Om huvudvärk som smyger sig på

Och det går som det ofta gör efter ett abrupt uppbrott på grund av otrohet; parterna börjar så sakteliga minnas det som var bra i relationen. Känslor poppar upp och längtan tillbaka till soffan framför TV:n drabbar med full kraft. Det som innan krisen upplevdes tråkigt och hjärndödande är nu det enda man vill ha. Den förutsägbara tryggheten. Lugnet. Inga upprivna känslor, ingen ovisshet om vad som väntar härnäst.

Inte för att jag vet, men jag kan tänka mig.

Benny åkte hem till Rönnbärsgatan (jo, det är där de bor) och blev kvar. De pratade ut och Britta tassade leende på tå runt Benny något dygn, sen föll de tillbaka i sina vanliga gamla hjulspår. Inte så bra, kanske, men vad kan man egentligen kräva av en kärleksrelation som är inne på tjugonde året? Jo, även Benny och Britta har hört talas om par som varit tillsammans länge och nästan aldrig är irriterade på varandra, men finns de på riktigt? Britta är skeptisk. Det är dock inte Benny. Om Britta bara lugnar ner sig kommer de själva ha en fin, konfliktfri relation. Och just nu verkar det som att Britta har gått igenom en metamorfos. Hon säger att hon inte fram till dags dato har förstått att uppskatta Benny på det sätt han förtjänar, med tanke på den stabila, trygga och kärleksfulla man han är. Så Benny är full av hopp.

Det är något med Britta som ger mig huvudvärk, men jag ska inte måla fan på väggen. Kris betyder utveckling, och rent hypotetiskt kan det leda till att de tu framöver blir mer samspelta och harmoniska. Några påminnelselappar på kylskåpet om vikten av tacksamhet och acceptans, för att Britta inte ska glömma. Sen så.

Brittas svar

En självupptagen jävla kärring ...? Britta läser förvirrad sms:et igen.

En självupptagen jävla kärring ...? 

Är det det hon är? Britta ser ut att tänka men hjärncellerna är obegripligt sega, klibbar som ihop. Hon läser sms:et ytterligare en gång. Självupptagen? Hur är man när man är självupptagen? Är det samma sak som att vara egoistisk? Bara tänka på sig själv? Inte se hur andra har det? Inte bry sig om hur andra har det?

Britta googlar definitionen av självupptagen och måste därefter lägga sig på sängen, blunda och fokusera på sitt innanmäte. Hjärtat, lungorna, magen. Hennes kropp sjunker allt djupare ner i sängen som är deras, den de köpte tillsammans när de flyttade ihop. Nu påminner den om det de hade; kärleken som hon har slarvat bort. Britta sätter sig hastigt upp. Hon är en självupptagen jävla kärring! Benny har rätt. Hur kunde hon dras till det där benranglet Hans, locka honom till sig och dra in honom i materialrummet? Saknar hon helt konsekvenstänk? Tänkte hon inte på Bennys känslor överhuvudtaget? Han som har allt hon kan önska: omtänksamhet, jämnmod, behaglig kroppslukt, hull ... Det är ju med Benny hon hör ihop!

Så tänker hon där hon sitter käpprak på sängen och nu i huvudet försöker få fatt på svar på Bennys fråga. Varför är hon en självupptagen jävla kärring? Varför, varför, varför?

Mobilen plingar till igen. Ett till sms från Benny, där han undrar om de kan ses. Ett spydigt här var det tvära kast far genom hennes huvud, men nu ska hon inte vara sån. För i helvete! Hon har ju precis insett att det är hon som behöver skärpa sig, inte han. Han är inte heller perfekt, så klart, men inte långt ifrån och dessutom ser hon med nya ögon på livet nu. Så som det kan bli när man fått en käftsmäll. Alla Bennys irriterande egenskaper har blåst bort eftersom de endast handlar om små oviktiga struntsaker. 

Hon skyndar sig att skriva att de kan ses närhelst det passar honom men hejdar sig och inser att hon kanske inte ska låta alltför het på gröten? För det gäller att inte tappa bort sig själv i en sån här prekär situation. Kan hon närhelst det passar honom? Nej, faktiskt inte. Om de ska kunna mötas och gå vidare behöver hon sätta sina gränser, även om hon betett sig självupptaget och tanklöst, vilket hon givetvis tänker be om förlåtelse för. Hon ska sluta vara självupptagen, absolut. Men hon tänker inte bli menlös för det.

Jag kan på fredag klockan fem, skriver hon (och tänker att han sen kan stanna kvar över natten). Och lägger till: Eller på lördag klockan fyra. Med ett swoosh far sms:et iväg.

I Nils klädkammare

Benny och pappa Nils befinner sig fortfarande i klädkammaren. Det innebär inte att de suttit där alla veckor sedan jag skrev sist, men ändå orimligt länge. Två vuxna män som gömmer sig i en klädkammare för att slippa konfrontera en familjemedlem; det känns helt enkelt inte värdigt. Nils har tryckt ner dörrhandtaget, till synes beredd att ta sig ut och fånga upp Britta åt sin son, men skjutit upp dörren har han inte gjort.

’Hon kanske vill säga förlåt?' föreslår han.

'Det kommer hon inte göra, hon tycker inte ens att det var någon stor grej, bara en liten olyckshändelse som jag inte borde bry mig om', säger Benny med en röst som gnäller som ett gammalt osmort gångjärn. Han har satt sig på kassaskåpet med armarna i kors, och där tänker han sitta kvar, det ser man på honom. Förmodligen ända tills Britta förstått vad hon ställt till med och kommer krypande på alla fyra. 'Hon har inga känslor i kroppen!'

Nils undrar om inte denna avsaknad av känslor bara är tillfällig? 'Hon kommer kanske snart vara sig själv igen? Den gamla vanliga omtänksamma Britta.'

'Britta har aldrig varit omtänksam', fnyser Benny.

'Nä, nä ...' 

'En självupptagen kärring är vad hon är.'

'Ja, ja ...' 

'En självupptagen jävla kärring.'

'Mmm, men har du frågat henne varför?' undrar Nils och man måste beundra hans förmåga att då och då lyfta blicken och klämma till med en konstruktiv fråga. Man skulle kunna tro att han är utbildad psykolog, men han har ingen akademisk utbildning alls; en pensionerad autodidakt frisör är allt han är, och Benny blänger på sin far.

'Tycker du att jag ska fråga henne varför hon är en självupptagen jävla kärring?' 

'Nej, det kanske inte skulle falla så väl ut', medger Nils, men nu är Benny uppe på benen och på väg ut ur klädkammaren. På bänken i köket hittar han sin mobil och sedan är han i full färd med att sms:a. Han lägger ifrån sig mobilen och ser så där nöjd ut som man bara gör när man tvålat till någon man verkligen hade behov av att tvåla till. 

'Ha!' 

'Va?' Nils kommer ut i köket och undrar vad som händer.

'Jag skrev och frågade varför hon är en självupptagen jävla kärring!' All bitterhet och självömkan är puts väck. På stadiga ben och rak i ryggen blickar Benny ut genom fönstret bort mot tallarna som sträcker sig mot himlen med sina vackra kronor. 'Tack för rådet!'

Genomlysning av läget

Vilken soppa Britta och Benny har försatt sig i! Klantskallar, kan man onekligen tänka. 

Om vi ska bena upp oredan så kan vi konstatera följande:

Benny gör för närvarande inte någonting för att ta sig ur den. Det får man dock ha visst överseende med, med tanke på att det är Britta som varit otrogen. Benny behöver ges utrymme att i lugn och ro genomleva de känslostormar som Brittas svekfulla beteende har aktiverat. Att bli bedragen gör ont. Om man kan undvika att bli påmind om smärtan genom att hålla avstånd så gör man kanske det; håller avstånd. Det är begripligt.

Britta, å andra sidan, kanske i detta nu står och kikar in genom Nils köksfönster, vilket i sammanhanget får betraktas som en konstruktiv handling även om den av motparten kan upplevas si och så. Dock kan man tycka att den som hoppat över skaklarna och därmed orsakat skadan får finna sig i att vara tålmodig. Vilket är enkelt att säga men svårare att leva upp till när känslor av skuld, skam och panik river runt i kroppen. Även om Britta har sig själv att skylla, är det inte kul att vara övergiven och inte kunna påverka detta tillstånd. Det borde hon ha tänkt på när hon kastade sig ut på stormigt hav, enbart driven av lust och längtan, men nu gjorde hon inte det. Hennes längtan efter något odefinierbart hon saknade i livet var för stark. Kanske ville hon till exempel bara bli sedd för en jävla gångs skull?

Det är komplicerat att vara människa. Än mer komplicerat kommer det förmodligen bli när de ska ta sig ur den här soppan. Jag bävar.

PLING PLONG

Nils dörrklocka skär genom luften. Var de döva på sextiotalet när de byggde de här husen? Förmodligen. Både Benny och Nils hoppar högt där de sitter vid matbordet och äter fläsk och bruna bönor. 

'Vem kan det vara?' frågar Benny så rappt att Nils rycker till igen.

Nils vet inte, säger att det kan vara försäljare eller Jehovas Vittnen, några andra brukar inte ringa på. Han lägger ifrån sig besticken och reser sig för att gå och kika i nyckelhålet. 'Ingen ko på isen', säger han när han försvinner ut i hallen. 

Några sekunder senare står Nils i dörröppningen till köket och viskar att det är Britta som står utanför. 'Det är Britta!'

'Va?'

'Det är Britta! Ska jag öppna?' 

'Nej, för sjutton gubbar!' väser Benny och vinkar otåligt till Nils att komma och sätta sig. Pappa Nils tassar försiktigt in och sjunker ner på sin stol vid köksbordet precis då dörrklockan återigen skär rakt igenom deras trumhinnor. Tysta och orörliga sitter de vid bordet och väntar. Deras andning är ljudlös, lätt som molntussar. Förr eller senare kommer Britta ge upp, tänker de. Förr eller senare.

Någon minut går och Benny kommer på att Britta mycket väl kan vara på väg runt huset för att kika in genom Nils köksfönster. Det skulle inte förvåna honom ett dugg. Han smyger upp och flyttar flinkt tallrikarna med sina böner och sitt fläsk till diskbänken - bakom diskstället. Nils är snart med på noterna och inom kort står de i lägenhetens lavendeldoftande och välorganiserade klädkammare och lyssnar till sina hjärtslag, eftersom inget annat hörs. Skjortor, koftor, kavajer och byxor i grått och beige hänger på galgar i långa rader. På hyllan ovanför ligger kuddar, täcken och filtar i prydliga högar. På motsatta väggen fylls hyllorna av rutiga lådor i papp, var och en med inramad etikett som med prydliga bokstäver anger innehållet. I ett hörn på golvet står ett kassaskåp för värdesaker och viktiga papper som behöver skyddas från stöld och brand. Benny har då och då under åren med Britta föreslagit att också de ska strukturera upp klädkammaren och skaffa kassaskåp, men utan framgång. ’Onödigt’, har varit Brittas dom.

Nu är frågan om det yttre hotet Britta är kvar i trapphuset eller om hon står och spanar in genom köksfönstret. Klädkammaren är belägen mitt i lägenheten, innanför sovrummet, och har den nackdelen att de varken ser eller hör vad som rör sig utanför ytterväggarna. Nils sätter sig på kassaskåpet och ser på Benny.

’Är det inte bättre att du hör med henne vad hon vill?’

En tanke som inte slagit Benny i tumultet som uppstått.

’Vad menar du?’

’Hon kanske har något viktigt att säga?’

’Vad skulle det vara?’

På det har Nils inget svar. Hur ska han veta? Han känner inte Britta särskilt väl. Vartefter åren gått har han träffat henne alltmer sällan. 

’Ingen aning’, säger Nils. ’Man skulle behöva fråga.’

När jag skriver fiktion

Shit, vilken pretentiös rubrik! 

När jag skriver fiktion 

Skämskudde på den.

Hursomhelst. 

När jag skriver fiktion 

(trumvirvel) 

är mitt problem att det inte blir mycket skrivet. 

Bara när jag sätter mig vid datorn.

Vilket sker alldeles för sällan.

I alla fall om det jag skriver ska bli något.

(Så att jag själv, en gång för alla, blir något.)

(Va?! Är man ingenting om man inte skriver färdigt en fiktiv berättelse???)

(Det var som fan.)

Skulle behöva en kurs med tidsramar (eller det engelska 'deadlines' vilket bättre motsvarar mina behov eftersom ordet död ingår).

Jag behöver en piska.

(Om jag nu ska bli något (att hänga i julgranen).)

Utan piska är jag ett rö för vinden,

som bara skriver då och då, när andan faller på.

Inte många ord per tidsenhet,

om man säger så.

Benny och pappa Nils

Hemma i Nils tvåa strax utanför stan sover Benny på soffan dessa dagar, för vart ska han annars ta vägen när livet utan förvarning kastar ut honom på lösan sand? För Nils är det välkommen omväxling, men oron för hur det ska gå för sonen tynger. Det spelar ingen roll att Benny fyllt sextio, Nils är ändå osäker på om han kommer reda sig i den här förfärliga röran. 

'Jag ska ringa honom.’ Benny knyter näven.

'Hm ... är det en bra idé?' Nils vaggar från sida till sida, som om han väger fördelar mot nackdelar, men det är balansen han tränar. Det är tack vare denna övning som Nils ännu inte, trots sina nittiotvå år, brutit lårbenshalsen. Åtminstone är det vad han brukar hävda.

'Jag måste.'

'Om man måste så måste man.' Nils blir stående med hela tyngden på vänster fot. 'Vad är han för typ? Är han storväxt?'

'Han är ett benrangel, det är vad jag minns. Lång, men mager som en sticka.’

'Jaha?' Tyngden förflyttas till höger fot. 'Det är nog bra att han får höra ett sanningens ord. Man tar inte andras kvinnor ostraffat.'

'Jag behöver bara få tag i hans telefonnummer. Jag tror han heter Olsson i efternamn.' 

'Hans Olsson, det kan bli svårt.' Nils tränger sig fram till sitt skrivbord som står inklämt bakom köksbordet, vänder på en av köksstolarna och sätter sig tillrätta. 'Men inte omöjligt', tillägger han och trycker igång datorn. 

'Jag vet inte ens hur han stavar Olsson, om det nu är det han heter, det kanske var Olofsson.'

I lamputtagets krok ovanför köksbordet fladdrar röda, fransiga sidenband i draget från ventilen; i åratal har de hängt där, sedan tiden då en apelsin dinglade över bordet varje jul. Det skräp man inte längre ser stör inte, men Benny ser, och irritationen över tillvarons oordning stiger i honom.

'Det finns trettiosju Olsson här i stan, vet du var han bor?'

'Nej, hur ska jag veta det?'

'Vi ska nog hitta honom, vet du var han jobbar?'

'Nej.' Benny söker efter en sax i lådan där minst en sax borde ligga, för nu ska sidenbanden bort. 'Vi lägger ner det!'

’Men Britta lär ju ha hans nummer?’ 

'Jag kan inte ringa Britta och be om idiotens telefonnummer, förstår du väl!'

'Nä, det kanske inte var någon bra idé ...' 

'Jag kan inte ringa Britta av någon annan anledning heller, hon gör inget annat än väntar att jag ska ringa och det tänker jag fan inte göra.'

'Nej, nej', säger Nils och skjuter ut stolen han sitter på så att det skrapar oroväckande i golvet. Han reser sig och ställer tillbaka stolen på sin plats vid köksbordet. 'Det är dags att laga lite mat.'

Med saxen i högsta hugg tar Benny ett kliv upp på en av köksstolarna och ytterligare ett upp på det, för den här aktiviteten, ostadiga köksbordet och klipper bort sidenbanden. Han släpper saxen i bordet så att den studsar och knyter upp den sista stumpen som inte lät sig klippas bort. 'Skönt, nu blev du av med det där skräpet!'

'Tack, det var snällt', säger Nils och vaggar från ena foten till den andra.

Benny och Hans

Bennys sinnesstämning är i regel mild och försynt, men när han tänker på Hans blir han fullständigt rasande. Hur hade den djävulen mage att ragga på Britta efter att ha varit hembjuden till dem på fin middag? Vem gör något sådant!? 

Först äter han Benny ur huset (Hans tog om tre gånger) och sen försöker han sätta på Britta som den berömda vispgrädden på moset. Där satt han och såg Benny i ögonen och pratade om stenar när han hade helt andra djävulska planer att iscensätta så snart tillfälle gavs.

Bennys hjärna kokar när han tänker på det. Trots att han egentligen inte vet om Hans hade planer redan vid middagen. Och, för den delen, om det var Hans som stod för raggandet. Den drivande parten i det tabelras som följde kunde ju lika gärna varit Britta. Benny vet ingenting om de centrala detaljerna i händelseförloppet. Men säg det till honom och han kommer inte lyssna. 

(Med det sagt; jag skulle också blivit galen. Sannolikt hade jag kastat ut både middagsbordet och stolen den skyldige suttit på, samt tvingat vederbörande att spy upp all mat.)

Frågan är om vår Benny nu också går till handling, med tanke på den konflikträdsla han faktiskt besitter. Våld skulle jag inte förespråka, men en utskällning av Hans vore bara sunt. 

Kör så det ryker, Benny!

Britta och Vera

'Life is a rollercoaster you just got to ride it', säger Britta till Vera som efter två glas vin tycker att det börjar låta som en suverän idé. Varför försöka styra livet när det ändå inte går?

De sitter i Brittas gröna manchestersoffa. På soffbordet i glas syns spår efter disktrasan, men Britta hann plocka undan alla smutsiga tallrikar, glas och koppar som samlats där de senaste dygnen, och det får duga. Duscha hann hon också, innan Vera ringde på dörrklockan, samt svabba av handfat och toalett. 

'Hans var ingen muntergök', slår Vera fast och Britta håller med, ' ... hans största intresse var stenar.'

Båda börjar skratta. En man vars passion i livet är stenar! Till sist sitter de dubbelvikta i varsin ände av soffan och skriker av skratt. Det är ett skratt som inte går att avbryta hursomhelst, det krävs något extra, som att Britta plötsligt sätter sig upp. Hastigt och oväntat. Hon berättar att Hans för några veckor sedan kom till biblioteket och frågade efter en bok om stenar och att det slutade med att han försökte kyssa henne i ett förråd. 'Den jävla typen!'

Vera skrattar inte längre. Hon håller sig i soffans armstöd som om hon var rädd att falla. Hon stirrar på Britta. 'Det var ju det jag sa! Han är en sån där jävla Casanova!' Hon sjunker ihop i sitt soffhörn och ser på Britta med en blick som är någon annanstans. Tystnaden i Brittas och Bennys lilla radhus är med ens kompakt, öronbedövande. En tystnad som för Britta känns högst oroväckande.

'Vill du ha lite mer vin?' Britta önskar att hon hade satt på musik, Miss Li eller något annat som kan lätta upp stämning. Nu är det för sent. 'Jag gav honom en smäll, så han lyckades aldrig med sitt företag', ljuger hon.

'En smäll?'

'Nja, det var väl mer en knuff. Jag tryckte bort honom. Rejält. Han snubblade bakåt mot en hylla och fick en smäll av den, kan man säga.'

'När var det här, sa du?'

'Ja, när kan det ha varit? Tre veckor sen, kanske?'

'Och varför hörde du inte av dig?' säger Vera. Rösten är skör, inte anklagande.

'Oj, det var en bra fråga, ville du ha mer vin?'

'Nej, jag har.' 

'Jag borde såklart hört av mig ... men jag tänkte att inget ju hade hänt ...?'

'Inget hade hänt? Om Benny hade försökt kyssa mig, hade inget hänt då heller?' Nu syns begynnande rosor på Veras kinder och hon släpper inte Britta med blicken. 'Gud bevare mig väl', lägger hon till och ser spyfärdig ut.

Britta ignorerar med en dos viljestyrka innebörden i den sista kommentaren. 'Åh, jag vet inte ... i fyllan och villan, menar du?'

'I vilket tillstånd som helst!'

'Snälla, lugna ner dig. Du är i kris, och dessutom berusad, du behöver sova en stund, och jag också, så att våra hjärnor får chans att sortera saker och ting. Tänk på hjärtat också, vi är inga ungdomar längre.'

Vera gråter, tårarna rinner i strida strömmar, och hon torkar av dem på den gröna manchestern. Britta stelnar till men säger inget, istället lägger hon en hand på Veras knä. Hon tänker att hon borde berätta sanningen, men att det känns omöjligt.

'Du Vera ...?'

'Ja', piper Vera.

'Ska vi kolla på nyheterna?' Britta nickar mot TV'n. 'Så att vi får tänka på något annat en stund?'

Vera torkar återigen av sig på soffan, nu är tårarna blandade med snor. 'Okej då', säger hon.

Pension nästa

Har meddelat berörda på min arbetsplats, så nu är det definitivt. Hurra! Så underbart.

Det finns de som inte vill sluta jobba för att de inte vet vad de ska fylla sina dagar med. Till dem hör inte jag. Frågan som är min ständiga följeslagare är hur jag ska hinna med allt jag vill göra innan jag dör. Jag behöver minst tjugo år till, med de vitala funktionerna intakta, och det är ju tyvärr inget man kan beställa. Dessutom kanske jag behöver trettio år, tidsåtgång i framtiden är svår att uppskatta. 

Oavsett så ska jag börja leva det ultimata livet till sommaren.

Om jag lever och har hälsan då, är väl bäst att tillägga, med tanke på godtyckligheten i tillvaron. Man kan ju bli allvarligt sjuk närsomhelst. I synnerhet när man är i den här åldern. Dö plötsligt kan man också göra, det är inte helt ovanligt har jag fått erfara.

Alltså gäller det att gå i pension innan det är för sent. Ska ändå vänta till vårterminen är avklarad, plikttrogen som jag är. Lärare går inte i pension mitt i läsåret, så är det bara. Eleverna kan ta illa upp, eller vad orsaken nu är. Och skolledningen får det besvärligt som måste rekrytera ny personal i november eller januari, till exempel. Att jag kanske dör innan jag får gå i min efterlängtade pension får komma i andra hand, helt enkelt.

Vidare räknar jag på sannolikheten att jag fortfarande lever i juni, och den är ganska stor ändå.

Sju månader kvar!