tisdag 14 juni 2022

Benny och Britta del 20

I Bennys och Brittas relation är det Britta som känner av och sätter ord på skavet. Följaktligen är det Bennys lott att gjuta olja på vågorna.

Britta: Jag är så trött på att vi aldrig gör något roligt ...

Benny: Jaha?

Britta: Titta på oss! Vi har blivit totalt försoffade.

Benny: Försoffade? Men det är vi väl ändå inte?

Britta: Jo, försoffade. Här sitter vi och glor på TV medan vår utmätta tid tickar iväg. Vi är mer döda än levande.

Benny tittar på Britta men säger ingenting, för vad ska han säga? Han tycker om att titta på TV, och upplever inte att han kastar bort sitt liv. 

Britta: Vi köper ett för litet hus och så bygger vi ut det!

Benny: Ska vi flytta härifrån, menar du? 

Britta: Ja, vet du, det menar jag. Vi behöver en spark i arslet, ett projekt att sätta tänderna i. Att köpa ett gammalt och för litet hus på en vacker plats, det skulle kanske vara räddningen för oss.

Benny ser förvirrad ut.

Britta: Livet handlar inte om att ordna det bekvämt för sig, det handlar om att sträva!

Benny: Sträva ...? Hur tänker du då?

Britta: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Benny: Va?

Britta: Karin Boye.

Benny: Vet jag väl ...

Britta: Men se då inte ut som ett frågetecken hela tiden! Om inte du vill köpa ett litet hus så gör jag det själv.

Benny: Men vi kan ju inte bygga?

Britta: Vi kan lära oss, jag läste om en kille som inte kunde men som lärde sig på YouTube. Han byggde ett stort hus helt själv, kollade bara på filmer och snickrade en sak i taget. Men sen kan vi anlita folk också, vi behöver ju inte göra allt själva, det har jag aldrig sagt. 

Benny: Men ändå, vi kan ju ingenting om att bygga?

Britta: Just därför! Jag tycker om att lära mig nya saker. Tänk dig, vi är sextio och bygger oss ett eget hus trots att vi aldrig tidigare sysslat med något liknande!

Benny: Det kan ju gå helt åt skogen ...?

Britta: Ja, det kan det, men i den processen kommer vi åtminstone känna oss levande. 

Benny: Det blir jättemycket jobb ...?

Britta: Nu köper vi ett för litet hus, punkt slut.

Benny säger ingenting men antecknar för husfridens skull ett par datum för visningar kommande helg. Och så kommer det sig att de två plötsligt är ägare till ett pyttelitet modulhus byggt på åttiotalet, lantligt beläget på en höjd med utsikt över ängar, hagar och en motorväg i fjärran. Huset är inte vackert, ser närmast ut som en barack, men en utbyggnad kommer ändra på det, tänker Britta. Benny begriper inte hur det ska gå till, men han hoppas att Britta hädanefter kommer vara glad och harmonisk, nu när hon fått sitt lilla hus att bygga ut. Och tänk, det kanske han har rätt i?

lördag 30 april 2022

Full rulle

Jag har en nittioettårig kvinna i min bekantskapskrets, hon heter Lena och är mamma till min svåger. Jag har bara träffat henne sporadiskt genom åren, men de senaste månaderna har hon gjort ett jobb åt Skåne och mig, och kontakten har därför varit intensiv.

Nu till full rulle-grejen: Vid ett tillfälle när hon ringde härförleden och frågade hur det var med oss svarade jag som jag brukar när jag får den frågan. Det är full rulle. Det är nämligen alltid full rulle i mitt liv trots att jag hela tiden strävar åt motsatt håll. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv. Ett liv som jag själv styr framåt i sakta mak. Ett liv där jag hinner orientera mig och känna efter vad jag vill. Det är ju så man vill leva, inte sant? Så när jag svarade full rulle så beklagade jag mig, såklart. Som alltid när jag svarar full rulle (eller fullt ös medvetslös som jag brukar variera mig med). Jag lider ju över det faktum att tillvaron är helt hänsynslös mot mig i sin brutala oberäknelighet. Jag suckar och stönar (en lagom aning) och fyller ut med pauser för att alla ska hinna reflektera och förstå hur jävligt jag har det på grund av faktorer jag själv inte kan påverka. Så även denna gång när det var Lena som frågade. Och vad svarade denna till åren komna erfarenhetsrika människa? Hon svarade: Det låter bra!

Jaha?

Har funderat mycket sedan samtalet ägde rum. Är det full rulle som är grejen? Hon borde veta, som är nittioett och fortfarande jobbar. Eller kan det vara olika från person till person? Känner mig vilse, men prövar just nu med att tänka hurra varje gång någon skit ramlar över mig.

Hur gör ni?

torsdag 16 december 2021

Jag läser!

Är redan på sidan tvåhundra nåt (i The Robber Bride av Margaret Atwood). Trots ont i vänster arm. När jag ligger i sängen på kvällen och håller boken framför ansiktet måste jag med jämna mellanrum lägga ner armen för att vila den. Var hos en fysioterapeut häromdagen som tyvärr inte kunde säga vad som var fel. Men såklart fick jag träningsråd ändå; att två gånger per dag guppa upp och ner med en petflaska fasthängd i ett snöre. Första veckan: en halv liter vatten i flaskan. Andra veckan sex deciliter vatten. Och så vidare.

Jag har inte börjat än.

Men boken är bra. Kan verkligen rekommendera. Åtminstone om man gillar detaljerat berättande på många sidor (528), med liten text. Tre kvinnor i Toronto, som varit vänner sedan studietiden, har alla drabbats av en fjärde kvinna, Zenia, som till synes utan skrupler erövrat deras pojkvänner/män, en efter en. Snott dem, helt enkelt. Och givetvis är hon blond och storbystad, det kräket. Så när hon äntligen dör (det här är ingen spoiler, det avslöjas i början av boken) går trion gladeligen på hennes begravning, och vem kan anklaga dem för det. Äntligen har rättvisa skipats!

Många år senare, när de tre äter sin månatliga lunch tillsammans på restaurangen The Toxique, tror de inte sina ögon, för där kommer plötsligt Zenia in ... 

Spännande, spännande. Men det är inte spänningen jag uppskattar, det är alla detaljer. Alla candels, ceramic eggcups, hot-water bottles, compost heaps, marshmallows, pigs, metal ashtrays, stinking garbage trucks, straw-filled boxes and whatnot. Det är de jag älskar. 

Apropå älskar så köpte jag två nya inbundna böcker på vägen hem från jobbet idag. Jag vill skriva sant av Jesper Högström och Hjärtat av Daniel Bergman. Så fina. De får bli julens läsning.

tisdag 7 december 2021

Operation uppföljning

Känner att jag behöver följa upp tidigare inlägg och berätta, för alla och envar som är intresserad, att min bok A Suitable Boy numera är i Indien. Den tog flyget till New Dehli (kunde ha blivit övervikt där ... med tanke på de ettusenfemhundratrettiofem sidorna), och alltså kan jag inte längre läsa den. Min dotter, som också är i New Dehli, hade bara visat den för mig, inte skänkt den, förklarade hon. 'Köp den själv', sa hon också, den lilla hoppan.

Såklart kan jag inte köpa ett nytt ex, jag har ju fullt av anteckningar i hennes (på de trettiofem första sidorna), och nu saknar jag just det exet jättemycket. Vill helst inte läsa något annat. Men har börjat på Margaret Atwoods Robber Bride för att distrahera mig. Och den är i sanningens namn också mycket intressant. Har inte kommit så långt (i den heller), men wow vilken underbar inledning. Morgonrutiner i tofflor och morgonrock fyller sida efter sida. En kopp te här, en puss på makens flint där, men framförallt ett ljuvligt hasande runt i tofflorna från det ena rummet till det andra. Man blir glad! Och sugen på att gå i pension. Inte för att huvudpersonen är pensionär, hon är lärare i krigshistoria på stadens universitet, men hon behöver av någon anledning inte skynda sig på mornarna. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Nå, nu kommer jag läsa denna potentiella pärla. 'Potentiella' eftersom en bok som börjar fantastiskt inte nödvändigtvis håller stilen hela vägen. Kommer denna göra det? Det får vi se!

fredag 3 december 2021

Morgonstund har bly i mund

Nu är det tungt att gå upp ur sängen på mornarna. Mörkt och iskallt. Man undrar vad man pysslar med egentligen. Hur det blev så här? Varför finner jag mig i detta självplågeri? (Men sen är det som med förlossningar; i efterhand minns man bara det gölliga. En varm kopp te på morgonkulan, söta elever när man kommer till jobbet.)

Hursomhelst. Jag tänker fan inte jobba heltid fram till pensionen. Nedtrappning har redan inletts och kommer fullföljas under kommande år. Det handlar bara om att tajta till budgeten till förmån för mer ledig tid. Ska bli så skönt. Även att bli av med lite pengar. Då behöver man inte fundera på vad man ska göra med dem.

Sen har jag ju Skåne också. Han sitter nu som nybakad pensionär i ett litet hus ute på landet, endast två och en halv mil från mig. Det är landet, landet och även om han lärt känna bonden som bor i närheten, så behöver han också mig. Som det är nu kommer jag ut på helgen och somnar i soffan på grund av TRÖTT. 

Så kan vi inte ha det, tänker jag, och alltså måste jag gå ner kraftigt i arbetstid.

tisdag 23 november 2021

Ibland saknar jag min blogg JÄTTEMYCKET

Jag förstår i sanningens namn inte hur människor överlever utan bloggar. Var gör de av alla tankar? Jag tänker då främst på de som snurrar runt i det omedvetna och som poppar fram när man börjar skriva ett blogginlägg. Vad händer med dessa små juveler? Om jag får spekulera (och det får jag ju) så är min gissning att de blir kvar i det omedvetna, där de förökar sig som kaniner under årens lopp. Det blir tungt att släpa runt på med tiden! Inte konstigt att folk blir sjukskrivna på löpande band.

Apropå sjukskrivning, så var jag själv sjukskriven på halvtid förra månaden. Trodde jag. En läkare sjukskrev mig, en sjukskrivning som kändes helt adekvat, för att inte säga klockren. Men igår ringde en person från Försäkringskassan (kan ha varit en robot) och meddelade att jag inte får någon sjukpenning eftersom jag inte arbetade de kvarvarande femtio procenten på rätt sätt. På rätt sätt? Jo, mina procent på jobbet var utlagda på fel sätt. Jag undrade om det innebar att jag i själva verket aldrig var sjuk, utan bara tjänstledig, och fick svaret 'det är så reglerna är'. 

Jaha, men då förstår jag precis.

Länge leve Försäkringskassan!

onsdag 19 maj 2021

Män

Har bestämt mig för att ta en paus från A Suitable Boy, åtminstone terminen ut. Att vara lärare i maj kostar på, och man har verkligen inte tid att läsa skönlitteratur, det förstår alla som har något i skallen. Den energi man har går åt till att tänka så det knakar, och till att springa hit och dit hela dagarna eftersom man ständigt glömmer saker. Det gäller alla lärare, inte bara mig. Alla kvinnliga lärare, det vill säga. Männen tar det lugnare, liksom de gör inom alla yrken. Män är såna förebilder när det gäller nedvarvning. De förstår på djupet att inget står och faller med dem själva och att någon annan kommer fixa vad det nu är de borde göra. Aldrig att de skulle hispa runt och stressa ihjäl sig för att få allt gjort. Nej, de åker hem istället, som de hälsofrämjande varelser de är.

Men det gäller inte alla män, förstås. Skåne (som ibland är in här och läser) är mycket ansvarsfull och slutför alltid det han tar på sig. Han är som en klippa i det avseendet. Ja, i alla avseenden, faktiskt. Och det betyder inte att han hispar runt och stressar för att få allt gjort, han gör det han ska lugnt och metodiskt. Som i helgen, till exempel, då han 'styrde upp' min bod på landet. Allt jag hade där åkte ut och lades i olika högar på gräsmattan. Eller travar, snarare. Ordnade travar. Sen åkte det mesta in igen, på ett helt nytt sätt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mer välorganiserad bod, och det säger ju en hel del om vissa män. De är inte som män i allmänhet!

Som belöning för bedriften med boden läste jag sedan högt ur Gösta Berlings saga (f'låt A Suitable Boy). Mina och Skånes två första gemensamma år harvade vi oss igenom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och nu har vi tagit oss an en ny Selma Lagerlöf. Jag tänker att det är såna små projekt som skapar glädje och samhörighet i ett kärleksförhållande. Om inte den ena (jag säger inte vem) envisades med att somna hela tiden, vill säga. Hur fan ska man då kunna få en gemensam upplevelse? För att inte tala om hur frustrerande det är att läsa högt för någon man måste väcka gång efter annan ... Ett knep jag har är att plötsligt skrika en mening i texten. Högt som fan. Då rycker han till minsann, och spärrar upp sina skånska blå ögon. Lite gulligt, men mest irriterande ändå. BERÄTTA VAD SOM HÄNT! säger jag, men det kan han förstås inte. Ändå försöker han, vilket också är lite gulligt, men även irriterande såklart.

Hursomhelst, vi ska givetvis igenom Gösta Berlings saga, jag kommer inte ge mig. Vi började läsa den i julas och är nu på sidan tjugo typ. Det innebär en hastighet av fyra sidor i månaden. Det gör ungefär sju år och åtta månaders läsning, all in all. Ska det verkligen behöva ta så lång tid, kan man undra? Svaret är förmodligen ja.

onsdag 12 maj 2021

Nej då, jag har inte gett upp

Jag läser och läser. Är på sidan trettiofem nu. Jag struntar i att hålla koll på takten, för gör jag det så blir jag bara stressad.

Inte mycket har hänt sedan sist. Lata (yngsta dottern som med hjälp av sin mor ska bli med man) har varit på Zoo med sin bästa väninna, Malati. En ung kvinna med mycket stake i, och sådana karaktärer är ju alltid uppiggande. De påminner mig om att jag också skulle vilja ha mycket stake. Mer än jag redan har alltså, för ibland dignar det av den varan, ska sägas. Speciellt i trygga situationer där jag vet att jag inte kommer åka ut med huvudet före för att jag kaxar upp mig. I mer otrygga situationer lyser min stake ofta med sin frånvaro, tyvärr. Då kommer mina smidiga, lättsamma och tillmötesgående sidor fram, och tvi vale för dem. Lägg till behagfull, samarbetsvillig och lojal och vi har en dödande cocktail som bränner ut människor på löpande band. 

Det ser dock inte ut att bli fallet i A Suitable Boy, för i den här romanen har jag ännu inte stött på några smidiga och lättsamma personer. De flesta verkar vara ganska komplicerade (läs: jävligt jobbiga). Möjligtvis med undantag av Lata då, som än så länge är vänligt sinnad och på gott humör, trots att hennes morsa hotar med att gifta bort henne inom kort. För hennes skull hoppas jag att hennes vänliga sinne kommer sina någonstans runt sidan hundra. Att gå omkring och vara godmodig när man är omgiven av så många idioter är inte hälsosamt, det vet jag av egen erfarenhet.

Spännande ska det bli att läsa fortsättningen!

söndag 18 april 2021

Köteori

Började läsa sidan tjugo i A Suitable Boy imorse men tappade totalt fokus när en specialist i köteori tog till orda på radion. Han uttalade sig om Sveriges vaccinationsprogram. Vi kan bli effektivare, var hans budskap. Vi kan ha ett system som undanröjer problemet med människor som avbokar sina tider.

WOW!

En specialist i köteori.

Googlade och upptäckte att man kan läsa köteori på Linköpings universitet.

WOW! 

Finns detta som akademiskt ämne internationellt, eller är det bara i Sverige? Kan man doktorera i ämnet? Är det människor som tycker om att köa som söker sig dit, eller är det de som hatar det?

Är det någon av mina (fem) kära bloggläsare som läst köteori och kan berätta mer?

Nå, nu ska jag återuppta läsandet av min indiska roman. Jag var själv i Indien 1980. Minns att de inte hade kösystem överhuvudtaget, och att jag saknade det. Vid ett tillfälle, när vi skulle köpa tågbiljetter, tog min pojkvän saken i egna händer och ordnade en kö och ställde sig själv först i den. Handlingskraft av postkolonial karaktär, eller vad man nu ska kalla det. Minnen, minnen.

Nu ska jag läsa sidan tjugo.

lördag 10 april 2021

Sidan nitton

Jag är på sidan nitton. Som jag sa kommer den här läsningen ta tid.

Lyssnade på Lundströms bokradio imorse, där det samtalades om Sylvia Plaths liv med utgångspunkt från Elin Cullheds roman om Plaths sista år i livet. Fick lust att läsa om Glaskupan, som jag läste för många år sedan, för att se den berättelsen med de ögon jag har idag. Fick också lust att läsa Cullheds roman; en 'fantasiroman' hon skrev eftersom hon känner en stark identifikation med Plath.

Men det blir inget av med det. Jag läser ju som bekant A Suitable Boy de närmaste tre åren eller så.

Värt att notera:

Brudens äldre bror, Arun 'fell in torrid, rapturous and elegant love' för några år sedan. Självklart ledde det till giftermål. Själv har jag aldrig fallen in elegant love, och jag undrar hur en sådan förälskelse ser ut. Speciellt som han Arun verkar vara ett svin. En intressant beskrivning är det i alla fall. To fall in elegant love. Bilderna på min näthinna avlöser varandra.

Ett annat svin har dykt upp, och det är brudgummens far, Mr Mahesh Kapoor. Han tar sig friheten att mitt under bröllopet bete sig som ett arsle. Förolämpar sin fru och frågar prästen hur länge detta 'mumbo jumbo' ska pågå. Allt bara för att en bekant till honom står och konverserar en 'Chief Minister' som han själv vill prata med. Män kan vara så omogna att man baxnar. Även indiska, tydligen. Surprise, surprise. Not.