Jag läser!

Är redan på sidan tvåhundra nåt (i The Robber Bride av Margaret Atwood). Trots ont i vänster arm. När jag ligger i sängen på kvällen och håller boken framför ansiktet måste jag med jämna mellanrum lägga ner armen för att vila den. Var hos en fysioterapeut häromdagen som tyvärr inte kunde säga vad som var fel. Men såklart fick jag träningsråd ändå; att två gånger per dag guppa upp och ner med en petflaska fasthängd i ett snöre. Första veckan: en halv liter vatten i flaskan. Andra veckan sex deciliter vatten. Och så vidare.

Jag har inte börjat än.

Men boken är bra. Kan verkligen rekommendera. Åtminstone om man gillar detaljerat berättande på många sidor (528), med liten text. Tre kvinnor i Toronto, som varit vänner sedan studietiden, har alla drabbats av en fjärde kvinna, Zenia, som till synes utan skrupler erövrat deras pojkvänner/män, en efter en. Snott dem, helt enkelt. Och givetvis är hon blond och storbystad, det kräket. Så när hon äntligen dör (det här är ingen spoiler, det avslöjas i början av boken) går trion gladeligen på hennes begravning, och vem kan anklaga dem för det. Äntligen har rättvisa skipats!

Många år senare, när de tre äter sin månatliga lunch tillsammans på restaurangen The Toxique, tror de inte sina ögon, för där kommer plötsligt Zenia in ... 

Spännande, spännande. Men det är inte spänningen jag uppskattar, det är alla detaljer. Alla candels, ceramic eggcups, hot-water bottles, compost heaps, marshmallows, pigs, metal ashtrays, stinking garbage trucks, straw-filled boxes and whatnot. Det är de jag älskar. 

Apropå älskar så köpte jag två nya inbundna böcker på vägen hem från jobbet idag. Jag vill skriva sant av Jesper Högström och Hjärtat av Daniel Bergman. Så fina. De får bli julens läsning.

Operation uppföljning

Känner att jag behöver följa upp tidigare inlägg och berätta, för alla och envar som är intresserad, att min bok A Suitable Boy numera är i Indien. Den tog flyget till New Dehli (kunde ha blivit övervikt där ... med tanke på de ettusenfemhundratrettiofem sidorna), och alltså kan jag inte längre läsa den. Min dotter, som också är i New Dehli, hade bara visat den för mig, inte skänkt den, förklarade hon. 'Köp den själv', sa hon också, den lilla hoppan.

Såklart kan jag inte köpa ett nytt ex, jag har ju fullt av anteckningar i hennes (på de trettiofem första sidorna), och nu saknar jag just det exet jättemycket. Vill helst inte läsa något annat. Men har börjat på Margaret Atwoods Robber Bride för att distrahera mig. Och den är i sanningens namn också mycket intressant. Har inte kommit så långt (i den heller), men wow vilken underbar inledning. Morgonrutiner i tofflor och morgonrock fyller sida efter sida. En kopp te här, en puss på makens flint där, men framförallt ett ljuvligt hasande runt i tofflorna från det ena rummet till det andra. Man blir glad! Och sugen på att gå i pension. Inte för att huvudpersonen är pensionär, hon är lärare i krigshistoria på stadens universitet, men hon behöver av någon anledning inte skynda sig på mornarna. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Nå, nu kommer jag läsa denna potentiella pärla. 'Potentiella' eftersom en bok som börjar fantastiskt inte nödvändigtvis håller stilen hela vägen. Kommer denna göra det? Det får vi se!

Morgonstund har bly i mund

Nu är det tungt att gå upp ur sängen på mornarna. Mörkt och iskallt. Man undrar vad man pysslar med egentligen. Hur det blev så här? Varför finner jag mig i detta självplågeri? (Men sen är det som med förlossningar; i efterhand minns man bara det gölliga. En varm kopp te på morgonkulan, söta elever när man kommer till jobbet.)

Hursomhelst. Jag tänker fan inte jobba heltid fram till pensionen. Nedtrappning har redan inletts och kommer fullföljas under kommande år. Det handlar bara om att tajta till budgeten till förmån för mer ledig tid. Ska bli så skönt. Även att bli av med lite pengar. Då behöver man inte fundera på vad man ska göra med dem.

Sen har jag ju Skåne också. Han sitter nu som nybakad pensionär i ett litet hus ute på landet, endast två och en halv mil från mig. Det är landet, landet och även om han lärt känna bonden som bor i närheten, så behöver han också mig. Som det är nu kommer jag ut på helgen och somnar i soffan på grund av TRÖTT. 

Så kan vi inte ha det, tänker jag, och alltså måste jag gå ner kraftigt i arbetstid.

Ibland saknar jag min blogg JÄTTEMYCKET

Jag förstår i sanningens namn inte hur människor överlever utan bloggar. Var gör de av alla tankar? Jag tänker då främst på de som snurrar runt i det omedvetna och som poppar fram när man börjar skriva ett blogginlägg. Vad händer med dessa små juveler? Om jag får spekulera (och det får jag ju) så är min gissning att de blir kvar i det omedvetna, där de förökar sig som kaniner under årens lopp. Det blir tungt att släpa runt på med tiden! Inte konstigt att folk blir sjukskrivna på löpande band.

Apropå sjukskrivning, så var jag själv sjukskriven på halvtid förra månaden. Trodde jag. En läkare sjukskrev mig, en sjukskrivning som kändes helt adekvat, för att inte säga klockren. Men igår ringde en person från Försäkringskassan (kan ha varit en robot) och meddelade att jag inte får någon sjukpenning eftersom jag inte arbetade de kvarvarande femtio procenten på rätt sätt. På rätt sätt? Jo, mina procent på jobbet var utlagda på fel sätt. Jag undrade om det innebar att jag i själva verket aldrig var sjuk, utan bara tjänstledig, och fick svaret 'det är så reglerna är'. 

Jaha, men då förstår jag precis.

Länge leve Försäkringskassan!

Män

Har bestämt mig för att ta en paus från A Suitable Boy, åtminstone terminen ut. Att vara lärare i maj kostar på, och man har verkligen inte tid att läsa skönlitteratur, det förstår alla som har något i skallen. Den energi man har går åt till att tänka så det knakar, och till att springa hit och dit hela dagarna eftersom man ständigt glömmer saker. Det gäller alla lärare, inte bara mig. Alla kvinnliga lärare, det vill säga. Männen tar det lugnare, liksom de gör inom alla yrken. Män är såna förebilder när det gäller nedvarvning. De förstår på djupet att inget står och faller med dem själva och att någon annan kommer fixa vad det nu är de borde göra. Aldrig att de skulle hispa runt och stressa ihjäl sig för att få allt gjort. Nej, de åker hem istället, som de hälsofrämjande varelser de är.

Men det gäller inte alla män, förstås. Skåne (som ibland är in här och läser) är mycket ansvarsfull och slutför alltid det han tar på sig. Han är som en klippa i det avseendet. Ja, i alla avseenden, faktiskt. Och det betyder inte att han hispar runt och stressar för att få allt gjort, han gör det han ska lugnt och metodiskt. Som i helgen, till exempel, då han 'styrde upp' min bod på landet. Allt jag hade där åkte ut och lades i olika högar på gräsmattan. Eller travar, snarare. Ordnade travar. Sen åkte det mesta in igen, på ett helt nytt sätt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mer välorganiserad bod, och det säger ju en hel del om vissa män. De är inte som män i allmänhet!

Som belöning för bedriften med boden läste jag sedan högt ur Gösta Berlings saga (f'låt A Suitable Boy). Mina och Skånes två första gemensamma år harvade vi oss igenom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och nu har vi tagit oss an en ny Selma Lagerlöf. Jag tänker att det är såna små projekt som skapar glädje och samhörighet i ett kärleksförhållande. Om inte den ena (jag säger inte vem) envisades med att somna hela tiden, vill säga. Hur fan ska man då kunna få en gemensam upplevelse? För att inte tala om hur frustrerande det är att läsa högt för någon man måste väcka gång efter annan ... Ett knep jag har är att plötsligt skrika en mening i texten. Högt som fan. Då rycker han till minsann, och spärrar upp sina skånska blå ögon. Lite gulligt, men mest irriterande ändå. BERÄTTA VAD SOM HÄNT! säger jag, men det kan han förstås inte. Ändå försöker han, vilket också är lite gulligt, men även irriterande såklart.

Hursomhelst, vi ska givetvis igenom Gösta Berlings saga, jag kommer inte ge mig. Vi började läsa den i julas och är nu på sidan tjugo typ. Det innebär en hastighet av fyra sidor i månaden. Det gör ungefär sju år och åtta månaders läsning, all in all. Ska det verkligen behöva ta så lång tid, kan man undra? Svaret är förmodligen ja.

Nej då, jag har inte gett upp

Jag läser och läser. Är på sidan trettiofem nu. Jag struntar i att hålla koll på takten, för gör jag det så blir jag bara stressad.

Inte mycket har hänt sedan sist. Lata (yngsta dottern som med hjälp av sin mor ska bli med man) har varit på Zoo med sin bästa väninna, Malati. En ung kvinna med mycket stake i, och sådana karaktärer är ju alltid uppiggande. De påminner mig om att jag också skulle vilja ha mycket stake. Mer än jag redan har alltså, för ibland dignar det av den varan, ska sägas. Speciellt i trygga situationer där jag vet att jag inte kommer åka ut med huvudet före för att jag kaxar upp mig. I mer otrygga situationer lyser min stake ofta med sin frånvaro, tyvärr. Då kommer mina smidiga, lättsamma och tillmötesgående sidor fram, och tvi vale för dem. Lägg till behagfull, samarbetsvillig och lojal och vi har en dödande cocktail som bränner ut människor på löpande band. 

Det ser dock inte ut att bli fallet i A Suitable Boy, för i den här romanen har jag ännu inte stött på några smidiga och lättsamma personer. De flesta verkar vara ganska komplicerade (läs: jävligt jobbiga). Möjligtvis med undantag av Lata då, som än så länge är vänligt sinnad och på gott humör, trots att hennes morsa hotar med att gifta bort henne inom kort. För hennes skull hoppas jag att hennes vänliga sinne kommer sina någonstans runt sidan hundra. Att gå omkring och vara godmodig när man är omgiven av så många idioter är inte hälsosamt, det vet jag av egen erfarenhet.

Spännande ska det bli att läsa fortsättningen!

Köteori

Började läsa sidan tjugo i A Suitable Boy imorse men tappade totalt fokus när en specialist i köteori tog till orda på radion. Han uttalade sig om Sveriges vaccinationsprogram. Vi kan bli effektivare, var hans budskap. Vi kan ha ett system som undanröjer problemet med människor som avbokar sina tider.

WOW!

En specialist i köteori.

Googlade och upptäckte att man kan läsa köteori på Linköpings universitet.

WOW! 

Finns detta som akademiskt ämne internationellt, eller är det bara i Sverige? Kan man doktorera i ämnet? Är det människor som tycker om att köa som söker sig dit, eller är det de som hatar det?

Är det någon av mina (fem) kära bloggläsare som läst köteori och kan berätta mer?

Nå, nu ska jag återuppta läsandet av min indiska roman. Jag var själv i Indien 1980. Minns att de inte hade kösystem överhuvudtaget, och att jag saknade det. Vid ett tillfälle, när vi skulle köpa tågbiljetter, tog min pojkvän saken i egna händer och ordnade en kö och ställde sig själv först i den. Handlingskraft av postkolonial karaktär, eller vad man nu ska kalla det. Minnen, minnen.

Nu ska jag läsa sidan tjugo.

Sidan nitton

Jag är på sidan nitton. Som jag sa kommer den här läsningen ta tid.

Lyssnade på Lundströms bokradio imorse, där det samtalades om Sylvia Plaths liv med utgångspunkt från Elin Cullheds roman om Plaths sista år i livet. Fick lust att läsa om Glaskupan, som jag läste för många år sedan, för att se den berättelsen med de ögon jag har idag. Fick också lust att läsa Cullheds roman; en 'fantasiroman' hon skrev eftersom hon känner en stark identifikation med Plath.

Men det blir inget av med det. Jag läser ju som bekant A Suitable Boy de närmaste tre åren eller så.

Värt att notera:

Brudens äldre bror, Arun 'fell in torrid, rapturous and elegant love' för några år sedan. Självklart ledde det till giftermål. Själv har jag aldrig fallen in elegant love, och jag undrar hur en sådan förälskelse ser ut. Speciellt som han Arun verkar vara ett svin. En intressant beskrivning är det i alla fall. To fall in elegant love. Bilderna på min näthinna avlöser varandra.

Ett annat svin har dykt upp, och det är brudgummens far, Mr Mahesh Kapoor. Han tar sig friheten att mitt under bröllopet bete sig som ett arsle. Förolämpar sin fru och frågar prästen hur länge detta 'mumbo jumbo' ska pågå. Allt bara för att en bekant till honom står och konverserar en 'Chief Minister' som han själv vill prata med. Män kan vara så omogna att man baxnar. Även indiska, tydligen. Surprise, surprise. Not.

Långsamhetens lov

Det visade sig att jag behövde läsa om från början. Det är alltför många personer att hålla reda på för att man utan problem ska kunna glida in på sjätte sidan.

För att få lite ordning och reda i persongalleriet:

Modern heter Mrs Rupa Mehra. Det är hennes kamp berättelsen ska skildra.

Hennes barn:

Arun, som är gift med Meenakshi. De har tillsammans flickebarnet Aparna.

Savita, som i detta nu gifter sig med Pran Kapoor (som egentligen är för mager, men 'Savita will fatten him up', så det problemet kommer snart vara löst).

Varun, som jag tror är av hankön, alltså en son.

Lata, den yngsta dottern, och föremålet för moderns ansträngningar i denna roman.

Om jag läser fem sidor i veckan kommer jag behöva 1 535/5 = 307 veckor till att läsa hela boken. Det innebär ungefär 307/52 år, vilket med andra siffror är strax under 6 år. 

Säg 6 år, för att ha ett uns av marginal.

Om jag ökar ambitionen till tio sidor per vecka kommer jag bli klar på tre år.

I sanningens namn; min läsning av A Suitable Boy känns som ett underbart och livgivande litet projekt i grenen långsamt läsande. Jag tror att jag satsar på tio sidor i veckan, men jag tänker inte slå fast något i förväg, det får helt enkelt bli som det blir.

Fem sidor eller tio sidor. Tre år eller sex år. Kanske 4,5 år om det visar sig att jag landar på ett medelvärde av 7,5 sidor i veckan. Under alla omständigheter underbart.

A Suitable Boy

Läser A Suitable Boy av den indiska författaren Vikram Seth, och vilken fantastisk bok det är! Den handlar om en mors försök att hitta en lämplig ung man till sin dotter, och att det inte är ett enkelt projekt modern ger sig in på förstår man av sidomfånget: 1 535 sidor. Vem behöver så många sidor för att berätta om någonting överhuvudtaget? Den som har en väldigt rafflande historia med många förvecklingar, får man anta. Jag har bara läst fem sidor än så länge (förra veckan) och ser vansinnigt mycket fram emot de kommande 1 530. En av mina döttrar satte boken i händerna på mig för att jag ska få djupare inblick i liv som levs i Indien, och jag är tacksam såklart.

Jag kan ännu inte recensera hela boken, men de första sidorna är lovande. Modern verkar vara en handlingskraftig kvinna och det ska bli ett nöje att följa hennes ansträngningar. Rent skrivtekniskt är det också intressant. Hur fyller man så många sidor med ett så pass begränsat ämne? 

Nå, de fem sidor jag läst sätter en skön ton som väcker minnen av morsorna i Jane Austens böcker. Kvinnliga nidbilder får man väl lov att säga, men ändå så underbara karaktärer i sitt oförblommerade martyrskap. A Suitable Boy börjar på en äldre dotters, Savitas, bröllop, och modern ba: 'Everything I do is for you, and no one appreciates me. I have chosen such a good boy for Savita, and all everyone does is complain.'

Ha ha ha! 

Men ärligt talat: Vilken moder känner inte igen sig i den självömkande harangen? Ni vet när man anstränger sig som fan, och ungarna sen inte uppskattar det. Så jag kan förstå Mrs Rupa Mehra. Om man är uppfostrad att serva sin omgivning och sen bara får skit för det, då blir man inte glad.

Nu ska jag läsa sidorna sex till tio.