- en blogg om frigörelse, livets sötma och andra allvarliga grejer
Eftersom jag vabbade i fredags fick mina elever göra vocabulary testet på egen hand, utan min övervakning. Så synd, eftersom jag hade tryckt in hela tre korvar denna gång. Till exempel en sausage hat.
Den här var också rolig:
I’ve never seen him before. He’s a complete ____.
1. stranger
2. sausage
3. sacrifice
4. spring
Vad händer när de första förälskade åren i en relation övergår till den lugna, trygga fasen?
Man sitter i soffan och hetsäter godis på kvällarna. (Jag använder mig av pronomenet 'man' eftersom jag utgår ifrån att detta beteende är allmängiltigt. Det kan inte bara vara Skåne och jag.)
Hetsäta godis varje kväll kan man inte göra om man vill behålla en glad mage och någon slags värdighet på äldre dagar. Alltså inför man någon form av godisstopp (och bestämmer att efterrätter inte ingår i kategorin godis).
'Någon form av godisstopp' betyder att allt godis flyttas till översta hyllan över arbetsbänken i köket för att man inte ska få syn på det stup i kvarten, och att man får äta godis på fredagar och lördagar ändå. Vilket leder till att man alla andra kvällar tänker på godis hela tiden. En bieffekt man får hantera efter bästa förmåga. Man kan exempelvis baka 'hälsokakor', eller hitta på ett nytt valspråk.
Det kan bara vara en tidsfråga innan suget försvinner.
I morse bestämde jag mig för att bara ta det lugnt idag. Sedan dess har jag tvättat fönster, dammsugit, bakat kolesterolsänkarkakor och plockat lingon. Det blev förvisso bara tre deciliter lingon, men jag är en glaset-halvfullt typ av människa, så jag är nöjd. Oavsett hur lite lingon jag får ihop så är jag glad.
Och planen för dagen var ju att åstadkomma noll och intet.
Skåne är riktigt dålig på att plocka bär. Han är lång och kan inte sitta på huk; en urusel kombo ur bärplockarperspektiv. Han kan heller inte böja sig ner med raka ben, vilket är synd med tanke på hans långa armar som skulle kunnat raka rent i lingonsnåren.
Men man kan inte få allt, och vem vore jag om jag skulle kräva det?
Om man är mormor har man rätt att vabba nuförtiden. Idag gör jag det.
As we speak sitter jag och barnbarnet bredvid varandra i soffan med varsitt digitalt verktyg; den ena av oss sötare än den andra. Den ena har rosa Lilla My-strumpor, blå byxor med gula grävskopor på och en gul tröja dekorerad med lila katter och gröna trumpeter. Den andra är svartklädd från topp till tå.
As we speak no 2 kommer Skåne och Ninja in genom dörren. Den ene har jeans, grå tröja och en svart keps som det står SPORTEN på. Den andra har svart päls och röd sele. Den ene berättar att han matat kossorna med äpplen, med förhoppning om att det ska göra dem vänligt inställda till oss när vi genar genom deras hage. Den andra går och lägger sig vid altandörren för att hålla koll på nämnda kossor.
På TV'n har ytterligare två personer blivit skjutna, den här gången i Sandviken.
Och närhelst man slår på TVn är kungen där. Hur många TV-program kan man göra om honom, egentligen? Många, tydligen. Men han är ju en intressant liten sprätt, så varför inte.
När jag ser de här programmen känns han så bekant på något sätt. Som om han vore en närstående, eller rent av en del av mig själv. Blicken, kärvheten, det naturliga rufset på huvudet och humorn som man kan ana. Är han min tvillingsjäl, eller vad?
Nej, jag vet. Men det känns så.
Känner mig som en hurtig friskus! Och mina småsyskon, som var på plats, var mäkta imponerade. (Jag lärde upp dem tidigt i livet.)
Men nuförtiden, när alla vinterbadar, är det förstås inget att komma med. 18 grader i vattnet är ju rena jacuzzin jämfört med att hoppa ner i en isvak. Så jävla märklig fluga, om jag får säga vad jag tycker.
Jag borde inte ens berätta, för vem vill läsa om ett helt ordinärt dopp? Inte många, antar jag.
Jag kunde tyvärr inte klämma in någon korv i veckan som gick, på grund av annan modell på testet.
Sad, but true.
Och varannan dag betyder blogginlägg.
Vi tar väl dagens debacle, eller? Det är inte bara ett, debacle heter debacle även i plural. Jag har alltid flera debacle varje dag, här kommer två ur dagens skörd.
Det första debaclet handlar om mitt bristande minne. Jag hade lovat en kollega att påminna två av våra elever om deras uppgift i svenska. Det skulle jag, jadå jadå. Jag fick berätta för min kollega att jag glömt bort det. Hon borde i och för sig veta bättre än att be mig om tjänster, det är allt jag har att säga om det.
Ett annat av dagens debacle utspelade sig på en av mina lektioner eftersom jag inte lyckades få något ljud i högtalarna när mina elever skulle lyssna på ett nyhetsreportage. Jag försökte allt, utan framgång. Till slut sa jag åt dem att spetsa öronen och koncentrera sig och så fick de lyssna direkt från min dator. Det innebär mycket lågt ljud i ett stort klassrum fullt med elever, men jag sa att det bara handlade om deras dåliga fokus om de inte hörde och klickade på play. Att lägga över ansvaret för alla sina debacle på eleverna är en konstart jag förfinat genom åren. De var jättesöta när de satt där och fokuserade med sina spetsade öron.
Det var det.