Känslan?
Har inte hunnit känna så mycket.
Har bott här i tio år. Kom hit som nydumpad efter ett långt äktenskap. Kände mig ensam. Det tog ett tag innan livslusten kom tillbaka, men sedan dess har jag haft det bra här i mina tre rum och kök. Ungarna har kommit och gått, så som unga vuxna ofta gör. Några män har också kommit och gått. En har stannat kvar.
Har aldrig förr flyttat in i ett (till stora delar) nybyggt hus. Nu vet jag hur det är. Kaos. Innan man kan börja packa upp sina grejer behöver huset byggas klart. För såklart är inte huset klart bara för att det är klart. Åh, nej.
Man behöver också städa. Och då menar jag inte dammsuga och kamma mattfransarna. Jag menar hyra släp och köra bort ton av byggskräp och blåsa huset rent på byggdamm. Låter lätt som plätten, men det är det inte. Det är ett sjujävla jobb.
Samtidigt ska gamla lägenheten tömmas och städas. Jag har köpt både flytthjälp och flyttstädning, men det är ändå massor jag behöver göra själv. Hur är det möjligt? Det ska jag fundera på när den här pärsen är över.
Men nu ska det inte gnällas mer. Det är lördag, ju. Min favoritdag. Ska först bara lämna tillbaka en duschväggsjävel som inte kunde monteras på grund av fukt för nära dörrkarm vilket byggnadsnämnden inte hade godkänt.
Trevlig helg!
Det är jobbigt med motgångar. Jag gillar dem inte.
Kanske är det dem man växer av och bla bla bla.
Men jag vill ändå inte ha dem.
Det är lite sjukt att jag nu har bloggat varenda dag i nästan fyra månader. Sjukt, med tanke på att jag inte haft något att skriva om minst varannan dag. Ändå har det kommit något skit.
Jag sent på kvällen: 'Fan, jag måste ju blogga också ...'
'Och jag har fucking ingen aning vad jag ska skriva.'
'Kan ju inte skriva ingenting.'
'Jo, det kan jag ju!'
Dagens mest frekventa frågeställning:
Ska det här kastas? Det är Skånes ljuva stämma som klingar.
Mitt svar i nio fall av tio:
Nej.
Vilket gör Skåne nervös. Folk med ordningssinne blir lätt nervösa i flyttsammanhang eftersom de (flyttsammanhangen) tenderar att bli lite röriga. Go with the flow och Trust the process är inte förhållningssätt som Skåne kan relatera till.
Men å andra sidan har han fixat ett extremt välstrukturerat flyttlass åt mig. Jag har aldrig sett på maken. Flyttgubbarna kommer gråta glädjetårar när de kommer in här. Och det är ju roligt!
Att vara mitt i en flytt är sinnessjukt. Det är något Vera borde tänka på när hon nu huvudstupa kastar sig in i en ny kärleksrelation. För det språnget från klippkanten KAN leda till en flytt så småningom. Och flyttar är inte att leka med. Något jag har en känsla av att Vera skiter högaktningsfullt i, eftersom hon är i förälskelsestadiet och tror att hon aldrig mer kommer känna smärta och desperation. Eller ens möda och besvär.
Åtminstone borde hon redan nu börja rensa och kasta gamla grejer hon aldrig använder. Det som går att sälja kan hon lägga ut på Blocket.
Det som hände i hallen, hände det verkligen?
Sträckte Britta ut armarna mot Vera, till exempel? Nej, det tror jag inte. Jag tror att hon närmade sig utan några utsträckta armar. En kind mot en kind och en hand på Veras arm. På tå eftersom Vera är längre. Ett stabilt leende för att signalera no hard feelings över att Vera tog kontakt enkom för att få tillbaka en VHS-film Britta lånat för så länge sedan att det inte går att begripa att Vera ens minns den. Leenden signalerar välvilja och fred.
Det stämmer dock att Hans handslag sände chockvågor genom Brittas kropp. Det var så ... gediget. Inga konstigheter, bara varmt, tryggt och rejält. Ett sånt som sänker blodtrycket och ökar produktionen av oxytocin. Ett sånt som kan ställa saker på ända och få vem som helst att ifrågasätta sitt leverne.
Vilken man han verkar vara denne Hans! Allt med honom har varit fantastiskt så här långt; hans längd, hans framåtlutande gång, hans långa grå hår, hans pinniga ben, hans överjordiska handslag. Jag måste nog ge honom några mindre attraktiva personlighetsdrag också, så att han inte blir helt orealistisk. Jag behöver göra honom till en vanlig dödlig. Kanske låta honom sprida en doft av korv omkring sig? För han älskar processat kött, det gör han. Hans klädstil lämnar också en del i övrigt att önska. Tycker Britta, alltså, själv har jag inga synpunkter. Låt folk klä sig som de vill, är min inställning.
Vilken inställning har ni?
Det var tur att jag var tvungen att jobba och inte kunde vara med på inspektionen, för vi fick skäll.
Anledningen var att vi hade ändrat fasadritningarna EN ANING (lite fönsterändringar bara) och inte skickat in ändringarna till byggnadsnämnden. Skåne försvarade oss med att vi aldrig gjort detta förut och att det inte är så lätt. Så jävla bra sagt.
De (byggnadsnämnden och den kontrollansvarige guldklimpen) upptäckte att det inte fanns en trapp men det var en baggis, tydligen. Vi ska skicka in ett foto på den så snart den är på plats, mer behövs inte. Därefter får jag flytta in. Hur de kan veta utifrån ett foto att trappen är byggd enligt konstens alla regler vet jag inte.
Så jag antar att det gick bra? Känner mig lika förvirrad som första gången jag tog bilen till besiktningen.
Fy satan vad nervös jag är! Tänk om de anmärker på att vi inte har någon trapp upp till övervåningen?
Jag hoppas att de inte märker det.
Britta sträcker ut armarna mot Vera. Den ena måste hon trycka in mellan Vera och Hans, så tätt står de två turturduvorna, och ingen ansats gör de att sära på sig. Kramen blir konstig och obekväm, men det gör inget. Det blir konstigt ibland, man får ta det med en klackspark. Hon tar Hans hand och hälsar. Den är stor och varm, inte alls konstig och obekväm. Tvärtom. Oj, vilka händer. Hon släpper taget och börjar vifta. ’Oj, oj, kom in, kom in.’
Fick en chock för en stund sedan när jag behövde mina två band av Svenska akademins ordlista och de var borta. Tomt i bokhyllan.
Jag måste ha packat ner dem. Tänkt att jag inte skulle behöva dem förrän jag packar upp dem i nya huset. Lite märkligt alltihop. Fick lov att använda SAOL-appen på mobilen istället. Sökte efter 'långskånk' men det fanns inte med.
Samma visa igår när jag skulle på teater och behövde något passande klädplagg. Alla passande klädplagg nerpackade, och trots att jag skrivit på lådorna vad de innehåller kunde jag inte hitta.
Två exempel i en massiv skörd av tillfällen då det jag behöver är nerpackat i okänd låda.
Hade jag kunnat förebygga just detta problem? Ja, säger Skåne. 'Gör ett excelblad och så skriver du 1 för kartong 1 och så fyller du i vilka saker du packar ner.'
'Då kommer ju packningen ta dubbelt så lång tid!'
'Men du kommer veta var du har dina grejer.'
Blä.
På onsdag är det inspektion av vår utbyggnad med både byggnadsnämnden och kontrollansvarig på plats. Ägaren av byggföretaget kommer, och Skåne. Själv kan jag tyvärr inte vara närvarande då det är nationellt prov i engelska på jobbet.
Om bygget inte blir godkänt får vi inte flytta in så det är lite spännande. Sista april måste jag vara ute ur min lägenhet ju. Men det saknas bara några smågrejer. Vi har, till exempel, ingen trapp mellan våningarna på grund av försenad leverans. En bagatell kan man tycka, men det gör inte byggnadsnämnden. Enligt dem måste man ha en trapp för att undvika fall från den ena våningen till den andra. Man måste också ha ett balkongräcke om man har en fransk balkong och duschvägg om duschen är placerad nära dörren. Så jäkla många krav! Vatten måste man också ha, i kranar och ledningar. Gubbarna får jobba som satan måndag och tisdag.
Gubbar och gubbar, de har kanske en medelålder på trettiofem. När Skåne (som är en långskånk) var ute i veckan och visade att han ville ha upp höjden på handfat och spegel i badrummet sa en av de trettiofemåriga gubbarna: ’Men Nilla då?’ Det tycker jag var gulligt.
Jag: ’Var är bollen?’
T: ’Dä ä bu’
Jag: ’Vaar är bollen?’
T: ’Dää ä bu’
Jag: ’Vaaar är bollen?’
T: ’Däää ä bu’
Jag: ’Vaaaar är bollen?’
T: ’Dääää ä bul’
Jag tycker att Benny var snål med information om den där kvällen.
Vad hände under middagen?
Vad pratade de om?
Varför blev Britta så ledsen när Vera och Hans gått hem?
Varför frågade han henne inte varför hon grät?
Så många frågor och noll svar.
Man tänker kanske att människor i sextioårsåldern är mer sansade än ungdomar, även om de blir kära eller liknande. Nu har jag, tack vare Vera och Hans, insett att det kan vara precis lika galet för äldre som yngre. Vera och Hans har nyss funnit varandra och på förekommen anledning (en VHS-film) var de hembjudna till oss häromkvällen.
Redan när de steg in i hallen kände jag det. Det var som om ett stilla sommarregn följde med dem in, med blomdoft och allt. Tätt, tätt stod de där i hallen, likt en tvillingbjörk i fjällen, och log och log och log.
Britta tyckte att de betedde sig illa hela kvällen, men jag känner så här: Bejaka livet! Blir du förälskad i sextioårsåldern så tacka och ta emot! När vi lagt oss för att sova hörde jag att Britta grät sin tysta gråt. Det var plågsamt att lyssna på den. Men jag somnade till slut.
De är ju rätt gulliga ändå. De kommer också till användning; idag har de hjälpt oss att montera ett städskåp. Fint att de bidrar, som man säger i samhällsekonomiska sammanhang. Vilket framförallt är bra för dem själva. Barn behöver som bekant få känna sig delaktiga. Jag var dålig på det när mina barn växte upp. Tänkte att det går fortare om jag gör det själv. Ett misstag jag kompenserar för nu. Man kan säga att jag har vänt på myntet. Nu måste de bidra, annars får de inte komma hem.
Att fira påsk samtidigt som man monterar badrums- och tvättstugeinredning kräver en balanskonstnär. En sån är inte jag och därför har helgen hittills varit en skumpig färd.
Nu på påskaftons kvällskvist är jag så trött att jag håller på att somna trots att jag både bloggar och lyssnar på Lets Dance som mal på från Skånes dator.
Det är så det går när man ska vara duktig. Man orkar inte ens blogga klart, och man undrar i sitt stilla sinne hur det prioriteras här? Är påskfirande med barnen och en badrumskommod viktigare än bloggen, kanske?
Tål att funderas på.
Toaletter är tunga. Mycket tyngre än de ser ut, och det kom som en överraskning. När vi hämtade den fick vi hjälp av en ung kille som väntade i kön bakom oss. Han kastade sig ur sin bil när Skåne och jag försökte lyfta upp toan på släpet. Gulligt av honom.
Ute vid vårt hus fick vi hjälp av plattsättaren. Tur att han var där. ’Vi klarar det’, sa vi, men han kom ändå farande. Han visade oss hur man ska hålla toan så att det blir lättare att lyfta den. Bra att veta.
Flyttpackning är inte bara flyttpackning. Det är också en resa bakåt i livet. Man dyker på både det ena och det andra som väcker minnen till liv. Och ångest. Hittade en bunt gamla brev som framkallade en våg av just ångest. Snabbt slängde jag dem ifrån mig ner i en flyttkartong, det gick på en millisekund. Det är ju så man reagerar när något känns starkt obehagligt och man står bredvid en flyttkartong.
Spännande spännande, får man ändå säga.
Vad är det som ger skam- och skuldkänslorna, undrar man ju genast. Vad kan jag lära mig om mig själv genom att djupdyka i orden som trängs på de linjerade raderna?
Synd att jag inte har tid att gå till botten med det nu, men jag har tyvärr en flytt att ta hand om. Sen, när ordning, lugn och ro sänkt sig över min tillvaro, ska jag absolut göra det.
Tjo och hejsan svejsan är inte direkt vad som präglat dagen. Snarare huvudvärk av allehanda slag. Både bokstavlig och bildlig.
Det hindrar dock inte att man slutar dagen med flaggan i topp, eller hur. Det är bara att ta fram en flagga eller liknande och låtsas att man är en vinnare så här på kvällskvisten. Funkar alltid bättre än man tror.
God natt.
Igår körde jag för första gången rakt in i Stockholmsdjungeln. Jag, själv, i min lilla Toyota. Jag är fortfarande förvånad, på gränsen till chockad. Och djupt imponerad.
Flerfilig motorväg, tunnlar och rondeller från helvetet. Någonstans fick min GPS för sig att ändra rutt, för att jag skulle komma fram fyra minuter tidigare. Min GPS känner inte mig. Jag hade inga önskemål om att komma fram fyra minuter tidigare, jag ville bara komma fram. Ändrad rutt innebar att vägen jag noggrant studerat i förväg i all hast fick kastas överbord. Körde fel två gånger innan jag kom fram. Men jag kom fram.
Nu idag har jag tagit mig ut ur Stockholm utan att köra fel en enda gång.
SÅ bra gjort! Jag hade faktiskt ingen aning om att jag är så bra på att köra bil. Sitter nu i bilen utanför Strängnäs och äter en macka. Coz I’m så worth it.
Britta stod inte längre diskret placerad bakom gardinen, hon stod mitt för fönstret med armarna i kors.
’De hade nog något problem med bussen.’ Benny trampade nervöst på stället.
’Man kommer inte tjugo minuter för sent utan att höra av sig.’
Britta kände igen Vera på långt håll. Hon var sig lik. Något längre och tjockare hår, men annars den gamla välbekanta Vera upp i dagen. Men vad var det för drasut hon hade med sig? Lång och mager, framåtböjd med ögonen oavvänt på Vera. Byxorna, som såg ut att vara i tunn bomull kylan till trots, fladdrade runt de pinniga benen. Stripor av grått hår daskade axlarna. Ingen Don Juan precis, konstaterade Britta och vände sig till Benny.
’Nu kommer de, gå och öppna dörren!’
