måndag 12 augusti 2019

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

söndag 11 augusti 2019

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

lördag 10 augusti 2019

Klargörande

Jag förstår att det kan bli en aning tjatigt för de som envisas med att läsa vartenda jäkla inlägg här. Skåne hit och Skåne dit, man kan tro att han är ett överjordiskt fenomen av något slag.

Det är han inte. Vill bara vara tydlig med det: Han är en vanlig människa. En vanlig skåning som råkat komma min väg med sina högst ordinära egenskaper. Tänk ordinär, och ni har Skåne framför er.

Men som alltid finns det grädde på moset och det är väl det som sipprar ut här på bloggen ibland. De små guldkornen i hans alldaglighet. Skulle kunna räkna upp dem och göra en lista. Men orkar icke. Det kanske man gör när man är nykär, men inte när man har varit ihop i två och ett halvt år. Det finns gränser och den här går vid ett och ett halvt år eftersom 'förälskelsen tar så mycket energi'. Man orkar alltså inte längre än så. (Källa: MåBra) Det hela kan förklaras evolutionärt; när det gått arton månader har man hunnit fortplanta sig, och tåget växlar då in på ett mindre energiskt spår där tryggheten och bekvämligheten är prio ett.

Men nog om det.

Skåne är en vanlig människa, det var bara det jag ville ha sagt.

tisdag 6 augusti 2019

Fördelarna med körkort

En ny värld har öppnat sig sedan jag skaffade körkort och bil. Nu ska jag exempelvis åka till en återvinningscentral och dumpa en massa skit. BARA SÅ DÄR. Svänga förbi och lasta ur.

Helt fantastiskt.

Sedan har vi Kilsbergen. En hel värld av skog och berg och sjöar och på vintern skidspår. Åkte runt där förra veckan med dotter på kringelkrokiga vägar och hittade den allra näpnaste vik med sandbotten och kristallklart vatten där det var helt folktomt. Detta är kanske vardagsmat för människor boende på andra ställen i Sverige, men om man bor i Örebro är det:

Helt fantastiskt!


Vidare kan man åka hit och dit för skojs skull, och det är i sanning också helt fantastiskt.

(Nu kan man undra varför jag väntade så länge med att ta det där körkortet, men då får man tänka på att jag behövde träffa Skåne först så att jag hade någon att övningsköra med. Det här inlägget ska handla om fördelarna med körkort, och inte om Skåne, men tänk er den mest perfekte privata handledaren för övningskörning, fast ännu lite bättre. Där har ni honom. Dessutom är han ovanligt söt att se på, som en karamell, vilket man inte har någon större glädje av när man kör, men har man bara parkerat på ett bra ställe så kan man sitta och glo sig mätt.)

Om ni kommer på fler fördelar med att ha körkort får ni gärna dela med er.

söndag 4 augusti 2019

Det säkra före det osäkra

Min körskolelärare sa en gång till mig att jag kommer vara med om en och annan incident när jag fått mitt körkort. Incidenter är både bra och dåliga, sa hon, men mest bra, för man lär sig av dem.

Så, igår var jag med om en incident.

Kom körande på höger sida på en väg som svängde, och där, precis i svängen stod en bil vid vänster sida av vägen med motorhuven öppen och två kvinnor bredvid. En av dem vinkade till mig (en medelålders och solbränd med långt blont hår i krusiga vågor och mjukisbyxor, ni vet sorten) och jag stannade och drog ner fönstret.

'Har du starka nypor? Vi behöver hjälp att öppna ett lock.'

Jag svarade tjänstvilligt att jag väl i alla fall kunde försöka, förstod dock inte hur det skulle gå till. På min sida av vägen fanns ingen vägren att stå på, och man kan ju inte parkera mitt i körbanan. I synnerhet inte när man befinner sig efter en krök och inte syns för bilar som kommer farande bakom en. Tänkte att en u-sväng nog skulle funka och la in backen för att kunna göra en som förhoppningsvis skulle ta mig runt till andra sidan där hennes bil stod.

U-sväng, alltså. För man vill ju så gärna hjälpa till om man kan, och inte vara en egoistisk skitstövel i trafiken. När jag ska göra u-sväng behöver jag ta sats och när jag som bäst höll på med det såg jag en vit bil i backspegeln, på väg rakt mot mig. Inte i hög hastighet, tack och lov, men blicken jag fick av föraren när han passerade mig var inte nådig, och det tackar jag för. Man behöver en uppsträckning då och då, och det här var för mig definitivt ett sådant tillfälle. Man kan ju för i helvete inte stå still mitt i körbanan direkt efter en krök! Det fattar vilken idiot som helst.

Så jag trampade på gasen och körde vidare. Sa inget till kvinnan i fråga, gjorde en ansats till att vinka hej då, men det blev inte mycket till vinkning. Hade gärna velat förklara att jag bara haft körkort i en och en halv månad, men rädslan för att det skulle dyka upp ytterligare en bil piskade iväg mig. Obönhörligt.

Denna incidents lärdom: Stanna inte bilen mitt i körbanan efter en kurva.

Nej, inte ens om någon ber dig om det.

lördag 3 augusti 2019

En av mina upplivande störningar

Har skrivit 'blogga' på min att-göra-lista idag och då är det ju bara att göra det. Tack vare mitt bloggande, som pågått till och från i över tio år nu, vet jag att de flesta blogginläggen kommer till av att jag sätter mig framför datorn, och inte av att jag får en idé till vad jag ska skriva om.

Intressant att notera med tanke på mitt övriga skrivande.

Sätt dig framför datorn, och det skola bli skrivet.

Hade planerat in tio dagar för skrivande i juli, det blev tre. En vink om att jag nästa år ska planera in trettio, för då kanske det blir tio? En dag för skrivande innebär för mig minst fyra timmar i något av mina skrivprojekt. Bloggandet räknas inte. Det är inget projekt. Vet inte riktigt vad det är. För det mesta roligt, och om inte roligt så i alla fall kravlöst. I min blogg (ja, här alltså) kan jag skita i syfte och målsättning, det är det bästa. Inga långsiktiga planer, inga kortsiktiga heller. Få läsare som bryr sig, även om jag förstås högt och heligt värderar de arma krakarna.

Fast kravlöst och kravlöst, jag vill ju ha kvar de läsare som fortfarande återkommer. Mitt (hemliga) knep är att få till ett avslut med ordentligt schvung i varje inlägg. Ett avslut som trycker ut energi i världen, och gör den en aning rikare. Kan bli sittande i timmar (nåja, i alla fall halvtimmar) bara för att få till de där sista orden. Hjärnan i baklås, träsmak i arslet, ömmande muskler i nacken. Jävligt jobbigt och kravfyllt, faktiskt.

Så, vad har ni för störningar?

måndag 29 juli 2019

Bilen går bra

Jag utgår från att alla undrar. Jag utgår också från att alla som ser mig låsa upp min lilla svarta och sätta mig på förarplatsen tänker WOW. Nej, det utgår jag inte ifrån, jag vet att ingen bryr sig, men jag är imponerad.

Jag har kört ungefär sjuttio mil den vecka som gått sedan jag köpte bilen. Tycker om att ratta mig fram i stan och på landsbygd, men inte så mycket på motorväg för där är hastigheterna för höga. Ogillar speciellt påfarter där andra bilar smyger upp bakom mig både till höger och vänster samtidigt som jag måste köra i minst nittio. Tänker så positivt jag bara kan i de situationerna, frågan är dock hur långt det räcker.

Igår tankade jag själv för första gången. Sammanlagt 0,33 liter vilket jag först upptäckte när jag var på väg ifrån macken och såg att mätaren fortfarande var nära noll. Anledningen var att jag hade tryckt tankgrejen för långt och för hårt in i hålet, antog killen som hjälpte mig när jag kom tillbaka. Han visade mig hur jag skulle göra och lämnade mig när bensinen pumpades in i min bil som den skulle. Så skönt att man kan be om hjälp, inte sant. När tickandet på pumpen avstannade drog jag ut snabeln, precis som killen instruerat, och sprutade ner både bilen och mina byxor. Körde in grejen igen, snabbt som fan, och sedan stod jag där en stund och fullständigt sket i bilarna som stod i kö. Man kommer ibland till en gräns, och där var min. Helt kolugn stod jag där, indränkt i bensin, blickade ut över de köande bilarna och tog mig den tid jag behövde.

Nåväl, en stund senare drog jag ut snabeln, satte mig bakom ratten (i min lilla svarta) och gled ut från stationen. Åkte till en biltvätt där jag högtrycksspolade både bilen och mig, och när jag kom till Beriths kolonilott (tre kvart senare än uppgjort) sa Berith att jag inte luktade minsta lilla bensin. Jag älskar den kvinnan.

Imorgon ska jag köra till Småland helt själv. Bara jag i bilen. Tjugo mil, delvis motorväg. I regn. Varför, kan man undra.

DÄRFÖR.

torsdag 18 juli 2019

Attention, please

Vill bara säga att om en svart liten bil fräser förbi så kan det vara jag.

måndag 8 juli 2019

Dagens reflektioner

Sällan har väl en skåning passat så bra in i det närkingska landskapet som min skåning. Det är något med hans kroppshållning, den harmonierar med Närkeslätten. Och när jag tog en bild av honom utanför Örebro slott förra sommaren upptäckte jag att han var som skapt för att stå där utanför slottsporten och vakta. Mustaschen ton i ton med stenväggen.

Nu är han på väg hit, han kör sin bil, kanske längs med Vätterns strand just nu. Att köra längs med Vätterns östra sida är en fröjd, det är så vackert att man nästan smäller av och inte kan njuta av det hela. Min Skåne är också vacker, och liksom Vättern långsmal och djup. Och hans ögon glittrar i ljust, ljust blått.

Ja, det var väl det jag hade att säga idag.

torsdag 4 juli 2019

En liten skrivövning i all anspråkslöshet

Tiden stannade inte upp (som man kunde ha förväntat sig med tanke på händelsens dignitet) för att jag tog körkort. Dagarna har trippat på, och jag har:

1) Fått mitt körkort på posten
2) Kört bil upp till Åre med min syster
3) Kört HELT SJÄLV mellan Åre och Järpen (samma dag var det en trafikolycka på just den sträckan, men jag var inte inblandad!)
3) Gått skrivarkurs Skriv ditt liv
4) Börjat skriva mitt liv
5) Spenderat tre dagar i Östersund

En av uppgifterna på skrivarkursen:
Skriv en text som inkluderar orden på listan!

onsdag 19 juni 2019

Uppkörning

På vägen in mot centrum:

Han: Du har kört med Elin?
Jag: Ja, och några lektioner med de andra också.
Han: Tycker du att det har gått bra?
Jag: Ja, det har varit jättebra, jättebra.

Tystnad.

Jag: Sedan har jag övningskört med min särbo också. Han bor i Malmö.
Han: Jaha, det var långt bort, ett riktigt långdistansförhållande! Det kan inte vara lätt ...
Jag: Jo, det har funkat i två och ett halvt år nu. Det får vara så här tills vi flyttar ihop.
Han: Mmm, det kanske är bra att ha det så? Då får man längta lite efter varandra ...?
Jag: Ja.

En kvart senare, på motorvägen:

Han: Var ska ni flytta ihop någonstans då?
Jag: Han får flytta hit.
Han: Jaha? Ha ha!

Ha ha? Om jag inte hade haft fullt sjå med att hålla koll på vägen, trafiken runt omkring och min hastighetsmätare hade jag frågat honom vad som var så roligt. Men nu var jag upptagen av min uppkörning så jag lät det passera.

Tillbaka vid Trafikverket, när jag parkerat, lagt växeln i parkeringsläge och slutat andas, sa han att min körning gått 'fint som snus'. Fint som snus! Jag älskar det uttrycket (från och med nu).

Han: Du är godkänd.
Han igen: Du har körkort nu, grattis!

WOW, liksom.

Han: Du har visat att du kan köra på ett trafiksäkert och bla bla bla bla sätt.
Han igen: Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla, och körkortet kommer på posten.

Hans 'ha ha' föll bara bort, helt enkelt. Istället tackade jag honom skitmycket; tack, tack, tack, tack, tack, tack! Klart överdrivet så här i efterhand, men när man är GLAD blir man liksom helt bäng i huvudet.

JA, JA. Nu lämnar jag detta bakom mig och går vidare i mitt liv. MED KÖRKORT!

söndag 16 juni 2019

Vad ska du göra i sommar?

Jag ska ta körkort. Det vill säga, jag ska förhoppningsvis ta körkort. Kanske.

Jag ska i alla fall ta det där jäkla körkortet innan året är slut. Om inte så ska jag ta det nästa vår. Och går inte det så har jag ju nästa sommar på mig.

Under alla omständigheter ska jag köra upp i sommar. Första, andra och tredje uppkörningen kommer jag få tider till den här sommaren. Den fjärde gången får man inte förtur, och därför får man vänta länge på den, kanske kan det bli i november? Femte gången får man inte heller förtur till så den kanske blir i februari? Eller januari, för jag har hört att det inte är så många som vill köra upp mitt i vintern. 

Jag läste om en på flash back som klarade körkortet på tjugofemte uppkörningen. Det var inte dåligt gjort, tycker jag. Den personen måste ha en uthållighet utöver det vanliga. Och ett extremt dynamiskt mindset. Jag har motsatsen; ett statiskt mindset, och det innebär att man bryter ihop redan efter första misslyckandet och aldrig mer vill försöka. Medan den dynamiska hjärnan tänker: Vad kan jag lära av det här fiaskot? Och så är de uppe på fötterna och på det igen.

Om det är någon som har ett dynamiskt mindset att sälja så ring mig.

fredag 24 maj 2019

På temat otippat

Sedan ett halvår tillbaka driver jag ett hund- och kattpensionat i mina tre rum och kök, och vem hade kunnat tro det? Definitivt inte jag, i alla fall.

Har tre ickebetalande gäster; en katt och två hundar. Bara roligt hela tiden, och var det inte därför man skaffade barn en gång i tiden? För att så småningom få rå om deras husdjur?

Jo, det måste det ha varit.

Och det är givande, må ni tro, för att dammsuga och rolla bort katt- och hundhår gillar jag en masse. Göra rent kattlådor också. Har aldrig förr haft katt så det är en ny erfarenhet. Kisset och bajset suger till sig sanden och bildar små och stora klumpar som man fiskar upp med en spade. Varning för att slänga dem i toaletten. Då bildas cement. Varning också för att slappa till och glömma att städa kattlådan, då bajsas det bredvid den.

Men det allra guldigaste guldkornet är ändå alla hundpromenader. Eftersom den ena hunden är ett litet troll på tolv år som endast vill nosa upp harbajs på gräsmattan utanför mitt hus (harbajs är hennes bästa) och den andra är en treårig finsk lapphund med ett motionsbehov jämförbart med en vildhästs, så behöver de tas ut en och en. Det gör åtta sköna hundpromenader varje dag. De två första direkt när jag kommit ur sängen på morgonen (och klivit i byxor och gummistövlar), och de två sista innan jag åter stupar i nämnda säng.

Eftersom den rara tolvåringen första tiden pinkade revir i min säng, får båda hundarna sova i hallen nuförtiden. Den söta katten pinkade istället i mina skor, vilket jag just då kunde uppleva som ett irritationsmoment, men som jag nu i efterhand såklart ser charmen med. Det var en livlig och intrikat tid i mitt liv. Stunder jag kommer bära med mig, ta fram och skrocka förtjust över när jag blir gammal och de små rara liven inte längre lever.

Hur länge nu små troll lever, kan man undra ibland.

På långpromenad

fredag 17 maj 2019

När man måste ägna fredagskvällen åt att hantera kränkningar

Jag fick en anonym kommentar:

'Obviously like your web site however you have to check the spelling on quite a few of your posts. Many of them are rife with spelling issues and I in finding it very bothersome to tell you the truth then again I will surely come again.'


Dear Anonym,

I don't make any spelling mistakes, but I write in a language you don't know.

It's called Swedish.

Love,

Nilla


Ett bra svar, om jag får säga det själv. Ett personligt men inte privat. Ett svar som är professionellt och ändå inte dignar av förakt gentemot stackaren som skrev kommentaren.

Sen känner jag givetvis förakt, det fattar ju vem som helst med hjärncellerna innanför pannbenet.

I really despise that little shitty thing!

From the bloody bottom of my heart!

And FYI

I NEVER MAKE SPELLING MISTAKES.

måndag 13 maj 2019

Vissa klichéer är så klichéartade att de inte ens händer i verkligheten

En sån hände mig idag.

Man bara, neeej det här händer inte, och alltså händer det inte.

Jag stod vid whiteboardtavlan och beskrev engagerat matematikens värld för mina elever när jag plötsligt la märke till att flera av dem inte visste åt vilket håll de skulle titta. Som pingpongbollar for deras blickar fram och tillbaka (de är ju väluppfostrade, krakarna) och jag bara visste: min gylf var på vid gavel.

Här hade jag kunnat göra pinan kort med ett 'oj, ha ha' och snabbt dragit upp blixtlåset. Så blev det inte, för min instinktiva reaktion var att låtsas som att det regnade, och jag fortsatte lugnt förklara (hur man kan använda algebra för att bevisa att kvadraten på det mittersta talet i en aritmetisk talföljd om tre tal minus produkten av första och tredje talet är lika med kvadraten på differensen mellan två av talen).

Så på det hela taget ovärdigt.

För att hjälpa upp situationen växlade jag mellan att stå i vinklar som inte visade min framsida, och att dölja gylfpartiet med armar och händer. Drog i blusen också, som inte var tillräckligt lång för att dölja spektaklet. Kände hur mina kinder hettade, lämnade whiteboardtavlan och satte mig bredvid en elev långt bak i klassrummet. Tänkte att jag där kunde smyga upp blixtlåset utan att någon lade märke till det. En omöjlighet, insåg jag snart, så jag reste på mig, gick ut ur klassrummet, drog upp gylfen och gick in igen som om ingenting hänt. 

Så elegant!

Och tack vare allt mankemang från min sida så tänkte förmodligen mina elever att de sett fel där i början, och att min gylf varit stängd hela tiden. Det är det bästa av allt.

fredag 10 maj 2019

Nu har jag skånsk ordning och reda i min verktygslåda

Hur klarade jag mig innan?

Inte alls, har jag förstått. Hade systemet allt-ihopslängt-i-en-plastlåda, vilket också är ett system. Men inte ett bra, förstås, om man jämför med det skånska.

I vårt sydligaste landskap är en verktygslåda en verktygslåda, med en uppsjö av fack i olika storlekar. Som av en händelse övningskörde jag förra helgen till Biltema och köpte en. Min skånska influenser visade vägen. Till i förmiddags har den lilla grå plastpuddingen (verktygslådan, alltså) stått i min trapp och undrat var den hamnat. Men inte nu längre. För as we speak står den i min skrubb, fylld med alla grejer jag hade i min plastlåda uppsorterade i perfekt ordning. En skånsk, sålunda.

Sorteringsarbetet tog större delen av förmiddagen, för jag var tvungen att gå igenom varenda pryttel, en i taget. Det som var mest tidsödande: att fundera ut vad det var för pryttlar. En del var helt obegripliga. Förmodligen delar av något annat, men vad? Om man inte kommer på det kan man inte slänga dem, för tänk om man plötsligt saknar en pryttel som hör till någon grej som inte funkar för att man har slängt bort en viktig liten del?

Men nu är de i alla fall inordnade i fack, de små oklara tingestarna.

Det är de säkert tacksamma över.

måndag 6 maj 2019

Misslyckanden är inte min grej

Därför är jag glad att vi i vårt tidevarv har avskaffat misslyckanden och istället infört lärtillfällen. Det gör att man blir glad istället för ledsen när något inte går som planerat.

Ta exemplet uppkörning. Klarar man inte den, för att man helt enkelt kör för dåligt, så får man en massa utvecklande feed back och man lär sig betydligt mer än man annars skulle ha lärt sig. Vem tackar nej till det? Nuförtiden, alltså, för annat var det förr i tiden, när ett misslyckande var ett misslyckande. Då kunde folk skrika och gråta, bli deprimerade och dra täcket över huvudet, ligga på köksgolvet och snyta sig i mattfransarna och jag vet inte vad. Det var ovärdigt, kan inte beskriva det på något annat sätt. Så skönt att slippa sådana debacle och istället bara vara glad hela tiden.

Som var och en förstår hoppas jag på att få köra upp ett antal gånger. Ju fler desto bättre. Därför blev jag också uppiggad av att jag på dagens körlektion hade stora problem med att komma ut på motorvägen. Det var nära att jag hade fått parkera bilen där i slutet av påfarten.

Sådant blir man kuggad för, sa min körlärare.

Ja men det låter ju hoppingivande, sa jag.

söndag 5 maj 2019

Ytterligare en helg närmare döden

Om man tänker så blir man lite mer ödmjuk, inte sant. Man är tacksam för varje helg man får uppleva, oavsett kvaliteten på dem.

Kvaliteten på mina helger varierar betänkligt, det måste jag i ärlighetens namn säga. Ena helgen kan vara så fantastisk att man aldrig hört talas om maken, medan nästa närmast kan liknas vid en dynghög av värsta sorten.

Fast för det mesta är helgerna förstås en mix av de två lägena, då de båda i verkligheten svårligen kan skiljas åt. Ingen fantastisk helg utan sina illaluktande inslag, och ingen skithelg utan sina bedårande guldkanter. Till slut är de så ihopblandade att det är rent omöjligt att hålla isär dem. Man vet bara att de ramlar över en varenda fredag och att man i bästa fall kommer ur dem levande på måndag morgon.

Ja, så upplever jag mina helger. Hur upplever ni era?

onsdag 1 maj 2019

Skåne Skåne Skåne

I eftermiddag kommer Skåne hit, så jag har inte tid att sitta här vid min blogg och idka flegma. Behöver ju förbereda hans mottagande. Det tar en arbetsdag, ungefär.

Förutom de vanliga förberedelserna så har jag inför just detta besök köpt boken Liten parlör för älskande av David Levithan. Drygt två hundra vokabulär (avvikande, adj till zenit, s) och en liten text till varje ord. Jag har tjuvbläddrat lite och i sanningens namn verkar den inte så intressant som den skulle kunna vara. Men det är mycket luft på boksidorna så vi kan ju skriva våra egna små texter. Dikter och sonetter, till exempel. Men kanske en och annan novell också.

Eller inte, med tanke på den långa raden av påbörjade projekt som vi har bakom oss.

Vi skulle behöva en tredje person i det här förhållandet, som har ansvar för att följa upp och avsluta det som påbörjas. En slags assistent, kanske. Gärna med talang för uppstyrning och administration. Någon som kan väga upp Skånes och min lättja. En arbetsmyra, that is!

lördag 27 april 2019

Boktips

Efter min skilsmässa för mer än sex år sedan förändrades min förmåga att läsa romaner. Jag kom inte in i berättelserna och gav upp en bit in i varje bok. Läste kanske tre hela romaner de första två åren och de tvingade jag mig igenom. Bestämde hur många sidor jag skulle läsa en viss dag och kämpade mig fram sida för sida.

Min läsförmåga är fortfarande inte helt återställd, men det går framåt. Läser just nu Testamente av Nina Wähä. I den halsbrytande romanen finns en skildring av den frihet hennes karaktär Siri upplever när hon skiljer sig efter många års äktenskap, och jag känner igen mig. För det var dubbelt. Trots att jag inte ville bli lämnad (för en betydligt yngre kvinna; mitt liv var en sån kliché) så tog det inte många månader förrän jag upplevde en frihetskänsla som inte kunde jämföras med något jag hade upplevt innan det. En slags lycka. Stundtals.

Nina Wähäs roman är läsvärd, och det var egentligen dit jag ville komma. Den handlar om en gigantisk familj i finska Tornedalen som är långt utanför den svenska lagom-normen, vilket är både befriande och läskigt. Jag håller andan mellan varven (eftersom jag inte har möjlighet att ingripa och sätta säkerhetsbälte och hjälm på karaktärerna), förfasar mig och tänker att det här kan aldrig gå väl.

Men vet inte eftersom jag har halva boken kvar att läsa!

tisdag 23 april 2019

Helgens mest intressanta situationer

1. Körde på liten krokig landsväg utan vägren när jag plötsligt hade en cyklist frenetiskt trampande framför mig. Kunde inte hålla ut så mycket och ge cyklisten vingelutrymme eftersom det samtidigt kom en mötande bil. Skåne klagade. 'Man måste ge vingelutrymme!'

2. Vid en motorvägspåfart hann jag inte kolla döda vinkeln innan jag körde ut och bad därför Skåne kolla åt mig. Skåne arg.

3. Ett par gånger, på liten krokig landsväg, hojtade Skåne att jag körde för nära vägrenen. Jag förklarade att jag inte kan titta i höger sidospegel samtidigt som jag håller koll framåt. Skåne sa att jag måste det.

4. Placerade mig fel när jag skulle in i en rondell och ta första avfarten till höger. Glömde blinka också. Skåne klagade, men jag förklarade att han så klart inte kan förvänta sig att jag ska köra perfekt när jag håller på och lär mig.

5. Kom in i något som heter tift-rondellen utanför Linköping. Tift-rondellen är egentligen en trafikplats och inte en rondell och där var det ett enda virrvarr. Jag hann aldrig orientera mig så jag åkte ur den åt fel håll. Dessutom missade jag en väjningsplikt där inne någonstans. Skåne skärrad.


I övrigt körde jag som en GUD.

onsdag 17 april 2019

Sextio är det nya tjugo

Har hängt upp och ner i en bil idag. Så ser halkan ut nuförtiden; mycket mer avancerad än den var för några decennier sedan. Tre artonåringar, som också håller på att ta körkort, tittade på, och det kändes bra att visa dem att kvinnor som närmar sig sextio kan. (Något de kommer ha glädje av senare i livet, även om de inte fattar det nu.) Jag vet inte hur jag såg ut (där jag hängde) för det fanns ingen spegel men jag kände mig spänstig och bekväm med situationen.

Check på halkan!

söndag 14 april 2019

Det gick enligt plan

Vi såg den franska filmen på den kommunala biografen, och vi konverserade på franska på vägen hem, om än bara med små 'oui oui' från Skånes sida.

Intressant film ändå. Dramatisk kurva är inget för fransk film, här tas alla budskap och händelser (som i en svensk film skulle ta hus i helvete) emot med som mest ett höjt ögonbryn. Det var en soppa av otrohetsaffärer och alla inblandade var franskt oberörda från topp till tå. Det blir väl så när en hel nation regelbundet ligger utanför sitt eget revir; det blir en vana. Inget att hetsa upp sig över. Det kan tvärtom bli en fjäder i hatten om man lyckas sköta både äktenskap och diverse otrohetsaffärer med en air av loj likgiltighet.

Nu säger inte jag (och Skåne) att alla fransmän ligger runt, men tveklöst hör det till deras kultur. Det är som med svenskarna och köttbullarna. De som inte äter köttbullar har inte samma kontakt med den svenska folksjälen som köttbullsätarna. Därav följer att den fransman/fransyska som troget stannar i den äktenskapliga bädden inte fullt ut har förstått vad kultur är.

Efter denna filmanalys känner jag att det får dröja ett tag till vi går och ser nästa franska film. Behöver minst två feelgood från Hollywood och en svensk i genren Jultomten är far till alla barnen innan jag åter kan ta del av den franska lättvindigheten.

torsdag 11 april 2019

Jag antar att intresset vid det här laget är begränsat

MEN!

Ikväll kommer Skåne hit.

Så på det hela taget fantastiskt, om jag får säga vad jag tycker.

Det går en fransk film på vår kommunala biograf och jag överväger ivrigt köp av två biljetter. Skåne är intresserad av det franska språket, så det passar så bra, i synnerhet som jag också är det.

Det är också något speciellt med franska filmer och deras loja känsla av förstoppad hetta. Man kan inte annat än svepas med. Ingenting speciellt händer, ändå sitter man där andlös ända till slutet. Ute i friska luften igen känner man sig märkligt vederkvickad, och under promenaden hem, som inledningsvis slingrar sig förbi Örebro slott, faller det sig naturligt att konversera un peu på franska.

Ett upplägg som inte kan gå fel.

tisdag 9 april 2019

Skojade bara

Jag snodde inte karlns Paulin-müsli. Så kan man faktiskt inte göra, det är olagligt.

Skulle det ändå hända, och jag blev åtalad, så vore ju en rättegångsprocedur en bra erfarenhet och lärdom att ha med framöver i livet, visst? Det är så man får tänka. Man kan kalla det konstruktivt tänkande. Till skillnad från det positiva tänkandet är det konstruktiva tänkandet mer konstruktivt, om ni förstår?

Okej ...

Säg att vi har en bäver som stängs in i en flätad korg. Den positivt tänkande bävern börjar genast övertyga sig själv om att den har ett jättefint liv i sin flätade korg. Den kommer hitta diverse fördelar med att leva instängd och skriva upp dem på små lappar som fästs på korgens insida. Där sitter bävern sedan i alla sina dagar och läser på sina lappar.

Den konstruktivt tänkande bävern, däremot, kommer gnaga sig ut och fundera på hur erfarenheten av att vara instängd kan användas, och vad man kan göra med resterna av den flätade korgen.

SÅ JÄVLA MYCKET BÄTTRE att vara en konstruktiv bäver.

End of message.

söndag 7 april 2019

Karln som handlar för mycket på COOP

Han ja, kanske ni tänker, för vi har väl alla stått bakom honom i kön. Jag gjorde det igår. En överfylld kundvagn som han i maklig takt tömde, en vara i taget, samtidigt som han var mycket mer engagerad i ett samtal på mobilen. Ibland stannade hans arm till med en matvara i handen, på vägen från vagnen till varubandet, och blev hängande där blixtstill medan hans koncentration helt slukades av samtalet han var i. Mig sket han fullständigt i, trots att jag stod precis bakom och hade bråttom.

Jag tittade uppfordrande på honom, för vad annat kan man göra i det här jävla landet?

'Kan du lägga undan mobilen och sätta lite fart?' hade känts fint att säga. Det gör jag titt som tätt på jobbet, så jag har vanan inne. Men sa jag det till karln på COOP skulle uppmärksamheten antagligen hamna på mitt beteende istället för på hans, och det vill man ju inte riskera. Det är då passivt aggressiva blickar kan komma till pass, men när karleländet inte ens uppfattar dem, vad gör man då?

Jag snodde en Paulins müsli av honom när jag packade ner mina varor.

Hur skulle ni ha gjort?

fredag 5 april 2019

Jag ska få en assistent

Det sa de på nyheterna igår kväll.

'Lärarassistenter ska bli verklighet i hela landet.'

'Lärarassistenterna ska bli ett stöd för lärarna.'

Fantastiskt. Jag vill ha en tystlåten med bra kondition.

Jag förstår att jag bara ska få ha den här assistenten på jobbet, och jag kommer acceptera det, absolut. Men om hen vill följa med mig hem då? Alltså om det är hen som vill och inte jag som tjatat?

söndag 31 mars 2019

Skåne in da house

Skåne och jag på ålderdomshemmet om trettio år:

Jag: Du e söt.
Skåne: Naj, duuu e söt.
Jag: Nej, duuuuu e söt.
Skåne: Naj, duuuuuuu e söt.
Jag: Nej, duuuuuuuuuuuuuu e söt.


Lite vakuum i denna stund, för Skåne har satt sig på tåget söderut. Helgen har som vanligt gått fort, man hinner inte så mycket på ett och tre kvarts dygn. Men som synes ovan har det varit en helg i framtidens tecken, det är ju viktigt att se framåt så att man inte fastnar i det förgångna och börjar älta det faktum att två tredjedelar av våra liv hann förflyta innan våra vägar korsades.

Vi har även planerat kommande påskhelg, vilken ligger tre veckor framåt. Då ska jag övningsköra Närke runt med Skåne som handledare. Vi har bokat en hyrbil, en Volvo V40 med automatväxel.

SÅ JÄVLA ROLIGT!

Tycker jag. Skåne är nervös, men som jag säger till honom: Vad är det värsta som kan hända??? Då blir han lite lugnare. Eller, det blir han inte, om sanningen ska fram, men då säger jag att det är okej att vara nervös. Huvudsaken är ju att inte jag är det, som ska sitta bakom ratten.

Alltså, det ska bli såååå roligt detta! Det är bland det roligaste jag har planerat i hela mitt liv.

onsdag 27 mars 2019

Vissa dagar ...

Efter en natt med endast fem timmars sömn började dagen med ett möte på jobbet kvart över sju. Elev med morgonpigg förälder. Sedan har det gått i ett. Hit och dit och upp och ner i trappor har präglat dagen. Som vanligt har mitt arbete krävt en pigg och problemlösande hjärna. Något jag inte haft.

Dagen avslutades, kan man säga, med att jag gjorde upp en affär sittandes på toa när jag kom hem från jobbet. Så kan det bli när man tar med sig mobilen överallt. Den ringde och jag svarade. Köpte en avloppsanläggning för nittiotvå tusen - på toa. Förlåt, eller vad ska man säga? Personen i fråga visste ju inte att jag satt där jag satt. Jag ansträngde mig att låta normal. Som att jag satt i köket eller liknande. (Gjorde köksljud.)

Frågan är om man av anständighetsskäl borde lämna mobilen utanför toan? Eller om det nuförtiden är helt naturligt att sitta på toa och prata i telefon?

Mmmmm ...? Jag gissar på alternativ nummer två.

lördag 23 mars 2019

Nillas lilla oberäkneliga

Vad jag är nöjd med det bloggnamnet! Inte bara för att det passar på min mischmasch-blogg utan också för att jag därmed kan skriva om vad skit som helst.

Som om jag inte brukar det, kan vän av ordning invända, MEN ÄNDÅ! Tjoho, liksom.

Sitter vid mitt köksfönster och kollar ut på min lilla gata där en bil står parkerad med halvljuset på. Har undrat ett tag nu om den inte ska köra iväg någon gång. Den behöver backa någon meter, sen blinka till vänster och svänga ut. Det är så jag hade gjort. Så småningom kommer även min bil stå parkerad där ute.

Hade körlektion i fredags. Jag körde inne i stan och på leder. Tränade på att byta filer, och det gick superbra, men det är en sak att fräsa omkring när man har en körlärare vid sin sida. När jag så småningom är själv i bilen blir det kanske inte lika lätt.

NÅVÄL. Om man vill byta till vänsterfil och blinkar, saktar bakomvarande bil in något så att man smidigt kan glida in framför den. Man kommunicerar med sin blinkers, och jag älskar kommunikation så det här är verkligen något för mig. Om bilen ifråga inte saktar in ska man inte göra filbytet, då fortsätter man rakt fram även om det innebär att man inte kommer dit man ska. För det är som i livet i allmänhet, all kommunikation fungerar inte, och man åker hellre fel än tar fajten med de som inte vill kommunicera med en.

Att ta körlektioner är bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Det blir lite tråkigt när de tar slut. Men ett körkort kan ju funka som plåster på såren, absolut.

måndag 18 mars 2019

Jag är bra på mycket

Men inte på att hålla en röd tråd.

'En pedagogisk blogg med skånskt perspektiv', när kläckte jag den idén? Kan ha varit när jag var nykär. I alla fall vad gäller 'skånskt perspektiv'. Varifrån 'pedagogisk blogg' kom kan man fråga sig.

Sedan har vi namnet 'Nillas medelålderskrisfrågespalt'. När någonsin var denna blogg en frågespalt? När någonsin var jag medelålders? Och vad är en medelålderskris? Kan inte påminna mig att jag har utrett de penséerna.

Nej, den här bloggen har växlat tema lika ofta som jag bytt intresseområde under de tio år som gått. Det som för tillfället befunnit sig överst i mitt huvud har stöpts om till inläggs-format och hamnat här som en oberäknelig pladuska.

Och det är ju okej.

För vad är det för folk som har en stadig röd tråd genom livet? Ja, inte är de helt normala, i alla fall. Räls-människorna kan man kalla dem, eftersom deras liv verkar gå som på räls. Man ser dem lite här och där. Gör man inte det kan man kolla efter en air av planhushållning. Har de blogg så bloggar de outtröttligt med samma tema år efter år.

Man får helt enkelt vara glad över att man inte är en av dem. För nu vill jag inte ha en pedagogisk medelålderskrisfrågespalt med skånskt perspektiv längre, och då måste jag ju få ändra. Det jag vill ha är en körblogg, för mitt huvudintresse just nu är att ta körkort.

Sedan vill jag ha en novellskrivarblogg, för att skriva noveller är också mitt huvudintresse dessa dagar. Tänker heller inte skippa Skåne, för den lilla puddingen är i sanning också ett av mina huvudintressen, trots att han kan vara lite besvärlig ibland.

Jag får ta en nypa frigörelse (körkortet), en nypa livets sötma (Skåne) och en nypa andra allvarliga grejer (mitt skrivande) och mixa ihop dem till en trevlig bloggrubrik. Kan inte gå fel.

söndag 17 mars 2019

Nu har jag tappat bort Skåne igen

Man kan inte ha en blogg med 'skånskt perspektiv' om man glömmer bort att skriva om sin skånska guldklimp.

Så, en liten uppdatering:

Han har blivit väldigt duktig på att åka tåg mellan Malmö och Örebro, för det senaste halvåret är det bara han som åkt.

Han fortsätter gnälla på mitt hems organisation och genomtänkta system. Han försöker låta bli, det får man ge honom, men då och då slinker någon liten grinig kommentar ut.

Förra helgens:

Skåne: 'Den här bestickkorgen fyller ju ingen funktion ...'

Jag: 'Nähä ...? Varför inte?'

Skåne: 'Det är ju penslar och sån skit i den!'

Jag: '???'


Den här helgens:

Skåne: 'Ska vi ta med de här tomglasen när vi går ut?'

Jag: 'Nä, varför det?'

Skåne: 'Det blir så trångt här.' (läs: under diskbänken)

Jag: '???'

tisdag 12 mars 2019

Passiv aggressivitet

Jag fortsätter på temat människans tillkortakommanden och önskar slå ett slag för den passiva aggressiviteten. Är det någon som någonsin hört talas om det beteendet i positiva ordalag?

Nej, jag tänkte väl det. Så illa ansett är det.

Ibland kan man tro att passiv aggressivitet till och med är värre än aktiv dito. Men så länge aktiv aggressivitet är förbjudet beteende för kvinnor så måste man ju ägna sig åt den passiva, eller hur?

Ta en arbetsplats inom offentliga sektorn, vilken som helst. Tänk en kvinna, Beata, som får nog av att hon får allt mer att göra på grund av att närmaste kollegan Pillan alltid kommer för sent tillbaka från rasterna. Tänk dig att Beata, när hon försiktigt ifrågasätter de sena ankomsterna, får höra olika ursäkter (från Pillan-aset) varje gång, den ena mindre trovärdig än den andra.

Tänk nu att Beata en eftermiddag, när hon är överhopad av arbete, går in i personalrummet där Pillan sitter med sin kaffekopp på övertid. Att hon går fram till bordet, slår näven i det så kaffet skvimplar och ryter 'Nu får det fan vara slut på ditt maskande!'

Nej, det kan man knappt tänka sig, eller hur. Vad är hon för monster till kvinna, den där Beata? Hon måste helt klart tygla sig, annars blir det omplacering eller jag vet inte vad.

Så, vilka alternativ återstår när man i sanning skulle behöva slå näven i bordet? Passiv aggressivitet! Eller svälja orättvisan med ett leende på läpparna, och jobba lite effektivare så att kollegan kan fortsätta med sina för långa raster.

Valet är fritt.

måndag 11 mars 2019

En människas mognadsgrad är dynamisk

Jag har begrundat mitt beteende på danspasset häromdagen, och kommit fram till att mognad inte är något statiskt, om nu någon trodde det. Man är inte mogen, punkt, bara för att man är femtiosju. Människan fungerar inte så.

Tvärtom; ena stunden kan hon vara drottningen av moget beteende, för att i nästa regrediera flera decennier. Ni vet hur det är. Man fastnar i prestige och kan inte komma loss. Vet att man är ute och cyklar, men i helvete att man erkänner det. Anklagar andra hejvilt, enligt devisen anfall är bästa försvar. Eller spelar dum, för ibland funkar det riktigt bra att låtsas att man inte fattar det man visst fattar. Ett tips bara, för de som är dåliga på att regrediera.

Att regrediera är en konst. Inser man det så kommer man inte känna sig som en dålig och misslyckad människa när man beter sig som en femåring. Man kommer istället se det som ett tillfälle att utforska sig själv. Det finns så mycket att upptäcka när man gör det. Tyvärr vågar inte alla. Det finns de som är rädda för att komma i kontakt med sin inre femåring. Vissa menar att den inte ens finns där. Det skulle jag vilja påstå är omoget om något!

lördag 9 mars 2019

En prestationistas bekännelser

Idag har jag dansat på Friskis och Svettis. Det var länge sedan sist. Passet hette Dans Crescendo och jag läste på hemsidan att jag skulle förvänta mig 'lite trixiga steg'.

Ja ja, tänkte jag. Vad är väl lite trixiga steg i min livskarusell? Och man dansar så gott man kan, inget mer krävs. Jag är heller inte lika rädd att göra fel längre, och bryr mig inte så mycket om att andra ser mina tillkortakommanden.

Så jag ställde mig inte allra längst bak.

Men nästan. För säkerhets skull.

Tre block med koreografi gicks igenom med en jäkla fart. I första blocket var jag hjälpligt med. I andra var det två (eller tre?) snurrar som var 'trixiga' och mer eller mindre förstörde resten. När vi kom till block tre var min hjärna fullmatad av koreografin för block ett och två. Gjorde mitt bästa för att hänga med men låg en halv sekund efter alla andra. Plus att jag gick åt fel håll och gjorde andra klumpedunsfel.

Så, hur regerade jag då på detta lilla tillkortakommande?

Jag tyckte det var skitjobbigt! Skitjobbigt att inte hänga med. Skitjobbigt att snubbla runt. Skitjobbigt att jag hade personer bakom som såg mig. Mer och mer irriterad blev jag under passets gång. Och när den jävla dansledaren i slutet vände på hela gänget så att jag hamnade nästan längst fram började jag bokstavligt talat hata henne.

Verkligen moget. Och man inser att man är körd. Man kommer aldrig bli en bättre människa. Man får fortsätta dras med sina underhaltiga sidor i ur och skur.

En insikt som ändå ger lite glädje, så som insikter gör. Även ett uns tacksamhet infinner sig, över att livet sätter mig på plats när min självbild far iväg. Annars skulle den kunna få ofantliga proportioner, för det är så min självbild är funtad.

Sådär, nu blev det ändå lite hopp om livet i slutet av det här i övrigt deprimerande inlägget. Det får man vara glad för.

fredag 8 mars 2019

Livet smyger runt knutarna del 2

Idag körde jag dubbellektion, så vi hann med både stadskörning, fickparkering (satan vad bra jag är på det), en tur på mindre landsväg utanför stan och en halvmil på höghastighetsväg med mitträcke. Jag kör som en gud, bortsett från att jag inte har så bra koll framåt, så det måste jag träna mer på.

Det blir en del småprat med körläraren om ditt och datt när man sitter i samma bil i en och en halv timme, och när vi babblade på som bäst hörde jag mig själv säga: 'Jaaa, livet smyger runt knutarna.' Det bara kom, som vilket uttjatat uttryck som helst. Helt oplanerat var det, vilket jag tycker är intressant.

Någon reaktion från min lärare? Nej. Nu var jag ju tvungen att kolla ut genom framrutan och hade inte möjlighet att se hennes ansiktsuttryck, men hon var helt tyst. Inte ett ljud. Å andra sidan sa jag inte heller något, när personen jag pratade med i onsdags levererade uttrycket. Jag var bara  imponerad i det tysta. Stum av förundran. Det kan hon också ha varit.

Man kan vidare spekulera i huruvida hon också kommer skriva ett blogginlägg om det hela, men sannolikheten för det är nog mycket liten. För hur många människor i detta avlånga land skriver blogginlägg om uttryck som 'livet smyger runt knutarna'?  Inte många.

torsdag 7 mars 2019

Livet smyger runt knutarna

Igår pratade jag med en person som vid ett obevakat ögonblick i samtalet sa:

Livet smyger runt knutarna.

Ett uttryck jag aldrig hört, och jag bestämde mig för att lägga det på minnet, vilket jag som synes har varit duktig och gjort. Check på den. Synd bara att jag inte kommer ihåg sammanhanget och vad han ville illustrera med orden. Förmodligen något intressant.

Något om att det aldrig blir som man tänker, kanske? För det blir det ju i princip aldrig. Man planerar och tänker igenom, lämnar inget åt slumpen, och tji fick man, för där kom livet smygandes när man minst anade det och ställde allt på ända.

Och varje gång sitter man där och gapar av förvåning. För man vill inte inse att livet har övertaget. Nej nej. Desperat klamrar man sig fast vid föreställningen om att man själv bestämmer över sitt liv. Att det går att styra med säker hand. Hur många gånger man än blir överbevisad!

Det var nog det han menade.

tisdag 5 mars 2019

Vissa lektioner är roligare än andra

Som engelsklärare läser jag många texter med mina elever, vissa roligare än andra. Idag har jag läst en av de allra roligaste. Den börjar så här:

'Okay, okay, I killed the bird. But what do you expect, I'm a cat! It's my job to catch sweet little birdies. So I caught it. Maybe I shouldn't have dragged it in and left it on the carpet. And maybe the stains won't come out ever. So hang me.'

Sedan fortsätter berättelsen med att denna rara katt (Tuffy) kommer hemdragandes med en fet kanin som han får arbeta hårt för att få in genom kattluckan. En död fet kanin. 'It was more like a pig than a rabbit, if you want my opinion.'

Det visar sig vara grannens kanin och familjen katten bor hos får frispel, förstås. I panik ger de den döda kaninen 'a nice bubbly wash' följt av ett jobb med hårtorken så att pälsen blir fluffigare och finare än någonsin. 'I never saw him look so nice before.'

Därefter kryper den innovativa pappan genom häcken in till grannens trädgård och lägger in kaninen i sin bur. Smart, va? Enda problemet är att grannarna tre dagar tidigare begravde sin lilla (feta) kanin, så de blir en aning förvånade när de morgonen därpå hittar den 'nice and fluffy' i buren igen.

Ja, frågan är hur man själv skulle ha löst situationen? När jag frågar eleverna brukar de flesta föreslå ett sanningsenligt samtal med grannen istället för att piffa kaninen, men jag vet inte jag ... Grannar kan vara oberäkneliga och bli skitarga för minsta småsaker. Kan man hitta någon kreativ lösning för att slippa ta på sig skulden så är det väl bra, tänker jag?

I eftermiddags läste jag den här texten med en grupp som inte kan så mycket engelska, men som ni förstår kan jag ju inte låta det hindra dem från att ta del av denna pärla till berättelse. Man får anpassa läshastigheten, ta en mening i taget. Segt, en sen tisdag, och vi hann bara halvvägs. Jag var den enda i klassrummet som skrattade och en elev somnade. 

På torsdag morgon fortsätter vi!

torsdag 28 februari 2019

Man upphör aldrig att förvånas över vad livet har att komma med

Att jag tar körlektioner känns som ett genombrott i mitt liv. Jag kör så himla bra, trots att jag bara tagit sex lektioner, och roligt är det också. För att inte tala om befriande! Vem kunde ana? Inte jag. Blotta tanken på körkort har tidigare i mitt liv bara gett mig ångest.

Om jag klarar att ta körkort (och det kommer jag göra) så kommer jag förmodligen klara vad som helst. Det är ett rimligt antagande. Skriva en roman (vilket är på tiden, jag har så sjukt mycket att berätta). Lära mig ett till språk flytande (spanska?). Lära mig fyra-fem pardanser (salsa, cha cha, bugg, polka och liknande). Utveckla mig inom fritt broderi och oljemålning.

Körkortet (som såg ut att aldrig bli) har suttit som proppen Orvar och hindrat min personliga utveckling, jag ser det klart och tydligt. Nu när proppen har gått ur kommer romanen, spanskan, danserna och det fria skapandet välla fram och ge mig lika mycket glädje som bilkörningen och körkortsteorin ger mig.

Mina böcker i körkortsteori

söndag 24 februari 2019

Handledarkurs

Om man ska köra privatlektioner behöver både eleven och den eleven ska köra privat med (Skåne) gå kurs. Skåne i Malmö och jag i Örebro, och det gjorde vi i torsdags kväll. Båda samtidigt, men på femtio mils avstånd. Lite romantiskt, eller hur?

I tre timmar lyssnade vi på varsin föreläsare som sa samma saker. Får man anta, eftersom det är Trafiksäkerhetsverket som bestämmer innehållet i kursen. Min föreläsare berättade bland annat att det händer att kvinnor som är 'nästan sjuttio' övningskör och tar körkort. Det möttes av spridda skurar skratt i lokalen, vilket jag inte brydde mig så mycket om eftersom jag ju bara är 'nästan sextio'.

Men ändå. Om man ska syna skrattsalvorna i sömmarna: VAD ÄR DET FÖR IDIOTER SOM SKRATTAR ÅT ATT ÄLDRE KVINNOR TAR KÖRKORT?

De leker med döden.

lördag 23 februari 2019

In och ut

Idag har jag varit duktig och köpt tre par byxor. Det känns som en bragd jämförbar med ... jag vet inte vad. Karolinernas dödsmarsch i de jämtländska fjällen, kanske.

Men, jag har med åren utvecklat en metod, som jag är ganska stolt över. Man kan kalla den för in-och-ut. In i affären och ut igen med tre par byxor. Tidsåtgång ca fem minuter.

För att göra den plågsamma processen så snabb som möjligt går jag raka spåret fram till en ...? Vad heter de som jobbar i klädaffärer? Försäljare? Expediter?

Nåväl, jag går fram till en (äldre med erfarenhet), öppnar upp jackan och frågar vilken jeansmodell och storlek hen rekommenderar. Köper tre par av den modellen och går ut igen. Klarar mig sedan bortåt ett år innan jag måste upprepa det hela. Bra, va?

Hur gör ni när ni köper byxor?


* Karolinerna marscherade 1718 in i Norge och sedan raskt ut igen när de fick bud om Karl XII:s död. In-och-ut. På vägen från norska gränsen till jämtländska Handöl dog över hälften av de nära sex tusen soldaterna på grund av dåligt väder.

fredag 22 februari 2019

Ny livsstrategi

Nu har jag dumpat den gamla och skaffat mig en ny livsstrategi. En som handlar om att orientera sig innan man går till handling, och att inte försöka se ut som att man har kontroll när man inte har det.

Det betyder att det är okej att se osäker ut när man är det. Det innebär också att det är fritt fram att tuta på när man känner sig säker.

Frågan är bara var jag ska göra av med all energi som tidigare gått åt till att hålla masken? Det är inte lite energi vi pratar om här, jag kommer ha ett galet stort överskott!

Så, var gör ni av med er överskottsenergi?

SVARA!

torsdag 21 februari 2019

Fyra körlektioner avklarade

Det är utvecklande att ge sig på nya utmaningar. Man upptäcker intressanta sidor hos sig själv. Som att man är en sådan som kör på och ser ut att ha kontroll. Fast man inte har det. Funkar kanske hjälpligt i vissa sammanhang, men i bilkörning är det ju livsfarligt.

Så nu måste jag hitta en annan livsstrategi.

Det blir nog lätt.

måndag 18 februari 2019

Första dagen på sportlovet

Och jag har spenderat eftermiddagen på jobbet, så klart. Så går det när man inte arbetar tillräckligt snabbt och effektivt på sin arbetstid.

Jag hänger helt enkelt inte med i tempot nuförtiden, jag är på tok för långsam. Gör en sak i taget och är noggrann som fan med resultatet. Har noll simultankapacitet och behöver ställtid. Mycket impopulärt.

Men jag kommer bli en bra bilförare när det är dags, det är jag helt säker på. En som tar det lugnt i kurvorna, kör åt rätt håll vid rätt tidpunkt och inte krockar i onödan. En sådan förare som alla borde vara.

Imorgon är det dags för lektion nummer tre!

måndag 11 februari 2019

Trafikens grunder

Jag har i större delen av mitt liv haft ångest inför tanken på att skaffa körkort. Nu känns det bara roligt och uppfriskande. Inte minsta tillstymmelse till ångest kvar.

Är inte det märkligt?

Jo, det kan man lugnt säga. Jag fattar ingenting. Men hela livet är ju ett satans mysterium, så det varför skulle inte det här vara det?

I alla fall så kommer jag ha ett körkort till sommaren, för det säger min körlärare. Eller, hon säger att hon tror att jag kommer ha det, vilket inte riktigt är samma sak, men nästan. Jag tror också det. Min favoritbok just nu är Trafikens grunder, jag bara älskar den. En del i den är självklarheter; som att man ska köra sakta när man passerar lekande barn. Men där står också om trafikmärken och de vita markeringarna på vägbanorna, till exempel, och det är ju intressant som fan.

Det som gör mig allra lyckligast är alla bilder med vägvisningsmärken. Man kan ju åka nästan vart som helst med en bil. Lajkasjö utanför Dorotea är bara ett av många möjliga mål för en tur. Där växte min farmor upp (och födde ett oäkta barn vilket gjorde att hon hals över huvud lämnade byn, och tyvärr även barnet, för att aldrig mer komma tillbaka).

Man kan också åka till Skåne, förstås. Eller ha Skåne i passagerarsätet när man åker runt i Närke.

Var brukar ni köra omkring någonstans?

lördag 9 februari 2019

Så bannat dejligt

Jag kommer klara av att ta körkort.

När man Startar en automatväxlad bil vrider man om nyckeln, trycker ner Bromsen och flyttar växelspaken till läge D. SBD - Så Bannat Dejligt

Sen släpper man upp bromspedalen och bilen börjar rulla.

Att jag, efter att ha prövat köra en manuellt växlad bil, blev rekommenderad att ta automatkörkort är inget jag hänger upp mig på. Nej, jag ser bara fram emot att köra hit och dit i min framtida automatväxlade bil. SBD.

onsdag 6 februari 2019

Apropå nyförälskelse

Åt lunch bredvid en kollega från en annan del av skolan idag. Känner henne inte. Trots det berättade hon glatt (hysteriskt glatt) att hon under en tid dejtat en arbetskompis på hennes program, och att de nu är ett par.

'Asså, nu kan man säga att vi tyyyp är tillsammans ...'

Hon slängde med sitt hår, fram och tillbaka och hit och dit, jag hade full sjå att följa med. Fick vidare en utläggning om hur bra det funkar att vara i ett förhållande med en arbetskamrat (hur hon nu vet det), för 'man är ju inte på samma ställe hela tiden och stöter ju bara ihop ibland och då pussas man förstås liiite'.

Följt av kast med hår till andra sidan.

'Och ibland kan man ju bestämma att träffas på något ställe, och bara myyysa lite.'

'Men inte hela tiiiden förstås!'

Hårkastande med oförminskad styrka.

Alltså, allvarligt talat:

Hur jobbiga är inte nyförälskade individer? Har de ingen självkontroll överhuvudtaget?

Jag förstår att hon tänker mycket på denne 'Åke' just nu, absolut. Och jag vet att det är speciellt att vara nykär, absolut. Men självkontrollen och värdigheten? Vart tog den vägen?

Hade jag kunnat fråga, men det gjorde jag inte. Jag nöjer mig med att själv vårda dessa två storheter. Kan nämna Skåne ibland, i ett eller annat sammanhang, men endast flyktigt och sansat. Många gånger framgår det inte ens att det är Skåne jag talar om, så pass luddigt kan det vara. Och kast med håret?  Över min döda kropp.

tisdag 5 februari 2019

Vädret!

Minns ni den sjukt varma och torra sommaren? Då längtade jag till vintern.

Vintern:

Idag har det varit regn och plusgrader i Örebro. Det betyder inte att snön smält bort, för när det är så mycket snö som det är i Örebro nu, tar det evigheter av plusgrader innan allt försvinner. Endast några procent har börjat slaska till sig. Företrädesvis de procent som befinner sig på och längs med vägar, gång- och cykelbanor.

Allt frid och fröjd. Om det inte vore för att det imorgon bitti, när jag ska cykla till jobbet, kommer vara -11 grader! Vad är tanken bakom det? Lägg därtill att alla snöplogare slash grusspridare är utbrända, eller vad nu anledningen är till att de har tacklat av? Det kommer ju vara livsfarligt att cykla till jobbet! Och ändå måste man dit! Självklart kommer jag inte ligga i kurvorna som jag brukar, men risken för benbrott och skallskador känns ändå påtaglig.

söndag 3 februari 2019

Är det här vad livet går ut på???

Har vinkat av Skåne på tågstationen. Det är en satans massa snö i Örebro, och de som plogar börjar tackla av, så vi fick pulsa hela vägen dit. Men tåget gick som på räls, förstås! Lagen om alltings jävlighet. Om järnvägsnätet hade brutit ihop av all snö hade inte Skåne kunnat åka hem, men så trevligt ska vi inte ha det förstås.

Igår såg vi den hyllade filmen Gräns. Det skulle vi inte ha gjort, åtminstone inte jag. Jag blundade ungefär halva tiden på grund av dålig film. Dålig och äcklig film. Dålig, äcklig och obegriplig film. Jag som brukar förstå allt. ALLT. Nu förstod jag ingenting, och det blir kritiskt för mig. Vägrar att känna mig korkad, men vad ska jag tro när hela kultur-Sverige prisar den här filmen???

Nu borde jag jobba, det är därför jag sitter här och bladdrar. Jag ska rätta engelska läsförståelseprov och sedan ska jag sammanställa en massa resultat och dokumentera mina elevers utveckling i engelska språket. Beräknad tidsåtgång fem timmar. Ska enligt planen vara klar om två timmar. Det blir svårt med tanke på att jag inte har börjat ännu, men givetvis kommer jag göra mitt bästa.

onsdag 30 januari 2019

Imorgon kommer Skåne

Tur för honom.

Jag tycker att han ska flytta hit. Det tycker han också, säger han, men ni vet hur skåningar är - goa men tröga. Man får ha tålamod. Vänta in och glädjas åt att de kanske kommer till skott så småningom. Sälja in Närke så bra man kan så länge. Och sig själv. Vara en person som det verkar jätteroligt att leva tillsammans med. Som man får ett tjofaderittan-liv med. Hej hopp i galoschen, svanhopp i forsen.

En sån person.

tisdag 29 januari 2019

Vidare på temat skam

Om jag säger hej till någon på ett töntigt sätt (för att jag inte vågar säga ett rakt HEJ) och inte får något svar - då skäms jag.

Det har jag kommit på idag.

Jag antar att skammen beror på tönteriet? För säger man ett rakt HEJ och blir ignorerad så blir man väl förbannad snarare än skamfylld? Eller?

Hädanefter ska jag dokumentera alla situationer som framkallar skam i mig. Får bära med mig ett anteckningsblock.

söndag 27 januari 2019

Nu skäms jag inte längre

Bästa sättet att hantera skamkänslor är att 'Lägga skammen där den hör hemma - hos den som gjort dig illa'. Källa: Året runt.

Så jag skickade en brevbomb och vips kändes det bra igen.

Skoja bara. Jag skickade ingen brevbomb, men en stinkbomb. Det är en liten tunn glasampull med ett innehåll som stinker förfärligt när det kommer ut. Vill man (av någon anledning) göra stinkbomber så blandar man saltsyra, kaustiksoda, smör och vatten. Det som bildas kallas smörsyra och det luktar förjävligt. Användningsområde: Endast din fantasi sätter gränserna.

Skoja bara. Givetvis lät jag skammen få fritt utlopp i min kropp. Kände på den både bak- och framifrån, för att lära mig något och nå nya nivåer av självkännedom. Stanna kvar i skammen och upplev den! Det är mitt råd. Du kommer bli en ny människa.

fredag 25 januari 2019

Det tar på krafterna att leva

Idag har jag skämts. Jag tänker att det är bra, att alla känslor är bra och utvecklande. Att de sätter sprutt på min hjärna och ökar min självkännedom. Jag har i och för sig försökt dölja min skam större delen av dagen, men antagligen lyckades jag dåligt med det, för mina kinder är alldeles rosiga, och det liksom kokar i min hjärna. Det är trycket som skapas, får man förmoda, när man försöker kapsla in det som behöver få komma ut.

Men nu är det fredagkväll. Ska ägna mig åt Talang, hämtpizza och marknadsnougat tillsammans med dotter. SÅ ohälsosamt och välgörande på samma gång. Go, go, go!

onsdag 23 januari 2019

Skåne tycker att den ska stå i bokhyllan

Ytterligare en snygg grej i mitt badrum, som inte är så funktionell som man kanske skulle önska, är min tvålpump. Köpte den i Dublin för några år sedan, på en liten fin bakgata.

Problemet är att hålet där tvålen ska komma ut har en tendens att täppas igen. Det är inte praktiskt. Om man då pumpar på för kung och fosterland kommer tvålen farande i en stråle som landar på magen. Det har hänt Skåne ett antal gånger vilket lett till diverse gnäll.


Men jag vänder mig mot idén att någon ska bytas ut bara för att den inte är funktionell. I synnerhet när den är så snygg! Jag tänker också att allt inte ska vara så jävla perfekt.

tisdag 22 januari 2019

Klargörande

Det är inte ordningen i sig som Skåne eftersträvar, det viktiga är att det är funktionellt. (Nej, han jobbar inte på IKEA.)

Medan det viktiga för mig är hur det ser ut. Där har vi en tydlig skiljelinje mellan oss. Jag kan ta att det är opraktiskt och obekvämt, bara det är snyggt. Som toarullarna på bilden. Det är en aning opraktiskt att ha dem staplade på varandra på översta hyllan, eftersom man då och då måste stå på tå (otorkad) för att få tag i en ny toarulle. Men det ser fint ut. Mycket snyggare än en sån där toapappershållare som står på golvet.

måndag 21 januari 2019

Min utveckling 2019

Det här året har hittills levererat en del överraskningar på det personliga planet. En är att jag blivit ordningssam. Det förvånande i den här kråksången är att jag tidigare trodde att jag var ordningssam utan att jag var det. Jag hade i själva verket en väldig oreda i mina förråd, garderober, skåp och lådor. Dvs alla utrymmen man kan stänga om. Men det syntes inte så jag visste inte om det.

Praktiskt, får man ändå säga.

Om än opraktiskt, på sitt sätt.

Självklart är det Skånes förtjänst att jag nu lämnat oredan bakom mig. Med försynta små skånska utrop gjorde han mig stegvis mer och mer medveten om kaoset, men också om möjligheterna till städning, rensning och omorganisation. Väldigt fint av honom, men givetvis tog jag jävligt illa upp de första två åren. Vem med självaktning skulle inte göra det? Mitt hem, min ordning! Och det var fan inget fel på den.

Fast kanske lite fel ändå. Det var i början av januari i år som jag insåg att Skåne haft rätt hela tiden. Som en polett som oväntat bara trillar ner. Eller hjärnceller som faller på plats.

Och nu är jag en ordningssam person.

söndag 20 januari 2019

När man är ordnörd

I helgen föreslog Skåne att vi skulle lära oss tio ord på tio olika språk, och jag var förstås med på noterna. Vi bestämde vilka språk vi skulle ha med och förde in dem i ett excelark. Därefter skrev vi ner tio ord på varsin lista, kom överens om att ta med alla, vilket gjorde nitton ord. Hundranittio sammanlagt. Ett av språken är grekiska så vi måste också lära oss grekiska alfabetet.

Vi har också spånat på att skriva dialoger, med inspiration från våra skärmytslingar, och turnera runt i Sverige med dem. Den idén är inte dum, tycker jag. Det gäller bara att vi inte låter oss hindras av vår begränsade erfarenhet av manusskrivande, skådespeleri och turnéliv. Men det finns en risk för att just det sker.