måndag 7 oktober 2019

Bloggsugen

Har dock inget att skriva om så det får bli lite hitte-på.

Hitte-på:

Skåne och jag brukar spela Wordfeud, något jag introducerade honom i tidigt i vår bekantskap. Generellt sett deltar inte jag i tävlingar, för jag HATAR att förlora. Wordfeudspelet utgör dock ett undantag eftersom jag alltid vinner matcherna där, om jag vill det.

Senaste året/åren har jag varit storsint och låtit Skåne vinna mellan varven, för att han inte ska ge upp och vilja sluta spela. Sådana gånger kan jag ta förlust. Jag har ju då, så att säga, själv valt den.

Häromkvällen la jag som vanligt ett ord på ett spel. Det blir i regel ett ord per kväll; en normalt sett trevlig avslutning på dagen. Just det här spelet hade jag inte tänkt att Skåne skulle få vinna, och jag såg inte käftsmällen komma förrän den var ett faktum: ÖKÄNT för 228 poäng.

Både Ö och Ä på trepoängsbrickor plus två eller tre DO hade han snott åt sig, och jag ballade ur fullständigt! Kunde inte ens säga God natt den kvällen, på grund av förlamande bitterhet. (Förståeligt, ändå.) Kände mig missförstådd och extremt förfördelad. Funderade på att göra slut. Somnade i vredesmod. Drömde mardrömmar om att förlora i Wordfeud. Vaknade med nävarna knutna och kroppen spänd som en gitarrsträng. Fastnade med håret i sänggaveln (bambu) och bet mig i tungan så det svartnade för ögonen. Fick kramp i benet när jag försökte kliva ur sängen.


Och där får jag lov att stänga igen butiken för nu orkar jag inte hitta på mer. Det blev ändå en berättelse som på ett intressant sätt gestaltar vad en livlig tävlingsinstinkt med tillhörande skuggproblematik kan få för konsekvenser. Bra jobbat, skulle jag vilja säga!

tisdag 1 oktober 2019

Skåne levererade

Men helgen gick naturvidrigt snabbt. Vips var den över, och jag och Ninja på väg hem igen. Hur kan tid gå så fort? Det kändes nästan surrealistiskt att kliva av på perrongen i Örebro igen, tyckte både Ninja och jag. Som om hela Skånehelgen bara varit en dröm. Och det kanske den var. Vem vet egentligen? Kanske är hela livet en dröm. Skulle inte förvåna mig.

Nåväl. Nu har två dygn till passerat utan några större fadäser. Botten på min kompostpåse rämnade utanför grannens dörr igår kväll, men med tanke på hur flinkt jag svepte upp innehållet igen så blev det sammantaget en positiv upplevelse. Missade min tid till tvättstugan, också detta igår kväll, men jag tänker att det aldrig skulle ha hänt utan anledning. Antagligen behövde jag vila eller liknande. Glömde bort att jag hade bjudit in en Sydafrikan till en lektion idag, för att berätta för mina elever om Sydafrika. Kom på det när hon stod där i dörren vid lektionens början. Men därmed fick hon lära sig att lärare också är människor, alltså blev det en win-win.

Och i övrigt går det också bra.

fredag 27 september 2019

Ett år sedan sist

Av diverse skäl. Men nu sitter jag på tåget till Malmö igen. Hurra! Med på resan har jag en av mina kompisar - Ninja. Hon hjälper mig att hålla koll på grannen som ju kan vara suspekt även om han vid en första anblick verkar vara en ganska ordinär typ.


Själv håller jag på att svälta ihjäl på grund av glömda mackor i kylskåpet på jobbet. Man får inte gå in med hund på Pressbyrån på stationen i Mjölby, så nu är jag HUNGRIG. Skåne ska ta med två bananer när han hämtar mig (oss), snällt får man säga. Jag har redan sett en bild på dem. När skåningar gör något gör de det ordentligt, det ligger i deras natur.

Trettio minuter kvar!

(Tills jag får äta upp dem.)

söndag 22 september 2019

Då har jag krockat också då

En ytterst liten krock, men ändå. Touchade en annan bil när jag backade ut ur en parkeringsruta, och det får man inte göra. Gubevars. Själv tycker jag att det hade varit värre om jag hade kört på en bil i hög fart, men det sa jag inte.

Nu blir det verkstad, speciellt för min bil som fick en repa. Därefter kommer den här fadäsen övergå till ett lärdomstillfälle. Och då kommer jag vara glad att det här hände, så att jag fick lära mig något nytt.

torsdag 5 september 2019

Nya landvinningar

Hade ett ärende utanför stan i morse och när jag kom ut på motorvägen fick jag tårar i ögonen på grund av påfart som gick som en flygande dans. Det händer ganska ofta nuförtiden, men ändå. Lyckan! Har börjat älska påfarter.

Vidare har jag pumpat mina bildäck. Något jag inte visste att jag någonsin skulle behöva göra, men nu vet jag bättre. Tänkte att jag måste åka till en verkstad när varningslampan plötsligt lyste på instrumentbrädan, men efter att ha ventilerat krissituationen med Skåne åkte jag till en mack. Jag skulle 'kolla lufttrycket' och därefter pumpa om behov fanns. Mmm, lätt som en plätt. NOT. För hur ska man veta hur man gör det när man aldrig gjort det? Man får vara glad att man har talang för att be om hjälp såna gånger. Vet egentligen inte hur jag gör, men jag får alltid hjälp när jag ber om det. Kan vara så att jag ser ut som ett hjälplöst bortkommet kvinnfolk i stort behov av en kompetent man, MEN SKITSAMMA. Tänker jag om det.

När jag svängt in på macken frågade jag sålunda en ung kille som höll på med sin egen bil om han kunde hjälpa mig. Hans bil såg ut som ett skrotupplag, men det behöver ju inte betyda inkompetens och det visade sig att han var en hejare på att pumpa däck. Hade jag inte hejdat honom hade han pumpat alla fyra, men jag ville ju pröva själv också. Det förstod han, och med lugn och tydlighet lärde han mig hur man gör. Först si och sen och tryck här och håll där. Värsta superpedagogen, trots sin ringa ålder.

Kände mig glad när jag lämnade macken. Tänkte att meningen med livet nog är att man ska KLARA AV DET. Inte att man ska vara nöjd och tacksam och sån skit. Bara KLARA AV DET. Ett problem i taget.

lördag 31 augusti 2019

Veckan som gick

Första veckan på ordinarie schema har passerat och känslan är rörig men god. Andra jobbar med papper, djur, mat, tekniska prylar och jag vet inte vad. Jag jobbar med elever. De gör min dag, måndag till fredag varenda vecka. Nästan lika söta som Skåne. Nästan lika besvärliga också, mellan varven, men när jag lindat dem färdigt runt mitt finger är de som små lamm. För det mesta. (Ibland får jag linda som fan, men det är en annan historia.)

Skåne är inte lika lättlindad, men han är ju heller inte min elev. Räknar man på det (vilket man givetvis gör) har nog han lärt mig mer än jag lärt honom. Om ordning och reda, till exempel. Om att köra bil. Om att meningen med livet är att ha en skåning i det.

Jag vet att man inte ska generalisera, men skåningar - de är obeskrivliga. Bara dialekten kan ju få vem som helst ur balans. På ett positivt sätt, alltså. Den (dialekten) spelar på varenda sträng man har i kroppen, som om man vore en jäkla nyckelharpa. På en föreläsning på jobbet i våras, till exempel, var föreläsaren från Skåne och jag bara skrek rakt ut när hon började prata. Jag visste inte att hon var skåning och blev överraskad, annars hade jag förstås hållit tillbaka mina hästar, ska sägas. Är jag förberedd kan jag absolut behärska mig.

Men nu var det ju mina elever det här inlägget handlade om. De ljuvliga små människorna.

tisdag 27 augusti 2019

På allmän begäran

Eftersom folk ber och bönar (well, två personer i alla fall) att jag ska berätta mer om Skåne kommer här några intressanta detaljer:

1. Han hade fluga och blå kostym på sig när jag fick upp ögonen för honom. The eye-opening evening, om ni fattar.

2. Andra gången jag tog tåget ner till Malmö kom han för att möta mig på stationen i solglasögon (det här var en kväll i februari) och svart långhårig peruk. Jag kände inte igen honom och tog rulltrappan upp till gatuplanet innan han hann blinka.

3. Han läser flera år gamla nummer av Illustrerad vetenskap och Hänt i veckan som han fått av sin bror för att han tycker att det är synd att slänga dem. Jag har försökt övertala honom att göra sig av med dem olästa, men vid närmare eftertanke är ju denna halvgalna sysselsättning ganska charmig, visst? Och undrar jag vilken civilstatus någon kändis hade för fem år sedan så har jag någon att fråga, det är ju också bra.

4. Han tycker om nötter, lakrits, vispgrädde, kaffe, hundar och sina kläder. Och mig, som tur är!

Efter denna uttömmande skildring antar jag att ni har fått en tydligare bild. Annars kan jag säkert klämma ur mig några fler detaljer vad det lider, håll bara ut så länge.

måndag 12 augusti 2019

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

söndag 11 augusti 2019

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

lördag 10 augusti 2019

Klargörande

Jag förstår att det kan bli en aning tjatigt för de som envisas med att läsa vartenda jäkla inlägg här. Skåne hit och Skåne dit, man kan tro att han är ett överjordiskt fenomen av något slag.

Det är han inte. Vill bara vara tydlig med det: Han är en vanlig människa. En vanlig skåning som råkat komma min väg med sina högst ordinära egenskaper. Tänk ordinär, och ni har Skåne framför er.

Men som alltid finns det grädde på moset och det är väl det som sipprar ut här på bloggen ibland. De små guldkornen i hans alldaglighet. Skulle kunna räkna upp dem och göra en lista. Men orkar icke. Det kanske man gör när man är nykär, men inte när man har varit ihop i två och ett halvt år. Det finns gränser och den här går vid ett och ett halvt år eftersom 'förälskelsen tar så mycket energi'. Man orkar alltså inte längre än så. (Källa: MåBra) Det hela kan förklaras evolutionärt; när det gått arton månader har man hunnit fortplanta sig, och tåget växlar då in på ett mindre energiskt spår där tryggheten och bekvämligheten är prio ett.

Men nog om det.

Skåne är en vanlig människa, det var bara det jag ville ha sagt.