När man har svårt att be om hjälp

Hängde över kanten på en frysdisk i onsdags för att fiska efter två påsar pyttipanna, och det skulle jag givetvis inte ha gjort. Just den pytt jag ville ha fanns det bara tre påsar kvar av, längst ner och längst in i frysdisken. Jag såg att det skulle bli svårt, och jag tror att tanken på att be om hjälp som hastigast for genom huvudet, men har man kunnat själv sedan barnsben så sitter det hårt inne att fråga någon. Istället uppskattade jag avståndet, och undrade hur i hela friden de tänker när de inte fyller på så att normalt folk når att plocka upp det de ska ha! VA? Idioter, och så vidare, sedan hävde jag mig över kanten och lyckades nudda den översta påsen med fingertopparna. Pressade mig lite till framåt, vred mig en aning åt höger för att hjälpa till, och pang sa det i nedre delen av bröstkorgen. Eller pang och pang, men det lät som det gör när skelett bryts sönder, och det är inget ljud man gillar.

Sist jag hörde det (ljudet) var sommaren 2017, första sommaren med Skåne. Vi var på Ribban i Malmö (lång fin sandstrand) och simmade ut till en jävla betongflotte en bit ut. När jag kämpade för att komma upp på den (nej, jag bad inte om hjälp då heller) bröt jag ett revben på vänster sida. Efter 'knaket' drog Skåne upp mig, vilket han tyckte var jättetungt, minns jag. Jag minns också att jag hade ont i veckor efteråt. 

Så, kan jag lära något av dessa två erfarenheter? 

Nej, vad skulle det vara?

Ja, till exempel att jag ska be om hjälp INNAN jag bryter revbenet!

Ska det vara nödvändigt?

Uppenbarligen!

Jag vet inte ... det känns liksom lite jobbigt ...

Att be om hjälp?

Ja, inte för att jag inte klarar det, för det gör jag.

Men för att?

Alltså, det är något som tar emot. Ska verkligen jag, som är så bra på att klara mig själv, be om hjälp?

Ja, det är en strålande idé.

Verkligen?

JAAA!

Okej, okej ... 

Arbeta hemifrån nästa vecka

Det är ordern vi har fått nu.

Säger bara: SORRY, men det blir inget hemarbete.

Min nacke säger nej, och för närvarande är det den som bestämmer i det här hushållet. Det räcker att jag tittar på mitt skrivbord och farfars gamla skrivbordsstol för att nacken ska jävlas. Det är som att leva med en tyrann, och inte kunna slänga ut den.

Så det blir till att smyga till jobbet på måndag, utan reflexväst, så att man inte blir sedd av någon självutsedd Covid-polis. (Okej, jag har också haft Covid-polistendenser, men det var innan min nacke.) Behöver min ergonomiska skrivbordsstol på jobbet, och mitt höj- och sänkbara skrivbord. Vill ha klassrummens ljuvliga whiteboardtavlor där man kan streama lektioner och ge sig själv en naturlig anledning att veva runt med armarna. Anpassning av undervisningen till min nacke, helt enkelt. Eleverna får ursäkta, men de kan inte komma i första hand hela tiden, det får de fan förstå.

Visst?

Bilbesiktning

Besiktigade bilen i veckan, för första gången i mitt liv. Spännande. Jag kan inte påstå att jag var nervös, men helt klart uppspelt. Man har ju hört talas om denna nervkittlande aktivitet en miljon gånger i sitt liv. Så lite speciellt förstod jag att det skulle bli.

Det blev det inte. Det mest spännande stod jag för själv, och det var att jag parkerade bilen på fel ställe. Fick en irriterad blick av besiktningskillen som fick springa tvärs över parkeringen för att hämta min lilla svarta. Ack ja, en del människor är så lättirriterade.

Sen sa det bara tjoff och min bil var färdigbesiktigad. Jag hann inte ens dricka upp kaffet jag hällt upp åt mig i en automat. Den enda frågan jag fick var varför jag hade brassestolar i bagageluckan. Jag vet inte vad han hade med det att göra, men såklart svarade jag lydigt. Jag tycker om att ta med en termos kaffe och köra ut och sätta mig i naturen, sa jag. Han berättade då att alla Toyotaägare har brassestolar i sina bagageluckor. 

Alla...? Nej, så klart inte, men jag svarade bara 'Jaha'. Man vill ju inte punktera en uppblåst karl precis när han håller på och pillar på ens bil. Han tyckte brassestolarna var i vägen när han skulle kolla efter varningstriangeln, det var hela grejen tror jag. Vissa människor kan döma ut en hel folkgrupp när de är stressade och irriterade.

Så här i efterhand funderar jag mest på vad allt drama runt folks bilbesiktningar har handlat om genom åren? En så smidig och enkel grej. Okej, man kan få handskas med en grinig karl, men det är ju bara i ungefär tio minuter. Sen får man lämna honom att ta hand om sig själv!