Britta och jag är inte speciellt lika varandra, men vi hatar januari båda två. Ett djävulens påfund, som vi brukar säga. Just nu räknar vi timmarna som återstår. Drygt sjuttiofem timmar to go.

Sen kommer februari och den månaden älskar vi. Ljuset återvänder, man kan börja så fröer (det gör vi normalt inte men vi har i sann Covid-anda bestämt oss för att börja i år) och man kan glädjas åt att våren och sommaren närmar sig. Jag älskar att glädja mig åt vad som komma skall. Det är det bästa, för när det man längtat efter väl anländer kan man få lite panik över att man snart kommer förlora det, inte sant. Så är det i alla fall för Britta och mig. Dessutom är det inte alltid så himla roligt med vår och sommar som man kan tro.

Hursomhelst.

Britta behöver verkligen rycka upp sig nu. Hon ska inte inbilla sig att självfallet återvänder och livet börjar svänga enkom för att februari inträder. Det hjälper till, det gör det, men hon får allt dra sitt strå till stacken. Tänker att jag ska anmäla henne till en digital tangokurs. Jag tror att tango är precis vad hon behöver för att komma ur sin nedstämdhet. Hon är ganska mycket tango till sin personlighet (förutom i januari), det är liksom riv och klös och klackar som smäller. Grrrr!

Benny är inte en tangotyp, om någon nu trodde det. Om han också vill ha en digital danskurs får jag tänka till ordentligt. Vilken dans passar honom? Ingen är mitt spontana svar, men någon måste väl finnas? Små grodorna? 

Benny och Britta del 19

I det lilla radhuset en fredagskväll i januari.

Britta: Jag kommer aldrig bli lycklig.

Benny: Vad säger du? Säg inte så.

Britta: Jo, jag kommer aldrig bli lycklig, jag inser det nu.

Benny: Men ... du har det väl bra?

Britta: Ja, men jag kommer aldrig bli lycklig.

Benny: Vi har ju ett jättefint hus och allt!

Britta: Är det det livet går ut på, att ha ett fint hus?! Skärp dig.

Benny: Nej, det är klart att inte livet går ut på det. Men vi har haft tur att det gått upp så mycket i värde sen vi köpte det.

Britta suckar och känner sig märkligt dränerad. Som om all hennes energi runnit ur henne och sipprat ner mellan soffkuddarna. Hon får lust att fråga Benny när han blev lobotomerad, men hon gör det inte. 

Britta: Man blir inte lycklig av pengar.

Benny: Nej, det har jag inte sagt, men det är bra att ha dem.

Britta: Ja, till en viss gräns. 

Även håret på Brittas huvud ser energilöst och deprimerat ut. Vart tog självfallet vägen? Det som levde sitt eget liv för bara några år sedan. Nu är de färglösa hårtestarna spikraka, som om de knall fall dött.

Britta: Det märkliga är att du går omkring och är nöjd med livet för att huset har gått upp i värde. 

Benny: Inte bara för det, jag har ju dig också.

Britta fnyser ljudlöst.

Benny: Så länge jag har dig kommer mitt glas vara halvfullt.

Britta: Halvfullt? 

Benny: Ja, med råge. Kom och sätt dig närmare mig, vill du se Talang eller På spåret?