Jag har hittat bokmärket

Som kommer ge Skåne och mig den skjuts vi så väl behöver inför sluttampen av Nils Holgerssons fantastiska resa genom Sverige

Bildbevis

Vi tragglar på i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bilden är från en park i Göteborg i helgen. Boken till vänster i bild. Till höger min sarong. Någon minut efter denna bilds tillblivelse läste vi ivrigt vidare i berättelsen.

Och för alla som med spänning följer vår läsning ska jag nu berätta om Dunfin.

'Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin', diktar Lagerlöf. En mjuk och glänsande fjäderskrud sätter pricken över i:et.

Ni fattar, det här är en gås utöver det vanliga.

För kontrastens skull (får man anta) har Dunfin två systrar, som i sina fula fjäderskrudar utan minsta dåliga samvete planerar det ena mordet efter det andra för att bli av med Dunfin. Sånt skitbeteende.

Nå, slår Dunfin tillbaka en mörk natt?

Nej, för hon fattar ingenting! Mild, god och synnerligen korkad struttar hon omkring och tror alla om gott intill idiotins brant. Hon håller fan på att stryka med på kuppen. Skåne och jag försökte påminna varandra om att det bara var en saga, men som ni förstår blev vi ju galna på henne.

Frågor om människans natur som infinner sig vid kapitlets slut:

Vad är det för fel på Dunfin? Har du någon Dunfin i din bekantskapskrets? Vad kan du göra åt det?

Inga paralleller i övrigt - up my ass

Jag skulle inte ha skrivit Inga paralleller i övrigt för nu kryllar det av paralleller i mitt huvud.

Ett exempel i mängden:

Meghan Markle har, som bekant, ett förflutet inom skådespeleri. Det har jag också. Jag var tolv, vilket var flera år innan Meggis ens var född. Först hade jag huvudrollen i en bejublad skolpjäs, och sedan spelade jag Askungen i en teatergrupp inne i stan. En kort karriär, men jag hade skådespelartalang, det minns jag tydligt. Min teaterlärare sa att jag snabbt kom in i min roll, och det var nog inte utan anledning. Hade jag fortsatt på den här vägen (vilket jag då hade allvarliga planer på) vet man inte var det hade slutat. Kanske hade jag idag varit gift med Prins Charles. Nej, jag skojar bara, han verkar inte vara någon lustigkurre precis. Och det är ju jag.

Snart söndag

Men inte riktigt än, så jag ska försöka hålla in mina hästar. Inte helt lätt när blogglusten slår till, man tänker att ett litet inlägg väl ändå kan få passera? Ett obetydligt, meningslöst som inte har någon funktion?

I alla fall så sitter jag på ett tåg till Göteborg nu. Jag och ett antal andra tappra själar som ännu inte gett upp hoppet om SJ. Jag tänker som så, att varenda kilometer åt rätt håll är ett steg framåt. Det gäller att se glaset som halvfullt, och förr eller senare kommer man ju fram. Hur många försenade tåg jag än suttit på senaste tiden har jag alltid kommit fram innan tåget tillbaka avgått. Och det är ändå bra. Heja SJ friskt humör, det är det som susen gör, får man lust att hojta, inte sant?

Nu är det sommar!

Och ärligt talat; finns det något mer romantiskt än att tälta?

Nej, det gör det inte, så om tre veckor åker vi till Gotland för en tältdejt, lilla Skåne och jag. Kan inte bli annat än fantastiskt med tanke på det fina väder vi begåvats med den här sommaren. Blotta tanken att tillsammans med Skåne dra upp dragkedjan på morgonen, vika upp tältduken och se havet glittrande breda ut sig gör mig faktiskt alldeles rusig. Hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte se hur det ska kunna gå fel.

Inga paralleller i övrigt, men tältade var precis vad Prins Harry och Meghan Markle gjorde i begynnelsen av deras kärlekshistoria. En fem dagar lång tältdejt, inte på Gotland men väl i Botswana där de sov under den oändliga stjärnhimlen. Ska ha varit otroligt romantiskt, så klart, för vad kan vara mer romantiskt än att sova i tält och tillsammans lyssna på Vintergatans andetag?

Skulle vara att lyssna på ljudet av vågor som smeker en Gotländsk rauk då, inte sant?

Nu menar jag inte att tältdejt är enda sättet att vårda en knoppande kärleksrelation, men vem vill riskera kärleken genom att skita i tältandet?

Inte vi, i alla fall.

Det är söndag - alltså bloggar jag

Frågan är bara, i vanlig ordning, vilka av mina intressanta tankar jag idag ska klä i ord?

I morse när jag i strålande solsken cyklade till min mammas grav fick jag en idé till inlägg. Det var på Allégatan, strax innan tunneln under E18. Fåglarna kvittrade ikapp med motorvägsbruset och gruset sprätte från mina däck.

Men det uppslaget har jag glömt bort nu. Det var en robust idé, en åt det filosofiska hållet, som ändå var stadig som en betongfot (till ett parasoll).

Synd att jag inte kommer ihåg den.

Funderar på om jag skulle göra söndagsbloggande till tradition?

Jag är inte så mycket för vissa andra traditioner i det här landet, så varför inte fixa egna?

Att välja söndag är ett slags genidrag för då kan man berätta om helgen som är på väg att ta slut.

Den gångna helgen är dock ingen munter historia. För det första har Skåne varit i Skåne och jag i Örebro, vilket strider mot min uppfattning om världsordningen. Tänk vilka mysiga utflykter vi hade kunnat göra i det fina vädret. Istället har jag städat, rensat avloppsbrunn i badrummet, tvättat, bråkat med biologiskt ättelägg och rensat min mammas grav från gamla löv.

Nästa helg får det lov att bli andra bullar. Med lite tur kan det till och med bli Nils Holgersson-bullar. Första maj firar vi sex månader med den boken. Och vi har tagit oss igenom mer än halva. Inte illa pinkat sa kärringen som sket i vasken.

En litterär helg

Vi har burit knytblus (förstås) och vi har läst till sidan etthundrafemtio i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Mycket mer kan man inte begära av en helg med avseende på produktivitet och synkroni.

För alla som följer Skånes och mitt rafflande läsäventyr: I lördags tragglade vi oss igenom ett ganska segt äventyr i Kolmårdens stora skogar. Bara att hålla reda på alla djur som befolkade intrigerna var en prövning, sedan skulle vi hänga med i handlingen också. Vi fick backa och läsa om vissa passager flera gånger. Igår morse, när vi läste vidare, lämnade Nils och hans gås äntligen Kolmården och landade i trakterna kring Örebro, vilket förstås livade upp läsningen en smula.

Men summa summarum: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är en ganska boring läsupplevelse. Vore det inte för att Skåne och jag är ett så strävsamt och målmedvetet par skulle vi ha gett upp för länge sen. Men nu är vi ju extremt uthålliga, faktum är att jag aldrig varit med om maken. Helt otroligt är det.

Veckans TV-krönika

Jag älskar Gift vid första ögonkastet, det är ett av de bästa TV-programmen någonsin. Det är romantiskt, informativt, berörande och har helt underbar bakgrundsmusik.

Så tråkigt bara att det går åt helvete för alla Gifta-vid-första-ögonkastet par. Förr eller senare - det går åt helvete! Trots att de får ALLT serverat. Bröllop, bröllopsresa, ihopflyttningsdatum, familjeterapeut, sexolog, små tips på romantiska utflykter man kan göra för att hålla glöden vid liv och jag vet inte vad. Skrivit kontrakt har de också, på att de verkligen ska försöka sitt yttersta för att bli kär.

Men nej.

Vad är det för fel på dem?

Om jag hade blivit ihopmatchad och gift med Skåne vid första ögonkastet hade min ödmjukhet och tacksamhet inte vetat några gränser. Självklart hade jag gjort allt för att bli kär, och hade jag inte blivit det ändå hade jag försökt lite till. Och lite till och lite till och lite till och lite till och ... ja, ni fattar - till slut hade jag blivit kär. Det är jag helt säker på.

Avdelningen intressanta reflektioner

När man åker buss i en och en halv månad hinner man skriva många listor på vad man ska göra när man är tillbaka i sitt vanliga liv igen. Man får chans att tänka igenom det hela ordentligt. Att ordna upp tillvaron, göra den så där underbar och balanserad som en tillvaro faktiskt kan vara, bara det blir lite ordning och reda på den.

På ett sätt är det ju underligt att jag inte nått dit än, jag har ändå levt ganska länge och en av mina främsta talanger, faktiskt, är att planera. Visst, jag kan fara iväg och bli orealistisk ibland, men på det hela taget planerar jag som en gud, både på korsen och tvärsen. Ingen som känner mig kan säga något annat.

Problemet är att planeringarna också måste genomföras. Min talang för att genomföra planer är utan tvekan mycket god, den också, men jag använder den ytterst sällan eftersom jag tycker att det är slöseri med tid.

Tid som då ska viktas mot möjligheten att få ett liv i kronisk balans, kan man invända.

Ja, men en balans som sen ändå kommer saboteras av människor och omständigheter man inte kan påverka, för så är det ju hela tiden. ALLA mina fantastiska planer som raserats har gjort det på grund av omständigheter. I omständigheter ingår då, som ni förstår, en och annan idiot som haft ett finger med i spelet.

För att knyta ihop detta resonemang vill jag avsluta med en kort dikt jag skrev för några år sedan då jag var i en liten svacka:

Ett två tre fyra
livet går inte att styra

Tag en dag i sänder
och se vad som händer.